Jag vill gärna veta hur andra upplever sig.

Jag tycker inte om att så att säga umgås med andra utan att göra något, dvs utföra något. Att träffas bara för att sitta och prata är ingenting för mig. Däremot så tycker jag väldigt mycket om spela, dvs musicera tillsammans med andra, men det innebär alltid en viss socialitet. I början under sådana sammankomster satt jag nästan alltid tyst för mig själv, men under det senaste året har jag både arbetat och studerat och därmed fått en social kompetens. Jag har också insett vikten av att prata med andra: Om andra vet vem man är, och tycker att man är snäll och trevlig, så får man mer chanser att få spela, och fler chanser till arbete.

Alltså är jag inte tillbakadragen längre. Men jag betalar ett pris för det här, precis som de med fibromyalgi betalar med flera dagars smärta om de har storstädat. Har jag varit i sociala sammanhang, så känns det inte jobbigt just när de pågår, men efteråt känns det som att jag har ett stort minus på ett konto med social ork, och enda sättet att fylla på kontot är att vara själv och inte göra något som kräver någon socialt, eller någon kommunikation.

Jag undrar alltså hur andra upplever sig, angående begreppet social ork.

Jag känner absolut igen det. Efter exempelvis en arbetsdag vill jag ha kvällen för mig själv i lugn och ro så man orkar med nästa sociala arbetsdag.

Huggorm skrev:Jag känner absolut igen det. Efter exempelvis en arbetsdag vill jag ha kvällen för mig själv i lugn och ro så man orkar med nästa sociala arbetsdag.

1+

Dock beror det mkt på sällskap oxå. Jag har några få nyckelvänner som jag gärna umgås med & då kan vi snacka hela natten. Det gäller vänner som jag känt en längre tid o har ngt gemensamt med. Typ vänner från mina hemtrakter eller från mina stora utflykt i livet.
Personkemi spelar avgörande roll för mig. Det är allt.

Däremot funkar det inte alls med besserwisser-typer, dominanta & haka-på-varenda-jävla-grej-typer. Sådana onödiga energislukare slöser jag inte min energi i, de kan gå o stjäla någon annans energi i stället. Inget att hämta från mig

Jag är väldig noga vilka jag släpper inom min vänskapskrets o börjar bekantskapen i stället att ge att ta energi, då är jag snabb på att klippa vingar av "vänskapen". Så jag har massor med avslutade "vänskaper" pga det. Men det är ingenting jag kan säga att jag ångrar. För mig är inte vänskapen för evigt, det kan börja o sluta när som helst beroende på livssituation o massa annat. Det kan oxå börja om vart det gång gång slutade
Men vissa vänskap verkar hålla livet ut och det är väldigt skönt det. Men så kan inte jag göra med alla vänner.
Iofs så är det inget fel att andra kan ha kvar alla sina vänner livet ut, vi e ju bara olika. Men det måste funka för personen själv.
Jag vet iaf vad funkar mig, gör som intuitionen guidar mig. Det är den enda vägen som fungerar med mig.

Hur ser det ut med er?

Jag känner delvis igen mej, behöver också ett visst mått av lugn och ro, men för mej är det så att om det är bekanta t.ex på jobb, fritidsintressen eller folk jag känner väl, så försvinner inte direkt någon social ork efter umgänge med dessa. Däremot om det är nya människor jag umgås med så behöver jag lite tid för återhämtning efteråt.

Ang. att spela i band har jag inte upplevt det sociala som ett problem alls, där har man ju musiken gemensamt och börjar således samtalen där för att sen låta det spinna vidare på andra saker. Mitt problem med att spela i band är att jag har svårt att jämka när det gäller musik, har både extremt detaljsinne och speciell musiksmak, så om man ska spela 60-tals rock spelar jag med det sound och spelsätt man körde då, när jag sen får höra att jag ska spela på ett annat sätt börjar jag argumentera för att det sättet är inte 60-tals rock sound och efter några såna resor brukar folk tröttna.

klarar av dom få kontakter jag har o på mina vilkor, men nu bara med psykrehab så blir det för mycket (o dumm som man är så håller man liktförbannat upp fronten av trevlighet o sånt där) känner att jag inte har nått över längre för oväntade saker o tappar humöret lätt. och lite lätt trötter är en med senaste 4 dagar har jag nog sovit 48timmar + o kan sova mer än så om jag inte tvingar upp mig själv.

