Hej,

Börjar med en ursäkt för ett inlägg som kanske blir av den längre varianten, men allt som är komplicerat tar sin lilla tid att förklara.

Jag lever sedan ett par år tillbaka tillsammans med en flicka som jag har börjat misstänka har AS. Vi har haft stora kommunikationssvårigheter, och det leder ofta till extrema utbrott hos henne. Eftersom hon har en syster som har AS började jag undersöka möjligheten att det faktiskt kunde finnas en chans att även hon har detta.

Efter att ha plöjt igenom avhandlingar, böcker och pratat med andra införstådda så kan jag bara dra den slutsatsen. Det visade sig också att det finns en genetisk faktor, vilket stärker min tro kring detta ytterligare. Känns inte som någon större idé att börja räkna upp allt jag känner igen hos henne som kan kopplas till AS, och det är inte riktigt poängen heller. Pratat med hennes mamma, som jag trodde skulle vara den som kunde identifiera detta tydligast, men hon tror inte att detta är fallet.

Nu till mina frågor. Ska jag ta detta vidare? Ska man ta tjuren vid hornen och prata med flickvännen? Eller bör jag söka råd och stöd hos ett proffs för att bara lära mig hantera henne och låta det gå sin gång? Ska ju självklart nämna att jag älskar henne otroligt mycket och har iom detta gett mig in i en värld som jag själv kanske inte helt och hållet förstår.

Alla råd uppskattas!

Lite svårt att ge råd när boven är din flickvän och orsaken till boven möjligtvis är AS.
Det är en personlig åsikt men din tråd framstår så för mig.
Om du har plöjt igenom AS böcker och "hittat" orsaken så kan du åtminstone ge ett exempel på vad som orsakar hennes vredesutbrott, inte helt ovanligt är t.ex för mycket överraskningar/sociala jippon och för lite tid ensam, samt att kommunikation kan tas bokstavligt.
Om hon har AS skulle jag börja med att trappa ned på kraven först och därefter jobba mig uppåt.
Börja dock med att vidga dina vyer lite och se om det är så att allt ont kanske inte bara ligger hos din flickvän.

Jag tror inte jag alls tycker som Lowas, men det är något osäkert. Jag menar i vilket fall:

Ta tjuren vid hornen på vad sätt? Hur skulle hon få kunna få hjälp med sina vredesutbrott av att få höra att hon kanske har dem för att hon är aspig? Vad gäller era kommunikationsproblem är mitt simpla råd: Prata med henne, för att lära dig förstå hur hon funkar; att läsa i böcker om genomsnittsaspisar ger inte så jättemycket användbar kunskap om hur just din flickvän funkar, även om hon skulle råka vara just aspig. Uti fall alltså, för det kanske hon förstås inte är alls.

Fråga henne om hennes idéer om vad som blir fel när ni inte lyckas kommunicera. Och låt henne få fråga dig - det kan ju va hos dig det mesta av felet ligger, vad jag vet.

Men har hon problem i livet i övrigt som är så jättestora att hon kanske kan hitta hjälp för dem, så är det såklart bra att du lägger fram tanken om att söka för AS-utredning.

Vredesutbrott i sig vet jag egentligen ingenting om men du kan nog hitta folk här som vet, och under tiden hitta några gamla trådar om det som kanske ger dig tips! Som kan vara giltiga oavsett vad som ligger bakom utbrotten, inbillar jag mig.

/ J

En del med den här problematiken har MYCKET svårt att prata om känslor, och/eller att identifiera och kunna beskriva dem tydligt hos sig själv och andra. Själv pratar jag gärna känslor men har insett att jag är usel på att dels tolka min flickvän (som troligen är NT, möjligen har hon ADHD), och tar väldigt lång tid på mig att uttrycka mina. Har AS och ADD.

