Jag har varit deprimerad i många år men aldrig fått någon vård som hjälpt mig. Läkarna har länge velat göra en utredning men jag har nekat eftersom jag inte vill ha någon neuropsykiatrisk diagnos. Den enda diagnosen som kan vara aktuell är asperger och jag märker hur vårdpersonalen ofta ställer aspergerspecifika frågor helt out of context. Min tidigare psykiatriker skrev även i min journal att han misstänker asperger.

Så länge jag inte går med på att göra en utredning så kommer jag inte få någon vård som hjälper. Jag har provat ett tiotal mediciner och elbehandling utan resultat. Terapi har jag aldrig fått för "man måste först göra en utredning för att veta vad man behandlar". Jag har försökt få dem att göra en utredning utan att för den skull sätta diagnos men det är omöjligt.

Jag har ingen kontakt med socialen eller arbetsförmedlingen och jag vill inte ha personlig assistent eller gruppboende. Socialt stöd behöver jag inte så det finns ingen mening med en diagnos för den skull. Jag tror heller inte att de skulle kunna behandla mig bättre om jag hade aspergerdiagnos. Varje fall är unikt och måste behandlas unikt brukar det sägas. Eftersom asperger är obotligt finns det risk att jag inte skulle få någon vård alls. Diagnosen skulle fungera som ett smidigt sätt för dem att bli av med mig. Men utan diagnos får jag inte heller någon vettig vård.

Om aspergerdiagnosen verkligen passar mig har jag svårt att avgöra. Jag har definitivt problem av den typen. Jag vet inte vad jag bör säga i olika situationer och vanligtvis är jag bara tyst när jag förväntas småprata. Jag har svårt att förutspå folks känslor och kan ibland förolämpa folk utan att inse det. Jag har också svårt att beskriva mina egna känslor och brukar bara kunna säga att jag mår skit till vårdpersonalen när dom frågar. Jag ogillar gruppaktiviteter och jag har inget intresse av mode, livsstil eller skvaller om folk omkring mig. Det enda som intresserar mig är teknik och vetenskap och jag kan inte samtala om något utanför de områdena. Jag har alla problemen med social interaktion men inga andra diagnoskriterier. Jag har inga specialintressen, inga rutiner som måste följas, ingen motorisk klumpighet eller överkänsliga sinnen. Jag kan läsa mellan raderna, förstå humor, inget sifferminne, tänker inte i bilder eller något annat av alla de konstiga kriterierna.

Om jag accepterar en utredning är det stor risk att jag kommer få ångra det men jag vet inte vad jag har för andra alternativ?

Ville inte heller medverka i utredning tidigare.
Men nu har jag kommit till en punkt i livet då jag inte längre känner att jag riskerar någonting genom en ev diagnos. Snarare tvärtom...

Erathe skrev:Om aspergerdiagnosen verkligen passar mig har jag svårt att avgöra. Jag har definitivt problem av den typen. Jag vet inte vad jag bör säga i olika situationer och vanligtvis är jag bara tyst när jag förväntas småprata. Jag har svårt att förutspå folks känslor och kan ibland förolämpa folk utan att inse det. Jag har också svårt att beskriva mina egna känslor och brukar bara kunna säga att jag mår skit till vårdpersonalen när dom frågar. Jag ogillar gruppaktiviteter och jag har inget intresse av mode, livsstil eller skvaller om folk omkring mig. Det enda som intresserar mig är teknik och vetenskap och jag kan inte samtala om något utanför de områdena. Jag har alla problemen med social interaktion men inga andra diagnoskriterier. Jag har inga specialintressen, inga rutiner som måste följas, ingen motorisk klumpighet eller överkänsliga sinnen. Jag kan läsa mellan raderna, förstå humor, inget sifferminne, tänker inte i bilder eller något annat av alla de konstiga kriterierna.

Det går mycket myter om hur man måste vara och inte vara för att ha Aspergers syndrom. Det syns i det du skrev här, och tyvärr går de också bland utredande fackfolk, samtidigt som andra utredare är lika långt åt det slarviga hållet. Så om du skulle bestämma dig för utredning, se gärna till att du blir utredd på ett ställe med gott rykte till exempel i seriösa aspergarkretsar.

Här finns de faktiska diagnoskriterierna. De som brukar användas är de två övre, enligt DSM-IV och ICD-10. I en seriös utredning kombineras de sedan med ett antal samtal och tester.

http://www.lul.se/templates/page____5031.aspx

Observera att man inte måste ha allt som räknas upp – det kan till exempel räcka med att ha två av fyra uppräknade drag. Det bör också tilläggas att kriterierna inte tar hänsyn till nyare forskning om asperger hos flickor och kvinnor och att symptomen med åren kan bli otydliga genom att man lär sig att kompensera för dem, vilket i sin tur kan ge andra problem. Allt det är saker som tyvärr inte heller allt fackfolk känner till.

