För att göra en lång historia så kort som möjligt... jag har ett antal diagnoser, med Boderline personlinghetsstörning, social fobi och depression som huvuddiagnoser. Bipolaritet har också nämnts men jag har inte tillräckligt starka drag för att få det på pappret så att säga.

Under tiden personlighetsstörnings-testerna gjordes så nämndes AS flera gånger om men någon utredning hanns inte med då jag skulle flytta snart efter det. Nu har det kommit upp igen och min läkare på psyk hade inte tid att prata mer om det senast vi sågs men hon sa att vi tar tag i det nästa gång vi ses. I dag var jag hos min samtalskontakt och jag nämnde en eventuell AS-utredning. Då sa hon att läkaren hade nämnt det, men att hon inte hade bestämt sig för om det skulle göras.

Läkaren sa ju till mig att det skulle göras? Hur gör jag nu, kan jag be om det igen eller blir det bara tjatigt och desperat?

Läkaren sa även till mig att jag skulle göra AS-tester på nätet för att se om det verkade passa in. Jag får höga utslag på alla tester jag har hittat (32 av 37, 145 av 159, 47 av 50 på Simob Baron - Cohen osv... ) Resultaten skulle jag skriva ut och ta med mig till nästa träff med läkaren, men nu blir jag osäker... ska jag ta med dem eller menade hon inte det egentligen? Jag fattar verkligen inte, känner mig lika förvirrad som när jag skulle förklara vad ordspråken hon rabblade betydde egentligen...

Jag tycker att du ska ta med dig papperna. Din förra läkare "lovade" ju dig en, det kan dom ju inte bara ta bort. Sen om din nya läkare inte håller med din förra, är ju det dennes problem. Om du vill ha en utredning så tycker jag att du ska påpeka det tills du får ett tydligt ja eller nej.

Jag tvivlar på att dom skulle tycka att du tjatar. Och även om de skulle tycka det så är det oproffesionellt av dom att behandla dig annorlunda pga någon eventuell personlig kännsla.

Heja dig! Du får inte höga resultat på testerna utan anledning. Och dom bad att få se testerna.

Säg till dina kontakter att du tror att du har asperger!
(antar att du är tjej pga ditt nick) Nämn också att det är vanligt att man feldiagnostiserar aspergertjejer med andra diagnoser, om du känner att de kommer tala emot det så finns det en hel del källor på nätet som du kan hänvisa till. Det är bara att googla så hittar du en del.

Just de diagnoserna du har är sådana som en hel del tjejer med aspergers fått och visat sig vara fel, just aspergers kollas det inte efter på samma sätt hos tjejer som hos killar.

Ta med dig testerna och visa, gör gärna en lista över sådant som du tycker talar för att du har aspergers. Under nästa tid så ta fram den som stöd och berätta varför du har sådana misstankar.

Tar de inte dig på allvar så säg att du inte vill riskera att bli felbehandlad pga diagnoser som kan vara felaktigt satta på grund av en missad aspergersdiagnos.

Blir det tjatigt så får det bli det, det är trots allt ditt liv det handlar om.
Ta det lugnt och hetsa inte upp dig för mycket över det, vill läkaren inte lyssna alls på dig så byt läkare.

Lycka till!

Har du din samtalskontakt på samma ställe som du har läkaren? Har du tagit reda på vad det står om saken i journalerna?

Hellre tjatig än fel eller missad diagnos. Det är resten av ditt liv det handlar om. Min erfarenhet är tyvärr att man måste tjata inom vården. Se det inte som om du tjatar utan påminner. Lycka till!!

Du som patient får tjata, det är din rättighet. Du är inte ett objekt som sjukvården styr i vilket håll den vill. Patienter har stärkt ställning inom vården, säg vad du vill och vad som känns bäst.
Håller med det som redan nämnts att känns det att saker går för sakta eller åt fel håll, säg det men om det inte hjälper; TJATA !
Jag har tung erfarenhet inom vården som personal och sporadisk erfarenhet som patient, men det är inga nyheter för mig att som patient måste man våga tjata och kräva om man inte får vård som man själv inser att vara i behov av.
Ibland måste man som patient ta fram hårdhanskar, för resurser är begränsade och är man tyst och nöjd finns det risk att de patienter som vågar slåss för sina rättigheter går före.

Jag som patient får i stort sätt vad jag vill, men jag vet ju mina rättigheter och lägger alla kort på bord direkt om det krävs. Det påverkar naturligtvis att jag känner till hur sjukvården fungerar, det är mycket lättare får mig att argumentera om det skulle behövas. Men det ska egentligen inte vara så; lika vård för alla
Lycka till med tjat

tramsmaja skrev:För att göra en lång historia så kort som möjligt... jag har ett antal diagnoser, med Boderline personlinghetsstörning, social fobi och depression som huvuddiagnoser. Bipolaritet har också nämnts men jag har inte tillräckligt starka drag för att få det på pappret så att säga.

Under tiden personlighetsstörnings-testerna gjordes så nämndes AS flera gånger om men någon utredning hanns inte med då jag skulle flytta snart efter det. Nu har det kommit upp igen och min läkare på psyk hade inte tid att prata mer om det senast vi sågs men hon sa att vi tar tag i det nästa gång vi ses. I dag var jag hos min samtalskontakt och jag nämnde en eventuell AS-utredning. Då sa hon att läkaren hade nämnt det, men att hon inte hade bestämt sig för om det skulle göras.

Läkaren sa ju till mig att det skulle göras? Hur gör jag nu, kan jag be om det igen eller blir det bara tjatigt och desperat?

