Jag har en son som är 9 år. Han fick diagnosen autistiskt syndrom våren 2011. Nu skickar jag ut en fråga till alla er... Jag är oroad för min son då han har så mycket "tvång". Han är en envis samlare. Han klarar ej att slänga små papperslappar, stenar, godispapper, träbitar, glasbitar och annat som han hittar. Föreslår jag att vi måste städa och slänga en del saker blir han tokig. Han har sedan i våras varit fixerad vid en vattenflaska som skall följa honom vart han går. Hittar han ej vattenflaskan utbryter panik. En annan vattenflaska är omöjlig att acceptera. Andra tvång är att varje kväll då han skall sova så skall små snörstumpar, pappersbitar, cerat mm ligga exakt på ett speciellt sätt bredvid sängen. Är något försvunnet är det omöjligt att komma till ro och sova. Min fråga är nu Hur ska jag hantera detta? Ska man jobba på att försöka bryta samlandet och fixeringen vid vattenflaskan? Hur hjälper jag honom bäst? Har ni några erfarenheter?

Angående frågan om att försöka bryta samlandet svarar jag instinktivt; Nej.

Hur mycket saker handlar det om; 100 glasbitar, träbitar, papperslappar?


Välkommen till forumet.

Hej mammaam och välkommen till forumet!

Ett litet tips: att ni skaffar någon sorts burkar med vars hjälp sonen kan sortera sina saker han vill spara, är det en bra idé kanske? Plastburkar till mjukost och liknande är ju stabila, och rymmer en hel del med tanke på att de inte är så stora. Sedan kan man ju använda den klassiska metoden att låta var sak ha sin egen plats, där den förvaras när den inte används.

Skulle han acceptera att ha en "liten" hurts eller ett litet skåp intill sängen, där han kan förvara sina "samlingar"? Kanske om han kan välja ut ett helt själv, ett som är lagom i storlek och utseende?

Jag önskar er lycka till så mycket!

Beteendet kallas för tvångssyndrom (om jag inte fått något om bakfoten, vilket iofs inte är ovanligt när det gäller mig) och går nog att bota (troligen genom KBT) men jag har inte hört att någon gett KBT till barn.

Jag var precis likadan när jag var yngre. Hade små papperslappar, stenar och random skrot lite här och vars som jag vägrade slänga.
Du skall absolut inte avbryta hans samlande, jag är fortfarande efter 15 år RIKTIGT sur på min mor som kastade alla mina 600 glasspinnar jag tänkte bygga ett hus av.

Mitt samlande gick enbart bort med tiden, jag samlar fortfarande mycket men det värsta skrotet kan jag vara utan.
Det överdrivna samlandet gick bort med hjälp av min mor och mormor som brukade vara med mig när jag städade. De frågade lugn och sansat om vissa saker skulle slängas, sade jag nej och ville ha kvar mina äggskal så fick jag också det. Detta utan att de gav en vidare kommentar på det hela. Varje gång vi gick igenom mina saker kunde jag slänga litegrann av mina saker.
Innan de lärde sig att acceptera mitt samlande däremot så blev det bara värre och jag vägrade slänga en enda sak, jag svarade alltid automatiskt nej utan att tänka för en gång ens.
Sedan när jag flyttade hemifrån kom en stor förändring, jag slängde mycket "skräp" för att det skulle bli enklare att flytta. Och nästa gång jag flyttade sambo med min make så kom den största förändringen, nu har jag inget "skräp" alls kvar.

Ritualerna bör du inte heller avbryta då han fortfarande är ett barn. Ritualerna gör att man känner sig trygg och säker, vad gör då lite snörstumpar här och var bara han känner sig väl till mods.
När man blir äldre så kan man själv börja arbeta bort de värsta ritualerna och inte få total panik när de bryts. Men tills han är mogen nog att själv vela arbeta bort dessa bör du inget göra.
Inga kommentarer heller om det hela, hjälp honom istället att leta när saker är borta, detta utan att bli irriterad och få småskalig panik.
Om du visar att du inte har problem med hans ritualer och samlande så kommer nog detta lättare försvinna med tiden.

