jag har använt de här länkarna i mina studier men kom på att jag skulle dela med mig av den ifall ni inte varit där förr... I socialvetenskap kan man få fram mycket spännande fakta och är man intresserad kan man söka på autism och asperger i deras sökmotor och fram nya och gamla forskningsrön. Väldig intressant sida, det finns även forskning om arbetslösa.

Även i forskning.se finns mycket intressant... samt att jag klistrat in en utredingsmetodik som används inom socialtjänsten.. vilket påvisar att det är stor tolkningsfråga vid olika ärenden... vilket måste i mina ögon få förödande konsekvenser ibland... just detta skulle man kunna diskutera och vända ut och in på...

http://www.socialvetenskap.se

http://www.forskning.se

http://web.telia.com/~u31437000/utred.htm (handlar om utredingsmetodik inom socialtjänsten)

Intressant. Jag fäste mig vid den här avhandlingen, "Boys with Asperger Syndrome grown up. A longitudinal follow-up study of 100 cases more than 5 years after original diagnosis":

Trots att Aspergers syndrom anses vara en livslång diagnos visar avhandlingen att många unga vuxna inte längre kan anses ha störningen när minst fem år gått efter det att de fått diagnosen.
– I vår studie var det 16 % av de unga männen med Aspergers syndrom som inte längre uppfyllde kriterierna. Detta illustrerar vikten av återkommande bedömningar av individer med denna och andra typer av neuropsykiatriska störningar, säger Mats Cederlund.

Vid uppföljningen bedömdes flera av individerna ha en mera uttalad funktionsstörning än vid det ursprungliga diagnostillfället.
– Några få av de unga männen hade drabbats av allvarlig psykisk sjukdom efter det att de fått sin diagnos och de hade en signifikant försämring av sin intellektuella kapacitet, säger Mats Cederlund.

Enligt studien verkar tidig diagnos ha ett samband med bättre prognos på lång sikt. De unga männen i uppföljningsstudien var betydligt äldre när de fick sin diagnos jämfört med barn som får diagnosen klassisk autism. Pojkarna med Aspergers syndrom var i genomsnitt 11 år när de fick sin diagnos.

Konstigt, kan AS "läka ut"? Eller finns det barn som har aspergerliknande drag utan att egentligen ha aspergers?

Om man tänker utifrån denna studie och om tanken förankras inom psykiatrin eller andra instanser så skulle det innebära att ungdomar i framtiden som fått diagnosen i "sen" ålder 11-15 år kommer att utredas på nytt ( som med långtidssjukskrivna som ska utredas för att se vilken arbetsförmåga de har).

Det skulle innebära stor oro för dessa människor "Just nu är jag funktionshindrad men imorgon är jag kanske frisk" och om de efter utredningen blivit "friskförklarad"... Kastas de då ut i samhällslivet igen... ???

Man kan ju fråga sig 0m de även tittade på den kompetens som läkaren eller psykiatriken hade som satte diagnosen från början..

Dessa forskningsmatrial är ju baserade på pojkarna men hur är det egentligen.. måste man inte se objektivt på alla delar... läkarna har nog stor del i detta dilemma. En kan ge en diagnos en annan gör det inte... ole dole doff...

Trots att Aspergers syndrom anses vara en livslång diagnos visar avhandlingen att många unga vuxna inte längre kan anses ha störningen när minst fem år gått efter det att de fått diagnosen.
– I vår studie var det 16 % av de unga männen med Aspergers syndrom som inte längre uppfyllde kriterierna. Detta illustrerar vikten av återkommande bedömningar av individer med denna och andra typer av neuropsykiatriska störningar, säger Mats Cederlund.

Det enda detta verkar visa är att diagnoskriterierna är under all kritik och alltför beroende av miljömässig påverkan. Kanske dock framförallt att man inte tar hänsyn till hur vuxna kompenserar.

Kan ju f.ö. även delvis bero på inkompetenta utredningar, men mitt tips är nog ändå att det huvudsakligen beror på DSM och officiella diagnoskriterier.

