Kimmelie skrev:Jag förstår inte det här med att lägga ansvaret på andra för att nån tagit livet av sig. Om förhållandena där var vidriga, och det var det som var orsaken, är de självklart skyldiga till att ha drivit personen så långt, men inte inför själva handlingen. Man har ett eget ansvar för vad man gör, även om man mår dåligt.

Jag har då aldrig uppskattat att bli inspärrad under vidriga förhållanden på psykavdelningar, när jag varit självmordsbenägen. Jag tycker det är fel att omyndigförklara vuxna människor. Att försöka hjälpa är en sak, men att bara agera som väktare kan innebära ren psykisk misshandel. Jag har själv blivit djupt traumatiserad av att bli tvångsinlagd, och det tog lååång tid efter att jag blev utsläppt innan det traumat läktes ut.

Tror nån här på fullaste allvar att jag hade velat ha nån som vaktade mig under den vidriga tid jag bodde på ASPC??? Och ja, jag var självmordsbenägen mesta tiden jag bodde där, försökte också. Jag ser inget värde i att på samma gång plåga någon, och hindra den från att fly från sin plåga...

Självklart förstår jag om människor tror att jag vill hitta en syndabock och du har rätt, vill någon ta sitt liv så går det inte att hindra.
Men...jag KÄNDE min dotter, hon hade nyligen fått reda på hennes pojkväns överdos, men såg ändå framåt, så gott det nu går. Anteckningar styrker att hon ville leva, tidigare utvärderingar från psykatriker visade att hon inte var självmordsbenägen. Men efter detta ödesdigra dödsbesked skriva ut medicinering med självmord som biverkning, utan tillräcklig tillsyn, tja, helt krasst, vad hade dom förväntat sig???
Hon hade gråtit, skrivit avskedsbrev, lyssnat på musik, gjort noteringar och karvat den elkabel hon sedan kom att hänga sig i. Dvs gott om tid att både HÖRAS och låta sig STOPPAS av personal, som enligt ASP-center LÅG OCH SOV????!!!! i rummet bredvid.
Några TIMMAR innan detta, fick jag ett telefonsamtal av hennes kontaktperson, som bedyrade dotterns status som glad, bättre med den nya medicineringen (som jag ifrågasatt INNAN händelsen) och sa att JAG INTE BEHÖVDE OROA MIG!!!!!!!!
Borde vara brottsligt!
Lex Maria anmälan är gjord, anmälan till Socialstyrelsenn är gjord av mig, 2 veckor innan detta, pga jag ansåg att min dotter felbehandlades.
Media borde, med tanke på alla läsare på bloggen, vid det här laget vara informerade. Jag är öppen för dem, men har inte blivit personligen kontaktad än.

Man kanske själv måste ta kontakt med t ex Aftonbladet och uppmärksamma dem på detta?

Att lokala tidningar inte vill skriva om det är kanske av lokalpolitiska skäl? Man vill inte ha dit granskning och riskera arbetstillfällen.

Det var precis samma sak med Kringelhoras kompis. Alla på orten, inkl polisen, verkade mer måna om Asp center än om de boende. När hon var sjuk och ambulans tillkallades (av oss) så fick ambulanspersonalen inte ens träffa tjejen, och de trodde på personalen när de försäkrade att hon mådde bra. Tillsynsmyndigheterna var lika flata dom, i det fallet.

Ja, det kommer jag också ihåg. Jag hittade även annars på nätet dokument som såg ut som att ASP Center och dess grundare Kim Traumer hade väldigt gott rykte bland beslutsfattarna där uppe. Om det är likadant nu så är nog de stora rikstäckande media bättre. Och om man kan få dem att se sambandet med annat runt Carema – ifall de inte tycker det spåret är kallt? (Jag hänger inte med i alla förvecklingar...)

Annars vet jag inte vad jag ska skriva just nu mer än att uttrycka även mitt deltagande och hoppas det blir något så bra som möjligt av det här.

