MajaN96, i annan tråd skrev:Min pappa sa att om någon frågar hur man mår så svarar man att man mår bra även fast man inte gör det, eftersom personen som frågar inte alls är intresserad, utan att det bara är en hälsningsfras.
Det fattar inte jag, om man säger att man mår bra så gör man väl det och om man inte gör det så säger man väl det?
Enligt mig är det inte en fras, det är en fråga om hur man mår.
Vad tycker ni om det?

Det är ofta precis som din pappa säger; folk säger "hur är det" antingen för att visa att de bryr sig eller för att bara verka artiga. Man kan egentligen svara nästan vad som helst. Du kan ju läsa om fler idéer om saken här i tråden.

Jag brukar ha lika svårt att ljuga som du men säger numera oftast "bra. Själv?" när jag mår bra, "jodå, själv?" när läget är okej för mig och "tja" och sen byter jag samtalsämne när jag inte mår så bra.

Har det hänt något man tycker kan va kul att berätta kan man göra det som svar, eller efter ett tja eller jo eller dylikt - för det säger ju något om hur man mår, att man varit med om nåt kul. Skulle kunna göra i.a.f..

/ J

jonsch skrev:

MajaN96, i annan tråd skrev:Min pappa sa att om någon frågar hur man mår så svarar man att man mår bra även fast man inte gör det, eftersom personen som frågar inte alls är intresserad, utan att det bara är en hälsningsfras.
Det fattar inte jag, om man säger att man mår bra så gör man väl det och om man inte gör det så säger man väl det?
Enligt mig är det inte en fras, det är en fråga om hur man mår.
Vad tycker ni om det?

Det är ofta precis som din pappa säger; folk säger "hur är det" antingen för att visa att de bryr sig eller för att bara verka artiga. Man kan egentligen svara nästan vad som helst. Du kan ju läsa om fler idéer om saken här i tråden.

Jag brukar ha lika svårt att ljuga som du men säger numera oftast "bra. Själv?" när jag mår bra, "jodå, själv?" när läget är okej för mig och "tja" och sen byter jag samtalsämne när jag inte mår så bra.

Har det hänt något man tycker kan va kul att berätta kan man göra det som svar, eller efter ett tja eller jo eller dylikt - för det säger ju något om hur man mår, att man varit med om nåt kul. Skulle kunna göra i.a.f..

/ J

Jag har märkt att om man svarar att man inte mår bra kan leda till en väldigt lång disskusion.

Moderator: Flyttade ut svaret från citatet!

Ibland när jag ska säga hej, så säger jag det så lågt att jag blir osäker på om mottagaren hör. Detta brukar rendera i att jag säger hej en gång till fast mycket högre denna gång. Ibland undrar jag vad vissa tänker då de kan ha hört redan första gången, först ett mummel sen ett HEEJ.

Jag är också, osäker på när man ska kramas eller ta i hand som har berörts tidigare i denna tråd.

I 95% av fallen så hälsar jag tillbaka. Men jag slarvar tillräckligt mycket för att folk ska läågga märke till det...

Jag har lätt för att säga "hej" till andra, även om jag oftast väntar på att de ska heja först.

Det jag har svårt för är om den andra använder andra hälsningsfraser än "hej", för då känner jag förväntan på att jag också ska svara likadant, och de fraserna har så svårt att komma ut ur munnen på mig. Det kan t ex vara "god morgon" (jag känner mig jättestel och formellt när jag försöker säga det), eller "tjena" (nästan ännu värre), jag associerar ordet till tuffa killen i gänget på gatan och känner mig heldum och konstig om jag försöker säga det.

Jag kan gå en omväg om jag riskerar att träffa en utpräglad "tjena-person", eftersom jag känner mig så dum när jag ska hälsa på honom (det brukar ofta vara en han). Det känns konstigt att svara hälsningen med ett annat ord. Min räddning skulle kunna vara att alltid hälsa först och liksom "sätta nivån" för hälsningen, för jag har märkt att andra svarar med samma fras oftast, men då tycker jag det känns dumt att de anpassar sig efter mitt sätt att hälsa eftersom jag vet att de föredrar ett annat ord.

Så ja, jag verkar ha svårigheter med att hälsa. För min del skulle det vara betydligt lättare om man alltid sa på samma sätt.

Solitaria skrev:För min del skulle det vara betydligt lättare om man alltid sa på samma sätt.

Gör det, säg alltid Hej, det funkar (nog) med alla typer av människor!

