Under en längre tid har jag gått runt och runt i cirklar och bara funderat på den stora frågan - Vad har jag egentligen för någon framtid?

Under en längre tid har jag gått runt och runt i cirklar, och bara bitit mig själv för att tänka på andra tankar, men varför?

Efter en otroligt lång tids tänkande har jag till slut kommit fram till att mitt liv saknar mening, balans, rättvisa och inte minst en framtid.

Så efter att ha skrivit ett nästan 40 sidor långt brev om mitt liv, och själv ha läst igenom allt så kommer nästa fråga - Hur kan något så fel, kännas så rätt?

När man fråntagits grundläggande mänskliga rättigheter, förnedrats offentligt, tvingas använda droger för att orka med dagen med mera, hur kan man orka leva vidare?

Jag har klarat mig i drygt åtta år, men nu är min livslust helt slut, när t.o.m min läkare, hävdar att hon på bokade telefontider har hört av sig men att jag inte svarat, när jag inte gjort annat än väntat på hennes samtal för att jag mår så jävla dåligt..
Att hon säger "Hon har hört av sig till hemnumret men det var ingen som svarade", då jag inte ens har ett hemnummer och ringer man det nummer jag en gång hade så får man visst svar, om att det inte finns någon med detta nummer.
Det måste ha gått riktigt käpprätt åt helvete när inte ens egna psykiater orkar med en längre..?

Vad vill jag ha sagt med detta egentligen? Jag vet faktiskt inte själv.. Efter att ha skrivit ett så långt brev där man såg hela sitt liv upprepas framför en igen (fan ta fotografiskt minne), så känns det rätt skönt att få tankarna på annat håll, en liten liten stund..

Vill även tacka för den tidigare hjälp jag fått i olika frågor på dessa forum, ni har nästan alla varit rent av fantastiska!
Önskar bara jag hade orken att fortsätta, men när hjärtat inte längre slår för lusten att leva så är nog allt en människa kan, är att inse att det är över nu.
Min sista sak som är det enda jag verkar kunna styra över, är att avsluta allt.
Ingen kommun i vägen, ingen förvaltare, ingen läkare, ingen myndighet - Bara jag.

Om någon nu vill, så finns det ett brev att läsa på
http://www.kurosblog.eu/mittliv/mylife.docx

Nej det är ingen reklam, har raderat samtliga tidigare inlägg så finns inget att se där förutom det dokumentet. Om inte annat så är det en nästan 40 sidor lång och ganska trevlig läsning(tror jag). Kan väl vara kul att kanske för omväxling skull få någon positiv feedback på något man gjort i livet innan det tar slut antar jag?

Bara snurrar i mitt huvud nu... så förvirrad... tankspridd...

NEJ! Stanna kvar! Du har visst en mening och en framtid. Det gäller bara att hitta den. Och det tror jag att du har gjort fast du inte vet om det. Du har ju en talang för att skriva. Genom att berätta om dig själv och dina upplevelser hjälper du andra i likande situation. Din mening kanske är just det: att hjälpa andra och att sprida ditt budskap. Det är ett jätteviktigt uppdrag!

Även fast allt annat är jobbigt i livet blir det kanske uthärdligt om du har något meningsfullt att syssla med. Fortsätt att berätta!

Du kanske kan blogga om allt som händer. Eller börja skriva på en bok.Det verkar ju som om du redan är på god väg. Hör av dig till tidningar och berätta om ditt liv.

Jag hoppas att du väljer att kämpa vidare fast att allt är tufft. Du kan hjälpa andra och det är en fantastisk egenskap.

Jag vet inte vad jag mer ska skriva för att få dig att förstå att du visst är viktig. Om du fortsätter skriva om dig själv blir du viktig för de som läser och känner igen sig.

Käre/kära keyns!

Jag har tyvärr inte stött på dig tidigare här på forumet, men likt förbaskat, eller kanske snarare just därför, tänker jag ta mig friheten att ryta åt dig: "-lägg det där repet/pillren åt sidan och skriv mer här och kanske även (helst) sök akut hjälp"
Jag vet tyvärr hur svårt det är att söka hjälp, så alltså ber jag dig att skriva vidare här så kanske någon här kan hjälpa dig vidare...snälla!?

Jag är säkert inte ensam om att vilja lära känna dig bättre här på forumet (även om "vi" kanske inte alltid orkar engagera oss på "bästa" sätt), så snälla, försök orka vidare och skriv av dig både det ena och det andra här vet jag! Kanske någon då faktisk har några kloka ord att skänka dig, men framför allt ska du veta att du med dina ord ger en massa till andra!

