Oimpulsivtimpulsiv skrev:Lärde känna en "kompis" genom mina studier men det slutade med att jag upplevde att hon analyserade mig och mina symptom på ett negativt sätt och försökte lära mig att vara mer normal.Hade inte längre lust att ha en sådan konstig vänskap så jag bröt kontakten, kände att det inte längre var på lika villkor.

Det där har hänt mig också, med skillnaden att det var personen ifråga som bröt kontakten för att jag tydligen var "omöjlig att försöka hjälpa" ...och då blev det tydligen plötsligt aktuellt att göra raka motsatsen istället - försöka trycka ner mig och peka ut brister..

Jag röstade "Nej, men vissa hade svårt att förstå det."

I hela den period jag gick i grundskolan var det ingen av mina skolkompisar som förstod att jag var "avvikande" (men det var flera som respekterade min särart på ett fint sätt ändå; möjligen hade de samma eller liknande syndrom som jag) och bara ett fåtal av lärarna.

Och i arbetslivet var det på motsvarande sätt. Gymnasieutbildningen var däremot en enda lång plåga (minst sagt) för mig, av samma och andra anledningar. Men jag fick i alla fall avgångsbetyg. Och lyckligtvis var det några av eleverna i utbildningen "vägg i vägg" med våran som jag fick bra kontakt med.

Har själv inte berättat för någon. Psykologen berättade för mina föräldrar som sen har berättat för andra. Ingen aning om hur de ser på min diagnos eftersom jag aldrig pratar med dem om det.

Alien skrev:Risken med att hänvisa till AS är att folk tycker att man skyller ifrån sig. Bättre att säga "jag orkar inte med så mycket sociala aktiviteter och att träffa en massa folk, det blir för jobbigt för mig".

Även om man har AS, så kanske man tackar ja till vissa sociala aktiviteter men nej till andra. Alltså tycker folk iaf att man bestämmer själv och blir sura för att de blir bortvalda.

Håller med fullständigt. Jag har aldrig sagt och kommer med all säkerhet aldrig att hänvisa till min As i några situationer. Undantaget är af och möjligen eventuell arbetsgivare. Arbetsgivare i den mån det är absolut nödvändigt.
Jag vill varken bli dömd eller bedömd utifrån min diagnos. Jag är Jag, inte AS.

Om jag har en dålig dag och inte orkar med folk säger jag det, talar om att jag är ososcial och trött. Jag skulle aldrig säga att jag inte orkar pga AS.

Jag tror som Alien: Det är lätt hänt att folk tror att man skyller ifrån sig.
Och jag tror nog att man själv, mer eller mindre omedvetet, kan börja "utnyttja" sin diagnos. Det kan bli enklare att "skylla" på As än att vara ärlig och säga att man helt enkelt inte vill, att man inte har lust att göra vissa saker eller träffa vissa människor.

tahlia skrev:Sedan har jag det lilla problemet att min mor, som verkligen försöker att förstå, hela tiden hänvisar till min "sjukdom". Jag vet inte hur många år det kommer att ta att lära henne att AS inte är en sjukdom. Det kan vara småsaker, men för mig, som ofta märker ord och är väldigt petig med benämningar och språk i övrigt, blir det rätt stressande till och från.

Kvasir skrev:Ska man vara lite krass så är det bara meningsfullt att berätta för folk som är både nog intelligenta och nog intresserade för att kunna fatta vad Asperger är. Om den förväntade reaktionen är ett ointresserat "jaha, så det är något fel i huvudet på dig", så är det nog bättre att låta bli.

Känner igen mig i och håller med om ovanstående.

calima skrev:Och jag tror nog att man själv, mer eller mindre omedvetet, kan börja "utnyttja" sin diagnos. Det kan bli enklare att "skylla" på As än att vara ärlig och säga att man helt enkelt inte vill, att man inte har lust att göra vissa saker eller träffa vissa människor.

Ok, men det är ett gränsland detta, för AS gör mig ju trött och överstimulerad. Att boka in två dagars socialisation i rad är något jag med tiden lärt mig att inte göra, därför att jag inte orkar, därför att jag har AS.

