Ja på alla tre.Folk tycker jag går konstigt och lär sig snabbt känna igen på ljudet när det är jag som kommer. Det enda som är besvärande där är att jag går med tårna så pass pekande inåt att om mina byxor är det minsta utsvängda hakar jag tårna i byxbenen och fäller mig själv samma sak om jag har skor med hyskor hakar de lätt i varandra och jag faller platt.

När jag står har jag antingen tårna pekandes mot varandra eller så har jag korsat benen nere vid vaderna på något komplicerat sätt som är svårt att beskriva.

Jag har alltid suttit "fel" enligt andra,så fort jag försöker sitta "ordentligt" på en stol känns det som jag är fel hopsatt och blir snabbt rastlös för att det är så obekvämt.

Jomenvisst!

När jag gick i skolan fick jag ibland stanna kvar i gymmnastiksalen under lunchen för att gympafröken ville öva mig att "gå rätt och snyggt", dvs rak rygg, bakåt med axlar och framåt (inte inåt) med fötterna. Min mor suckade varje gång jag gick in i dörrkarmarna med axeln då jag inte riktigt visste var min kropp befann sig i rummet. Mager och knotig var jag då jag knappt åt alls och jag flätade gärna ihop armar och ben så de nästan inte gick att få loss. Allt detta gjorde mig förstås osäker och att jag hade svått vara naturlig då jag inpräntats i att alltid försöka "bete mig"!

När mitt yngsta barn också hade noll koll på kroppen så övade jag honom på helt andra sätt framför allt aldrig med kritik utan läste in en massa och övade som lek och idag är han en Aspie med total kontroll....

Jag har dock inställningen att de som tjatade på mig ju bara ville väl men gjorde fel. Fast jag har fortfarande dålig koll, går in i folk och dörrkarmar och missar helt att kasta bollar och sånt, men nu gör det ingenting alls. Har valt bort Aerobics, step-up och annan träning som kräver kordination (gillar inte att stå i en spegelsal och se mig själv alltid gå åt fel håll...och ramla in i de andra, men samtidigt otroligt komiskt) men jag är vansinnigt förtjust i rejäl styrketräning, det blir man glad av. Jag har vansinnigt böjbara leder så starka muskler hjälper att hålla ihop hela paketet. Sitter alltid uppkrupen i soffor och hopkrupen på stolar för att trivas, inget konstigt med det.

Moderator: Delade in texten i stycken så den blev mer lättläst.

Får du höra att du går/sitter "konstigt?"
Ja

VeganGeekGirl skrev:Ja på alla tre.Folk tycker jag går konstigt och lär sig snabbt känna igen på ljudet när det är jag som kommer. Det enda som är besvärande där är att jag går med tårna så pass pekande inåt att om mina byxor är det minsta utsvängda hakar jag tårna i byxbenen och fäller mig själv samma sak om jag har skor med hyskor hakar de lätt i varandra och jag faller platt.

Jag som trodde att jag var ensam om att gå med tårna pekandes inåt. Började skratta när jag läste att du också gör så (ej menat som ett hån)! Det ska dock tilläggas att jag inte har tårna pekandes inåt så särskilt mycket längre. Men på majoriteten av de barnfotografier där jag finns med ser man att mina fötter är inåtvinklade, eller vad jag ska kalla det. Jag tänker alltid på hur jag går och jag försöker att komma ihåg att ha fötterna rakt fram. Men ibland när jag går så får jag ont i fötterna och det slutar genast att göra ont om jag då vinklar fötterna inåt.

VeganGeekGirl skrev:När jag står har jag antingen tårna pekandes mot varandra eller så har jag korsat benen nere vid vaderna på något komplicerat sätt som är svårt att beskriva.

+1 ! (Brukar dock korsa benen vid vaderna endast när jag sitter ner.

VeganGeekGirl skrev:Jag har alltid suttit "fel" enligt andra,så fort jag försöker sitta "ordentligt" på en stol känns det som jag är fel hopsatt och blir snabbt rastlös för att det är så obekvämt.

+1 Igenkänning igen!

Näe. Trevligt nog, efter all medveten träning på att sätta ner fötterna på marken och inte varken ovanför eller "under" (sätter man ner foten "under" marken så stöter den i och skrapar mot marken).

Men minst lika viktigt har det varit att börja tro att folk tycker jag ser lika normal ut som de flesta. Därmed försöker jag inte längre spela nåt som ska se normalt ut och det är väl det, för då spelar jag illa. Supermålmedveten och pinnar på så armar och ben går som väderkvarnsvingar är väl det minst pinsamma jag prövat att spela.

Men sån tur har jag att hjärnan är mer villig att automatisera rörelser än vad mångas här verkar vara. Rentav ger det mest fördelar, som jag ser det, att ha en hjärna som är så pass ivrig att få medvetandets instruktioner (och inte bara göra invanda rörelser automatiskt) som vad min är.

Har aldrig hört att jag verkar konstig med kroppen, däremot tycker jag och känner att det är så själv. Ibland blir det så jobbigt att det är som om allas ögon är på mig och granskar mig.