Dynah skrev:Självklart förstår jag om människor tror att jag vill hitta en syndabock och du har rätt, vill någon ta sitt liv så går det inte att hindra.
Men...jag KÄNDE min dotter, hon hade nyligen fått reda på hennes pojkväns överdos, men såg ändå framåt, så gott det nu går. Anteckningar styrker att hon ville leva, tidigare utvärderingar från psykatriker visade att hon inte var självmordsbenägen. Men efter detta ödesdigra dödsbesked skriva ut medicinering med självmord som biverkning, utan tillräcklig tillsyn, tja, helt krasst, vad hade dom förväntat sig???
Hon hade gråtit, skrivit avskedsbrev, lyssnat på musik, gjort noteringar och karvat den elkabel hon sedan kom att hänga sig i. Dvs gott om tid att både HÖRAS och låta sig STOPPAS av personal, som enligt ASP-center LÅG OCH SOV????!!!! i rummet bredvid.
Några TIMMAR innan detta, fick jag ett telefonsamtal av hennes kontaktperson, som bedyrade dotterns status som glad, bättre med den nya medicineringen (som jag ifrågasatt INNAN händelsen) och sa att JAG INTE BEHÖVDE OROA MIG!!!!!!!!
Borde vara brottsligt!
Lex Maria anmälan är gjord, anmälan till Socialstyrelsenn är gjord av mig, 2 veckor innan detta, pga jag ansåg att min dotter felbehandlades.
Media borde, med tanke på alla läsare på bloggen, vid det här laget vara informerade. Jag är öppen för dem, men har inte blivit personligen kontaktad än.

Blev hon lika illa behandlad på AspC som jag blev när jag bodde där, kan jag mycket väl tänka mig att det kan ha hjälpt till att driva henne över gränsen. När jag bodde där blev man inte ens behandlad med normal mänsklig respekt. Din dotter hade ju verkligten behövt stöd för att orka vidare efter det tragiska beskedet om hennes pojkvän. Att behandla sorg som depression är fel. Att sörja en nära anhörigs död är normalt, och ska inte medicineras bort. (Om det inte med tiden övergår i depression.)

Jag visste inga detaljer om vad som hänt din dotter när jag skrev mitt förra inlägg. Visste inte att du var med här på forumet. Ledsen om jag skrev nåt som sårade, jag förstår att du har det jobbigt nu. Och verkligen synd att hon inte fick bättre hjälp att ta sig igenom krisen. Jag tror som sagt inte på att bara vakta på andra människor, eftersom jag själv blivit så illa behandlad av den s.k. vården, men däremot önskar jag givetvis att det fanns bättre hjälp.

Dynah, har du varit där innan hon flyttade in för att titta på stället? Tänkte om du såg en liten vit/grå dosa vid dörröppningen till hennes sovrum?

Jag vet inte om de är samma personal där nu som på den tiden min vän bodde där, men på den tiden avlyssnade dom sovrummet utan deras vetskap. Med hjälp av den lilla dosan...

För är det samma personal så kan jag gott säga, att personalen har 0 utbildning inom de som krävs.

Kringelhora skrev:För är det samma personal så kan jag gott säga, att personalen har 0 utbildning inom de som krävs.

Och det är du som bestämde vad som krävs? Det är läkaren som skriver ut medeciner och denna+patienten har det högsta ansvaret för att allt ska gå rätt till. Det är enligt mig löjligt att försöka skicka över ansvaret på t.ex privatiseringen som jag har sett på flera hålla. Dock förståeligt att man letar efter nål i höstackar om man har varit med om en tragedi. Jag säger inte att det är fel, eftersom en gömd nål alltid kan hittas. Men troligen smittas självmord enklare om man "publicerar" dem på olika sätt och det är dumt att blunda för det.

Dynah skrev:Känns ändå märkligt när jag kan hitta inlägg såsom denna http://www.nytt24.se/a/man-omkom-i-brand-i-boden

Vad är det som är likt förutom att det är ett misstänkt självmord? En vuxen människa är ändå rätt kapabel, tänker man, att tänka för sig själv. En ungdom är nog alltid en djupare tragedi

När man bränner sig inne så är dessutom risken större att någon annan tar skada av det.

Vill du ha rekommenationer mig på så får du be om dem. Kan troligen inte bidra med särskilt mycket tröst, dock troligen en del nya tankegångar så skicka gärna ett PM om du vill. Jag har förresten läst dina tidigare meddelanden nu och är svårt att tänka sig att man inte kunde förändra utgången på något sätt.