Varför tar du inte kontakt med psyk/habiliteringen å frågar dem hur du ska göra?
det tror jag är det smartaste.

Arcas skrev:Du skall absolut inte avbryta hans samlande [...]

Nej, det är han som ska avbryta samlandet, tills det är gjort, hjälp honom istället att organisera så du slipper ha hans grejer på fel ställen!

Arcas skrev:[...] jag är fortfarande efter 15 år RIKTIGT sur på min mor som kastade alla mina 600 glasspinnar jag tänkte bygga ett hus av.

Brorsan samlade på glasspinnar, de blev ett fint parkettgolv i ett dockhus!

BUP är dom som brukar hjälpa till med sånt här. Ta kontakt med dom. Tyvärr brukar det vara låååååååånga väntetider.

Kasta inget utan försök begränsa bara som att det ska sparas i speciella lådor och/eller byttor. När en låda eller bytta är full då är det nog. Inga fler.

min "pappa" var snickare

på fritiden samlade han på skrot
han var nog inte så sund i huvet

efter hans tid, samlade vi ihop, tror det var ca 17 ton järn
mer än 15 bilvrak å flera skjul med skräp

sånt e oansvarigt!

mammaam skrev:Jag har en son som är 9 år. Han fick diagnosen autistiskt syndrom våren 2011. Nu skickar jag ut en fråga till alla er... Jag är oroad för min son då han har så mycket "tvång". Han är en envis samlare. Han klarar ej att slänga små papperslappar, stenar, godispapper, träbitar, glasbitar och annat som han hittar. Föreslår jag att vi måste städa och slänga en del saker blir han tokig. Han har sedan i våras varit fixerad vid en vattenflaska som skall följa honom vart han går. Hittar han ej vattenflaskan utbryter panik. En annan vattenflaska är omöjlig att acceptera. Andra tvång är att varje kväll då han skall sova så skall små snörstumpar, pappersbitar, cerat mm ligga exakt på ett speciellt sätt bredvid sängen. Är något försvunnet är det omöjligt att komma till ro och sova. Min fråga är nu Hur ska jag hantera detta? Ska man jobba på att försöka bryta samlandet och fixeringen vid vattenflaskan? Hur hjälper jag honom bäst? Har ni några erfarenheter?

Jag var/är likadan själv, men skulle inte kalla det här "tvång" eftersom samlandet i sig inte finns där för att lindra oro eller ångest. Däremot kan din son, liksom jag, ha svårt för förändringar. Kombinerat med en dålig (läs "usel") förmåga att organisera saker omkring honom leder det till en oförmåga att slänga saker. Ju äldre jag blir, desto lättare kan jag rensa i pappershögar o.dyl., men jag behöver hjälp med det.

När jag skulle flytta hemifrån plockade min mor ner nio stycken flyttkartonger från vinden. De innehöll mina saker från min barndom. Av dessa nio kartonger var en fylld av skokartonger, askar och påsar fulla med stenar. Inte särskilt fina stenar, utan mestadels svensk gråsten. En annan var fylld av bollar; stora, små, hela, trasiga, smutsiga och rena bollar av alla de slag. Och så fortsatte det. Jag hade samlat på saker när jag var barn, antagligen hade jag perioder när jag samlade mer av en viss slags objekt. Men eftersom min mor såg att det alltid var övergående så fick en del av det jag plockade på mig finnas kvar.

Jag tror att du kan låta din son växa upp några år till innan det blir dags att oroa sig för hans samlande. Det finns en skarp skillnad mellan hamstring p.g.a. tvångssyndrom, och samlande tillsammans med en svårighet att slänga saker. Dessutom är samlande något som många barn i din sons ålder sysslar med, så du behöver nog bara bli orolig om den här typen av "ofokuserat" samlande fortsätter upp i högstadieåldern. Normalt sett brukar man i mellanstadiet/högstadiet börja utveckla ett specialintresse och samla objekt och information kring det (t.ex. frimärken eller dinosaurieböcker).