Våren 2013 (beräknat sist jag hörde något) ges diagnoshandboken DSM-V ut, och där kommer antagligen Aspergers syndrom att vara hopslaget med autism, med något striktare kriterier än vad som nu gäller för Asperger.

Får jag fråga varför du inte vill ha diagnos?

Ja, det här undrar jag också över, varför skulle du behöva ångra det?

Erathe skrev:Om jag accepterar en utredning är det stor risk att jag kommer få ångra det men jag vet inte vad jag har för andra alternativ?

Det är inte som att du behöver berätta om en ev diagnos för kreti och pleti, om du inte vill. Inte heller är du tvungen att ansöka om LSS el att bo på ett gruppboende. Kort sagt, vill du inte veta om du har AS el inte?

En annan möjlig npf-diagnos är ADHD/ADD, många har både AS och ADHD/ADD. För ADHD/ADD finns iaf möjlig medicinering.

Två liknande trådar:

diagnos-for-att-fa-sjalvinsikt-eller-lss-hjalp-t4464.html

nagon-vits-att-fa-diagnos-och-hjalp-t5205.html

Jag tycker att det är dåligt av dem att de inte kan ge dig terapi utan diagnos. Om du har problem med hur du ska hantera sociala situationer och har mått så dåligt bland annat för att du har prövat flera mediciner skulle det kunna vara till nytta för dig att träffa någon och diskutera dessa situationer oavsett om du har asperger eller inte. Jag tycker att du ska sätta dig på tvären och begära en second opinon och om nödvändigt söka dig någon annanstans och inte ge dig förrän du har fått pröva terapi. Hjälper det inte så bör väl det också ge underlag för utredningen de vill göra?

För övrigt har jag själv beviljats terapi utan någon som helst vettig diagnos så det ska gå att få det. Jag känner också åtminstone två personer som har utretts för asperger utan att få diagnosen så en utredning behöver ju inte betyda att du får diagnos. Men om de redan tror det sedan tidigare utan att få göra utredningen så kanske det föreligger en viss risk att det bli så. Så om du tror att du skulle ha nytta av terapi men inte förstår vad du skulle ha för nytta av diagnos utan tvärtom mest ser nackdelarna med det tror jag det är klokt att undvika utredning tills vidare. Däremot så kan du ju kanske ändå försöka sätta in dig mer i vad diagnosen kan innebära och eventuellt söka utredning senare om det är så att du känner dig mer mogen eller accepterande inför att ta emot ett sådant besked.

Alien skrev:Det är inte som att du behöver berätta om en ev diagnos för kreti och pleti, om du inte vill. Inte heller är du tvungen att ansöka om LSS el att bo på ett gruppboende. Kort sagt, vill du inte veta om du har AS el inte?

Jag vet vilka problem jag har, jag vet vilka problem aspergare brukar ha och jag vet vilket överlapp det finns. Om en utredare anser att jag faller innanför eller utanför spektrumet spelar ingen roll för mig. Inga bitar kommer falla på plats som folk brukar säga. Om jag skulle få bättre vård av en diagnos kan det vara värt det men om inte ser jag bara nackdelar.

Jag har hört att man kan få problem med körkort, vapenlicens, vissa arbeten, adoption, brottsutredningar och det är svårt att förutspå vilka andra problem man kan få under de resterande 60 åren av sitt liv. Den viktigaste anledningen till att jag inte vill ha någon diagnos är nog ändå risken för den personliga integriteten. Information om psykiatriska diagnoser är extremt känslig och jag vill inte att sådan information ska finnas dokumenterad om mig. Jag litar inte på att myndigheter kan hålla sådan information hemlig. Det finns många exempel då tystnadspliktsskyddad information läckt ut.

Jag själv har enbart positiv inställning till neuropsykiatriskutredning. Kan inte vänta !
Jag vill veta själv hur det står till med mig.

Jag tycker att någonslags utredning vore det bästa för alla människor
Då skulle man begripa lättare sina styrkor o brister, kanske man skulle slippa ta så många snedsteg i livet ?

Spelar ingen roll hur många diagnoser jag får och vilka, bara att jag får veta!
Jag själv kan lista ut fem olika diagnoser som delvis är sammanflätade, får ser hur kloka är proffisar att lista ut dem

Erathe skrev:Jag har hört att man kan få problem med körkort, vapenlicens, vissa arbeten, adoption, brottsutredningar och det är svårt att förutspå vilka andra problem man kan få under de resterande 60 åren av sitt liv.

Håller med men undrar vad som skulle kunna bli problemet vid just brottsutredningar, fast förstårs, enskilda polisers okunskap kan iofs föra in antaganden som inte stämmer även om jag inte tror faran just när det gäller polisen är särskilt stor alls.
Ev adoption bekymrar mig med även fast jag inte tänkt adoptera men jag vill ändå ha möjligheten öppen liksom, som jag hört så är det blankt nej från de flesta länder om man har en psykiatrisk diagnos.