Går alltid lite underligt, stelt och byter gångstil kan jag göra utan att jag tänker på det.
När jag sitter korsar jag ena foten runt den andra, då får fötterna liksom vila.

Hm, jag kan inte vrida fötterna innåt som nämns några inlägg ovanför. Går inte! Hah, vad störande.

Att kvinnor vänder sig om eller tittar oroligt omkring sig är inget onormalt. På "savannen" är de nämligen bytesdjur och med tanke på massmedia vet de flesta att det finns skogstokiga våldtäktsmän i samhället.

Jag stör mig på att folk vänder sig om och stirrar mig i ögonen när jag ställer mig i bankomatkön - men det är för att jag är en fullvuxen man och därför ett potentiellt hot.

Vidare tycks folk vara mer misstänksamma mot en ensam individ än mot en grupp eller människor som går två-och-två. Flockmentaliteten igen. Man tror att ingen är frivilligt ensam utan att ha något skumt i kikarn.

Evolutionspsykologin förklarar alltså det här alldeles utmärkt.

Dandelo skrev:Hm, jag kan inte vrida fötterna innåt som nämns några inlägg ovanför. Går inte! Hah, vad störande.

Att vrida fötterna inåt var ett av mina partytrick på Den Stora Forumträffen -11.

Sheyen skrev:

Dandelo skrev:Hm, jag kan inte vrida fötterna innåt som nämns några inlägg ovanför. Går inte! Hah, vad störande.

Att vrida fötterna inåt var ett av mina partytrick på Den Stora Forumträffen -11.

Vill också kunna!

Är att gå inåt med fötterna liktydigt med att gå konstigt? Då har jag gått konstigt för jag gick alltid utåt med fötterna, lite som Charlie Chaplin. Av någon anledning så började jag försöka lära mig att gå rakare med fötterna (med resultatet att knäskålarna pekar inåt) så det är inte samma "Chaplinvarning" på mig idag.

Jag har ibland väldigt dålig koll på vart min kropp befinner sig i förhållande till världen - slår i armar och axlar i dörrkarmar, har sparkat sönder en glasvas som stod på golvet, har sparkat mina katter av misstag (som tur var inte hårt), kan inte med aerobics och dylikt då jag är dålig på att imitera rörelser och så förstör jag tofflor genom att jag ofta "hakar i" med främre delen av sulan på vad för material jag nu ännu går på. Tillslut så slits sulan av från den övre delen av toffeln...

Men jag har, som sagt var, aldrig fått höra att jag går konstigt.

Jo, stämmer in.

Går väldigt hopkrupen med händerna på magen och vågar inte titta på folk. Är inte snubblig, men rör mig lite skumt eftersom jag har ont i leder och rygg, vilket jag inte kan dölja så bra.

Att sitta normalt på en pinnstol är tortyr - i värsta fall lägger jag jackan på stolen och försöker att inte sjunka ner halvvägs under bordet. Gör ont att stå upp, så jag blir tvungen att sätta mig i alla möjliga situationer rakt ner på backen, till exempel när en kö helt stannat upp.

Är ganska överledad och måste tänka på att inte hamna i ytterläge så man blir helt sladdrig efteråt. Om ingen tittar sitter jag helst på ländryggen med arslet utanför stolen. När jag intar alltför konstiga positioner brukar jag få en hint av sambon, som tur är. Känns inte så roligt att misslyckas med att bete mig normalt.

Som yngre brukade jag gå med framåtböjd rygg. Jag liksom hukade mig och det var tydligen så otroligt anskrämligt enligt somliga i min omgivning. Min mormor kommenterade alltid detta.

Sedan så håller jag inte fötterna rakt fram när jag går, utan den ena pekar ganska snett utåt och den andra lite mindre men fortfarande snett nog för att det ska synas på mina fotspår. Jag har på senare tid försökt hålla dem rakt då jag är rädd att det ska vara någon defekt, men ska sanningen fram så känns det bättre när de får peka dit de vill.

En annan sak jag får höra numera är att jag går oerhört RAKT i ryggen. Hur man än vänder sig så har man arschulet bak, inte sant? Jag har dessutom väldigt svårt att möta folk när jag går. Jag hatar att se på folk, men somliga käkar tydligen blängsylta dagligen så de stirrar utan anledning.

Angående att folk vänder sig om och känner sig obekväma med hur du går...du har nog helt rätt, jag vet ett antal människor som ogillar att ha ensamma karlar bakom sig och är de dessutom svarthåriga så gör de sig beredda på det värsta. De håller också sin handväska framför sig om det råkar komma någon i deras ögon "skum" typ gående bakom dem inne på affärer och liknande. Jag kan väl säga nu direkt att de inte är mina favoritmänniskor.

Du kan inte göra något åt folks fördomar, och inte heller borde du ändra sättet du går på bara för att somliga människor inte känner sig trygga. Du menar dem ju inget ont så det finns ingen anledning att bry sig.

