Det här samhället är inte för mig. Det är min slutsats.

Såna som jag anmodas vara tacksamma för att få chansen att praktisera, det är allt. Det är också provat. Byggsmide, begravningsbyrå, tatueringsstudio, vaktmästeri.

Haft flera års kontakter med habilitering, försäkringskassa, arbetsförmedling utan att det lett någonvart.
De här institutionerna är ett enda stort bedrägeri som egentligen handlar om att sysselsätta tjänstemän och socionomer - det är min slutsats och kontentan av mina erfarenheter.

Samhället är för rikemansbarn och medelklassare. Superflexibla superpresterare.
Vi andra kan bara förbanna den dag vi föddes.

Egenföretagande premieras och de som är i gebitet har käckt uppmuntrat mig i den riktingen "eftersom du ju är intelligent".
Jaha, hur fan skulle det gå till??
Noll kapital. Inga rätta kontakter. Inga som helst kunskaper om hur det går till, om ekonomi och handel.

Fixar inte "många bollar i luften", att sälja in mig hos arbetsgivare (med åren tenderar man att bli cynisk och skärskådande och sånt gillar inte arbetsgivare).
Fixar inte starka lampor, spring, trängsel, höga ljudnivåer eller avancerat så kallat livspusslande.

KrigarSjäl skrev:Har heller aldrig "hittat hem" riktigt så att säga. Studier är intressant men studiesättet på universitet funkar inte alls för mig, känns som att man måste hålla på med planering och korridorspringande hela tiden och det är verkligen inte min grej. Ja, det är provat.

Det går numera att läsa nästan allt på distans. Kräver självdisciplin, men man slipper det sociala och att hålla tider (förutom deadlines, fast jag fuskar lite där).

-Försäkringskassan medger inte studier på högre nivå och CSN är alltför osäkert att leva på för min del. Ibland betalar de inte ut, ibland får man vänta flera veckor på pengar - vilket skulle leda till att jag blir vräkt eftersom jag då inte kan pröjsa hyran.

Annars är väl tanken med distansstudier god men jag har alltså inte råd att vara annat än realist.

För några år sen skulle min arbetsplats rationalisera. Alla anställda som fyllt 60 erbjöds att gå i pension. Jag nappade direkt. Skulle absolut inte vilja ha yrkeslivet ogjort - särskilt som jag inte trodde att det skulle bli något yrkesliv ALLS för min del då jag var i 20-årsåldern.
Men det är vansinnigt skönt att slippa jobba nu och nästa år blir jag "riktig pensionär".
Jag har haft 14 olika jobb. Har jobbat på dagis, i hemtjänsten, på flera bibliotek, och som affärsbiträde, socialassistent, författare och brevbärare.

KrigarSjäl skrev:Det här samhället är inte för mig. Det är min slutsats.

Såna som jag anmodas vara tacksamma för att få chansen att praktisera, det är allt. Det är också provat. Byggsmide, begravningsbyrå, tatueringsstudio, vaktmästeri.

Haft flera års kontakter med habilitering, försäkringskassa, arbetsförmedling utan att det lett någonvart.
De här institutionerna är ett enda stort bedrägeri som egentligen handlar om att sysselsätta tjänstemän och socionomer - det är min slutsats och kontentan av mina erfarenheter.

Samhället är för rikemansbarn och medelklassare. Superflexibla superpresterare.
Vi andra kan bara förbanna den dag vi föddes.

Egenföretagande premieras och de som är i gebitet har käckt uppmuntrat mig i den riktingen "eftersom du ju är intelligent".
Jaha, hur fan skulle det gå till??
Noll kapital. Inga rätta kontakter. Inga som helst kunskaper om hur det går till, om ekonomi och handel.

Fixar inte "många bollar i luften", att sälja in mig hos arbetsgivare (med åren tenderar man att bli cynisk och skärskådande och sånt gillar inte arbetsgivare).
Fixar inte starka lampor, spring, trängsel, höga ljudnivåer eller avancerat så kallat livspusslande.

I likhet med många andra, har du inte mött nån tjänsteman eller coach som försökt sätta sig in i vad du kan bidra med, givet dina intressen och dina begränsningar.

Det är väsentligen tre steg som behövs.
1. Först måste man förstå vem du är. Hur du fungerar, vad du är bra på, vad som är helt fel.
2. Sen måste man hitta en arbetsgivare som vågar testa dig, för och se om du kan vara en tillgång i hennes verksamhet. Och hon behöver, underförstått, lova att om du funkar så anställer hon.

