Har varit produktionsledare på en industri i ca 5 år. Ingick lite annat också, så som att utbilda nya och sommarjobbare samt att ställa om maskiner.

Började dock som vanlig arbetare, men efter kanske 2 år så avancerade jag lite.

Jobbet var ganska socialt, jag ansvarade för ett arbetslag att allt flöt på.

Något socialt arbete har jag inte haft, däremot praktikplats i en månad i en butik som hyrde ut filmer.

Jag fick mest stå i kassan, och det var väl rätt okej, dock tog det slut efter att jag varit otrevlig tillbaka mot en riktigt otrevlig gubbjävel till kund.

Men det var lika bra det, ägaren till butiken ville utnyttja mig som gratis arbetskraft , efter en månad skulle jag alltså stå i butiken utan handledare.
Nu blev det inte så.

Mitt svar blir alternativ 1, eftersom jag arbetade i hotell & restaurangbranschen innan jag blev skjukskriven och senare sjukpensionerad.
Har stött på alla slags människor, varav vissa helt klart varit mer "störda" än oss här på forumet , och var tydligen också väldigt duktig med att hantera både arbetsuppgifter och de människor jag hade att göra med. (Enligt arbetsbetyget.)

Jag har alltid haft sociala arbeten.

Först på Ulleråkers sinnessjukhus när jag tagit studendent vid 19. Jag ville kolla om jag var som min mormor. Hon låstes in efter 32 när hon fött 5 döttrar. Hon var antagligen schizofren. När jag kom till Ulleråker så blev jag plötsligt helt normal. Det var en märklig upplevelse. De där människorna var riktigt sjuka.

Efteråt har jag skapat en teori. Jag är jättesnäll mot människor som det objektivt är synd om. Nya invandrare, långtidsarbetslösa, långtidssjuskrivna, neuropsykiatriska människor.

Jag har misslyckats med två människor. En psykopatisk ryss-jude och en psykopatisk svensk. De trodde de kunde manipulera mig. Jag är immun mot manipulation, jag tror det är en asperger grej. Psykopater är extremt bra på att känna av människors svaga sidor och dolda behov. De är extremt empatiska. Jag förstår ingenting av sånt. Jag sitter där och tittar. Och tittar. De här grabbarna gillade inte mig. Ryssen skrev elaka ebrev under några år. På hans nivå. En av mina kollegor (född i Iran) har upptäckt att den svenska grabben är körd.

Jag var assistent på fångvårdsanstalten Hall mellan 79 och 82. 80 % av de intagna var psykopater. Jag höll naturlig distans till alla. Till skillnad från min normala kollegor.

Annars är det så att ambitionen att hjälpa människor är ursäkten för att jag förtjänar att vara här. Jag måste göra gott för att ursäkta min existens. Jag hör egentligen inte hit, jag är felkonstruerad.
Och vad andra tycker är deras problem.

Lennart Frimodig

Väldigt förvånad över röstningsresultatet! Så många som har ordentligt sociala jobb, på detta forum...


Jag sitter i "eget" (se nedan, konsult) rum (sällsynt här), har ytterst få besökare, och pendlar drygt varannan vecka till annan stad (Stockholm->Västmanland) för att hålla någorlunda kontakt med de övriga i gruppen.

Normalt varje fredag sitter det en konsult från samma uppdrag på mitt rum, fungerar inte alltid så bra. Jag känner mig ganska ordentligt låst då, vågar inte sätta på radion, eller avvika ens en sekund från projektdetaljer, ta pauser över huvud taget...

Varför avviker du inte alls?

lar66 skrev:Normalt varje fredag sitter det en konsult från samma uppdrag på mitt rum, fungerar inte alltid så bra. Jag känner mig ganska ordentligt låst då, vågar inte sätta på radion, eller avvika ens en sekund från projektdetaljer, ta pauser över huvud taget...

jag kan förstå dilemmat, det är ungefär samma problem jag har med att prata i telefon om någon annan är närvarande, eller som jag hade det på en arbetsplats, kunde inte ha telefonen vid min plats och chefen fattade inte varför det var så svårt att ringa, fan, informationen jag behövde för samtalet hade jag ju i datorn och informationen jag samlade in under samtalet var ex.vis webbadresser eller annat jag behövde skriva ner (det var skönt att sluta jobba där, en lättnad).

För mig är det lättare att besöka andra än att de kommer till mig och ska jobba så jag har full igenkänning.

Växel och Reception på ett större företag i min hemstad. Mycket socialt.
Marknadsundersökningar via telefon. Antar att det räknas som rätt socialt?
Lagerarbete- inte så socialt.
Hemtjänsten- mycket socialt.
Servitris på en större krog nattid. Rätt så j***a socialt.
Paketering- Rätt socialt då vi lärde jobba två och två och i större lag då det var mycket tunga saker.

Har nog glömt något men i det stora hela så har jag bara haft sociala jobb.Inte så konstigt att jag stupat efter antalet månader.

Absolut. Socialassistent t.ex. Utbildningen var en lång skärseld av storgrupper, smågrupper, korsgrupper, tvärgrupper och gruppexaminationer. Hela jobbet var synnerligen gruppinriktat.
Holy smoke, vad jag kämpade ...
Kioskbiträde i tunnelbanan gick inte heller av för hackor. Snacka om stress!
Och som brevbärare stod man tätt, tätt och trängdes i sorteringen.