Vad gäller vattenflaskan kan det vara svårare. Jag har vissa "autistfetischer" som har överlevt barndomen. De enskilda objekten är borta, men jag gillar fortfarande samma känsla i materialet eller den typ av objekt som det kan röra sig om. Mitt tips är följande (min mor skulle antagligen komma med helt andra idéer, eftersom hon var stackaren som tvingades hantera mina små egenheter): Låt honom hållas, men få inte panik om flaskan plötsligt försvinner eller måste slängas, utan se de tillfällena som en möjlighet att vänja honom vid och lära honom om att ibland ändras saker utan att ni kan göra något åt det. Det kommer att bli gråt och tandagnisslan, men som vuxen är jag glad över att min mor lät mig vara precis så udda som jag var, men ända passade på att lära mig om livets jobbiga sidor när tillfälle gavs. En tillåtande miljö, där det är okej att vara den man är och där ni låter er son vara den han är, kommer att ge er mer ork och plats för att lära honom det som är viktigt i livet.

Lakrits, jag gör vågen åt dig eller motsvarande hyllning, så fint skrivet!

Fint av dig mammaam att söka efter hjälp, önskar mina föräldrar hade gjort det oxå!

mondo beyondo skrev:Lakrits, jag gör vågen åt dig eller motsvarande hyllning, så fint skrivet!

Kan inte annat än instämma!

Jag skulle skaffa ett sånt där glas skåp med lampa längst upp som IKEA har och göra en tydlig begränsning åt honom. Det är ju jätte jobbigt att inte kunna begränsa sig. Innanför skåpet får du ha 20 glasbitar, 15 pinnar, 10 papperslappar osv. Låt han få behålla de som han tycker är finast.
För mig är det skönt att ha en gräns och ett begripligt slut på nåt, han blir ju helt yr utav det evinnerliga. Sen kan han ju lätt se sin fina samling och bjuda in kompisarna på en mysig visning....
Jag har blivit mycket hjälpt utav begränsningar, tex bara 2 läppstift i väskan, så det inte blir så jobbigt att välja varje gång. osv
Jag tror att man behöver hjälp att förminska världen lite för att göra den greppbar.
2 alternativ, du får välja mellan detta och detta, det lugnar dem.

Ja, det var mitt tips. Hoppas du får ordning därhemma

mondo beyondo skrev:Lakrits, jag gör vågen åt dig eller motsvarande hyllning, så fint skrivet!

Fint av dig mammaam att söka efter hjälp, önskar mina föräldrar hade gjort det oxå!

Jag samlade mycket som barn, alla möjliga sorters grejer. Pojken ser förmodligen helt andra saker än vad de runt omkring gör. Jag samlade på klistermärken, på glasbitar (de var fina, glansiga, bröt ljuset på ett kul sätt) och på en massa annat. Det avtog i takt med att jag blev äldre. Jag samlar fortfarande på en del saker men nu är det mer begränsat och bara några få saker per år. Låt det gå en tid, tala med specialpedagog eller liknande på HAB. Förmodligen kan de ge dig ett lugnande besked i att många aspergare samlar på grejer men man kan också vara motsatt och inte ha en enda pryl för mycket. Begränsa så mycket det går men utan att det blir någon fixering.

Lycka till!