3. Sen gäller det att stödja dig när du kommer till arbetsplatsen. Du behöver lära dig, arbetskamraterna behöver lära sig och arbetsgivaren måste lära sig.

Ibland är det oklart vad du kan bidra med, då måste man kombinera steg 1 med praktik för att klura ut vad du är bra på.

Praktik i den formen du beskriver är totalt värdelöst.

Lennart Frimodig

Det är mycket möjligt att du har rätt och att du kan det här, du har i alla fall rätt i att jag inte lyckats träffa rätt folk om vi snackar arbetsgivare, tjänstemän, coacher.

Tilläggas bör att jag bor nere i bondeland och jag tror inte att särskilt många arbetsgivare är intresserade av att anställa folk som är annorlunda, här nere är inskränkthet en dygd på många ställen.

Jag tycker inte synd om mig själv på något sätt utan det är mer att jag blir förbannad när jag tänker på mina ringa möjligheter i det så kallade valfria liberala samhället. Alla erfarenheter hittills verkar peka i en enda riktning: att leva på sjukersättning livet ut. Det stör mig eftersom jag vill kunna ta ut svängarna i livet mer och jag har inte lust att bli kriminell för att få in mer pengar.

Njaa, det är så att man måste tvinga in såna som dig när man förstår vad du kan bidra med. Det enda intressanta är vad du kan bidra med. Det gäller att fånga upp exakt det.

Arbetsgivare spelar ett försiktighetsspel. De vill inte ta chanser om de inte tror det finns nåt utfall in the end. Man måste kunna gaffla på deras villkor.

Så, fundera över vad du kan bidra med. Vad är du bra på?

Och axiomet är: alla kan bidra med någonting, det är alltid brist på talanger. Världen är inte full.

Ungefär så. Fan, jag blir nästan religiös när jag tänker på sånt här. Det här är min predikan.

Lennart Frimodig

Jag har delat ut tidningar i tre månader år 2000, även haft sommarjobb som städare en gång, det är allt.
I övrigt har jag bara haft praktikplatser vilket man tvingades till som ungdomsarbetslös med socialbidrag efter tre månader.
Det ena var i en videoaffär där jag blev av med praktikplatsen efter en månad pga jag blev ovän med en kund (en riktigt dryg och otrevlig gubbjävel, och som affärsbiträde ska man ju bara ta emot all skit-inte jag )

Den andra var praktikplatsen mådde jag så psykiskt uselt på att jag blev tvungen att sluta.

Min pappa arbetade som bussförare och min mamma som föreståndare på ett dagis så där har jag inte direkt fått någon hjälp in på arbetsmarknaden.

Men du Snuggelhund, vad vill du jobba med? Vad kan du tjäna pengar på?

Om du fick drömma och så.

Världen är inte full.

Lennart Frimodig

Instämmer i allt KrigarSjäl skriver i den här tråden.

Frimodig skrev:Njaa, det är så att man måste tvinga in såna som dig när man förstår vad du kan bidra med. Det enda intressanta är vad du kan bidra med. Det gäller att fånga upp exakt det.

Arbetsgivare spelar ett försiktighetsspel. De vill inte ta chanser om de inte tror det finns nåt utfall in the end. Man måste kunna gaffla på deras villkor.

Så, fundera över vad du kan bidra med. Vad är du bra på?

Inga talanger eller färdigheter som verkar funka på arbetsmarknaden i alla fall.
Jag har inte körkort och är inte praktiskt lagd vilket sorterar bort många arbeten.
När jag hört mig för om jobb som har med korrekturläsning och liknande att göra har jag fått svaret att jag är ointressant eftersom jag inte kan visa upp meriter och saknar utbildning för det.
Jag är intelligent och har en hög arbetstakt - om jobbet ifråga passar min begåvningsprofil och jag får arbeta något så när ostört och fokuserat.
Är bra på att förklara saker och ge råd i de ämnen jag behärskar.

Till KrigarSjäl.

Bra. Du börjar fundera över vad du kan bidra med. Rätt.

Kan du skaffa dig körkort? (Det är jävla helvete, alla skitjobb kräver körkort idag.)

Du fixar korrekturläsning och du vill vara ostörd.

Men vad tycker du är kul att göra?

