I tråden "Känner aspergare igen andra aspergare? dök följande upp:

Kristofer skrev:En som jobbar på mitt exjobb är garanterat aspie. Förmodligen odiagnosticerad och personen tycks ha klarat sig väl genom livet. Det kanske var enklare att vara aspie förr.

Pemer skrev:Det var det definitivt. Sugis och Ensamflickan diskuterade sina pappor i någon tråd härom månaden bl a...

På vilket sätt var det enklare "förr" ..?, och varför och när skedde eventuella skiften?

NÄra 80talet. Då fanns det fortfarande lite flexibilitet i arbetslivet.

Nästan alla jobbanonnser tar i dagens läge upp att sökande ska vara social, ha stort kontaktnät och trivas med att jobba i team. Det tycker jag låter svårt, vad jag har hört så var det inte lika mycket vikt som lades på det förr.

Det var nog lättare i skolorna med tanke på att det var vanligare med mindre skolor. Reglerna var fler och därför var det tyst och lugnt.

Bara mina teorier, jag har förmodligen fel då jag är så ung.

Det går så mycket myter och romantiseringar i aspergarkollektivet precis som i de flesta andra. En av dem är denna. Till exempel i form av att "man fick vara ifred som kuf", "det var enklare att söka jobb", "det spelade större roll vad man gjorde och mindre hur man umgicks".

Visst, möjligt. I en del miljöer. Och för den som orkade arbeta, och göra det på de villkor som bjöds; som inte gjorde sig alltför illa omtyckt genom sitt sätt; som kunde säga "flaska" utan att råka utmana den totala trångsynthet och konformism i värderingarna som rådde förr. (Inte nödvändigtvis med någon vidsynthet; att avvika räckte.)

Och så vet vi ju att det inte är för alla aspergare. Vi är till och med en del inte alltför gamla som har minnen av den där "gamla goda" tidens sista år. Jag tror många av oss inte bara vantrivdes utan for illa av bara fan. Litet längre tillbaka skulle nog en del av oss kort och gott ha ansetts som idioter, och så var det med det.

Så nej, som generalisering har det där inte mer med verkligheten att göra än vad sådana romantiseringar brukar ha. Det kan hända att folk behöver drömobjekt, men det vore justare mot kamraterna att i sådana här fall skapa sig ett som är någorlunda kompatibelt med verkligheten.

Det var väl svårare att få förtidspension. Därför lättare att arbeta?

Sen vill de väl helst inte att man ska vara oersättlig nuförtiden och även att folk flyttar oftare än förr gör det svårare för såna som inte tycker om förändringar.

Jag vet att jag jobbade på 80talet, sen sket det sig. För MIG är det sant.

Mängden jobb och konjuktur påverkar såklart chansen att få ett sådant. Krav på übersocialitet lär väl däremot vara riktigt jobbigt.

Men däremot ger internet en hel del möjligheter angående kontaktnät osv. Inte minst när det gäller sättet att jobba på. Alla möjligheter att bringa oordning för den neurotypiska dagsordningen. Vad är samhället numera uppbyggt på.. datorer. Mycket bygger dessutom på att använda.. insidan. Så jag skulle nog säga att på en del sätt är det nog sämre. Men det finns också andra möjligheter bara man inte faller i dom första fallgroparna.

Friskolesystemet ger ev möjlighet att bryta sig ur det traditionella systemet och ge undervisning på ett aspievänligt sätt. Åtminstone så ger internet en möjlighet att ordna en livlina för dom som sitter fast i skolsystemet.

Ännu längre tillbaka i tiden före -60 talet, tror jag det var vanligt att aspisar blev någon form av byoriginal, som kunde leva på tillfälliga påhugg, och i viss mån även genom någon av sina specialförmågor , t.ex. god hand med djur, duktiga med trädgårdsarbete, duktig på träsniderier.

Det var både bättre och sämre förr. Fler jobb med färre krav på sociala färdigheter skapade möjligheter som idag inte finns i samma utsträckning. Samtidigt for många som inte passade in väldigt illa, särskilt i skolan. Det finns en beredskap idag för att hantera de problem som uppstår. Min erfarenhet från det glada åttiotalet var att svårigheterna med aspergers (som i stort sett var ett okänt begrepp) ofta sågs som dålig karaktär. Även många som idag skulle ha fått diagnosen ADHD var lämnade vind för våg.

"Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former." - Albert Einstein

(apropå "beredskap" eller frånvaro därav)

Det är med största sannolikhet samhällets krav på olika egenskaper man bör besitta som gjort "vår" situation odräglig. Jag tror det kommer bli både svårare och enklare i framtiden. Det må vara så att nördar har en fördel nu för tiden, men det krävs en viss typ av nörd för att skörda sociala framgångar. Det räcker inte med att bara vara nördig - TROR JAG.

Jag tror det är okej och nästan roligt att vara väldigt konstig socialt sett, men komma undan som charmigt udda om man är uppenbart snäll och artig mot omgivningen. Är man tvångsmässigt trång i sitt beteende så kommer man inte undan såvida man inte är extremt skicklig att sprida misär.

Det där med jobb kanske är en krånglig väg att ta då man uppenbarligen ska säga det man tror arbetsgivaren vill höra. Det jag hört från en del vänner är att man "bredar ut" sin kompetens. Något jag inte skulle kunna göra. Hur blir det då om man inte lever upp till sin påstådda kompetens? Nej, för mycket onödig press.

Nattmaran skrev:Samtidigt for många som inte passade in väldigt illa, särskilt i skolan.

Det fanns dock möjligheter att få arbete även utan utbildning vilket nästan är helt omöjligt idag, t.o.m. för att bli militär vill de ha krav på gymnasieutbildning

Inte ens en skurkärring får va outbildad längre.

Nattmaran skrev:Samtidigt for många som inte passade in väldigt illa, särskilt i skolan.

Eller på hemmen för idioter eller vanartiga barn. Eller på fattighusen, eller i fähusbåsen hos familjer som skulle stoppa undan en från världen.

Det är knepigt att maktbalansen är som den är ifall aspies är smartare?, eller gör datoromställningen att vem som sätter dagordningen håller på att ändras?

Förresten så lär aspeis med det sociala som specialintresse troligtvis komma undan. Någon som sett någon sådan?

plåtmonster skrev:Förresten så lär aspeis med det sociala som specialintresse troligtvis komma undan. Någon som sett någon sådan?

Jadå. Åtminstone som intresse nog. (Begreppet "specialintresse", så som det alltid används, gynnar en klossig och föråldrad antingen-eller-syn som inte är särskilt genomsläpplig för verkligheten.) Särskilt kvinnliga, men också en och annan manlig. Även sådana som inte har "kommit undan". Det finns ju inget enkelt samband mellan att vara intresserad och att passa in, eller mellan att klara av visst umgänge och att fixa livet.

Savanten Svante skrev:NÄra 80talet. Då fanns det fortfarande lite flexibilitet i arbetslivet.

Precis...
Jag har kännt ända sedan 15-årsåldern på 90-talet att jag aldrig kommer klara av alla de krav på hur man SKA vara för att passa in i arbetslivet.
Nu är jag mer än dubbelt så gammal och jag hade tyvärr rätt.
Inte konstigt att allt känns j-t meningslöst ibland.

Frågan är korrupt och har inget vettigt svar.
"Det var bättre för", Gräset är grönare på andra sidan. Men nu rör vi oss längs den temporala axeln.
Tyvärr är denna asymetrisk. Vi rör oss bara framåt och kan inte röra oss bakåt längs tidsaxeln.
Egenskaper att vilja ha det man inte har, har sållats fram av evolutionen, en livets drivkraft.
Ibland slår drivkraften över och en strävan efter det man inte kan få inträffar.
Det intressanta borde vara om det går att göra livet bättre (eller enklare) för en aspergare i framtiden. Det kan man nämligen påverka. Då måste man ta hänsyn till dagens förutsättningar och inte förra decenniets. Man behöver rätt värden på parametrarna för att få realistiska lösningar.

Savanten Svante skrev:Jag vet att jag jobbade på 80talet,

Känner igen. Jag kom ut på arbetsmarknaden i slutet av 80-talet alltså före 90-tals krisen och det var ett helt annat arbetsliv då, en helt annan takt.

plåtmonster skrev:Förresten så lär aspeis med det sociala som specialintresse troligtvis komma undan. Någon som sett någon sådan?