Läkaren sa även till mig att jag skulle göra AS-tester på nätet för att se om det verkade passa in. Jag får höga utslag på alla tester jag har hittat (32 av 37, 145 av 159, 47 av 50 på Simob Baron - Cohen osv... ) Resultaten skulle jag skriva ut och ta med mig till nästa träff med läkaren, men nu blir jag osäker... ska jag ta med dem eller menade hon inte det egentligen? Jag fattar verkligen inte, känner mig lika förvirrad som när jag skulle förklara vad ordspråken hon rabblade betydde egentligen...

Det finns inte annat sätt att göra en att tjata

Tack för alla era svar! Jag vet ju att det är min rättighet, men landstinget fungerar inte så i praktiken och jag har jättesvårt för att tjata och ställa krav om jag inte kan göra det skriftligt. De kräver att man ringer eller tar upp det vid ett besök och det klarar jag inte av.

Nu står jag i alla fall på kö för utredning efter lite påtryckningar från närstående!

Bra att du hamnat i kö!
Ett tips angående det du skrev om att du kan ställa krav och tjata om du får göra det skriftligt; skriv ett brev i förväg som du ber läkaren läsa på nästa besök. Så har jag gjort när jag varit i liknande situation och det funkade bra.

Så, nu har jag blivit kallad till utredning! Två datum, tisdag och fredag om två veckor, är bokade för tester, och så får jag väl höra mer den första träffen vad mer som ska göras och hur länge det kan ta innan jag får ett besked. Jag är fruktansvärt nervös nu, är det normalt att man är rädd för att man INTE ska få diagnosen? Tänk om jag är för "välfungerande"? Inte sjuk, bara konstig. Då är jag ju bara vanligt knäpp i såna fall...

tramsmaja skrev:Så, nu har jag blivit kallad till utredning! Två datum, tisdag och fredag om två veckor, är bokade för tester, och så får jag väl höra mer den första träffen vad mer som ska göras och hur länge det kan ta innan jag får ett besked. Jag är fruktansvärt nervös nu, är det normalt att man är rädd för att man INTE ska få diagnosen? Tänk om jag är för "välfungerande"? Inte sjuk, bara konstig. Då är jag ju bara vanligt knäpp i såna fall...

Du är inte ensam om att vara rädd för att inte få någon diagnos. Jag håller också på att utredas och är något sjukt nervös och jag tror knappast vi två är ensamma om det...

Jag har gjort klart alla tester och samtal så nu väntar jag bara på att de jag träffat ska komma fram till något vettigt. (de har sagt att det ska ta "några veckor"- undrar hur lång tid det innebär?)

Men jag försöker tänka att även om jag nu inte skulle få någon diagnos (misstänker att jag är för välfungerande för det) så har jag ju uppenbarligen inte mått bra på många år och det gör inte mina problem mindre, de kanske helt enkelt beror på andra orsaker.

Jag ser att det är ett tag sen du skrev i den här tråden nu så du kanske har varit iväg på de första testerna. Önskar dig lycka till!

Jag har gjort klart testerna (det gick fort, två gånger om fyra timmar så var vi klara men oj vad trött jag var). Nu väntar jag på kallelse till kuratorn, men vet inte om hon väntar med det tills hon har fått in alla journaler som hon har begärt in från alla vårdinstanser jag har varit hos under hela livet...

Hon ska även prata med en av mina föräldrar samt en lärare från när jag var barn. Om nu nån av dem lever och kommer ihåg mig... Jag var mobbad och höll mig undan som liten, ganska osynlig tror jag.

Det jag är mest rädd för är att mina föräldrar ska ställa till det och inte ge en rättvis bild. Jag försökte prata med min mamma om att jag är under utredning men hon pratade som vanligt på om sig själv och att hon med skulle vilja bli utredd men att läkaren nekar osv.

Min pappa anser som vanligt att inget är fel och att jag minsann bara är ovanligt intelligent och duktig så honom vet jag inte om jag vill att de pratar med. Att ha en diagnos är för honom väldigt skamligt och anser att jag kunde de latinska namnen på alla djur och växter som litet barn har med min intelligens att göra, att jag var så mycket bättre och smartare än mina kusiner och andra barn.

Min sambo klandrar mest sig själv när jag hela tiden missförstår eller helt enkelt inte fattar att han har bett om något, vill att vi myser lite eller vad som helst... den bästa bilden av mig skulle de nog få via honom men han vet ju förstås inget om hur jag var som liten. Jag minns själv bara brottstycken men har gjort en lista på vad jag kommer ihåg.

Kan man påpeka för kuratorn som har hand om intervjuer och samtal att föräldrarna är såna? Är det nån mening med att be att de pratar med sambon också?

I dag fick jag min diagnos! Just nu känner jag bara lättnad, men visst kommer det upp en del frågor som jag ska försöka formulera i ord också...

tramsmaja skrev:I dag fick jag min diagnos! Just nu känner jag bara lättnad, men visst kommer det upp en del frågor som jag ska försöka formulera i ord också...

Tog de bort de andra diagnoserna?

nej, de står kvar än så länge.
Däremot funderade läkaren (min vanliga psyikatriker) på om den sociala fobin egentligen hör till AS, dvs de sociala svårigheterna.

Depression och Boderline står kvar, och jag ska utredas vidare for bipolaritet. Om den ersätter borderline-diagnosen i så fall vet jag inte..

tramsmaja skrev:nej, de står kvar än så länge.
Däremot funderade läkaren (min vanliga psyikatriker) på om den sociala fobin egentligen hör till AS, dvs de sociala svårigheterna.

Depression och Boderline står kvar, och jag ska utredas vidare for bipolaritet. Om den ersätter borderline-diagnosen i så fall vet jag inte..

Intressant. Tack för svaret!