Parvlon skrev:

Kringelhora skrev:För är det samma personal så kan jag gott säga, att personalen har 0 utbildning inom de som krävs.

Och det är du som bestämde vad som krävs? Det är läkaren som skriver ut medeciner och denna+patienten har det högsta ansvaret för att allt ska gå rätt till.

Bor man i någon form av skyddat boende för att man mår dåligt så är det personalen som ska ta över det personliga ansvaret, annars är det ju liksom ingen vits med det skyddade boendet!

Miche skrev:Bor man i någon form av skyddat boende för att man mår dåligt så är det personalen som ska ta över det personliga ansvaret, annars är det ju liksom ingen vits med det skyddade boendet

Vad skulle du göra då om en inneboende gnällde 24/7 om att få CS? Det är aldrig nån som tar över ens personliga ansvar. Till viss mån kanske om du har händer fastburna men vem fan vill det?

Ett självmord är ingen annans ansvar. Det är ens eget ansvar, precis som Kimmelie varit inne på och hon är en överlevande så hon borde veta.

Parvlon skrev:Vad skulle du göra då om en inneboende gnällde 24/7 om att få CS?

Det vet jag egentligen inte förrän jag hamnar i en sådan situation (vilket är troligt att jag aldrig kommer att hamna i), men troligen skulle jag inte ge personen mängder över det som läkaren föreskrivit, resten skulle jag hålla inlåst.

Parvlon skrev:Ett självmord är ingen annans ansvar.

Självklart, men personalen på ett boende ska inte underlätta möjligheten för de boende att ta livet av sig.

hur vet vi att det är personalen som underlättat något?

Miche skrev:Det vet jag egentligen inte förrän jag hamnar i en sådan situation (vilket är troligt att jag aldrig kommer att hamna i), men troligen skulle jag inte ge personen mängder över det som läkaren föreskrivit, resten skulle jag hålla inlåst.

Vet du hur mycket läkaren har skrivit ut?

Miche skrev:Självklart, men personalen på ett boende ska inte underlätta möjligheten för de boende att ta livet av sig.

Enlklare vore väl ändå att lägga sig på tågspåret. Detta har de troligen förhindrat så gott de kan. Man kan ta livet av sig på miljarder sätt.

Parvlon skriver att man alltid har ett personligt ansvar. Kan stämma i många fall, men just i detta så var det så att min dotter först och främst inte var myndig. Sedan var hon sjuk på många sätt, i sitt funktionshinder, vilket bidrar än mer till att hon inte kunde ta rätt beslut. Dessutom fanns vid tillfället ett LVU, dvs hon stod under tvång. Detta måste ju ta bort det mesta av hennes eventuella personliga ansvar. Hon hade dessutom aldrig fått lära sig vad konsekvenser innebär, förutom just denna gång...

Det fanns inga larmdosor, avslyssning osv. Hade avslyssning funnit, hade dottern varit vid liv idag. Som jag tidigare skrev så både grät hon och lyssnade på musik under större delen av hennes sista timmar. Stolen som vältes omkull, allt borde ju ha hörts. Mina farhågor är nämligen att det inte ens fanns personal närvarande nattetid.

Sen kan man undra vad meningen med läkare är om patienten är den som får bestämma medicineringen själv. Då kan väl allt säljas rakt över disk?

Tycker verkligen inte man kan säga att det är den enskildes ansvar om man mår dåligt, speciellt inte när man står under tvång genom tex LVU.
Som du säger så är då allt ansvar den vårdande organisationens, inte hennes.

Det lär vara välkänt bland proffs att den som bestämt sig för o ta livet av sig ofta blir gladare en tid innan själva självmordet sker.
Antar att det inte stämmer varje gång iofs.

Funderar om gråten hade med att hon tyckte det var orättvist att behöva ta livet av sig?
Det skulle iaf jag tycka tror jag.
Å andra sidan har jag aldrig sett just det som någon lösning på någonting, men jag har ju alltid velat leva.

