Hej,

Jag är en snart 34 årig småbarnsmamma som gärna får kontakt med andra småbarnsmammor i Sthlm.

Jag är gift och har en tvååring som är min finaste kärlek.

Gillar god mat och dryck, min familj och resor.

Vill gärna ha kontakt med högaktiva och högfungerande mammor om det går.

Jag vill så vänligt som jag kan undanbe att bli kontaktad av deprimerade Aspisar. Jag har själv aldrig varit deprimerad och vill inte sätta mig in i den situationen. Livets upp och ner lever vi alla i så det kan vi gärna prata om.

Hej!
Jag är också småbarnsmamma. Har hela tre st barn!
Bor inte i Sthlm dock utan i Örebro.
Är inte deprimerad numera men har varit det tidigare i livet pga att det är j-t svårt när man inte riktigt tänker och gör som de flesta andra...
Välkommen hit iaf.
Jag har ingen formell diagnos på papper än sas men psykologer bl a har pratat om AS sen jag var 16, men har inte varit "intresserad" av det förrän nu - när jag inte har något att förlora på en stämpel, utan tvärtom kan det hjälpa mig med livet är förhoppningen...

Har du fått diagnos?

Nej jag har ingen diagnos.
Det verkar vara en lång process för att få en sån
Tillhöra en habilitering, prata med psykologer, vänta..
Sen vänta jättelänge för att få gå på kurser.
Prata med personal som inte alls vet vad asperger är eg eftersom de bara sitter i receptionen och blir helt ställd när en "helt normal" tjej kliver in hos dom och vill gå på asperger kurser. Nej, inte som anhörig utan för att hon tror sig ha asperger..
Det känns svårt det där med diagnos
Men jag har läst 4 böcker om AS och allt jag kunde hitta på nätet (vilket mycket kändes fel, skrämmande och som en häxjakt av ASisar. Nästan som det var mot de homosexuella innan de blev accepterade )

Men när jag har gjort tester i böcker och på nätet så är jag en solklar Aspie.
Det fanns ett test på denna hemsida och där fick jag 34. Skulle ha 15 för NT kvinnor och 32 för att vara AS. Så numera sen 2 mån tbx ser jag mig som det osynliga folket, Aspie.

Jag har varit i Örebro 2 ggr. En gång för att köpa bil och andra på romantisk weekend Trevligt var det!

Sov gott!

Hur gammal är du och dina barn?

Yvonne2 skrev:Nej jag har ingen diagnos.
Det verkar vara en lång process för att få en sån
Tillhöra en habilitering, prata med psykologer, vänta..
Sen vänta jättelänge för att få gå på kurser.
Prata med personal som inte alls vet vad asperger är eg eftersom de bara sitter i receptionen och blir helt ställd när en "helt normal" tjej kliver in hos dom och vill gå på asperger kurser. Nej, inte som anhörig utan för att hon tror sig ha asperger..
Det känns svårt det där med diagnos
Men jag har läst 4 böcker om AS och allt jag kunde hitta på nätet (vilket mycket kändes fel, skrämmande och som en häxjakt av ASisar. Nästan som det var mot de homosexuella innan de blev accepterade )

Men när jag har gjort tester i böcker och på nätet så är jag en solklar Aspie.
Det fanns ett test på denna hemsida och där fick jag 34. Skulle ha 15 för NT kvinnor och 32 för att vara AS. Så numera sen 2 mån tbx ser jag mig som det osynliga folket, Aspie.

Jag har varit i Örebro 2 ggr. En gång för att köpa bil och andra på romantisk weekend Trevligt var det!

Sov gott!

Ja i värmland som jag bott i förut så var kön tre år lång för att få starta en utredning!
Här är det snabbare tack och lov.
Det gjordes en del tester när jag var tonåring som visade på en profil av AS. Men det var ingen riktig neuropsyk utr och jag ville heller inte ha någon diagnos + att jag mådde så j-a psykiskt dåligt så det var det akuta det fokuserades på då istället. Min läkare ville dock att jag skulle göra en ordentlig utredning när jag var 20 men då vägrade jag. Istället kämpade jag på för att må bra(vilket jag mestadels gjorde pga att jag fick en bra antidepressiv medicin då som även hjälpte emot social fobi och panikångest) utbilda mig lite, jobba och bilda familj!
Och tack vare mina barn och min man så är jag idag lycklig men har ju fOrtfarande problemet med det sociala útanför familjen och att jag pga det inte orkar arbeta heltid osv.... Så nu måste jag få hjälp för ekonomins skull, för våra barns skull.