Jag har ungefär samma inställning som du själv. Att umgås för att umgås är inte så mycket värt för mig, om det är i samband med någon annan aktivitet går det bra. Att bara vara omkring andra människor tar energi på något vis. Blir trött och sliten av det och det första som får stryka på foten när så är det just den sociala förmågan. Så ibland får jag påminna mig om att vara mer social när skallen gått in i "energisparläge", att min tystnad kan tolkas som ett aktivt avståndstagande mot de som befinner sig i min närhet.

Jag håller väldigt hårt på den privata sfären och försöker att se till att den och den "professionella" är åtskilda. Har blivit lite bättre på att släppa på det lite grann med åren men jag vill ändå ha en helt egen del dit ingen annan människa har tillträde.

Jag mixar inte heller privat livet & jobb. Det bara går inte, där går min gräns.

Hur hanterar ni dessa jobbsaker?
* Fikapaus .. med arbetskamrater
* Lunch .. med arbetskamrater
* Afterwork
* Kickoff
* Event, tävling, teambuilding etc.

Tror också att policyn att dra en knivskarp linje mellan jobb och fritid är viktig. Och är det obetalt, så ÄR det fri-tid!

plåtmonster skrev:Hur hanterar ni dessa jobbsaker?
* Fikapaus .. med arbetskamrater
* Lunch .. med arbetskamrater
* Afterwork
* Kickoff
* Event, tävling, teambuilding etc.

Tror också att policyn att dra en knivskarp linje mellan jobb och fritid är viktig. Och är det obetalt, så ÄR det fri-tid!

Jag har inget emot att jobba, men just de grejer du räknar upp är jäkligt jobbiga. Jag har mest jobbat för bemanningsfirmor som skickat mig på tillfälliga uppdrag på annan ort så då slipper man alla event, kickoffer och sån skit. Med arbetstiderna 7-20 blir det inget afterwork heller. Återstår gör fikapauserna, och de kan vara riktigt jobbiga. Lyckligtvis finns det alltid någon vid varje bord som älskar att prata och håller igång hela konversationen så att man själv kan sitta tyst.

plåtmonster skrev:Hur hanterar ni dessa jobbsaker?
* Fikapaus .. med arbetskamrater
* Lunch .. med arbetskamrater
* Afterwork
* Kickoff
* Event, tävling, teambuilding etc.

Tror också att policyn att dra en knivskarp linje mellan jobb och fritid är viktig. Och är det obetalt, så ÄR det fri-tid!

Känner igen väldigt mycket av det du startade tråden med. Jag har varken ork eller ens lust att umgås med någon annan än min sambo på fritiden, och jag är väldigt glad att jag inte har fler än två kollegor - som jag dessutom trivs jättebra med.

Fika och lunch med mina kollegor går jättebra. Man behöver inte alltid prata och ibland kan vi sitta tysta och ex. lösa korsord eller surfa under tiden vi äter.

Tycker dock det är väldigt jobbigt att äta ute på jobbet, särskilt som mina chefer inte alls är bra på att planera in sånt i förväg, och en av dem äter fruktansvärt snabbt och stressar upp mig, så det kan vara lite jobbigt ibland, men jag har börjat lära mig att ignorera det mer numera, för jag vet att han inte gör det för att skynda på mig.

Slipper ifrån all den andra sociala skiten, tack och lov. Reportage eller marknadsföring av olika slag är enda gångerna vi pysslar med sådana sociala aktiviteter på jobbet. Ingen av oss är mycket för sånt alls, vi vill - samtliga av oss - helst gräva ner oss i det vi håller på med och inte bli störda i onödan.