Men det är dubbelt detta för generellt tycker jag att AS är något positivt. Och jag vill egentligen kunna pratom det öppet. Något jag fattar att man inte riktigt "kan". Samtidigt vill jag ha bort fördomarna och trycka på "skillnad" inte "fel".



Moderator: rättade andra och tredje citatet; det andra skrevs av Kvasir (vilket antyddes), det tredje av Calima och inte Peace.

Nu är jag snart 46, runt 35 märkte jag att inte alla andra som är konstiga utan är det jag... Efter det tyckte jag att de som känner MIG och inte den person som jag förväntas vara, de accepterar mig även om inte jag anstränga mig att bli "normal", och de som inte kunde gå med på det se slutade besöka mig. På det sättet har jag haft kvar 3-4 människor runt om mig istället 25... jag kallar de ändå inte dem för vänner, fortfarande förstår jag ju inte mig på vad "vänskap " innebär... Ibland försökte jag analysera på mitt sätt men alltid motbevisats min teori... så nu låter jag dem umgås med mig, men förstå mig? nä det gör inte ens jag själv ...

Tack moderatorn! Jag gick inte till originalcitatet och då blev det alltså fel. Nu vet jag, alltid gå tillbaka till originalet!

"Skylla från sig på diagnos" är ett känsligt ämne. Det finns många därute som angriper oss för det mer eller mindre hur vi än gör.

Om det är bättre att "skylla från sig" på diagnos eller bara dagstillstånd kan ju vara olika efter hur både både sändare och mottagare är funtade. Det finns också mottagare som klarar det bättre om de får en samlande ram i stället för en massa lösryckta konstigheter "som ingen annan håller på med" hela tiden.

Zombie skrev:Det finns också mottagare som klarar det bättre om de får en samlande ram i stället för en massa lösryckta konstigheter "som ingen annan håller på med" hela tiden.

Inför de som "klarar av" att ta emot en AS-diagnos är det ju lika bra att använda det som förklaring. Jag menar inte att man ska "mässa" om sin AS vareviga gång, men om ens nära vänner känner till ens AS har de väl det i bakhuvudet och har lättare att förstå, förhoppningsvis, varför man kanske inte kommer vid tillfällen då det förväntas av en.

Nu när jag själv förstår varför jag inte orkar träffas på det sätt folk förväntar sig, tycker jag att det är bra att det finns en faktor X, dvs AS, som visserligen är svårt för andra att begripa sig på, men som trots allt är ett svar på varför jag nästan aldrig deltar i sociala evenemang.

Tidigare, före jag fick en diagnos kändes det som om jag nästan var tvungen att hitta på skäl till varför jag inte orkade ses. Det var det som var det jobbiga, att bara ha "sig själv" att skylla på. Jag tycker det är bra att äntligen ha förstått att mitt sociala behov och "mönster" ser annorlunda ut. Att det finns ett "tak", en gräns som har att göra med AS och inte så mycket med mitt humör.

Jag har bara berättat för min mamma, pappa, lillasyster och mina 2 närmaste vänner. Om morsan berättat det för släkten vet jag inte men det tror jag inte för då hade nog någon frågat mig om det.

Jag trodde inte AS var något speciellt och jag hade inga fördomar om folk med AS innan jag fick diagnosen men jag har lärt mig genom det här forumet att det finns en massa fördomar och förutfattade meningar så jag kommer inte vara öppen med att jag har AS.

Jag ska plugga till förskollärare i framtiden och jag vill inte bli nekad ett jobb bara för att jag fungerar annorlunda.

Jag är utbildad barnskötare och har jobbat på förskola i några år och har inga problem med stora barngrupper, min toleransnivå är av någon anledning hög när det gäller barn. Men t ex om jag är på ett stort shoppingcenter med massor av människor överallt så kan jag nästan få panik.

Jag håller med dig Alien. Endast två personer har fått höra om min diagnos (förutom mina kontakter här på forumet)

Jag vill inte berätta då jag inte vill att folk ska få fel bild av mig. Många har fördomar om hur en person med AS är (Rainman, Sheldon, Stig-Helmer osv). Jag vill inte heller förlora mitt jobb vilket jag är rädd för skulle hända om chefen fick veta att jag inte kan prestera lika bra som kollegorna.