Fast själva jobbet som socialassistent är väl knappast gruppinriktat.

Vanligtvis möter du klienter i enrum, utom när det är familjer, eller nåt speciellt. Som hot och sånt.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:De trodde de kunde manipulera mig. Jag är immun mot manipulation, jag tror det är en asperger grej.
Lennart Frimodig

Exakt samma med med
Det är omöjligt att manipulera mig, det bara går inte. Men jag är skrämmande bra att få andra göra som jag själv vill. Det skrämmer även mig själv. Fast jag använder aldrig den gåvan för negativ syfte.

Och ja, jag spenderar hälften av min arbetstid i team work som suger musten ur mig men är samtidigt väldigt givande. Andra hälften av arbetstiden hänger jag över datorn och drar runt olika konferenser, seminarium, utbildningar o Gud vet vad.
Det sist nämnda är vad jag brinner för o är otrolig bra på det samt framngsrik (tack vare min AS).
.

Lennart Frimodig har helt rätt i att man som socialassistent ofta var ensam med klienten (om man inte behövde ha tolk, eller jobbade i par, eller hade praktikant t.ex.) Men man hade morgongrupp varje dag. Man hade handledning i grupp en gång i veckan. Ibland fick man föredra ärenden för sociala distriktsnämnden - en grupp kommunalpolitiker. Dessutom hade man ganska ofta utbildningsdagar, ibland med rollspel i grupp. Men det här var för 20 år sen. Kanske är det annorlunda nu?

Du har rätt Baba Jaga.

Det finns nån sån där 70-talsövertro på gruppaktiviteter bland de som styr socialarbetare.

De tror att man bara kan lära sig om man grötar runt i grupp.

Lennart Frimodig

Jag har också utbildat mig på Socialhögskola på 70-talet och jobbade sen som socialsekreterare några år. Utbildningen gick bra men jobbet tog fullständigt musten ur mig. Det värsta var (förstår jag nu i efterhand) att jag inte fattade vad det var meningen att jag skulle göra! Kanske låter konstigt men så var det. Stackars klienter! Hittade inga regler, ingen mall, ingen bruksanvisning för hur man gör och då var jag lost. Jag förstod inte att jag hade problem som andra inte hade och kämpade på tills jag "klappade ihop". Att jag valde att utbilda mig inom det sociala tror jag var pga att jag ville hjälpa andra. Att jag själv behövde hjälp förstod jag inte. När jag till slut blev tvungen att söka hjälp var det ingen som förstod vilka problem jag hade.

Verkar som sociala sammanhang som t.ex vård med många lågutbildade är rena rykteshavet och konformistinkvisition. Något att hålla sig borta ifrån.

Apropå soc förkärlek för gruppsammarbeten som lösning. Om man sätter ett antal anfalbeter i grupp så kommer ingen doktorsavhandling i stort sett oavsett hur mycket dom surrar.. frånvaron av regler och mallar osv.. kan ju vara en anledning till den slumpvisa "framgången " som man får läsa om då och då.

Jag sökte mig nog till socialt arbete för att jag var på jakt efter mig själv.
Men jag fattade inte det förrän efter många år på socialkontor.
Då blev det för tungt. Det är ett jäkligt tufft jobb - hatad blir man ofta också. Att ha egna problem i den sitsen funkar helt enkelt inte.

I början, när jag var 19, och började på Ulleråkers sinnessjukhus, var det mycket för att komma bort från Västerås och kolla om jag var koko som min mormor, som levde sitt liv efter 32 på Säter. När jag upptäckte att de där människorna befann sig i en helt annan dimension än jag, började jag gilla att hjälpa människor som uppenbarligen inte klarade sig själva. Sen fortsatte jag med psyksjuka ungdomar, asociala ungdomar. Sen blev det asylsökande, de var helt normala, fast de var i svårartat underläge och behövde bli behandlade jysst. Flera av dem berättade mycket intressant från hemlandet, fast det hörde egentligen inte till mitt jobb som förläggningschef (Österbybruk, Tierp, Lövstabruk, Karlholmsbruk) att lyssna på sånt.
Sen, bland nykomna invandrare, arbetslösa och sjukskrivna, så träffar man en massa intressanta individer som man kan lära jättemycket av. Det här att träffa radikalt annorlunda människor, som man kan lära av, är nog den starkaste drivkraften för mig, att arbeta socialt.

Lennart Frimodig

biologic skrev:Har du, eller har du tidigare haft, ett socialt arbete där du interagerat med människor varje dag?

Jadå... Och det var jobbigt.
Slappnade aldrig av och efter var jag som en urkramad trasa.

(har inte läst hela tråden)
jag har nästan bara jobbat (sommarjobbat/vickat) med sociala arbeten, vilket har då varit butiksbiträde och vårdbiträde både på handikappsboende och ålderdomshem.
jag vet knappt om nått jobb som inte är socialt, eller ok ett jag har sommarjobbat som tidningsutdelare en sommar men jag har så hög ämnesomsättning att jag alldrig skulle kunna jobba som det på riktigt jag hade knappt råd med räkningar för att jag åt så mkt.