Jag svarar iofs inte på vad man än säger. Men just detta med hälsning har jag aldrig förstått, tycker det är väldigt onödigt. Jag hälsar aldrig utan går rakt på sak om jag nu vill något. Vill bli bemött likadant men det får man väl bara drömma om antar jag. xD

Jag totalvägrar att hälsa tillbaka om någon hälsar på mig, mest för att vara tjurskallig. Man skall inte uppmuntra konstigt beteende tycker jag och att säga intetsägande saker som "hej" är konstigt beteende enligt mig.
Om de nu inte lär sig och ändå hälsar konstant så säger jag bara "vad vill du".

Skaka hand gör jag inte eftersom jag inte förstår det heller, dessutom gillar jag inte när folk rör vid mig.

Glimma skrev:Särskilt när ngn frågar hur det är. Visst man ska svara bra. Men inget i mitt liv är någonsin helt & hållet bra så det känns väldigt mkt som att jag ljuger varje gång jag säger att det är bra, fast det är helt åt h-e. Så bara för att jävlas brukar jag säga som det är.

Håller med om detta, om folk frågar mig något så svarar jag ärligt. Vill de inte höra svaret så får de väl sluta fråga. Riktigt irriterande med liknande omständigheter.
De flesta har faktiskt lärt sig nu, de frågar mig aldrig något för de har förstått att jag är brutalt ärlig och tydligen vill vanligt folk bara höra meningslöst pladder och lögner konstant.

Miche skrev:

Solitaria skrev:För min del skulle det vara betydligt lättare om man alltid sa på samma sätt.

Gör det, säg alltid Hej, det funkar (nog) med alla typer av människor!

Mjo, jag försöker göra det, men det känns lite avigt, som om jag säger fel på nåt sätt.

Solitaria skrev:Jag har lätt för att säga "hej" till andra, även om jag oftast väntar på att de ska heja först.

Det jag har svårt för är om den andra använder andra hälsningsfraser än "hej", för då känner jag förväntan på att jag också ska svara likadant, och de fraserna har så svårt att komma ut ur munnen på mig. Det kan t ex vara "god morgon" (jag känner mig jättestel och formellt när jag försöker säga det), eller "tjena" (nästan ännu värre), jag associerar ordet till tuffa killen i gänget på gatan och känner mig heldum och konstig om jag försöker säga det.

Jag kan gå en omväg om jag riskerar att träffa en utpräglad "tjena-person", eftersom jag känner mig så dum när jag ska hälsa på honom (det brukar ofta vara en han). Det känns konstigt att svara hälsningen med ett annat ord. Min räddning skulle kunna vara att alltid hälsa först och liksom "sätta nivån" för hälsningen, för jag har märkt att andra svarar med samma fras oftast, men då tycker jag det känns dumt att de anpassar sig efter mitt sätt att hälsa eftersom jag vet att de föredrar ett annat ord.

Så ja, jag verkar ha svårigheter med att hälsa. För min del skulle det vara betydligt lättare om man alltid sa på samma sätt.

Jag brukar svara "Hej, hej" när någon använder en annan hälsningsfras. Det är fortfarande "hej", men låter lite ledigare.

När jag var yngre så hade jag delvis likadan problem. Hälsade alla jag kände men till exempel hälsade jag inte min granne. Jag vet inte varför det var så svårt. Jag undvik henne gärna. Det blev helt konstigt. Hon måste ha tänkt att jag var helt knäpp.
Någonslags afasi var det.

Liknande afasi har nog slagit mig till exempel någon gång på jobbet. Jag vill säga någonting, men kan inte. Det kommer inte ut ett ord ! Jag skulle kalla det för tempörär afasi.
Att hälsa vänner o bekanta men inte grannen, det kvalificerar som selektiv afasi.

Red and green skrev:Liknande afasi har nog slagit mig till exempel någon gång på jobbet.

Kan det vara Selektiv mutism?

Jag ska läsa vad det innebär, vem vet kanske.

jag har lite svårt med det med , väntar tills den andre säger hej annars så säger jag inte det hehe

Tycker inte om att hälsa och säga "hej!" så fort man ses. Jag blir särskilt irriterad på folk som hälsar på en när dom ser en fast man knappt känner varandra, då drar jag mig bara tillbaka från den personen.

Jag gillar inte heller att hälsa på ytligt bekanta, men det har inte så mycket med hälsandet att göra, utan med insikten att det ofta följs av frågan "hur är det?" som jag får betydligt större problem med, trots att jag vet att det är en artighetsfras. (Följer intresserat tråden om just detta; såg också att den citerats här ovanför.)

mondo beyondo skrev:Själv tycker jag att hälsa inte är så viktigt, däremot är det viktigt att säga hejdå när man går. Att plötsligt vara i ett rum är en sak men att plötsligt vara borta är värre.