Jag har, på många sätt, en väldigt aspievänlig arbetsmiljö.

Har inga problem med jobbrelaterade sociala aktiviteter sådär, gillar ju att snacka så både fika, lunch och afterwork funkar, de två senare bör dock vara inplanerade någon eller helst några dagar i förväg så att man inte har planerat nåt annat då.

Kickoffer och olika sociala events är sällan något problem då det ofta är i form av kurs som är planerad långt i förväg. Det är väl bara om det är någon aktivitet som kräver syn som det skiter sej för min del...

Men förutom detta drar även jag ofta en skarp gräns mellan jobb och privat, på fritiden vill jag ägna mej åt annat än jobb liksom...

Kan väl lägga till denna:
* Kurser på annan ort (under mer än en dag)

Ofta är det socialt i baren på kvällen kan man tänka sig där man "förväntas" vara.

@Henkkalexi, Vad är det för typ av jobb där man endast behöver vara 2-3 personer?

plåtmonster skrev:Kan väl lägga till denna:
* Kurser på annan ort (under mer än en dag)

Ofta är det socialt i baren på kvällen kan man tänka sig där man "förväntas" vara.

@Henkkalexi, Vad är det för typ av jobb där man endast behöver vara 2-3 personer?

Ett litet företag

plåtmonster skrev:Hur hanterar ni dessa jobbsaker?
* Fikapaus .. med arbetskamrater
* Lunch .. med arbetskamrater
* Afterwork
* Kickoff
* Event, tävling, teambuilding etc.

Tror också att policyn att dra en knivskarp linje mellan jobb och fritid är viktig. Och är det obetalt, så ÄR det fri-tid!

Det beror lite på. När det gäller skolan försöker jag i den mån det går sätta mig med personer som är ganska "low maintenance" och som jag vet har för vana att samtala om ting som jag är intresserad av och/eller kan ämnen där jag kan bidra med något själv. Det kan funka att gömma sig i mängden också, alltså sätta sig i utkanten av en större grupp där man kan slippa att vara delaktig i samtalet utan att verka osocial.

Aktiviteter efter arbetet deltar jag öht inte i. Har klargjort att jag inte dricker alkohol eller gillar krogsvängen så det är ingen som försöker dra med mig ut på dylika äventyr.

Kurser och liknande är det lite svårare med. Kan jag klara mig ifrån det så gör jag det, om jag så måste skylla på att jag är sjuk eller nåt liknande.

Tror det är svårt för många att förstå hur man kan tycka att det är jobbigare att bli bjuden på lunch/middag ute med kollegor/kollegor+kunder än att sitta och fakturera... Konstigt nog så verkar inte alla uppskatta om man föredrar faktureringen - det, om något, måste ju vara ett utmärkt sätt att bete sig på i vårt jobbfrälsta land.

På mitt jobb är det ingen som bryr sig om man sitter och trycker på mobilen eller läser en tidning i fikarummet. Det är ofta någon som inte deltar i konversationerna utan gör något eget.

Jag har heller inte märkt av att någon tar illa upp eller tycker att det är märkligt när man inte deltar i aktiviteter efter jobbet.

Själv har jag sällan någon ork att umgås med andra efter jobbet. Det är säkert ett år sedan senaste gången.
Jag brukar ursäkta mig med att jag har barn, så jag är bara ensam var fjärde vecka. Det är sällan mina sociala toppar, lämpligt evenemang och inga barn hemma inträffar samtidigt.

Eftersom sällskap tar så mycket ork och jag nästan alltid är trött har jag lagt det behovet på hyllan tills vidare. Det är inte optimalt, men får gå.

Kurser på annan ort i flera dagar är inte heller något större problem. Ofta är det ju frivilligt att vara med på barhäng, själv sitter jag med en stund och drar en läsk och säger sedan att jag är trött och behöver varva ner innan läggdags.

