I julklapp fick jag - oväntat - CD:n The Phantom of the Opera at the Royal Albert Hall - 25th anniversary celebration. Har väntat med att höra den, för jag måste ha tid och vara i rätt stämning när jag lyssnar på Fantomen. Jag tycker nästan att det känns blasfemiskt att slölyssna på den; jag vill leva mig in i föreställningen av hela mitt hjärta. I dag åkte så CD:n på.

På bara några ögonblick var jag där igen. Jag var med, med i föreställningen, svävade i musiken. Jag slöt mina ögon. Allt var som förr. Tonerna, sångerna, orden jag känner så väl. Och jag såg henne för mitt inre, den där lilla elvaåringen som stjärnögd och förtrollad sitter där på Oscarsteatern, hör de vackraste sånger hon någonsin hört och tycker sig höra en röst som säger: "Välkommen hem. Här hör du hemma."

Och jag vet inte om jag vill gå fram till henne, om jag vill sudda bort det där saliga leendet från hennes läppar, om jag vill släcka den där glansen i hennes ögon. Om jag vill säga till henne: "Du kanske hör hemma här, men du kommer aldrig att kunna uppnå dina drömmar. Om 24 år får du reda på att din hjärna är felkonstruerad. Du kommer inte ens att få ett riktigt lönearbete. Visst, du kommer att få sjunga och spela teater, men något proffs kommer du aldrig att bli. Du kommer aldrig att få spela Fantomens älskade Christine. Du är lika trasig och missanpassad som Fantomen. Gå härifrån, vänd ryggen till det här. Glöm dina drömmar."
Jag vill inte säga det till henne. Vill inte säga att hon kommer att få reda på att hon är sjuk. Vill inte säga att åratal av kamp mot en sjukdom som heter tvångssyndrom väntar henne. Vill inte säga att hon kommer att få se sin farmor duka under i KOL, att hennes mormor snart kommer att försvinna in i Letes dimmor. Vill inte säga att hennes drömmar kommer att krossas.

Men jag vill säga till henne att hon kommer att få uppleva fler fina stunder. Att några drömmar faktiskt kommer att gå i uppfyllelse. Att hon kommer att få stå på en riktig teaterscen, kommer att få sjunga solo, kommer att få prata med några av sina idoler. Att hon kommer att få se operan i Paris en dag. Att hon kommer att träffa en pojke som faktiskt vill vara hennes pojkvän.
Och att hon kommer att få en bror.

Jag säger ingenting. Men för ett ögonblick är jag hon igen. Där, på teatern. Förtrollad av Fantomens sång. För alltid.

Wow, vackert skrivet och samtidigt så sorgligt.