Det tycker jag däremot är supersvårt! Särskilt när man lämnar mer än en person. Vet inte vad jag ska säga, hur jag ska säga det eller ens när. När man möter någon inleder man ju oftast med en hälsning, det är det första man "ska" göra och det har jag på något vis lärt mig. När man skiljs ska ska man däremot "avrunda". Vilket kräver en känsla för tajming och spontana formuleringar som jag inte har. Någon gång har jag dragit till med klassikerna "dags att tänka på refrängen" eller "det är ju en dag i morgon också" men tror inte att ironin riktigt gick fram, vilket nog bara fick mig att framstå som ännu mer knasig.

Jag har svårt för att hälsa först, men om någon hejar på mig så hejar jag tillbaka nästan reflexmässigt. Iallafall om det är någon mer eller mindre bekant, t ex grannar. Främlingar får däremot inte hälsa på mig, då blir jag helt ställd och vill helst fråga "Vem fan är du? "

Jag tycker det är jättejobbigt att behöva hälsa. Dels för att man blir påtvingad en social kontakt, när man allra minst vill ha det.
För mig handlar det även om att få uppmärksamhet, när man absolut inte vill synas, utan bara vill vara en del av inventarierna, som man knappt lägger märke till.

Att hälsa på någon innebär så många stora orosmoment: rädslan för att det ska utmynna i en spontan konversation, vilket i sig är en av de värsta situationerna man kan hamna i när man absolut inte är beredd.
Jag måste vara inställd på att jag ska ha ett samtal eller konversation. Är jag inte det befinner jag mig oftast i min bubbla och blir irriterad (inombords) och väldigt ångestfylld när det ställs ett krav på min uppmärksamhet.

Dessutom kan det i denna spontant uppkomna konversation komma en massa frågor: Vad tycker DU? Hur mår DU? osv. Frågor jag absolut i stunden inte vill svara på, men känner mig manad till att svara på, eftersom jag har svårt för att säga nej, eller vara burdus nog att säga:
"Du, jag vill inte att du frågar mig, eller att du bara kommer och klampar in in i min sfär, utan att fråga mig om det är ok. Snälla, om jag inte hälsar, är det av en anledning! Jag vill vara ifred!"

Fröken Svår skrev:Främlingar får däremot inte hälsa på mig, då blir jag helt ställd och vill helst fråga "Vem fan är du? "

Exakt så känner/tänker jag. Jag känner mig som en katt som inte vill bli klappad ungefär (hur låg kan en katt bli?).

När jag var liten så kunde jag gå fram till vem som helst och säga hej men nu säger jag bara hej om jag måste. Jag tycker att det är onödigt att säga hej. Om någon vill krama mig så får jag panik och mår inte bra. Jag kan däremot kramas på mitt eget initiativ dock. Om någon hejar när jag är ute på promenad så hör jag oftast inte att dom säger det för att jag är i min drömvärld.

totizedger skrev:När jag var liten så kunde jag gå fram till vem som helst och säga hej men nu säger jag bara hej om jag måste. Jag tycker att det är onödigt att säga hej. Om någon vill krama mig så får jag panik och mår inte bra. Jag kan däremot kramas på mitt eget initiativ dock. Om någon hejar när jag är ute på promenad så hör jag oftast inte att dom säger det för att jag är i min drömvärld.

Liknar mig faktiskt.

Jeg hilser aldri uten at jeg blir hilset på først, derfor at jeg er av sjenert og innadvent natur. Hvis betjeningen på butikken som pleier å hilse på meg ikke hilser en dag, så tror jeg alltid at det har med meg å gjøre. Kanskje de skal prøve meg og se om jeg hilser først noengang. Ja, kanskje de slett ikke kan like at jeg aldri hilser først.

@River, jag tror inte att nästan någon med NT faktiskt noterar om någon hälsar först och att de helt enkelt höll på med annat så att de missade att hälsa. Din fundering är så typiskt för en person med Asperger...

Har inte läst hela tråden....om det nu har någon betydelse.

Det här problemet känner jag igen från mina yngre år ! Numera är det dock bortblåst.

Speciellt kommer jag ihåg min granne när jag hade flyttat första gången hemifrån. Jag kunde inte hälsa henne ! Fattar inte hur kunde det vara så svårt men det gick bara inte.
Hälsade andra hur naturligt som helst.
Verkade vara personbunden på nåt vänster
Som barn höll jag på med det också, men då var jag blyg vilket jag absolut inte är i dag.

Numera låter jag att bli hälsa om jag är sur på någon (vilket är inte så sällsynt), men det har kanske?!? inte med AS att göra eller så har det det.

Kan bara berätta att det förekommer ganska ofta inom hälso- och sjukvården att folk hälsar inte varandra. Dagligen att vara exakt. Så att om det skulle vara kriterie för AS så då skulle halva sjukvården kvalificera sig som Aspergare.