Försök att tala tydligt och ärligt om hur du känner dig. Var extra bokstavlig och utförlig, förutsätt inte att hon förstår undertext, blickar, osv. Om hon har svårt att få fram ord för sina egna känslor, ge henne tid och ha tålamod. Försök att inte pressa fram det.. även om hon sitter tyst kan det vara så att hon försöker uttrycka sig.. så ge henne tid i den stunden.

Jag relaterar mig själv till hennes förmodade sits men vet ju inte hur hon är IRL. Kan du beskriva era konflikter?

Vredesutbrotten kan bero på att hon känner sig hotad på nåt sätt. Hot framkallar ilska. Ge henne mycket utrymme, kärlek och tid.

Alla är vi olika, kanske är det så att hon har AS eller/och så har hon någon annan form av diagnos. Jag skulle nog försöka ge henne tid vid varje utbrott och mycket kärlek.

Sen kanske försöka framföra din tanke på ett milt sätt och inte bara säga det rakt på och kanske försöka lyssna på henne innan hon får ett utbrott. Det måste ju va helt klart att det beror på något som utlöser detta som supernova säger här ovanför mig.

Hoppas det går bra!

Lär dig hur din tjej funkar och utgå från det (oavsett om hon har AS eller ej).

Innan du börjar prata om att utbrotten kan bro på AS (och alltså helt och håller är hennes fel) tycker jag du ska prata med henne om dem, när hon inte är arg. Alltså fråga varför hon själv tror att hon får dessa utbrott och vad hon tror kan förhindra dem (både vad hon själv kan göra och vad du kan göra). Vad tycker hon själv? Tycker hon det är negativt el att ett utbrott bara "rensar luften". Alltså är det ett problem för henne el bara för dig?

Sen är frågan om hur problem med studier el arbete, som kan bero på AS. Då kan det ligga i hennes intresse att genomgå en utredning och få en diagnos. Men om hon själv inte upplever några problem blir hon nog bara irriterad över att uppmanas göra en utredning.

Om hon är mycket olik sin syster lär hon inte heller gärna tro att hon själv också har AS.

Sheyen skrev:Lär dig hur din tjej funkar och utgå från det (oavsett om hon har AS eller ej).

Smart tips i all sin självklara enkelhet!

needhelp skrev: Eller bör jag söka råd och stöd hos ett proffs för att bara lära mig hantera henne och låta det gå sin gång?

" ... hantera henne ..." ??

Jag tror inte att det var ditt syfte men det låter lite som om du idiotförklarar henne fullständigt.
Gå inte bakom ryggen på henne för att lära dig "hantera henne"!
Om någon gjort så mot mig hade jag aldrig förlåtit. Det hade varit ett svek jag aldrig kommit över.

Relationer handlar om kommunikation. Prata med henne när hon inte är förbannad, tala om hur du känner. Lyssna på henne.
Funkar det inte kan familjerådgivning vara ett alternativ.

Hur i helvete kan du bara komma på tanken att ta upp en sådan sak med hennes mamma utan att tala med din tjej först? Skulle ha stor förståelse för om hon tar illa upp över detta.

Hörni! Har vi verkligen varit såhär kritiska mot de kvinnor som skrivit här om sina påstått (man vet ju aldrig) jobbiga, eventuellt aspiga män?!

Kanske har vi det och kanske har de männen i snitt varit jobbigare. Jag vet inte, så jag ställer frågan.

/ J

Jag har kommenterat ett par kvinnor som sökt hjälp och råd.

Det har varit förtvivlade rop på hjälp, de har varit nära utmattning efter att i åratal skött hem, hushåll, barn, man och under relationen många gånger försökt prata med sina män. Om jag förstått rätt.

Ts har gått bakom ryggen på sin flickvän och vill lära sig "hantera henne".

Det är en viss skillnad.

Hej,

Först vill jag tacka för samtliga inlägg, alla tips och råd är bra.