Och du är skärpt, det är en bekväm grej, man hänger liksom med oberoende av omgivningen.

Vilka ämnen behärskar du?

Min dotter börjar ett nytt jobb på onsdag. Hon började vantrivas kraftigt på gamla jobbet. Fast det var ett svårartat vågspel att säga upp sig innan man har ett nytt jobb. Jag har aldrig gjort så.

Var bor du?

Lennart Frimodig

Byggprojektledare.

De är meningen jag ska ha praktik på teatern för en tredje gång men de får man ju se hur de blir med de...tredje gången gilt!

Wow. Byggprojektledare är ungefär det svåraste som finns. Att hantera människor, att förstå tekniken, att veta hur saker fungerar, att kunna hantera stora och små problem i processen, att få alla att känna sig ok, att vara tillgänglig hela tiden.

Jag blir rätt utpumpad av att bara tänka på det.

Lennart Frimodig

Du måste ställa krav Neko-chan, du måste tänka ut spelregler.

Sluta tänk på dig själv som ett offer.
Ok, hur gör man nu det då? Jo, man försöker tänka ut egna alternativ, vad är bra för mig, och så. Sen måste man lära sig förhandla.

Världen är inte full.

Lennart Frimodig

Frimodig, svarar i ett pm.

Frimodig skrev:Men du Snuggelhund, vad vill du jobba med? Vad kan du tjäna pengar på?

Om du fick drömma och så.

Världen är inte full.

Lennart Frimodig

Kan tyvärr inte svara på det. Det känns så verklighetsfrämmande för mig. Har aldrig haft några framtidsdrömmar eller utsikter.

Wow.
Det är nånting nytt för mig.

Du lever så att säga en dag i taget, bokstavligen.

Fast frågan blir ändå, vad skall du göra i morgon?

Hur tänker du när du beslutar om vad du skall göra i morgon?

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Wow. Byggprojektledare är ungefär det svåraste som finns. Att hantera människor, att förstå tekniken, att veta hur saker fungerar, att kunna hantera stora och små problem i processen, att få alla att känna sig ok, att vara tillgänglig hela tiden.

Jag blir rätt utpumpad av att bara tänka på det.

Lennart Frimodig

Jag är övertygad om att det finns betydligt svårare saker. En stor fördel är att det räcker att veta lite om mycket. De som ska veta mest är ju konsulterna som projekterar. Mina projekt är ju också relativt små vilket gör det lite lättare.

Har jobbat som projektledare i ca 3 år. Innan dess på projekterade jag i AutoCad. I början var det dock väldigt jobbigt och rörigt för mig i projektledarrollen. Men tack vare ett anteckningsblock, kalender i datorn och mobilen så fungerar det bättre och bättre. Sen har jag ju min chef att tacka också som stöttar mig.

Jag skulle inte säga att jag lever en dag i taget (även om jag skulle önska det), utan med en konstant rädsla för framtiden.

Jag har precis fått mitt första riktiga jobb (vid 28 års ålder )! Iofs provanställning först men ändå. Jag jobbar som städare, i andra människors hem. Låter kanske tråkigt för många men för mig känns det rätt perfekt då ett av mina stora intressen är just städning och för att jag slipper arbeta med andra människor!

Pluggar till programmerare mot automation. Har tidigare jobbat inom process och verkstadsindustrin som operatör.

Skulle vilja jobba inom teoretisk/akademisk psykologi, men anställningstryggheten inom detta gebit inte är så bra så får det bli i ett annat liv.

Baba Jaga skrev:För några år sen skulle min arbetsplats rationalisera. Alla anställda som fyllt 60 erbjöds att gå i pension. Jag nappade direkt. Skulle absolut inte vilja ha yrkeslivet ogjort - särskilt som jag inte trodde att det skulle bli något yrkesliv ALLS för min del då jag var i 20-årsåldern.
Men det är vansinnigt skönt att slippa jobba nu och nästa år blir jag "riktig pensionär".
Jag har haft 14 olika jobb. Har jobbat på dagis, i hemtjänsten, på flera bibliotek, och som affärsbiträde, socialassistent, författare och brevbärare.

Det låter underbart för mig att få gå i pension. Jag har sett fram emot att bli gammal och gå i pension sedan jag var i 25-årsåldern (jag skojar inte), för att slippa den där hårda tillvaron utanför min trygghetssfär med alla krav, förväntningar och socialt spel som man ska uppfylla.