Dynah skrev:Parvlon skriver att man alltid har ett personligt ansvar. Kan stämma i många fall, men just i detta så var det så att min dotter först och främst inte var myndig. Sedan var hon sjuk på många sätt, i sitt funktionshinder, vilket bidrar än mer till att hon inte kunde ta rätt beslut. Dessutom fanns vid tillfället ett LVU, dvs hon stod under tvång. Detta måste ju ta bort det mesta av hennes eventuella personliga ansvar. Hon hade dessutom aldrig fått lära sig vad konsekvenser innebär, förutom just denna gång...

Jag håller med om att "det personliga ansvaret" ska läggas sig i i högre grad men mycket ska till för att lägga över ansvaret för ett självmord på någon annan. Det borde givetvis utredas ordentligt. Hur och om nån medvetet lät henne ha tillgång till stora mängder narkotikaklassad medicin osv. Det finns säkert massor av saker som skulle kunnat vart bättre.

Dynah skrev:Det fanns inga larmdosor, avslyssning osv. Hade avslyssning funnit, hade dottern varit vid liv idag. Som jag tidigare skrev så både grät hon och lyssnade på musik under större delen av hennes sista timmar. Stolen som vältes omkull, allt borde ju ha hörts. Mina farhågor är nämligen att det inte ens fanns personal närvarande nattetid.

Att avlyssna alla deprimerade ungdomar 24/7 tror jag inte är praktiskt möjligt.

Dynah skrev: Sen kan man undra vad meningen med läkare är om patienten är den som får bestämma medicineringen själv. Då kan väl allt säljas rakt över disk?

Du skriver på din blogg att du skulle ta kontakt med ASP center angående medecineringen, har du gjort det och vad svarade de?

Sen skriver du även detta i en post:

Hon står under ett LVU (Lagen om vård av unga), dvs tvångsvård. Ändå får hon möjligheten att välja bort terapi...

Terapi vågar jag påstå är lönlöst att tvinga på en person.

Parvlon inom det som krävs så syftar jag på att om det är samma personal så är det personal som INTE är utbildade för sånna saker. Tycker du att "vanligt" folk som är utbildade att sitta i en kassa på ica och inget mer har tillräklig kompetens att jobba med barn och ungdommar utan någon utbildning inom psykiatri etc?

Dynah, jag tycker det är fruktansvärt vad som hänt. Kan inte tänka mig något värre än att förlora sitt barn genom självmord. Jag beklagar din förlust.

I detta fall känns det också som det var så onödigt iom att hon stod under LVU. Förstår att du är upprörd och vill veta vilket ansvar ASP Center egentligen tog. Jag tycker inte en privat företagare ska få tillåtas starta behandlingshem, om de inte åtminstone har välutbildad personal.

Parvlon skrev:Att avlyssna alla deprimerade ungdomar 24/7 tror jag inte är praktiskt möjligt.

Inte lagligt heller.

Jag har läst för lite här... Men läkare som skriver ut antidepressiv medicin har ansvar för patienten. Det står varningar på de flesta mediciner; att det är stor självmordsrisk ca 5 veckor, särskilt för tonåringar. Då ska man avstå från att förskriva eller ha tät kontakt med den man gett medicinen. Själv tror jag att aspergare behöver annat än serotoninhöjande medel. Neurovetenskapen är inte framme vid målet än; Vad behöver en aspergares hjärna?

Medicinförorsakade självmord anser jag att läkaren har skuld till.

För övrigt: vilken typ av icke-medicinsk behandling behöver aspergare? Kan de på ASP-center tillhandahålla sådan behandling? För vinstens skull kan man visst låtsas vad som helst.Jag beklagar sorgen.

Debbido skrev:Jag har läst för lite här... Men läkare som skriver ut antidepressiv medicin har ansvar för patienten. Det står varningar på de flesta mediciner; att det är stor självmordsrisk ca 5 veckor, särskilt för tonåringar. Då ska man avstå från att förskriva eller ha tät kontakt med den man gett medicinen. Själv tror jag att aspergare behöver annat än serotoninhöjande medel. Neurovetenskapen är inte framme vid målet än; Vad behöver en aspergares hjärna?

Medicinförorsakade självmord anser jag att läkaren har skuld till.