Hej alla som skrivit och engagerat er på denna tråd! Det känns så bra att få ta del av era erfarenheter och få tips hur vi ska hantera det hela. Min insikt efter att ha läst inläggen är att min son behöver hjälp att organisera bland alla saker. Bra lådor, var sak på sin plats. Genomskinliga lådor/ skåp tror jag skulle funka bra! Vad gäller fixeringen att ständigt ha sin vattenflaska med sig och synlig så är jag fortfarande undrande. Varför ska den med? Vad fyller den för behov?

mammaam skrev:Hej alla som skrivit och engagerat er på denna tråd! Det känns så bra att få ta del av era erfarenheter och få tips hur vi ska hantera det hela. Min insikt efter att ha läst inläggen är att min son behöver hjälp att organisera bland alla saker. Bra lådor, var sak på sin plats. Genomskinliga lådor/ skåp tror jag skulle funka bra! Vad gäller fixeringen att ständigt ha sin vattenflaska med sig och synlig så är jag fortfarande undrande. Varför ska den med? Vad fyller den för behov?

Kanske som en lite annorlunda snuttefilt, gissar jag.

atoms skrev:

mammaam skrev:Hej alla som skrivit och engagerat er på denna tråd! Det känns så bra att få ta del av era erfarenheter och få tips hur vi ska hantera det hela. Min insikt efter att ha läst inläggen är att min son behöver hjälp att organisera bland alla saker. Bra lådor, var sak på sin plats. Genomskinliga lådor/ skåp tror jag skulle funka bra! Vad gäller fixeringen att ständigt ha sin vattenflaska med sig och synlig så är jag fortfarande undrande. Varför ska den med? Vad fyller den för behov?

Kanske som en lite annorlunda snuttefilt, gissar jag.

Eller så gillar han verkligen vatten?
Han kanske ser den som en säkerhetslina, när han får panikattacker å sånt?

Jag tror att den, vattenflaskan, nog funkar (som atoms föreslår) en trygghet som man har med sig var som helst. Det kan lugna ångest. Jag hade ingen direkt pryl sådär men det hade varit bra om jag hade haft en. Ångest hade jag däremot väl mycket av och det sedan jag var åtta år gammal (och fortlöpande). När jag har svår ångest då behöver jag något att göra, något handgripligen att göra/hålla i för att begränsa känslan av att man håller på att tappa fotfästet. Då, när jag var barn, då kom ångestlindring ur att bli att jag gjorde mig själv illa. Jag hade också mängder med serietidningar och när jag var inne i en jobbig period så sorterade jag de där tidningarna om och om igen. Efter nummer, efter färg efter ja, vad man nu kunde sortera efter. Då krympte en alldeles för jobbig omvärld till just de där tidningarna.

Jag tycker att lakrits mamma skötte det hela med samlandet på utmärkt sätt; sparade grejerna och såg det hela som övergående. Att hamstra är något annat än att samla, hamstring är när samlandet går över styr. Hjälp på traven; var ska vi lägga den här? Skaffa, som sagt, bra lådor och låt barnet vara med att välja. Allt som skänker en känsla av kontroll är ångestlindrande.

Nu, som vuxen, kan jag hantera det med samlande bättre. Jag sparar en del saker men går igenom det regelbundet och ser vad som kan slängas. Om min man skulle föreslå (vilket han nu inte gör) att det här kan vi väl ändå kasta, då skulle jag explodera.

Jag själv tror inte på det att begränsa antalet av något, som i att du får behålla tio femton snören av 70 ihopsamlade. Att behöva VÄLJA kan vara övermäktigt. Jag skulle väl ändå inte ha sparat 276 kapsyler om jag kunde välja ut EN. Alla 276 kapsyler var ju fina, eller att välja ut en tändsticksask av 600.
Mitt värsta samlande avtog när jag var i 15-årsåldern och har sedan successivt avtagit i takt med att jag blivit äldre.

Juddy skrev:Jag tror att den, vattenflaskan, nog funkar (som atoms föreslår) en trygghet som man har med sig var som helst. Det kan lugna ångest. Jag hade ingen direkt pryl sådär men det hade varit bra om jag hade haft en. Ångest hade jag däremot väl mycket av och det sedan jag var åtta år gammal (och fortlöpande). När jag har svår ångest då behöver jag något att göra, något handgripligen att göra/hålla i för att begränsa känslan av att man håller på att tappa fotfästet. Då, när jag var barn, då kom ångestlindring ur att bli att jag gjorde mig själv illa. Jag hade också mängder med serietidningar och när jag var inne i en jobbig period så sorterade jag de där tidningarna om och om igen. Efter nummer, efter färg efter ja, vad man nu kunde sortera efter. Då krympte en alldeles för jobbig omvärld till just de där tidningarna.