Jag är 31 år och mina barn är 7 år, 5 år och 11 mån.

Hej!
Jag är helt ny här på Aspergerforum och har aldrig svarat på inlägg tidigare så vi får se om det blir rätt nu.
Skulle gärna vilja ha kontakt med andra i samma situation.
Jag bor i Örebro. Är gift och har två barn på 6 år och 8 år. Har nyligen fått diagnosen Asperger. Jag är högfungerande, men känner igen mig mycket av de problem som många andra här på forumet beskriver.

Vad är det för fobi du har mot deprimerade egentligen...?

Jag visste att jag skulle stöta mig med någon för att jag bad om det. Jag ber om ursäkt.

Men precis som ni är här för att hitta likasinnade och någon att prata med så är jag här för att hitta likasinnade och någon att prata med om vad jag upplever och känner. Skulle jag prata med någon som är deprimerad så skulle vi inte se på livet på samma sätt och inte prata på lika villkor.

Jag älskar livet, allt jag gör uppskattar jag oerhört. Jag får ofta höra att jag är den positivaste människa folk känner. Jag skulle bli irriterad av att prata med en person som tycker att livet är jobbigt och att saker är deprimerade för jag tycker inte det och jag är inte intresserad av att höra prat om det heller.
Jag förstår det inte och vill inte förstå det heller. Det är mitt val.

Det är mycket prat om depression och negativa ämnen här och det tycker jag är synd. Helst eftersom det är ett öppet forum där non AS går in och läser om oss.
Alla AS är inte deprimerade och det vill jag ska göras hört också! Alla är vi olika och det har vi rätt att vara!

Jag tror att det finns många AS som inte har en diagnos och som inte ens vet om att dom har AS.
Dom flesta som har en diagnos har det för att dom har sökt hjälp av ngn anledning. Många för att de har pratat med en psykolog och fått diagnosen. Många har pratat med en psykolog för att dom varit eller är deprimerade.

Dom här andra, rätt många människorna, som inte vet om eller har bekräftat en diagnos. Dom kanske inte har det för att dom inte är deprimerade och sökt hjälp. Som jag tex. När jag kommer in här för att söka info så letade jag efter lite glada människor som levde ett "vanligt" liv men med AS.
Det är mycket ledsna trådar här, eller kristna. Och det ska det vara och det är intressant att läsa! Men det kan väl få finnas lite glada trådar också? Eller är det bara spy galla och ledsna tankar över allt och alla som får tas upp här?

Trist om det är så. Här tycker jag att alla ska vara välkommna, deprimerade eller inte. Och få prata om vad man vill och inte vill. Deprimerade eller odeppiga ämnen! Lämna mig ifred känner jag bara nu.. Ska gå och dricka lite hallonbladste så att jag blir glad igen.

Sov gott

Du har all rätt att skriva vad du vill och uttala dig om vad du tycker. Jag kan uppskatta rakheten i det eftersom jag själv inte orkar med överdrivna flåshurtiga optimister i Mia Törnblom-stil eller den här lyckofascismen som självhjälpsindustrin skapar.

Om det finns äkta lycka är det väl unt men det är det här KRAVET att man ska vara lycklig, glad och positiv som stör mig. Alla känslor måste få vara tillåtna och tillkämpade leenden är det fulaste som finns.

Hoppas hallonbladsteet smakar bra.
Själv drar jag i mig en åtta absint och lägger mig till sängs med en biografi över Céline - en pessimist av guds nåde.

Just detta med "kristna" trådar är nytt... främst en ny medlem som rörde om lite i forumgrytan, och troligen har det mest intensiva blåst över nu. (För att blanda metaforer)

Jag är småbarnsfar och tyvärr lite på gränsen till deprimerad. Ställer in mediciner och försöker hinna med vardagen, något som är uppförsbacke hela tiden. Vet inte om jag vill prata så mycket men välkommen hit!