Sedan är inte sakvetenskapen överens om kriterierna. Den hårdaste gruppen trycker DSM IV-kriterierna är närmast tryckfel. Jag träffade en känd läkare inom området för att delta i en studie i går kväll (den som det blev en lång tråd om i somras, upplevelser av manligt och kvinnligt), och mitt i bröt hon. Hon upplevde mig inte alls som autistisk, av henne skulle jag aldrig ha fått diagnos. Hon tänkte inte vända sig någonstans och protestera mot att jag har diagnosticerats, men hon tyckte jag var så frapperande oautistisk och feldiagnosticerad att jag inte borde satsa på någon som helst karriär "på" diagnosen.

Mycket upplyftande. Äntligen sjukskriven för sin problematik 2000, få en diagnos 2002, dålig uppföljning, mycket slarv runt omkring så att man blir borttappad av t ex AspergerCenter, men framåt 2007-08 börjar man lagom landa i sig själv igen, och vänja sig vid diagnosen och har börjat anpassa livet rätt rejält efter den... och då får man höra något sådant.

Å andra sidan skulle inte många av de aspergare jag har träffat som har samma brist på problem med det rent sociala utagerandet få någon diagnos heller med samma resonemang, så jag inser att jag inte ska ta det direkt personligt. Men det känns lite som att man mötte Gogge....?

Ja då tillhör väl jag också den gruppen som inte skulle fått någon diagnos, om jag hade träffat denna läkare. Vilken tur att det inte var hon som gjorde min utredning, isåfall hade jag nog i dagsläget, haft en "karriär" i andevärlden som spöke.

Var ganska kluven till vad jag ville eller orkade... en del av mig ville söka mig mot trakterna kring Odenplan och slå mig ner bland vänner på Vasa's (hon var lite över åtta när jag lämnade området kring Stadshagen), men samtidigt ville jag också vara för mig själv...

Men jag har smält det där nu, och skjuter det nog i första hand ifrån mig. Blir kriterierna kraftigt ändrade i hennes önskade riktning i DSM-V får vi väl se vad man säger då, men sker så inte gäller ju kriterierna. Vill minnas att jag känner mig omfattad av OCD-kriterierna också...

Då får vi väl hoppas att hon inte får som hon skulle önska. Jag vet bara att jag är bra på att kompensera, men det kostar i form av livskraft och energi. Det är inget liv jag skulle orka eller kunna leva på heltid.
Utan min diagnos skulle jag inte kunna leva ett liv där jag har möjligheten till min så välbehövliga ensamhetstid. Tiden där jag återhämtar mig och bara är.
Alla svårigheter syns inte, men de finns där.

Berätta mer Pemer.
Vad menade kvinnan var fel?
DSM-IV är redan reviderade och kommer att bli det än mer i DSM-V.

När kommer dsm-v?

Savanten Svante skrev:När kommer dsm-v?

http://www.dsm5.org/

Jag tror inte det handlar om att man inte har AS längre. Utan det handlar om att man under den tiden som har gått har lärt sig olika strategier för att klara sig. Man har också lärt sig att anpassa livet efter det som man orkar. fgr¨gan jag ställer mig är om inte det är så att man har de nevropsykologiska förutsättningarna men att det inte syn lika klart

Ja, det är absolut väldigt sant, det... mina mest till synes jättesociala drag är ju mer påfallande nu än de var ens när jag fick min diagnos 2002. Jag har ju rest mig upp och lärt mig kompensera och "spela" ännu bättre nu just sedan jag fått hintar om vilka bitar man alltid varit dålig på...

Grunden för hennes ifrågasättande var att jag var i hennes tycke helt ohämmad i min sociala förmåga, mer utpräglat autistisk stil skulle ha varit att inte kunna ha svarat på mer än en fråga och en följdfråga, utan att komma igång med någon konversation och så vidare, jag hade i hennes tycke helt normalt kroppsspråk och signaler, fullt normal förmåga att möta hennes blick och allt sådant. Vad trevligt att omvärlden också alltid har tyckt precis samma sak...

Fick se en serie bilder av en fiskare som fångade en fisk, lade den i sin hink, hans katt bakom tog upp fisken och släppte den bakom ryggen på sig själv i vad som visade sig vara en pelikans eller en albatross´ näbb, varefter fågeln flög iväg. Detta skulle jag resa mig upp och återberätta med egna ord och så målande jag förmådde, och det hade hon aldrig sett någon göra såpass bra förr. Ja, det var ju smickrande i alla fall...