För övrigt: vilken typ av icke-medicinsk behandling behöver aspergare? Kan de på ASP-center tillhandahålla sådan behandling? För vinstens skull kan man visst låtsas vad som helst.Jag beklagar sorgen.

En person med autism behöver respekt för sina svårigheter, värme och humor, stöd i att förstå sin omgivning och lugn och ro för återhämtning. Om en person med autism mår dåligt, ska man vara mycket försiktig med mediciner, eftersom de ofta är känsliga för olika substanser och kan lätt få biverkningar, särskilt att de får mer av det man vill ta bort med medicinen. Om man ger mot oro, kan medicinen ge mer oro, i stället för att lugna tex.

Lugn och ro brukar hjälpa mer än vad mediciner kan, under kortare eller längre period, beroende på hur dåligt personen mår. Om det handlar om att personen drabbats av en personlig tragedi, någon nära dör eller andra traumatiska upplevelser, så är närhet av en annan person, som står nära mycket viktig, DYGNET RUNT! Man kan tro att en person med autism behöver få vara ensam, men eftersom dåligt mående gör att omvärlden ger ännu större oro, som de inte kan hantera själva, så behöver de oftast mycket mer stöd, än när de mår bra.

Socialtjänst, HVB hem och andra instanser, saknar ofta kunskapen som behövs och ofta ses mediciner som ett sätt att hantera, det som de egentligen saknar kompetens att hantera och alltså inte kan hantera! Där kunskapen brister träder våldet in, och att ge mediciner för att ta bort felbeteenden, är för mig ett övergrepp mot individen.

Det finns så bra kunskap, som vilket HVB hem som helst kan skaffa sig, men det kostar ju pengar och att personalen erkänner att de inte kan. Bo Hejlskov Elvéns, bok Problemskapande beteende och Elisabeth Råbergs bok, Omsorg utan våld är båda bra böcker ur ett vårdperspektiv. De är verksamma och kan ge handledning och till Elisabeth kan man åka på studiebesök på hennes Äspered och få utbildning.

Soc borde kräva att ett hem som tar emot barn och ungdomar med autism, ska vara godkända att ta emot såna personer. Jag vet att det jobbas med att ta fram någon forma att kontroller och godkännande av verksamheter, som säger sig kunna autism, men dit har vi ännu inte kommit.

Nu finns det bra HVB hem, men vi har ingen chans att kolla, vart våra barn hamnar, om det är ett bra hem, eller inte och soc vet oftast inte ens vad som kan räknas som bra, eller inte, eftersom de själva ofta kan för lite, om autism själva.

Jag reagerar också starkt mot att de kan besluta om LVU om ett barn har svåra symptom på grund av att de har autism eller ADHD. Det är ju faktiskt så, att det är miljön och bemötandet, oftast i våra skolor, som framkallar symptomen från början. Nu är iofs inte alla familjer en bra miljö heller, men oftast får vi ju ta, det som skolan ställer till med under dagen, när barnet kommer hem. Helgen räcker oftast inte till, för att återfå balansen och en ond cirkel är lätt att hamna i, utan att förstå varför.

Vi är nog många som har upplevt att barnet blir mycket lugnare under sommaren, då det blir en längre periods vila. Om det sker, så ligger problemet i skolan och att barnet utsätts för stress i för hög grad, överkrav är så vanligt. Om skolan inte är autismvänlig, alltså användarvänligt utifrån ett autistiskt perspektiv, så kommer svåra symptom som ett brev på posten. Det är inte rätt, att ett barn ska LVUas på grund av det här, det borde vara olagligt.

Nu har jag ingen aning om bakgrunden till att just den här tjejen LVUades, utan jag skriver nu mer generellt. Är det så, att hon fick svåra symptom på grund av att skolan misslyckades med att hjälpa henne, så är det rent för jävligt! Det är precis så, det INTE får gå till!

Mamma till C, jag är så ledsen för er skull...kram!

Parvlon skrev:Att avlyssna alla deprimerade ungdomar 24/7 tror jag inte är praktiskt möjligt.

Det jag skrev om avlyssningsdosor var ett svar på ett tidigare inlägg, någon frågade om jag såg några sådana. Nej, det fanns inga.

Parvlon skrev:Du skriver på din blogg att du skulle ta kontakt med ASP center angående medecineringen, har du gjort det och vad svarade de?

