Dödsångest, någon?
12 inlägg
• Sida 1 av 1
Dödsångest, någon?
Hej!
47 år gammal fick jag diagnos Aspergers. Det är inte helt enkelt att reda ut vilka känslor som beror på diagnosen och vilka som beror på annat. Jag undrar om det är fler än jag som kämpar med det. Jag gör det i stort sett varje vecka.
47 år gammal fick jag diagnos Aspergers. Det är inte helt enkelt att reda ut vilka känslor som beror på diagnosen och vilka som beror på annat. Jag undrar om det är fler än jag som kämpar med det. Jag gör det i stort sett varje vecka.
Re: Dödsångest, någon?
Jag hade det när jag yngre. Hemskt, kommer jag ihåg. Fy sjutton !
Jag tror att jag hade redan då panik ångest, big time.
Hade också en svår period några år sedan när en nära släkting gick oväntad bort.
Numera är dödsångesten borta. Jag går inte ens dit. Jag har bestämt att min uppgift nr 1 är att leva. Vill inte leva och vara rädd för döden. Då e det lite som att leva men vara död.
Jag har tänkt mycket döden tidigare, man kan säga att jag är färdig med den delen. Numera litar jag på livet och livet bär, oavsedd svårigheter. Man kan säga att jag skiter i döden. Vad kan jag åt det? Ingenting. Då e det bäst att njuter av livet så länge jag lever och försöker göra det bästa av det.
Livet är den största gåvan vi har fått och jag vill uppskatta livet även att det inte alltid är så himla 100% underbart.
Jag tror på det att allt har sin mening, även svårigheter. Den tron bär mig och ger mig styrka och glädje.
Men jag tror att alla människor måste tänka igenom döden i sin egen hjärna och ensamhet.
Det är också sätt att ta döden på döden.
Jag tror att jag hade redan då panik ångest, big time.
Hade också en svår period några år sedan när en nära släkting gick oväntad bort.
Numera är dödsångesten borta. Jag går inte ens dit. Jag har bestämt att min uppgift nr 1 är att leva. Vill inte leva och vara rädd för döden. Då e det lite som att leva men vara död.
Jag har tänkt mycket döden tidigare, man kan säga att jag är färdig med den delen. Numera litar jag på livet och livet bär, oavsedd svårigheter. Man kan säga att jag skiter i döden. Vad kan jag åt det? Ingenting. Då e det bäst att njuter av livet så länge jag lever och försöker göra det bästa av det.
Livet är den största gåvan vi har fått och jag vill uppskatta livet även att det inte alltid är så himla 100% underbart.
Jag tror på det att allt har sin mening, även svårigheter. Den tron bär mig och ger mig styrka och glädje.
Men jag tror att alla människor måste tänka igenom döden i sin egen hjärna och ensamhet.
Det är också sätt att ta döden på döden.
- Red and green
- Inlägg: 878
- Anslöt: 2011-12-17
- Ort: Stockholm och norra rymden & egen bubbla.
Re: Dödsångest, någon?
Jupp. Hade jag inte haft det så finns det en överhängande risk att jag begått självmord för länge sedan. På så vis så ser jag den som en positiv sak vilket även min familj gör.
Jag undviker att tänka på saken för när jag väl gör det så mår jag väldigt dåligt.
Jag undviker att tänka på saken för när jag väl gör det så mår jag väldigt dåligt.
Re: Dödsångest, någon?
Jag har livsångest, inte dödsångest...
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Re: Dödsångest, någon?
Jag får existentiell ångest av högtidligt mingel, typ bröllop och liknande situationer.
Ger jag bara fan i sånt mår jag hyggligt bra för det mesta.
Man vinner mycket på upptäckten att det inte finns några måsten. Mår man dåligt av något är det bara att strunta i det.
Ger jag bara fan i sånt mår jag hyggligt bra för det mesta.
Man vinner mycket på upptäckten att det inte finns några måsten. Mår man dåligt av något är det bara att strunta i det.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Re: Dödsångest, någon?
Jag har endast dödsångest för mina nära och käras räkning. I snart 6 år har jag sörjt min bästa och enda riktiga vän, min hund, sedan han började visa ålderstecken. Han är nu 12 år, fyller 13 (peppar peppar) och ångesten blir bara värre. Hur kan världen fortsätta utan honom här? Vi har varit åtskiljda 4 veckor sammanlagt på 12 år...
Själv är jag inte rädd för att dö, och vore det inte för att mina nära och kära skulle bli ledsna så skulle jag nog inte nödvändigtvis se det som ett måste att leva vidare den dagen då min vän måste gå vidare. Jag har ingen längtan efter barn, jag har ingen riktig framtid då alla de planer jag någonsin haft på högre utbildning (ville bli veterinär) har gått i stöpet och aldrig kan åtgärdas. Jag ser väldigt kallsinnigt på min egen existens. Jag är inte rädd för att dö. Däremot så är jag rädd för att göra min familj illa. Om jag tänker på hur det skulle ta mina föräldrar att jag dog, så börjar jag gråta för deras skull.
