Vissa saker är starkt obehagliga för mig iaf:

Fett kött, brosk.
Slicka på vissa sträva ytor t.ex. hushållspapper, glasspinne, blyertspenna.
Vissa typer av poröst gummi i rengöringsduk/svamp.
Hud/naglar/krita mot svart tavla.
Ballong mot katt.
Gamla sortens suddgummi, de där brunröda med finfördelad sand i, mot papper.

Med andra ord främst torra känselintryck/ljud... förutom brosk och fett störs jag inte av glatta ytor.

KaosPrinsessa skrev:Så blir det för mig med både med hundgodis och andra saker väldigt ofta. Vill gärna lukta, klämma och smaka på sånt man inte bör göra det på (och ja det där kan tolkas fel )

Jag har en gång testat Frolic på fyllan och det var riktigt vidrigt... Däremot en sorts hundkex, vars namn jag inte minns, var riktigt gott till kaffe.

(Jag var tonåring... vissa experimenterar med droger och sex när de är unga, jag gjorde tydligen helt andra saker.)

ca skrev:

KaosPrinsessa skrev:Så blir det för mig med både med hundgodis och andra saker väldigt ofta. Vill gärna lukta, klämma och smaka på sånt man inte bör göra det på (och ja det där kan tolkas fel )

Jag har en gång testat Frolic på fyllan och det var riktigt vidrigt... Däremot en sorts hundkex, vars namn jag inte minns, var riktigt gott till kaffe.

BOY hundkex? De kuddaktiga med fem prickar/hål i?

Jag tycker paprika ofta smakar avloppsvatten (som avloppsvatten luktar), men har aldrig hört någon hålla med. Ifall de är bevattnade/tvättade med sådant vatten och mitt smaksinne är överkänsligt eller om det är inbillning vet jag inte.

Väljer att svara så här istället så länge:
Mina sinnesförvrängningar:
Min diagnos är Aspergers syndrom med katatona syndrom.
Tycker det här går in i varandra.
Står även om mina sensoriska svårigheter i utredningen.


Katatona syndrom.
Jag talade om för min neuropsykolog att jag hade sinnesförvrängningar, kunde inte bedöma tid, rum, ljud på rätt sätt utan Iktorivil eller Temesta.
Valium blev jag sjuk av konstigt nog.
Gå över en gata kändes om en evighet för att sen bli till ett ögonblick.
Som en film som hackar.
Ljud uppfattningen blev förvrängd kändes som det kom efteråt.
Smakerna försvann.
När folk talade till mig kunde orden bli nåt helt annat.
Jag blev stel och stirrig, svårt med blickar.
Ibland försvann jag i en vit dimma och min lärarinna trodde jag hade epilepsi.
Stirrade genant på folk, utan att vilja det.
Allt det här debuterade vid 16 årsåldern, plötsligt en fredag i nionde klass.
Äsch bara ett virus tänkte jag när vänner sade att jag såg hålögd och blek ut.
Ibland har jag plötsligt inte förstått texter tidvis.
Kläder konstmaterial har jag uppfatat som stickiga, äkliga tröjor som hela tiden stack.
Har gått i samma klädstil sedan jag var tonåring i stor sätt , vilket irriterat min syster och mor som klagade hela tiden att jag gick slavsigt klädd, väljer pösiga lättsittande kläder, bekvämma.
Vad jag har fått lida av det här i psykvården.
Samt i allmänhet, mitt sociala liv slogs helt i spillror.
Hånad av psykoanalytikern på BUP,socialsekreteraren tog mig inte till psykakuten bättre att arbeta.
Gärna arbeta men först symtomfri.
Först vid neuropsykiatriska utredningen 2005 fick jag förklaringen varför Iktorivil och Temesta gjort mig symtomfri.
Tack Gunnar Jakobsson Överläkare på Karolinska neuropsykiatriska enhet.

Nu undrar jag om katatona syndrom, perceptionsstörningar,sensoriska svårigheter kan gå in i varandra?
Dela gärna med er av edra erfarenheter samt om ni fått medicin.

Ingen ska behöva ha det så här svårt, när det finns bot.
http://neuropedagogik.se/html/perceptionsstorningar.htm
Renskiver senare, denna dator har drabbats av Sencoriska svårigheter själv vekar det som.

Bror Duktig skrev:

ca skrev:

KaosPrinsessa skrev:Så blir det för mig med både med hundgodis och andra saker väldigt ofta. Vill gärna lukta, klämma och smaka på sånt man inte bör göra det på (och ja det där kan tolkas fel )

Jag har en gång testat Frolic på fyllan och det var riktigt vidrigt... Däremot en sorts hundkex, vars namn jag inte minns, var riktigt gott till kaffe.

BOY hundkex? De kuddaktiga med fem prickar/hål i?

Ursäkta det sena svaret. Nä det var en annan, mer känd sort som jag glömt namnet på.

Men men. Vill ändå poängtera att jag föredrar Ballerina.