Ja, men du skriver ju själv att du är halvdant diagnosticerad i din presentation ju?
Personligen hade jag pdd-nos i den första arbetsdiagnosen, as fick jag inte förrens det gjordes en sådan djup utredning.

När man är i vården för undersökning måste man hålla kompansationen på lagom nivå.

Exakt. Bara gjord av en psykolog, som satt pdd-nos, ja. Vilket AS-kriterium som skulle vara ouppfyllt har aldrig jag insett. Ett kan vara det, punkten E, att man ska ha haft "ingen kliniskt signifikant försening av den kognitiva utvecklingen". På den punkten kan jag anses spricka, på att jag alltså hade kliniskt signifikant försening, och alltså var ännu knepigare som barn än vad som skulle ha gett en AS-diagnos, och det låter krystat som argument.

Pemer, Var det inte det med skosnörena Läkaren syftade på?
Har för mig att jag läst dig skriva om det innan, låter lite konstigt att dem skulle sätta viss diagnos för bara en sak iofs, jag är ej diagnotiserad förvisso men "lärde" mig oxå knyta skorna sent.
Anledning tror jag främst var, (förutom att jag kände det onödigt)att det alltid fanns någon som knöt dem åt mig eller att jag hade karborreband på. Det var inte förrän jag började mellanstadiet, jag knöt dem själv. Av vad jag kommer ihåg så hade jag inga problem alls att lära mig, så det var nog mest pga onödigheten att knyta i mitt fall, plus att ingen gjorde det klart för mig att man ska knyta sina egna skor samt trevliga vuxna som gärna knöt dem åt mig...
Min far som är diagnotiserad AS 'kan' inte ens idag knyta riktigt, jag använder inte heller vanlig metodik.
Men experterna kanske inte är speciellt intresserade i miljöfaktorer o egna värderingar i sådana standardfrågor?

Ja, jag har nämnt *knyta skorna* någon gång här på forumet som ett konkret exempel på det jag lärt mig sent.

Ok får väl se hur resultatet blir när/om jag ska på en sådan utredning.

Vad som (trots alla drabbades lidande, som är illa nog) gör mig mest orolig är inte den utbredda inkompetensen och fyrkantigheten ute "på fältet", det är när "kända" läkare och andra har så ytliga kunskaper och sprider dem med sitt inflytande, och att jag inte vet vad DSM-gänget har för reell kompetens.

Och så enkla saker som social kompensation. Institutioner tycks ha någon inbyggd egenskap (syndrom!) som hindrar dem och gör det svårt även för deras bästa personal att inse ens såpass enkla komplexiteter. (Tänker ex.vis också på rättsväsendet och svårigheten att få igenom elementära psykologiska insikter (hur folk är och fungerar) i deras bedömningar...)
Nog skulle en sån där läkare ha NT-förklarat mig också, som jag kan vara nu. Sedan skulle jag ha gått hem och behövt ett par dagar att hämta mig från bara den rent sociala delen av det mötet.

HELA amerikanska Läkarsällskapet röstar om om DSM. Och om jag inte är felunderrättad så kommer DSM5 att röstas fram på deras nästa kongress i Las Vegas, eller var det nu var nånstans.

Ganesh skrev:HELA amerikanska Läkarsällskapet röstar om om DSM. Och om jag inte är felunderrättad så kommer DSM5 att röstas fram på deras nästa kongress i Las Vegas, eller var det nu var nånstans.

Nu är jag inte säker, men det är den psykatriska exertisen, inte alla läkare, som röstar. Psykologer och psykiatiker främst allså, även om jag inte utesluter att en del andra med expertis inom psyk kan vara med(tex barnläkare med NPF-specielisering).

Q: What is the DSM and what is it used for?

A: DSM stands for “Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” and is published by the American Psychiatric Association, the professional membership organization representing United States psychiatrists. It is utilized by mental health professionals from a variety of disciplines and backgrounds for a wide range of purposes, including clinical, research, administrative, and educational.

http://www.psych.org/

Du kan ha rätt. När det gäller detta område är jag nog i bästa fall bara halvbildad.