Tjena. Jag har nyligen fått reda på att jag har aspbergers efter att ha läst om det. Jag är 100% säker, och alla bitar har fallit på plats. Det som tidigare varit en förvirring har istället blivit ett mönster.

Jag hade en planerad inläggning för ett tag sedan och fick diagnoserna GAD och "emotionell personlighetsstörning med debut i barndomen" (i princip borderline för folk under 18). Jag kände igen mig i diagnoserna men det kändes som de missade huvudsaken. Jag tror jag haft GAD redan som förskolebarn, men borderline tror jag har kommit efter att jag vuxit upp en lång tid utan större social interaktion. Även fast jag nu ser massa indikatorer som förut känts som garn i ett nystan förstår jag att jag har aspbergers. Jag har känt inom mig att dessa förvirrande tankar haft ett samband men att jag inte kunnat se det, men att jag någon dag kommer att lösa vad för problem som nu fanns där. Och efter jag läst på om aspbergers ser jag nu tillbaka på mina tankar, mitt beteende osv. och förstår.

Till poängen: aspbergers var inte på tal under hela inläggningen, det var inte förrän jag blev flyttad till Carema som läkaren sa att jag kanske har AS och jag fick för mig att kolla upp det.

Jag har gått hos över 10 psykologer i mitt liv och ingen har nämnt ett ord om det förut.

Är det någon som känner igen sig eller har något annat att säga/fråga till en som nyss hittat hem?

Moderator: Rättade stavningen i rubriken

Hej och välkommen!

Känner igen mig såtillvida att jag genast kände igen mig i AS första gången jag såg ett TV-program om det och hann få felaktiga diagnoser innan jag fick denna.

Att 10 psykologer inte sett några AS-drag i dig kan betyda antingen att du inte har tillräckligt tydliga sådana eller också att dessa psykologer saknat kunskap, utbildning eller erfarenhet av just NPF (neuropsykiatriska funktionshinder, till vilka AS räknas). De som utreder NPF är särskilda team så det är inget man kan räkna med att vanliga psykologer ska vara kunniga i. Kunskapen har ökat ganska mycket det senaste decenniet men det är inte säkert att alla fortbildat sig så det kan finnas väldigt många som är kvar i det gamla tänket och tolkar allting i form av personlighetsstörningar och fobier.

Finns rätt många som fått höra av sin vanliga läkare eller psykolog att "Du kan inte ha AS" men som efter utredning ändå visat sig ha det. Därmed inte sagt att du har det, det kan ju inte jag veta något om, men om du känner igen dig i diagnosen så måste det ju finnas någon anledning till det. Du kan väl hänga här lite och se om du känner igen dig i sånt som folk skriver, och kanske ställa dig i kö för utredning om du vill ha professionellt besked?

Den här lite humoristiska tråden kanske kan ge några ledtrådar även om de är överdrivna:
post65135.html?hilit=Aspie#p65135

(P.S. Asperger stavas utan b, det är ett österikiskt namn)

Monstret skrev:
Är det någon som känner igen sig eller har något annat att säga/fråga till en som nyss hittat hem?

Japp. En till likadan här. I min profil står det till o med 150% AS, så säker e jag.
Alltid varit excentrisk och minst sagt annorlunda men eftersom jag fungerat ändå utmärkt i samhället så har det liksom gått förbi uttag någon större hallå.
Men jag har funderat flitigt sedan tonåren att VAD ÄR DET som jag har.
Har lätt att hamna i trubbel men eftersom jag sitter med massa talanger o kunskaper så accepterar omgivningen lättare mina kontroversiella vändningar.

För att komma till rätta med mig själv så har jag varit besatt av psykologi o själv hjälp böcker typ 25 år, jag har varit typ min egen psykolog. Jag har lätt att hjälpa andra som hamnar snett i livet men är inte lika talangerad vad kommer till mig själv

Men sedan kom vändpunkten. Jag råkade få syn på boken: Jag avskyr ordet normal.
Bara namnet på boken var så jävla mycket jag själv. Jag tvärnitade o läste boken typ på en gång.

Då var det klart. Jag hade hittat hem. Då plötsligt hade jag svar på alla mina frågor jag har burit sedan tonåren. Då visste jag.
Sedan dess har jag haft en ny identitet.
AS-identitet.
Det förändrade allt.
Jag känner mig hemma. Jag har hittat hem.
Jag blev så jävla glad så fort jag började läsa boken och jag har varit glad sedan dess. Så stort var det för mig att hitta mig själv

Efter jag hade läst boken. Bokade jag tid till närmaste vårdcentralen och upplyste läkaren att jag har Asperger och jag vill ha det utrett.
Hon visste inte mycket, hon. Men hon hade typ inte så mycket att säga emot, jag hade fått för mig att jag skulle utredas och då bryr jag inte om det finns hundra okunniga läkare på vägen. Jag får min vilja ändå igenom.

Nästa steg var att träffa psykologen. Vilket jag har gjort nu. Psykologen skulle bedömma om det finns något underlag för utredning.
Där var det ord o inga visor. Ja, jag ska utredas.
Väntetid är dock minst halv år till över ett år. Men pga vårdgarantin så kan de remittera mig till ett annat ställe o då tar det typ 2 månader.
Jag fick två veckor att smälta in allt och fundera hur vill jag göra det.
Nästa vecka ska jag dit o jag vill utnyttja vårdgarantin.

Jag tror inte att det finns någon som helst möjlighet att jag inte har AS. Om de skulle komma till den slutsatsen så då e det grova fel på deras mätinstrument.
Jag kan ju också säga att jag är långt ifrån den enda i släkten med denna diagnos. Min pappa är nog kungen av alla aspisar i våran släkt. Det står på hans panna. Han är bra mycket värre än jag och jag har nog inte heller någon Asperger light direkt.

Att jag har kommit till insikten efter 44 år på jorden har det en betydelse utan dess like. Att jag har fått svaret på min långa undran är klart och tydligt en av de bästa saker som har hänt i mitt liv. Jag kan säga att jag känner mig mycket till freds med situationen. Jag har helt enkelt blivit lyckligare av sanningen.
Sanningen gör oss fria