Vampire skrev:Personligen tycker jag att alla som vill borde ha rätt till en utredning, oberoende av om man har stora svårigheter i vardagen eller ej.....

Jag kan förstå att detta önsketänkande finns, men tycker att det är bra att det finns en begränsning. En ovillkorlig möjlighet till att 'bli utredd' kommer skapa ett tänkande i vårt samhälle att det måste vara något fel på en så fort man avviker från det man upplever som normalt, det som kallas att diagnostisera mot normalitet. Detta istället för att acceptera variationer i våra beteenden och sätt att vara på.

Jag tycker inte man ska sträva efter ett sådant klimat i samhället och plockar vi bort utredningsgränsdragningar och fortsätter diagnostänket så minskar vi även acceptansen för annorlundaskap. Och detta kommer i längden föda mer psykisk ohälsa.

Sen finns naturligtvis folk som avviker så pass mycket idag att de faktiskt lider pga anpassningssvårigheter etc och då finns det ju anledning att utreda.

Det krävs väl att det finns misstanke om diagnos och att det inte går att lösa på något annat sätt.

matterik skrev:Det krävs väl att det finns misstanke om diagnos och att det inte går att lösa på något annat sätt.

Jag vet inte riktigt. Misstänka diagnos kan man ju göra på alla människor för det är bara en samling symtomkriterier. Trist dock med det extrema diagnosfokuset... Man missar nyanserna i personligheter, förenklar något väldigt komplext...

EmsAnnorlunda skrev:Jag har väldigt mycket känslor men ibland svårt att uttrycka dom eller visa vad jag känner.. Håller oftast saker och ting för mig själv, som i en bubbla.. Svårt att prata med folk om mitt liv osv..

VeldigtRoligt skrev:Jo det är samma sak här. Jag har försökt att öppna mej för mina vänner men det blir oftast fel. Jag känner ju inte dig men om du berättade någonting för en vän vore det skitbra! Det har funkat för mej. Jag tvingade mej att säga en sak jag hade på hjärtat å när jag väl sagt det lättades jag som fan. Jag vet inte vad du bär på för känslor men om du har något du vill berätta för någon av dina vänner skulle jag råda att göra det. Det kan kännas omöjligt till en början men sedan blir man så lättad!

Personligen tycker jag att internet är bäst för att berätta saker. Det är alldeles för mycket att hantera för vänner och sånt irl och det blir lätt väldigt negativt. Visst kan man berätta lite snabbt och basic men skulle jag berätta allt jag vill berätta så skulle det vara lite som det charlie sheen säger i sin galna intervju "You borrow my brain and be like DUDE, can't handle it".

Jag är ny-utredd. Jag kontaktade vuxenpsyk (telefon),och förklarade min situation, att jag misstänkte asperger.Jag räknade upp några "egenheter", och förklarade att jag kände att jag verkligen behövde ta reda om det är nåt.Fick en tid hos en psykolog inbokad en månad senare.
Vid mötet fick jag prata igenom min livssituation,sen fick jag ett formulär med x antal frågor. Fyllde i dom,lämnade tillbaka formuläret till psykologen,som sen beslutade att
"det finns underlag för fortsatt utredning",hamnade i två års kö för utredning.
Nu i somras gjordes utredningen,och jag fick typ "Normal,med vissa AS-drag."
En egen beskrivning,som dom tyckte stämde väl in. Jag prickade väl in 60 av 100 på en skala.

Enligt min erfarenhet är det inte svårt att få en utredning,det tar bara tid.
Så om du verkligen vill ha en utredning,så kommer du att få en,även om ett visst tjat kanske är tvunget. Lycka till!

Vad räknas som högtfungerande? Jag har jobb och är gift visst. Men mina arbetskamrater tycker jag är svår och undviker mig. Mitt förhållande är ganska påfrestat av mina problem. Jag kan inte åka och handla utan att vara förberedd och allt måste vara likadant hela tiden annars blir jag stressad. Iofs märker ingen när jag blir stressad.. Måste säga till min partner när jag får ångest för det märks inte alls utåt. Har stenkoll på mig själv så..