Angående hur jag sitter, så vill jag INTE ha fötterna vilande på golvet när jag sitter i en soffa eller fotölj. Även att sitta på sängen gör mig orolig om jag inte får ha benen uppdragna. Detta har dock inte med något annat att göra än min fantasi och konsumption av skräckfilm/böcker/noveller.

Jag går som en pingvin och har ruggit dålig balans, inte vet jag varför men har alltid gått så!

När jag sitter sitter jag gärna ihopkrupen som en liten boll!

Fick höra som yngre att jag sprang konstigt. Stora kliv trots att jag är väldigt kort och vevade inte med armarna på rätt sätt. Trots detta var jag snabbaste tjejen i högstadiet på orientering och vann även andra långdistanslopp på den tiden. Går gör jag normalt tror jag men sitter gärna ihopkrupen när jag kan..

Jag går med hälarna först, trodde det var normalt fram till att min sambo började klaga över att jag går våldsamt. Sedan skrattade han massvis när han tittade på hur jag går. Pappa har också alltid sagt att jag går hårt och ljudligt men jag har aldrig tänkt på det.

Abbreviation skrev:Jag går med hälarna först, trodde det var normalt fram till att min sambo började klaga över att jag går våldsamt. Sedan skrattade han massvis när han tittade på hur jag går. Pappa har också alltid sagt att jag går hårt och ljudligt men jag har aldrig tänkt på det.

Oj! Nu är det dags för Banzai att hoppa i säng... Jag försökte förtvivlat se framför mig hur en människa går med hälarna först som i att det är den delen av foten som pekar framåt.

Som tur är så fattade jag sedan hur du menade av din efterföljande beskrivning. Ibland så tycker jag att det skulle vara intressant att göra ett IQ-test när jag är så här trött för jag blir seriöst stendum.

Abbreviation skrev:Jag går med hälarna först, trodde det var normalt fram till att min sambo började klaga över att jag går våldsamt. Sedan skrattade han massvis när han tittade på hur jag går. Pappa har också alltid sagt att jag går hårt och ljudligt men jag har aldrig tänkt på det.

Fan det gör ju jag med klampar fram på hälarna. Folk har alltid sagt men snälla kan du gå lite tystare. Har alltid trott att det är så man ska gå eller alla andra gör. Fast det är kanske skillnad på hur killar och tjejer ska gå? För skulle jag gå på något annat sätt skulle det kännas väldigt konstigt och fel skulle nog se väldigt feminint ut om jag trippade fram på tå.

Jodå jag både sitter, går och springer konstigt enligt många. Har fått höra sen jag var liten.

Får ofta höra att jag går väldigt fort. När jag var mindre komenterade folk min gångstil ibland, att jag "slängde fram benen" liksom. Hoppas jag slutat med det

Sitter alltid (utom på personalmöte o d) med fötterna uppe på stolar, bänkar eller bord. Hatar att sitta med dom på golvet. Har också svårt att stå stilla, men det är tack och lov ingen som komenterat.

Jag sitter också med benen uppdragna, gärna i kors när jag bara kan. Det känns riktigt obekvämt annars.

Abbreviation skrev:Jag går med hälarna först, trodde det var normalt fram till att min sambo började klaga över att jag går våldsamt. Sedan skrattade han massvis när han tittade på hur jag går. Pappa har också alltid sagt att jag går hårt och ljudligt men jag har aldrig tänkt på det.

Det trodde jag också var "normalt", har inte tänkt på det förut men jag sätter också ner hälarna först. Har inte hört att jag går eller sitter konstigt men att jag går snabbt i stan, kanske hade att göra med att jag kände mig stressad, det var dock mer så när jag var yngre, har blivit sävligare med åldern.



Annars har jag fått höra av en person att jag känns igen direkt på gångstilen.

är det inte sådär ergonomiskt riktigt som di kallart att sätta ner hälen först när man går? alltså så det blir en rullande rörelse med foten som börjar med hälen och avslutas med trampdynan - precis tvärtom mot hur man går i högklackat ungefär.

eller ni kanske menar att ni går mestadels på hälarna, alltså i en ganska "platt" rörelse eller hur ska man säga?

Jag tror det 'konstiga' består i att de som 'sätter ner hälen först' gör det ganska stumt och 'klampar', vilket kan låta en del, inte minst för de som bor i våningen under.

Själv sätter jag ner hälen först, men det låter inte lika mycket och jag är en vad man kan kalla för smygare, det kanske beror på att jag inte har benet spikrakt när jag sätter ner foten och därför dämpar genom att böja benet lite när jag sätter ner foten. Sen rullar jag lite på utsidan av foten så att inte heller framdelen av foten 'smäller i'.

Angående gånghastighet:

DN - Forskare: Långsam gång förutspår demens
Publicerad 2012-02-16 06:45

Risken för att en person utvecklar demens senare i livet går att förutspå genom att studera personens gånghastighet. Det hävdar amerikanska forskare i en ny studie.

Dessutom är greppstyrkan i medelåldern kopplad till risken för att drabbas av stroke, enligt forskarna.