Henkkalexi skrev:Tror det är svårt för många att förstå hur man kan tycka att det är jobbigare att bli bjuden på lunch/middag ute med kollegor/kollegor+kunder än att sitta och fakturera... Konstigt nog så verkar inte alla uppskatta om man föredrar faktureringen - det, om något, måste ju vara ett utmärkt sätt att bete sig på i vårt jobbfrälsta land.

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/ekonomi_lordag/article1382956/Varning-for-de-sociala.html

En läsvärd artikel. (Kanske har denna varit uppe tidigare, kommer nämligen inte ihåg vart jag fått den ifrån...)

Riktigt bra artikel, synd att hennes böcker inte finns på svenska eller engelska än.
Hennes teori om socialitet och sociala förmågor stämmer så bra in på mej, ju mer jag lärt mej om hur nt funkar och hur man bör bete sej, ju mer tystlåten och eftertänksam har jag blivit.

jjjjj skrev:Jag vill gärna veta hur andra upplever sig.
Jag tycker inte om att så att säga umgås med andra utan att göra något, dvs utföra något. Att träffas bara för att sitta och prata är ingenting för mig. Däremot så tycker jag väldigt mycket om spela, dvs musicera tillsammans med andra, men det innebär alltid en viss socialitet. I början under sådana sammankomster satt jag nästan alltid tyst för mig själv, men under det senaste året har jag både arbetat och studerat och därmed fått en social kompetens. Jag har också insett vikten av att prata med andra: Om andra vet vem man är, och tycker att man är snäll och trevlig, så får man mer chanser att få spela, och fler chanser till arbete. Alltså är jag inte tillbakadragen längre. Men jag betalar ett pris för det här, precis som de med fibromyalgi betalar med flera dagars smärta om de har storstädat. Har jag varit i sociala sammanhang, så känns det inte jobbigt just när de pågår, men efteråt känns det som att jag har ett stort minus på ett konto med social ork, och enda sättet att fylla på kontot är att vara själv och inte göra något som kräver någon socialt, eller någon kommunikation.

Jag undrar alltså hur andra upplever sig, angående begreppet social ork.

Ja det är väl precis så det är... Man försöker passa in och det tar så j-a mycket energi! När man väl "kommer ifrån" så pustar man ut och vill bara hem och stänga ute alla krav och vila.
Tänka att så hade det varit i snart 32 år för mig... Och vad jag har fått höra kommentarer för att jag varit så lat, bekväm, slö osv osv
Egentligen har jag varit dödstrött hela tiden. Och förvirrad och osäker.
Men nu är jag så gammal så jag vägrar att vara någon annan än den jag är!
Och jag orkar inte kämpa i motvind mer.

Man kan ju fråga sig för vems ens liv är till för..

Precis som skaparen av den här tråden skrev, så får jag också minus på mitt sociala konto om jag umgås för mycket. Enda botemedlet då är att vara för mig själv ett tag, gärna ute i naturen.
Måste liksom tugga om allt jag varit med om i det sociala umgänget på sistone. Idissla, kallar jag det. När jag gjort det kan jag "fylla på" med nya sociala händelser.
Lättast är det med gamla vänner. Som tur är har jag några sådana. Tycker också att det är lättare om det är en grupp som samlas runt ett gemensamt intresse.
Men mingla vet jag inte hur man gör. Och att hamna bredvid okända på ett 50-årskalas e.d. är rena mardrömmen. Då sitter jag där stum som en fisk.

sociodissla?

Hur är det med vänner med AS, fungerar det att umgås utan att behöva ta igen sig?

Sociodissla var ett bra ord! Ska komma ihåg det.
Vet inte hur det är med AS-vänner. Har aldrig känt några. Först nu, när jag själv sent omsider fått diagnosen, börjar jag undra om inte en del bekanta genom åren har haft den också. Känner igen vissa drag, men jag vet ingen som säkert haft AS.
Förutom gamla vänner känns det tryggt för mig med hantverkare. Gillar att snacka med snickaren eller rörmokaren, typ. Fast då är det ju oftast hantverksgrejor vi snackar om. Sånt behöver jag inte sociodissla.