Jag har inte det sociala som specialintresse men jag har aldrig upplevt någon form av svårighet vad gäller att läsa av människor och/eller att interagera, däremot tycker jag inte kallprat är roligt men omger man sig med intressanta människor finns det ju intressanta grejer att prata om i alla fall, kort sagt jag är väldigt social när jag socialiserar men jag måste ändå ha väldigt mycket ensamtid. Jag blir likafullt trött av att socialisera så är det, och arbetsmarkanden som den är idag grejar jag inte, särskilt inte som jag har familj, och jobbar man så gäller det att göra sitt yttersta hela tiden, det är välbelagt inom arbetslivsforskningen att toppar och dalar inom arbetslivet försvunnit, sen kan det väl vara så att det kan finnas en ökad tolerans mot avvikande idag jämfört med förr, men jag undrar det samtidigt...tycker att folk ställer rätt höga krav idag både vad gäller sätt och utseende.

Men är företag med dessa ûbersociala personer mer produktiva än dito med mer aspies?, annars finns det en chans att använda marknadsekonomins villkor till sin absoluta fördel?

Men om cheferna och de som anställer är sociala så kommer de auomatiskt att föredra andra som är sociala och sorterar lika automatiskt bort de udda. Man anställer folk som liknar en själv och dem som redan jobbar där, det känns tryggast så.

Det var givetvis lättare förr att få jobb även för aspergare (om man inte var alltför autistisk). Men ens perceptionssvårigheter kunde fördystra arbetslivet likaväl. Och utanför jobbet tillkom fortfarande sociala svårigheter, ensamhet, ångest och depression.

Nu - större förståelse men till priset av att riskera skyfflas undan med förtidspension och DV. Förr - ingen förståelse men större chans att få vara med, åtminstone i arbetslivet.

Går man tillräckligt långt tillbaka, till tiden då de flesta levde på landet som bönder el småtorpare, kan man ha kommit undan genom att vara duktig bonde och därmed respekterad el tillhörande en respekterad släkt. Storbondens inbundne/a son/dotter kunde alltid få en fru/man, även om äktenskapet måste arrangeras.

Alien skrev:Man anställer folk som liknar en själv och dem som redan jobbar där, det känns tryggast så.

Fast numera finns det helt andra möjligheter att agera på "marknaden" förutan chefer.

Vad är DV?

plåtmonster skrev:Det är knepigt att maktbalansen är som den är ifall aspies är smartare?, eller gör datoromställningen att vem som sätter dagordningen håller på att ändras?

Intelligensen är väl ganska varierande även hos individer med AS diagnos:

Aspergers syndrom jämfört med autism hos normalbegåvade personer

3. IQ

IQ hos personer med Aspergers syndrom kan i undantagsfall ligga på nivå av lätt utvecklingsstörning. I diagnoskriterierna står det att den kognitiva utvecklingen ska vara normal under de tre första levnadsåren. Det finns barn med diagnosen Aspergers syndrom som verkar ha haft en normal kognitiv utveckling under de första åren, men som ändå har en lätt utvecklingsstörning i skolåldern.

IQ hos personer med Aspergers syndrom (AS) ligger normalt mellan 85 och 115 (normalbegåvning) men kan i undantagsfall ligga på en nivå av lindrig utvecklingsstörning (IQ 55-70). De som diagnostiseras med AS har alltså oftast normal till hög begåvning.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Autism

Jag har hört från en av dem som utredde mig att det faktiskt var lättare i arbetslivet förut eftersom det fanns en hel del arbeten tidigare som inte krävde så mycket social kompetens som nu har blivit bortrationaliserade t.ex. inom industrin och sen är det väl som flera skrivit här innan också så att tempot har ökat, det är färre anställda på många arbetsplatser, högre krav på flexibilitet och att man ska vara social, arbeta i team, gå på möten, jobba i projekt, att man ska kunna sälja in sig själv o.s.v.

Att agera på egen hand på marknaden är nog svårt för någon med Aspergers. Det här med att sälja in sig och vara konsult kräver både social förmåga och maximal flexibilitet. Många "normaler" tvingas idag att sälja sina tjänster på bekostnad av en riktig anställning. Har för mig att de tog upp det på radioprogrammet Kaliber för några helger sedan.

Ser vi bakåt i tid så var det en hel del som fick möjlighet till arbete. Men av egen erfarenhet (jag hann jobba lite innan nittiotalskrisen sopat undan de sista okvalificerade arbetena) var det inte alltid bra. Jag hade inga problem med att sköta mina uppgifter men på rasterna var det gärna diverse tråkningar över min hållning, mitt sätt att prata och liknande. Arbetskamraterna menade inte illa men pikningar av den sorten blir tröttsamma i längden.