Hade en absolut inte fungerande barndom och tonårstid med BUP-hjälp fråm 12 års ålder. Har beställt hem alla journaler nu så dom kommer i veckan.. Undrar verkligen varför jag ej fick diagnos..
Då jag förträngt större delen av min barndom ska det bli intressant att se deras noteringar.

Det som räddade min framtid var att jag hamnade mellan två val;Bo kvar på världens sämsta behandlingshem (där jag lärde mig ta droger första gången)eller åka hem till mammma, försöka leva normalt och gå i en specialklass för struliga ungdomar som min driftiga mamma fixat in mig i.. Valde det senare och har på nåt sätt klarat mig hyfsat sen dess. Finns såklart massor kvar och än så lurar jag ingen NT, dom är obekväma med mig men ingen vet..

Bara för att jag har jobb nu, har jag ingen rätt att få veta varför min barndom blev som den blev? Varför jag gick på klasskamraternas fula knep och var det självklara mobbingoffret? Ni som har diagnos och har efter det skaffat jobb, tar dom bort diagnosen då?

Just nu vill jag bara veta att det inte är nåt "fel" på mig.. Har blivit kallad det mesta och självförtoendet suger. Så om det skulle brista vilket det säkert gör nån gång så vill jag redan ha utredningen klar så jag får rätt hjälp..

sparven skrev:Vad räknas som högtfungerande?

Högfungerande betyder att du har ett IQ över 70. Så det är väldigt många som blandar ihop begrepp och tror att högfungerande betyder samma sak som välfungerande. Vilket är helt fel så lika bra att folk börjar lära om lära rätt.

slackern skrev:

sparven skrev:Vad räknas som högtfungerande?

Högfungerande betyder att du har ett IQ över 70. Så det är väldigt många som blandar ihop begrepp och tror att högfungerande betyder samma sak som välfungerande. Vilket är helt fel så lika bra att folk börjar lära om lära rätt.

Ok, vad räknas som att vara för välfungerande för en diagnos?

sparven skrev:Ok, vad räknas som att vara för välfungerande för en diagnos?

Det kan nog bara en utredning ge svar på.
Själv är jag, utifrån sett, extremt välfungerande men jag har en diagnos i allafall.

calima skrev:

sparven skrev:Ok, vad räknas som att vara för välfungerande för en diagnos?

Det kan nog bara en utredning ge svar på.
Själv är jag, utifrån sett, extremt välfungerande men jag har en diagnos i allafall.

Ok. Var du lika välfungerande när diagnosen sattes?

sparven skrev:Ok. Var du lika välfungerande när diagnosen sattes?

Ja.
Jag har alltid var välfungerande.

calima skrev:

sparven skrev:Ok. Var du lika välfungerande när diagnosen sattes?

Ja.
Jag har alltid var välfungerande.

Ok, har velat fram och tillbaka om jag ska göra en utredning.
Jag har inte alltid varit välfungerande som jag skrev innan. Men efter att ha läst endel trådar om detta känns det som att jag inte "förtjänar" en utredning då jag fungerar hyfsat. Förstår att det finns många som är i större behov av hjälp än jag och känner mig skyldig för att vilja ha en utredning.. För mig är det ju mest av själviska skäl.

Dom ville dock göra en utredning på vuxenpsyk -06. Då nekade jag för att jag trodde helt på min psykolog från BUP som sa att jag inte hade det. Inser nu att hon nog hade fel, det gjordes tydligen inte många AS-diagnoser på flickor på den tiden.. Väntar fortfarande på journalerna. Ringde i veckan och dom på arkivet sa att alla journaler skulle sekretess-genomgås och antar 8 år på BUP tar ett tag.. (Jag fick förlängt till jag var 20 år om nån räknade)

Får jag fråga varför du gjorde en utredning trots att du var välfungerande?

Min son utreddes och jag fick själv en masa aha- upplevelser under tiden. Jag kände igen så mycket av det de förklarade. Och mycket i mitt liv började jag se på med andra ögon.

Jag bad om att få en utredning och det fick jag.

Jag ville utredas av helt egoistiska skäl, ville få ett annat perspektiv på mitt liv och lära mig ta hänsyn till mig själv. Mest var jag nyfiken faktiskt.