Tilläggas kan att jag aldrig har haft självmordstankar. För mig vore det inte självmord, det vore att gå vidare och lämna det som är nu, bakom sig.
Själv är jag inte rädd för att dö, och vore det inte för att mina nära och kära skulle bli ledsna så skulle jag nog inte nödvändigtvis se det som ett måste att leva vidare den dagen då min vän måste gå vidare. Jag har ingen längtan efter barn, jag har ingen riktig framtid då alla de planer jag någonsin haft på högre utbildning (ville bli veterinär) har gått i stöpet och aldrig kan åtgärdas. Jag ser väldigt kallsinnigt på min egen existens. Jag är inte rädd för att dö. Däremot så är jag rädd för att göra min familj illa. Om jag tänker på hur det skulle ta mina föräldrar att jag dog, så börjar jag gråta för deras skull.
Tilläggas kan att jag aldrig har haft självmordstankar. För mig vore det inte självmord, det vore att gå vidare och lämna det som är nu, bakom sig.
Re: Dödsångest, någon?
Jag har dödsångest till och från. Har varit med om ganska många gånger där jag varit riktigt nära att försvinna föralltid så min ångest är väldigt påtaglig ibland speciellt när jag hamnar i liknande situationer.
Annars får jag det väldigt lätt för mina nära, det är väldigt obehagligt.
Annars får jag det väldigt lätt för mina nära, det är väldigt obehagligt.
Re: Dödsångest, någon?
Jag har haft ångest sedan jag var åtta år gammal men den är av mer generell karaktär.
Jag har ingen som helst dödsångest.
Jag har ingen som helst dödsångest.
Re: Dödsångest, någon?
Haft det några gånger men bara i nån mikrosekund, sen har jag kunnat väja för t.ex lastbilen. En gång såg en buss ut att sikta in sig på mig när jag cyklade på fel sida vägen så jag körde ner i diket istället. Finns nog roligare sätt att dö på.
Re: Dödsångest, någon?
Som barn och tonåring oroade jag mig för döden ganska mycket. Fick ofta dödsångest när jag låg och inte kunde sova vilket var ganska ofta. Kanske var jag sådan som ung vuxen också.
Nu har jag kommit ganska mycket tillrätta med tanken på att jag kommer dö. Men jag har också lärt mig att inte gå och älta de tankarna så mycket.
Nu har jag kommit ganska mycket tillrätta med tanken på att jag kommer dö. Men jag har också lärt mig att inte gå och älta de tankarna så mycket.
- Sammelsurium
- Inlägg: 588
- Anslöt: 2009-11-29
Re: Dödsångest, någon?
Hej igen!
GOtt att så många reagerar på min fråga. På något konstigt vis har jag lyckats bilda familj och jag får total ångest vid tanken på att lämna dem. I o m diagnosen börjar jag äntligen få ordning på mitt liv. För första gången känns det som att jag är på rätt plats i livet. Det är så mycket jag vill göra. Jag har en väldigt stark vilja att leva. Däremot har jag sen barndomen känt skuld över att jag lever, av olika skäl, bl a ångest över att jag lever men inte min syster. Jag har vuxit upp med att önska att jag inte fanns. Jag borde operera bort en cysta men kan inte förmå mig att tacka ja. Det känns som att jag inte har några fler chanser att få. Någon som känner igen sig?
GOtt att så många reagerar på min fråga. På något konstigt vis har jag lyckats bilda familj och jag får total ångest vid tanken på att lämna dem. I o m diagnosen börjar jag äntligen få ordning på mitt liv. För första gången känns det som att jag är på rätt plats i livet. Det är så mycket jag vill göra. Jag har en väldigt stark vilja att leva. Däremot har jag sen barndomen känt skuld över att jag lever, av olika skäl, bl a ångest över att jag lever men inte min syster. Jag har vuxit upp med att önska att jag inte fanns. Jag borde operera bort en cysta men kan inte förmå mig att tacka ja. Det känns som att jag inte har några fler chanser att få. Någon som känner igen sig?
Re: Dödsångest, någon?
Till Jotta:
Jag förstår ganska bra hur du känner för din hund. Jag hade en väldigt speciell relation till en kanin. Han fick ett slags anfall och dog i mitt knä, innan jag hann få honom till veterinären. Han var extremt tam, för att vara kanin. Sov middag ihop, fikade ihop (morot el dyl till honom), ibland följde han mig till toaletten osv. Finns det inte något annat sätt än att plugga till veterinär? Kan du inte finna något annat sätt att få vara med/hjälpa djur? Önskar dig bara gott!
Jag förstår ganska bra hur du känner för din hund. Jag hade en väldigt speciell relation till en kanin. Han fick ett slags anfall och dog i mitt knä, innan jag hann få honom till veterinären. Han var extremt tam, för att vara kanin. Sov middag ihop, fikade ihop (morot el dyl till honom), ibland följde han mig till toaletten osv. Finns det inte något annat sätt än att plugga till veterinär? Kan du inte finna något annat sätt att få vara med/hjälpa djur? Önskar dig bara gott!
Återgå till Att leva som Aspergare