Jag önskar verkligen att du orkar stanna kvar

Hej Keyns.

Stanna kvar. Hur hopplöst det än ser ut nu så går det alltid att förändra. Det kanske blir en lång och svår process, kanske inte. Men det går. Om du väljer att avsluta ditt liv nu så är det verkligen slut sen. Så definitivt slut. Du får ingen andra chans. Det är inte värt det, att aldrig mer få leva, bara för att få slippa känna nu. Du har ju ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.

Stanna kvar. Hör av dig här på forumet, prata med folk. Ring psykakuten om det känns som att du inte kan hantera det här själv. Ring någon som kan vara hos dig. Var inte ensam bara. Du har allt att vinna på att leva vidare.

Jag hoppas att du finns kvar!

Orkar tyvärr inte läsa dokumentet eller vara så kreativ i övrigt just nu iallafall (mitt tillstånd, inget personligt); och det här med rätten till ens liv är en kvistig fråga som kanske senast diskuterades här; ändå måste jag instämma med övriga i tråden, och inte bara för att lindra min egen ångest eller själv känna mig "på rätt sida".

Låter som en klyscha, men jag vet av egen erfarenhet att man kan växa genom saker man trodde skulle ta livet av en. Ett krux är förstås att man inte får balansräkningen förrän efteråt: livet levs utan garantier. Och är man till döden trött eller ledsen så är man.

Men det är också lärdomar; på något sätt kan till och med väggen vara tunn ibland mellan den största sorgen och den största glädjen. Att slappna av och låta sig flyta med kan hjälpa. Att ta det som just lärdomar, inte på så förbannat stort allvar. I bästa fall kanske lärdomar man så småningom kan plantera åt andra, och som får ett visst värde i kraft av hur dyrt man har köpt dem.

+1

Hallå keyns?

*bump*

Zombie skrev:Hallå keyns?

*bump*

Jag finns kvar, än så länge. Var inte planerat att göra något innan jag försäkrat mig om att vederbörande fått ta del av brevet.
Fast dagarna känns bara längre och längre, fan att inte ha någon som helst lust att leva.
Man blir kallad för parasit för att man inte är ute och arbetar men jag vill ju för fan inget hellre än att få ett "normalt" liv..

Nåja, livet är vad man gör det till väl? Måste betyda att allting man gör har en mening, även döden?

Jag har nog aldrig känt en sådan längtan som jag gör nu, synd att det är en längtan för en sådan sak bara.. Tack för att ni bryr er dock, önskar jag kunde ge mer positiv respons men om ni såg mig nu så skulle ni själva se att mitt huvud nästan om och om igen faller för att jag tappat orken, lusten, viljan - Ja allting.

Tråkigt att höra, keyns. Men sånt kan gå över. Många av oss har varit i den situationen. Och ändå blev det faktiskt bättre. Så jag skulle verkligen rekommendera dig att inte göra något förhastat nu.

Vad tror du händer när man dör? Att medvetandet bara slocknar?

Iridia skrev:Tråkigt att höra, keyns. Men sånt kan gå över. Många av oss har varit i den situationen. Och ändå blev det faktiskt bättre. Så jag skulle verkligen rekommendera dig att inte göra något förhastat nu.

Vad tror du händer när man dör? Att medvetandet bara slocknar?

För att citera det jag skrivit i brevet, enkelt men konkret..

Jag vill kunna stiga upp på morgonen utan att vara rädd för att gå ut.
Jag vill kunna ha persienner uppdragna hela tiden utan att vara rädd.
Jag vill kunna sköta tvätten från min egna lägenhet, i min ensamhet utan att hålla tvättider som folk ändå går och snor hela jävla tiden..
Jag vill kunna vakna på morgonen och känna att det här blir en bra dag.
Jag vill kunna ha hopp om en framtid.

Jag har inget av det som står ovan, är det så mycket begärt? Ett vanligt liv.. i frid..i lugn och ro.


Vad innebär då döden för mig?
Jag behöver inte längre stiga upp på morgonen och vara rädd och må skit.
Jag behöver inte tänka på persienner.
Jag behöver inte sköta vare sig tvätt eller något annat längre och således är det bekymret borta också.
Jag behöver inte vakna upp längre.
Framtiden är död men den är inte heller en svart lång tunnel utan slut och ljus.

Och ja, min framtid är, och har under flera år varit som en enda lång svart tunnel, utan vare sig ljus eller något slut och det finns inte en människa på vägen genom den.