TS man kan gå till psykolog för andra saker, som spindelfobi, höjdskräck, eller som jag, bakteriefobi som jag ville ha hjälp med, de gav mig en massa kbt sessioner med en psykolog, klart jobbigt den version jag valde men det fungerade, man fick pressa sig en hel del men det fanns andra varianter att välja på.

ullis skrev:Hej!
Jag är helt ny här på Aspergerforum och har aldrig svarat på inlägg tidigare så vi får se om det blir rätt nu.
Skulle gärna vilja ha kontakt med andra i samma situation.
Jag bor i Örebro. Är gift och har två barn på 6 år och 8 år. Har nyligen fått diagnosen Asperger. Jag är högfungerande, men känner igen mig mycket av de problem som många andra här på forumet beskriver.

Hej!
Hur gammal är du?
Jobbar du?
Hur har det varit i livet för dig?
Jag pratar gärna.
Vi bor ju i samma stad!

Det är väl inte så konstigt att man som ickedeprimerad inte vill umgås med deprimerade personer? Jag suger åt mig andras mående som en svamp och vill därför inte umgås med människor som har en negativ livsinställning eller psykisk problematik i form av depressioner, ångest och liknande. Inte heller med maniska eller psykotiska personer. Man måste inte vara konstant lycklig och glad, det finns en stor gråskala mellan maniskt lycklig och depressivt nedstämd - att föredra att umgås med människor inom normalspannet av dessa känslor är knappast ovanligt eller underligt. Särskilt som småbarnsförälder, med tanke på hur energikrävande det kan vara att umgås med depressiva och maniker, och hur lite energi man ofta redan har.

Tack

Yvonne2 skrev:Jag visste att jag skulle stöta mig med någon för att jag bad om det. Jag ber om ursäkt.

Men precis som ni är här för att hitta likasinnade och någon att prata med så är jag här för att hitta likasinnade och någon att prata med om vad jag upplever och känner. Skulle jag prata med någon som är deprimerad så skulle vi inte se på livet på samma sätt och inte prata på lika villkor.

Jag älskar livet, allt jag gör uppskattar jag oerhört. Jag får ofta höra att jag är den positivaste människa folk känner. Jag skulle bli irriterad av att prata med en person som tycker att livet är jobbigt och att saker är deprimerade för jag tycker inte det och jag är inte intresserad av att höra prat om det heller.
Jag förstår det inte och vill inte förstå det heller. Det är mitt val.

Det är mycket prat om depression och negativa ämnen här och det tycker jag är synd. Helst eftersom det är ett öppet forum där non AS går in och läser om oss.
Alla AS är inte deprimerade och det vill jag ska göras hört också! Alla är vi olika och det har vi rätt att vara!

Jag tror att det finns många AS som inte har en diagnos och som inte ens vet om att dom har AS.
Dom flesta som har en diagnos har det för att dom har sökt hjälp av ngn anledning. Många för att de har pratat med en psykolog och fått diagnosen. Många har pratat med en psykolog för att dom varit eller är deprimerade.

Dom här andra, rätt många människorna, som inte vet om eller har bekräftat en diagnos. Dom kanske inte har det för att dom inte är deprimerade och sökt hjälp. Som jag tex. När jag kommer in här för att söka info så letade jag efter lite glada människor som levde ett "vanligt" liv men med AS.
Det är mycket ledsna trådar här, eller kristna. Och det ska det vara och det är intressant att läsa! Men det kan väl få finnas lite glada trådar också? Eller är det bara spy galla och ledsna tankar över allt och alla som får tas upp här?

Trist om det är så. Här tycker jag att alla ska vara välkommna, deprimerade eller inte. Och få prata om vad man vill och inte vill. Deprimerade eller odeppiga ämnen! Lämna mig ifred känner jag bara nu.. Ska gå och dricka lite hallonbladste så att jag blir glad igen.

Sov gott

Väldigt bra skrivet, har tänkt på det också! Har varit mycket negativt så man tröttnat på forumet och dragits ner så fort man läst nåt.