Först vill jag bemöta alla dom som insinuerar att problemet kanske inte ligger bara hos henne. Det är för mig självklart att det inte bara är så att problemet ligger hos en individ i ett förhållande, utan båda är delaktiga till vad som sker och hur förändring ska komma sig. Jag har inte på något sätt lagt fram henne som orsaken till problemet, utan har bett om hjälp kring ett ämne som jag tror är en bidragande faktor till att det finns kommunikationssvårigheter. Att se till sina egna tillkortakommanden är självklart lika viktigt, och något som jag självfallet vägt in sedan början.

Vad det gäller att "hantera" så väljer många av er att tolka detta bokstavligen. För mig betyder "hantera" att lära mig bemöta henne på hennes villkor och att försöka förstå hennes tankegångar. Allt detta för att undvika missförstånd och därav undvika konfrontationer.

Att jag har valt att inte prata med min flickvän rakt av kring detta är ju helt och hållet baserat på tidigare erfarenheter. Jag har på något sätt målat upp en bild kring hur hon kommer reagera och är rädd för utfallet, så det handlar ju egentligen om min egen osäkerhet och oviljan att hamna i en konflikt. Uppenbarligen finns det en åsikt om att detta är helt fel och att jag på något sätt går bakom ryggen på henne. Jag väljer att inte se det så, utan det handlar snarare om att jag vill ha rätt verktyg för att kunna gå vidare.

Det är otroligt skönt, oavsett respons, att känna att det finns folk man kan snacka med kring detta. Ensamhetskänslan i en sån här situation är ganska påtaglig.

Tack för att ni finns!

needhelp skrev:Vad det gäller att "hantera" så väljer många av er att tolka detta bokstavligen.

Det är kanske lite aspigt men en del är väldigt "bokstavstroende här ...

needhelp skrev:Att jag har valt att inte prata med min flickvän rakt av kring detta är ju helt och hållet baserat på tidigare erfarenheter. Jag har på något sätt målat upp en bild kring hur hon kommer reagera och är rädd för utfallet, så det handlar ju egentligen om min egen osäkerhet och oviljan att hamna i en konflikt.

Ren krasst, du kommer inte undan konflikten. Förr eller senare måste du prata med henne och du kan aldrig vara helt säker på hur hon kommer att reagera även om du fått all info om AS som finns.

needhelp skrev:Efter att ha plöjt igenom avhandlingar, böcker och pratat med andra införstådda ...

Då borde du ha de "redskap" som finns till hands, i princip alltså. Det handlar ändå om en enskild individ som kan reagera på ett för dig oväntat sätt.

Dessutom måste man komma ihåg att alla har sin egen AS. Det finns inga recept på hur aspies skall bemötas. Det som gör din flickvän rasande kanske en som jag inte ens skulle reagera på. Du måste utgår från henne som individ.


Berätta för henne hur du reagerar, hur du mår och om din oro. Utgå från dig själv mer än från hennes eventuella problematik/diagnos.
Fråga hur hon ser på era kommunikationsproblem och hur hon skulle vilja ha det.
Prata om er relation och om det du uppfattar som problem, utan att anklaga henne.

Dra inte upp utredningar, as-problematik eller diagnoser.
Prata med henne som individ och inte som eventuell aspie.

Om hennes syster har As borde hennes mor vara ganska införstådd med diagnosen. Och om inte hon ser några aspiedrag i din flickvän kanske du borde lägga dina misstankar åt sidan, tills vidare i alla fall.

Eftersom du uppenbarligen läst en hel del om As och "kan" diagnosen finns det en risk att du tolkar allt din flickvän gör utifrån den kunskap du har. Och det kan faktiskt vara hämmande när man försöker lösa problem. Man färgas av sin kunskap.

Mitt råd skulle vara att du skulle sätta dig ner i lugn och ro och prata med henne hur du känner och hur du upplever saker och ting som har med er relation att göra.

Sen som calima säger så kan det vara bra att höra hennes version med.

Alla är vi olika och fungerar på olika sätt.

Jag önskar i alla fall lycka till och hopas att ni löser det tillsammans