De vidarebefordrade mitt mejl till dem med mina frågor till läkaren, något svar fick jag aldrig och kommer väl heller aldrig få. Mina argument ville de inte bemöta utan hänvisade bara vidare.

Parvlon skrev:Terapi vågar jag påstå är lönlöst att tvinga på en person.

Då borde det var lika lönlöst att vårda någon enligt LVU. Dessutom går det att motivera terapi. Mitt förslag till Aspcenter står skrivet i FASS gällande Ritalin. Att det borde vara en förutsättning för att få medicin utskrivet att terapi först ges, eller i värsta fall SAMTIDIGT. Detta borde ha varit tillräcklig motivering för denna unga tjej som själv fick bestämma sin medicinering, som i mina ögon var helt onödig. Enligt Aspcenter fungerade hon bra där, så varför ge henne ny medicin? När jag sa det till "behandlingspersonal" svarade de bara att hon blivit så glad av den nya medicinen, och en helt annan människa. Idag medicineras man tydligen till en personlighet som passar andra.

Enligt Aspcenter fungerade hon bra där, så varför ge henne ny medicin? När jag sa det till "behandlingspersonal" svarade de bara att hon blivit så glad av den nya medicinen, och en helt annan människa. Idag medicineras man tydligen till en personlighet som passar andra.

Det är så jag känner med medicin många gånger, den ges inte för personens eget bästa, utan för omgivningens bästa. Får också en fundering om hon verkligen var glad, eller om hon blev överglad och började gränsa till det maniska....sånt tror inte jag att personal har utbildning att se skillnad på alla gånger

I början av en hypoman/manisk episod, så kan en person sprudla av glädje och energi och jag vet att central stimulerande mediciner kan trigga mani, för det var väl det hon fick?

aspiemamman skrev:
Det är så jag känner med medicin många gånger, den ges inte för personens eget bästa, utan för omgivningens bästa. Får också en fundering om hon verkligen var glad, eller om hon blev överglad och började gränsa till det maniska....sånt tror inte jag att personal har utbildning att se skillnad på alla gånger

I början av en hypoman/manisk episod, så kan en person sprudla av glädje och energi och jag vet att central stimulerande mediciner kan trigga mani, för det var väl det hon fick?

Hon hade Citalopram och Theralen när hon kom till Boden. Väl där fick hon Ritalin, plus två andra lugnande preparat förutom de två förstnämnda. Allt som allt hade hon fem olika mediciner på sin medicinlista.

Dynah skrev:

aspiemamman skrev:
Det är så jag känner med medicin många gånger, den ges inte för personens eget bästa, utan för omgivningens bästa. Får också en fundering om hon verkligen var glad, eller om hon blev överglad och började gränsa till det maniska....sånt tror inte jag att personal har utbildning att se skillnad på alla gånger

I början av en hypoman/manisk episod, så kan en person sprudla av glädje och energi och jag vet att central stimulerande mediciner kan trigga mani, för det var väl det hon fick?

Hon hade Citalopram och Theralen när hon kom till Boden. Väl där fick hon Ritalin, plus två andra lugnande preparat förutom de två förstnämnda. Allt som allt hade hon fem olika mediciner på sin medicinlista.

Jag tycker att antalet mediciner hon fick där indikerar ganska klart, att personalen där inte hade en aning om hur de skulle hantera henne, för att hjälpa henne!?

aspiemamman skrev:Jag tycker att antalet mediciner hon fick där indikerar ganska klart, att personalen där inte hade en aning om hur de skulle hantera henne, för att hjälpa henne!?

Det är inte personalen som ordinerar mediciner utan alla medicinska beslut fattas av behandlande läkare.

aspiemamman skrev:Får också en fundering om hon verkligen var glad, eller om hon blev överglad och började gränsa till det maniska....

Dessutom, min erfarenhet är att mani kombinerat med depression är verkligt farlig för en själv och eventuellt (men inte nödvändigt) omgivningen. Jag har varit där själv åtminstone en gång och jag hade tur som hade ansvar för mina barn så jag kunde ringa efter hjälp, annars vet jag inte om jag hade varit i livet idag.