Alien skrev:Det fattas ändå ett svarsalternativ "jag har inte gått ut med att jag har AS".

Min arbetsgivare fick veta att jag har AS, så nu har jag inget arbete längre. Alltså jag trodde att de skulle hjälpa mig med att arbete anpassat efter mina förutsättningar (jag hade iaf arbetat där över 20 år). Men i stället fick jag veta att det absolut inte fanns något arbete för mig där, och att jag inte ens fick arbetsträna där.

Slutsats: Det finns inga fördelar med att berätta om sin diagnos

Risken med att hänvisa till AS är att folk tycker att man skyller ifrån sig. Bättre att säga "jag orkar inte med så mycket sociala aktiviteter och att träffa en massa folk, det blir för jobbigt för mig".

Även om man har AS, så kanske man tackar ja till vissa sociala aktiviteter men nej till andra. Alltså tycker folk iaf att man bestämmer själv och blir sura för att de blir bortvalda.

Vidare så är ju inte heller alla med AS likadana, så det är ändå ingen riktigt klargörande förklaring. Man får trycka mera på hur man själv är och vad man själv orkar med, än på diagnosen AS.

hajni66 skrev:Nu är jag snart 46, runt 35 märkte jag att inte alla andra som är konstiga utan är det jag... Efter det tyckte jag att de som känner MIG och inte den person som jag förväntas vara, de accepterar mig även om inte jag anstränga mig att bli "normal", och de som inte kunde gå med på det se slutade besöka mig. På det sättet har jag haft kvar 3-4 människor runt om mig istället 25... jag kallar de ändå inte dem för vänner, fortfarande förstår jag ju inte mig på vad "vänskap " innebär... Ibland försökte jag analysera på mitt sätt men alltid motbevisats min teori... så nu låter jag dem umgås med mig, men förstå mig? nä det gör inte ens jag själv ...

Detta är precis som för mig...Känns skönt att läsa att det finns fler som jag. Tack!

Mitt tips: Berätta inte!

Det gäller precis alla. Och få stopp på ev föräldrar och vänner som vill berätta. Det är du själv som ska kontrollera den vetskapen eftersom det är dig den har verklig konsekvens för och det finns ingen riktig anledning att den ska finnas hos andra.

Har iofs inga dåliga erfarenheter. Däremot vet jag en del om hur (vanliga) människor fungerar. Och det är klart att man blir trött, deppad, osv.. när ingen förstår eller är tillmötesgående. Så jag skulle kalla ev depp för sekundärt symptom och därmed fullkomligt naturligt.

Dom flesta människor har svårt att skilja sak från person. Med andra ord riskerar du att bli sedd som AS, snarare än en person med AS. I tillägg så varierar AS funktionen kraftigt mellan individer. En god förutsättning för förståelse är intelligens och empati samt att man är villig att sätta sig in i vad det betyder generellt och specifikt för personen det är fråga om. I tillägg så ser läkar och psykiatrikåren dom med AS som "felaktiga" som skall korrigeras. Det senare är något att se upp med om man är omyndig.

Om man blir diagnostiserad med AS finns också risken att bli påtvingad tabletter som t.ex ritalin, vars konsekvenser på lång sikt är okända. Det kanske är bra för en del. Men man ska fråga sig om dom används för ditt välbefinnande, eller om det är för att du blir lättare att hantera för omgivningen. Samt en oviss konsekvens i framtiden.

Har slutat berätta, folk blir rädda. Den älskade autopiloten är på igen. Bara på jobbet ses man som en tillgång och de vet jävligt väl att man inte är psykopat utan snarare det motsatta. Kom ut som homo -86. Komma ut som aspergare/högf.autism är fan så mycket tuffare. Komma ut - upprepning - man lär sig!

Att få dem att förstå "Okej, då är det så att han har AS" var inte särskilt svårt även om en del inte kunde tro att det skulle vara "något fel" på mig.
Däremot vet jag inte hur många som egentligen har begripit vad det innebär. Allt som oftast upplever jag att folk som vet att jag har AS inte bryr sig ett dugg mer eller beter sig annorlunda än de som inte vet det. 'Jaha, då fick vi veta det, då kan vi strunta i det i fortsättningen' verkar folk reagera, antagligen inte helt medvetet.