Med ovanstående i baktanke så är det inte så konstigt att jag hamnat där jag gjort nu..
I flera år har jag försökt motivera mig själv till att fortsätta, men bakslag efter bakslag gör att man till slut tappar fotfästet och det är där jag är nu, övertygad om att detta är det enda rätta jag kan utföra i detta liv.

Du behöver då inte känna att du behöver ge oss andra positiv respons, lägg inte den extra bördan på dig just nu, keyns.
Jag blev bara så förbaskat glad över att få se att du fortfarande finns bland oss
Jag önskar jag kunde ta bort ditt "onda" på något sätt, men så fungerar det ju tyvärr inte,(kan ju inte ens ta bort mitt egna), men varma tankar och en cyberkram kan jag iaf återigen sända dig!

Försök vara snäll mot dig själv.

keyns skrev:För att citera det jag skrivit i brevet, enkelt men konkret..

Jag vill kunna stiga upp på morgonen utan att vara rädd för att gå ut.
Jag vill kunna ha persienner uppdragna hela tiden utan att vara rädd.

Varför är du rädd för dessa saker? Har du blivit mobbad eller förföljd, eller har du social fobi? Har du varit i kontakt med psyk, hab el någon annan?

Jag vill kunna sköta tvätten från min egna lägenhet, i min ensamhet utan att hålla tvättider som folk ändå går och snor hela jävla tiden..

Det förstår jag verkligen! Jag skulle bli helt galen om jag inte hade egen tvättmaskin. Men om egen tvättmaskin skulle kunna hjälpa dig orka leva vidare ett tag till så borde det inte vara så svårt att fixa. Har du plats för en i din lgh? Skulle du ha råd att köpa en? Kan finnas billiga på Blocket. Har då dålig ekonomi så borde du kunna begära en av soc.

Jag vill kunna vakna på morgonen och känna att det här blir en bra dag.
Jag vill kunna ha hopp om en framtid.

Det där kan faktiskt komma, senare. Om du håller ut lite till och söker hjälp av dem som har till uppgift att hjälpa och kontakt med andra. Som att du skriver här t ex, jättebra!

Jag har inget av det som står ovan, är det så mycket begärt? Ett vanligt liv.. i frid..i lugn och ro.

Nej, det är inte alls mycket begärt.

Vad innebär då döden för mig?
Jag behöver inte längre stiga upp på morgonen och vara rädd och må skit.
Jag behöver inte tänka på persienner.
Jag behöver inte sköta vare sig tvätt eller något annat längre och således är det bekymret borta också.
Jag behöver inte vakna upp längre.
Framtiden är död men den är inte heller en svart lång tunnel utan slut och ljus.

Skulle det spela någon roll för dig ifall döden inte innebär att allt bara är slut, utan att medvetandet kanske lever vidare?

Och ja, min framtid är, och har under flera år varit som en enda lång svart tunnel, utan vare sig ljus eller något slut och det finns inte en människa på vägen genom den.

Med ovanstående i baktanke så är det inte så konstigt att jag hamnat där jag gjort nu..
I flera år har jag försökt motivera mig själv till att fortsätta, men bakslag efter bakslag gör att man till slut tappar fotfästet och det är där jag är nu, övertygad om att detta är det enda rätta jag kan utföra i detta liv.

Vad skulle du behöva i ditt liv, förutom egen tvättmaskin?

Iridia skrev:Vad skulle du behöva i ditt liv, förutom egen tvättmaskin?

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det? Känns som om du försöker göra narr av mig genom att få det att låta så bisarrt? Kanske tolkar dig fel... Men nej, det är en ganska liten sak.
Lite jobbigt att skriva allt som står i brevet igen men jag var tidigare hotad till livet, kommunen valde att omplacera mig, och placerade mig på ett avsevärt värre ställe än där jag bodde tidigare och nu anser dom sig ha gjort sitt, så nu är jag fast här, och kan inte ta mig härifrån. Det i sin tur leder till att jag inte kan ta mig ur drogerna, vilket redan förstört så otroligt mycket för mig och förorsakat mig så otroligt mycket problem, och även fått mig att börja hata mig själv riktigt ordentligt.
Till följd av det faktum att jag är fast här så verkar ingen särskilt angelägen om att försöka ge mig hjälp att komma ut, att våga komma ut mer..
Enligt min handläggare på försäkringskassan så ser hon mig redan nu som en person med varaktig ersättning, och då har jag ändå 2 år kvar till 30.
Min förvaltare skickar inte posten i tid till mig, så det hopp om att påbörja studier gick åt skogen, fick breven 1 vecka efter att det obligatoriska uppropet varit.
Ska väl inte heller glömma min egna läkare som nu 2 gånger i rad skitit i att ringa mig på avtalad telefontid.