Välfungerande ... så till vida att jag har jobbat, "skött mig", haft lägenhet/hus, varit ensamstående med två ungar osv. Jag har aldrig behövt hjälp av samhället, aldrig haft några svårare psykiska problem osv.

Jag har sprungit in i väggen ett antal gånger men har vanligtvis kunnat "förlägga" utbrändheten till arbetslöshetsperioder och hur dåligt jag än mått har jag funkat hjälpligt. Utifrån sett har jag funkat väldigt bra.

Du skall inte ha dåligt samvete för att du vill ha en utredning för att andra kanske behöver hjälp bättre än du.
Anser inte utredningsteamet att det är motiverat att utreda dig så blir du helt enkelt inte utredd.
Sjukvården, och framför allt psykvården, har varken pengar eller tid att satsa på folk de inte är ganska övertygade om är "värda" en utredning.
Inte ägnar de en massa tid och pengar åt dig om de inte tror att det kommer att leda någonvart?

Jag är ganska utsliten numer och jag är helt övertygad om att jag varit i betydligt bättre skick om jag fått min diagnos tidigare. Jag hade kunnat hushålla med min energi på ett bättre sett, vetat bättre vad jag skulle undvika och inte pressat mig så förb hårt.

Om du tror att det vore bra för dig, om du vill ha en utredning gjord: Satsa på det!

Att andra tycker man är välfungerande behöver inte alls betyda att man mår speciellt bra inombords.

Tack för ditt svar. Tror jag kommer satsa på en utredning.
Det du säger om att andra tycker man är välfungerande behöver inte alls betyda att man mår speciellt bra inombords är så sant!
Hela min energi går åt på jobbet och när jag kommer hem klarar jag knappt av att ta en dusch..

sparven skrev:Tack för ditt svar. Tror jag kommer satsa på en utredning.
Det du säger om att andra tycker man är välfungerande behöver inte alls betyda att man mår speciellt bra inombords är så sant!
Hela min energi går åt på jobbet och när jag kommer hem klarar jag knappt av att ta en dusch..

Så känner jag också det. Jag är utåt sett väldigt välfungerande, men mår riktigt dåligt av att inte orka med allt jag vill. Jobbar heltid, men kör slut på mig själv och är totalt död om kvällarna, och de gånger jag mot all förmodan är ledig (som idag), så sover jag 16 timmar och är fortfarande trött. Har även problem med det sociala.
Jag skickade ett 11 sidor långt brev till psykmottagningen där jag i detalj beskrev varför jag ville bli utredd. Fick komma på utredning efter ca. 5 månaders väntetid, utredningen tog en månad, och om två veckor får jag reda på vad psykiatrikern anser.
Utredaren har redan sagt att hon tycker att jag uppfyller alla kriterier för AS, men det är ju läkaren som bestämmer. Hon sade att även om jag fungerar i arbetslivet så kan en diagnos vara av godo som ett "skyddsnät" om någonting skulle hända.

biologic skrev: Hon sade att även om jag fungerar i arbetslivet så kan en diagnos vara av godo som ett "skyddsnät" om någonting skulle hända.

Det ser jag som den stora fördelen med en diagnos.

Fick igår en inbjudan till informationsmöte vid neuropsykiatriska utr.enheten. Blev lite snopen att det är ett möte för 10-15 personer i samma sits, trodde i min enfald att jag skulle få vara ensam vid denna träff. Detta är ju något jävligt personligt, i allafall för mej, känns jobbigt att det ska vara flera där. Men jag får väl ta mej i kragen och masa mej dit Har det varit så på era infomöten också?

gapata skrev:Har det varit så på era infomöten också?

JAg har aldrig mvarit på något info- möte.

Men det handlar ju bara om information, några enskilda individers tas med all säkerhet inte upp.

Jag tycker det verkar smart att samla ihop folk och ge info. Förmodligen sparas en hel del tid som gör att fler kan utredas snabbare.

Hej igen!
Vill bara uppdatera mej.
Var på det där samtalet man ska ha inför en ev utredning i slutet augusti.
Det känns väldigt bra att ha varit där. Kuratorns egen bedömning var att hon tyckte att jag är ämne för utredning eftersom hon kunde se både autism och adhd hos mej. Så nu är det bara att vänta ex antal år innan det blir dax