Hej! Jag är en tjej med AS på 16 år som väger 71kg och är 162 cm lång. Mitt problem är att jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag har i flera år mått dåligt över min vikt, jag är alltid stressad och jag mår bara.. dåligt. Jag går min sista termin i grundskolan och i skolan mår jag bra, skrattar och har kul med mina vänner. Men sen när jag kommer hem, särskilt på kvällarna, mår jag hemskt. Känns som att jag mest är arg, ledsen och irriterad.

Det jag undrar nu, vad beror detta på? Bör jag ta någon medicin? Det har inte pågått så länge men det brukar komma i omgångar varje år och håller i sig i max några veckor (vanligtvis) Är det detta som kallas depression? Jag träffar ingen psykolog, kurator eller liknande. Jag har pratat lite med min skolsköterska om min vikt, men jag tror inte det är felet. Snälla hjälp mig, jag står inte ut med detta mer!

Promenader (i ensamhet) och ett fritidsintresse? Jag blir så där när jag har folk omkring mig för stor andel av den vakna tiden.

Du är helt ok.

Du skall veta att 16 är den värsta skitåldern nånsin, sen blir allt bättre.

Skolsköterska är ok. Medicin är förlorar-skit. Men om det är nödvändigt så är det nödvändigt.

Fokusera på ett intresse. Vad är du bra på, vad är kul? Du är inte ett offer.

Sen kan det vara en idé att läsa böcker där andra har beskrivit något liknande.

Lennart Frimodig

Asså jag tycker väldigt mycket om bild, asså pyssla, måla, vara kreativ osv. Jag skulle gärna vilja lära mig spela gitarr, men orkar inte med det. Skulle jag orka skulle jag även ta sånglektioner. Jag har ingen möjlighet att utöva mina största intressen, men min lösning är att jag söker in till estetiska bild och form till hösten (gymnasiet) och jag tror det kan bli rätt bra.

Skulle nästan vilja tillbaka till min psykolog bara så att jag vet att det inte är nåt fel, eller så att jag kan få hjälp så fort som möjligt. Tyvärr finns inte psykologen i min stad utan man måste åka en bit..

Bra. Du är kreativ. Försök hitta andra som delar ditt intresse, eller intressen.

Fokusera på vad du orkar. Gör det bästa av det. Producera saker som du är nöjd med.

Ok, om din psykolog är ett bra stöd, boka in honom en gång i månaden. Och berätta om vad du åstadkommit under tiden.

Sen bör du börja fundera över hur du skall försörja dig. Vem skall betala för vad du gör?

(Jag är 67, jag har arbetat med invandrare, långtidssjukskrivna, allvarligt psyksjuka, ungdomsbrottlingar, hela mitt yrkesliv, jag är van vid det mesta.)

Lennart Frimodig

Promenader är ett väldigt bra sätt att börja bearbeta dina problem, dels så får du kondition men de är även depressionshämmande och den kombinationen gör att du får ork att börja ta tag i de andra delarna av ditt liv.

Om du bor i närheten av natur så börja där, räkna med ganska korta promenader i början, ta inte ut dig fullständigt så att du inte orkar gå ut nästa dag, men gå en kortare sträcka varje dag under en vecka, förläng sedan promenaderna så att det känns bra.

När du har lite mer ork, fundera även på vad du äter och försök dra ner på sockret, men gå inte över till sötningsmedel (och äter du nu produkter med sötningsmedel så sluta med det, de är bluff och ökar bara ditt sötsug).

Som tidigare har sagt:

Hitta ett kul intresse och finn ro och självförverkligande i det. Sedan är ju promenader en bra aktivitet!

Tycker du att din vikt är jobbig så är det bäst om du börjar träna. Tro dock inte att du behöver gym, program och allt det där; börja med promenader så ska du se att du få ork! Fungerar varje gång (såvida du är konsekvent med promenaderna)!

Fridagirl skrev:Det har inte pågått så länge men det brukar komma i omgångar varje år och håller i sig i max några veckor (vanligtvis)

de här omgångarna du skriver om, är det så att de ofta infaller på vintern? jag tänker att det då kan ha med mörkret att göra, det är väldigt vanligt att påverkas så att stämningsläget blir extra lågt under den mörkaste tiden på året.

om man då redan har något som inte känns helt bra (som det du känner inför din vikt till exempel) så blir det lätt så att det förstoras och känns ännu värre just för att man inte är riktigt "sig själv" under den här perioden.

text på vårdguiden om årtidsbundna depressioner: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Host--och-vinterdepression/

har du förtroende för din skolsköterska så kan det vara en bra idé att fortsätta prata lite med henne om hur du känner dig, eller någon annan vuxen som du litar på (känner du inte att du har någon att vända dig till så kan jag tipsa om att de brukar vara superbra och snälla på ungdomsmottagningen, dit kan man alltid gå och få prata med någon oavsett vad det är man grubblar på, och ingen behöver veta att man går dit om man inte vill heller!). du ska inte behöva gå runt och må dåligt så här, vad det än kan tänkas bero på!

Jag känner igen mej lite från min egen skoltid, hade också perioder då jag var ur gängorna, fast jag var lättirriterad och rastlös istället.

Du kanske lägger ner lite mycket energi på socialt umgänge så du blir mentalt trött. Den där promenaden som flera pratat om och som är jättebra både för att må bättre mentalt och fysiskt, skulle den inte passa utmärkt att ta på lång lunchrast eller håltimme? Då får du lite paus under dagen och kan sedan ägna kvällar och helger åt dina kreativa specialintressen, som jag absolut tycker du ska satsa på i ditt val av gymnasieprogram. Se bara till att läsa teoretiska ämnen så du får högskolebehörighet. Om du bor nära naturen och är konstnärlig kan det vara bra att framför allt på helgerna när du har mer tid kombinera nytta med nöje, ta med dej målarprylarna ut i det gröna. Då kan du ju t.ex gå en bit, sen sätta dej och måla och när inspirationen börjar ta slut eller det börjar bli dags för mat eller dylikt är det bara att knalla hem igen.

Dina extrakilon är inget större problem, promenader och mindre godis, snacks och läsk löser dom problemen kanonbra.

Nu vet vi inget om TS matvanor.
Promenader har jag märkt att på mig så gör de att jag får bättre humör med två veckors fördröjning.
Då har jag hunnit få bättre kondis änfast jag gått rätt söligt o till slut tagit bussen hem.
Jag soffpotatisierar mig ibland och och så har jag märkt att de brukar avhjälpas på detta vis.
Men de löser inte problem, men man tänker klokare har jag märkt när blodet får åka runt i kroppen lite extra, men man kommer till en punkt där det inte hjälper med mer promenader, den gränsen verkar ligga vid promenader på totalt 45 mnuter till en timme om dagen många men inte alla dagar i veckan för min del.

Spontant tror jag inte det är depression du har TS men å andra sidan kan jag inte bedöma det heller, det är bara vad jag tror, egentligen behöver man nog prata om saken mer uttömmande än så här och dessutom känna till massa saker om människokroppen för att kunna ställa en vettig diagnos alls.
Det kan ju vara frågan om annat som gör en deppig också, personligen tror jag att man behöver minst 50% roligt i livet