Jag tycker att lakrits mamma skötte det hela med samlandet på utmärkt sätt; sparade grejerna och såg det hela som övergående. Att hamstra är något annat än att samla, hamstring är när samlandet går över styr. Hjälp på traven; var ska vi lägga den här? Skaffa, som sagt, bra lådor och låt barnet vara med att välja. Allt som skänker en känsla av kontroll är ångestlindrande.

Nu, som vuxen, kan jag hantera det med samlande bättre. Jag sparar en del saker men går igenom det regelbundet och ser vad som kan slängas. Om min man skulle föreslå (vilket han nu inte gör) att det här kan vi väl ändå kasta, då skulle jag explodera.

Jag själv tror inte på det att begränsa antalet av något, som i att du får behålla tio femton snören av 70 ihopsamlade. Att behöva VÄLJA kan vara övermäktigt. Jag skulle väl ändå inte ha sparat 276 kapsyler om jag kunde välja ut EN. Alla 276 kapsyler var ju fina, eller att välja ut en tändsticksask av 600.
Mitt värsta samlande avtog när jag var i 15-årsåldern och har sedan successivt avtagit i takt med att jag blivit äldre.

Amen!

Vill även tillägga att jag själv har behov av att ha vissa saker med mig när jag är utanför dörren. Jag kan inte fungera normalt om jag inte har någon/några av dessa saker med mig.
För mig funkar det som ångest dämpande och det känns säkert. Om jag blir för orolig eller inte har något att göra tar jag bara upp dessa saker. Det är just behovet att ha något att vila ögonen på eller något att peta på jag behöver.

Miche skrev:Brorsan samlade på glasspinnar, de blev ett fint parkettgolv i ett dockhus!

Finns mycket fint man kan göra med glsspinnar. Mitt var tänkt att bli som en liten stuga i miniatyrmodell. En så kallad "log cabin".
Känner att jag måste börja ta upp samlandet igen, eller helt enkelt köpa glasspinnar då ingen i detta hus äter dylikt. Jag bara MÅSTE få bygga en stuga eller två.

Jag tycker att du ska begränsa det han har framme men kanske inte slänga det andra, det kan vara väl häftigt för honom.
Resonera fram en kompromiss.
Jag har en överrenskommelse med min dotter om hur mycket hon får ha på rummet. Tex 5 dockor, 7 gosedjur osv. resten har vi i sopsäckar i förrådet så hon själv kan bestämma vilka saker som ska vara framme och vilka som ska vila i förrådet.
När det blir förmycket saker mår hon inte bra, börjar strö ut det i hela huset för inne i rummet orkar hon inte va (får inte plats heller för den delen).
Min älsta kunde inte komma till ro att sova om inte alla leksaker stod på sin plats på kvällen.

jag har fått en uppenbarelse ang min far´s samlande;

han samlade allt skräp som fanns i min hem by, och hade han inte gjort det så hade skräpet funnits kvar runt i byn, han var en "städare" av byn.

så han var sund i huvet, det är jag som inte alltid har pållarna i stallet.
kram pappa!

Hej

Min son (som för tillfället utreds för Asperger) samlar också på papperslappar, toarullar, serietidningar, gummisnoddar med mera.
Jag har gett honom en låda per samlingsobjekt och sagt att han får samla så mycket som får plats i lådan. Nu är han så pass liten att vi kan tömma de lite när han inte är hemma . På det viset så hinner de aldrig bli fulla.
Jag vet inte om det fungerar för er men lådor är toppen

Med värme

Caridad