Förstår du nu varför man känner sig som en jävla belastning för allt och alla?
Det motiverar mig bara mer att lämna detta jävla helvetesliv.

Så vad jag önskar, är väl kanske, att någon i mitt liv, kunde vara på min sida, kunde hjälpa mig, och inte bara trycka ner mig djupare och djupare i gropen som dom sedan fyller med jord så att jag inte längre klarar att andas.

Tvättmaskinen är i det stora hela en jävla skitsak, att alla vänder mig ryggen är en stor sak.

Det känns även som om jag börjar tappa fotfästet när det gäller vad som är rätt och fel, och det i sin tur får in mig på kriminella banor som gör livet än värre än vad det redan är.

Känns inte som att så mycket går min väg direkt, och har inte gjort det på över 8 år.

Jag gör absolut inte narr av dig!!

(Har ett telefonsamtal, ville bara klargöra det.)

Nu har jag pratat klart i telefon.

keyns skrev:

Iridia skrev:Vad skulle du behöva i ditt liv, förutom egen tvättmaskin?

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det? Känns som om du försöker göra narr av mig genom att få det att låta så bisarrt? Kanske tolkar dig fel... Men nej, det är en ganska liten sak.

Som sagt, det menade jag verkligen inte. Jag bara menade att just den konkreta saken borde vara lätt att ordna, och sedan undrade jag vad mer du skulle behöva för att stå ut med ditt liv.

Lite jobbigt att skriva allt som står i brevet igen men jag var tidigare hotad till livet, kommunen valde att omplacera mig, och placerade mig på ett avsevärt värre ställe än där jag bodde tidigare och nu anser dom sig ha gjort sitt, så nu är jag fast här, och kan inte ta mig härifrån. Det i sin tur leder till att jag inte kan ta mig ur drogerna, vilket redan förstört så otroligt mycket för mig och förorsakat mig så otroligt mycket problem, och även fått mig att börja hata mig själv riktigt ordentligt.

Jaha, ajfan. Det var ju riktigt illa! (Det framgick tyvärr inte alls av dina förra inlägg.)

Till följd av det faktum att jag är fast här så verkar ingen särskilt angelägen om att försöka ge mig hjälp att komma ut, att våga komma ut mer..
Enligt min handläggare på försäkringskassan så ser hon mig redan nu som en person med varaktig ersättning, och då har jag ändå 2 år kvar till 30.

Fast du skulle vilja arbeta? Var glad att du ändå får ersättning utan att behöva slåss för det. Vill du jobba så kan inte FK hindra dig, det är bara att gå till AF och anmäla sig. Man har t o m rätt att jobba några timmar per vecka utan att förlora sin ersättning om man vill prova om man orkar.

Min förvaltare skickar inte posten i tid till mig, så det hopp om att påbörja studier gick åt skogen, fick breven 1 vecka efter att det obligatoriska uppropet varit.
Ska väl inte heller glömma min egna läkare som nu 2 gånger i rad skitit i att ringa mig på avtalad telefontid.

Sånt är ju helt oförsvarligt! Tyvärr har många myndighetspersoner och vårdpersonal blivit jävligt nonchalanta nu förtiden. Tycker jag hör om såna där saker lite väl ofta.

Förstår du nu varför man känner sig som en jävla belastning för allt och alla?
Det motiverar mig bara mer att lämna detta jävla helvetesliv.

Ja, nu förstår jag bättre. (Även om jag tycker det vore synd.)

Så vad jag önskar, är väl kanske, att någon i mitt liv, kunde vara på min sida, kunde hjälpa mig, och inte bara trycka ner mig djupare och djupare i gropen som dom sedan fyller med jord så att jag inte längre klarar att andas.

Har du någon NPF-diagnos? I så fall bör du ha rätt till en kontaktperson som hjälper dig få den hjälp du har rätt till. (Andra här vet nog mer om sånt.)

Tvättmaskinen är i det stora hela en jävla skitsak, att alla vänder mig ryggen är en stor sak.

Det förstår jag. Men om du kan få både stöd och tvättmaskin skulle du kanske orka leva vidare lite till?

Det känns även som om jag börjar tappa fotfästet när det gäller vad som är rätt och fel, och det i sin tur får in mig på kriminella banor som gör livet än värre än vad det redan är.

Då borde du ju verkligen ha rätt att få hjälp. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man bär sig åt för att få det i en sådan situation.

Känns inte som att så mycket går min väg direkt, och har inte gjort det på över 8 år.

Låter hemskt.