Är det något jag hatar är det kletighet och klibbighet.
Människor som efter att ha fått smör på fingrarna rör vid mjölkpaket, dörrhandtag etc är det värsta som finns. När man ätit mackor tvättar man händerna. Har i allmänhet väldigt svårt för människor som inte behärskar normal hygien utan kletar, kladdar, spottar, tuggar med öppen mun etc.

kläder enligt mig ska vara likt en päls, det ska skydda, sitta löst och vara följsamt.
jeans, kavaj, tighta och hårda kläder ö.h.t är ren smärta och tortyr, får verkligen ont om något sitter åt, ungefär som ett bälte som trycker in magen två dm för mycket, du blir förstoppad.

vissa ljud är rentav smärtsamma, några exempel är de där ica självscanningspipen som låter PIPIPIPIPIPIP ca 200ggr per minut i ica butikerna, och de där små plastpåsarna som alltid står vid fruktavdelningar, så fort jag hör någon fiffla med en sån ryser jag så jag håller på dör och vill fly omedelbart, nästan så jag känner det blöda i hela kroppen.

flottiga handtag, som nämns ovan har jag närmast fobi för, trots att jag kan vara den skyldige ibland

bara några konkreta saker, sen är det sensoriska, vanligast är att någon pratar med mig och jag kan ju svenska, men vad jag hörde var ett helt oförståeligt mummel, ungefär som: fafdsuf fgnnuga aggg gidifgajhah. jag tittar som en idiot på människan och när den avslutat meningen försöker jag tolka det igen, men jag kommer verkligen inte ihåg vad det var den sa alls så jag får ofta be den säga om. det lustiga är att detta händer helt plötsligt, 1-10 meningsväxlingar går det bra, 11:a blir det så här så omfokuserar jag och 12-20 går då bra igen. som att jag övergår till ett mer primitivt tolkningssätt ibland, sådär som autister brukar göra.

Alien skrev:Och b-h är hopplöst. Antingen så sitter de för löst (vem vill ha en b-h som går ovanför brösten el där axelbanden bara hasar ner), eller så sitter de bra men hårt så jag får svårt att andas och får märken efteråt. Aldrig är det bra.

Jag hade liknande problem med BH:ar en period: Jag köpte och lämnade tillbaka BH:ar flera gånger i veckan (testade H&M:s, Lindexs, KappAhls, Triumphs) - inga fungerade. Men sen så gick jag till TwilFit och testade BH:ar där (Calvin Klein är att rekommendera) och fick hjälp att hitta enkla och bekväma BH:ar. I början använde jag bara BH hemma för att vänja mig; det tog kanske en vecka innan det slutade göra ont. Nu kan jag ha BH så gott som varje dag (dock varierar det hur länge var dag som jag kan ha BH). Det gjorde så sjukt ont i början att jag grät och hade på mig den kanske bara i en timme, men nästa gång kunde jag ha den lite längre. Det gäller att pressa på sin smärttröskel och tänka: "Bara tio minuter till." Jag vet att det kan tyckas som ett konstigt råd, men det funkar! (Funkade i alla fall för mig.) Tricket är att hitta rätt BH, så ta hjälp av expediten. Förklara ditt problem och din överkänslighet så förstår de nog. Får du märken efteråt så har du spänt för hårt. (Å andra sidan fick jag också märken i början, men de slutade komma efter ett tag.)

Lol, när jag var liten hatade jag potatismos. Klarade inte av den där mjuka konstiga konsistensen i munnen. Särskilt pulvermos - som man tvingades äta i skolan - hatade jag och hatar fortfarande idag (kan iofs bero på dåliga minnen).

Bror Duktig skrev:

weasley skrev:@BD

Det finns ett ämne som är genetiskt om man kan känna det eller inte. Tror det var någon amin så det kan mkt väl finnas i maten och den ska tydligen smaka lite beskt. Säger de som kan känna smaken alltså. Jag är inte en av dem.

Pss ska det finnas lukter som man bara kan känna om man har gener för att detektera dem. Rätt spännande det där...

Men det verkar inte vara antingen eller, om jag känner de där beska smakerna. Så det verkar som att man kan känna dem mer eller mindre. T.ex. så är inte ALL brysselkål besk som den är för en del, utan den är lite besk, och inte alltid. Aldrig oätligt besk som en del tycker.

Med det sista, menar du som feromoner då?

Du kanske har den där genen för att känna den särskilda beska smaken så för dej är det olika beskhet medan för andra är det samma beskhet eftersom de fysiskt inte kan skilja dem åt.

Och det handlar inte om feromoner utan om ganska mer vardagliga och starka dofter. Cyanväte (bittermandeldoftande) är en av dessa genetiskt burna dofter. En del kan känna hela spektrat av dofter som är cyanväte, en del känner bara bittermandeln och ett fåtal kan inte känna ens bittermandeldoften. Jag kan känna bittermandeldoften men tydligen inte mer än det.

ja fy tusan för att hitta en bra bh...

jag kör numer enbart på bygellös sen några år tillbaka (fattar inte att jag inte kom på det redan från början?) och det är juh inte direkt ett översvallande sortiment. finns några få "hippa" modeller passande tjejer som knappt har bröst (lyckliga jädrar! ) och så finns det tant-bh:arna.

jag tycker dock är att det är snyggt med tant-stilen. gärna jättetrosor också så det ser ut som på mormors tid. tur att det är lite hippt med 50-tal och liknande, inte så jättemånga som tittar konstigt i omklädningsrummet längre =D

jag köper en modell från swegmarks på twilfit, som är okej och prisvärd. lindex hade en jättebra "egen" som dessutom var billig, men de har ändrat på den så den inte alls är lika skön. grrrr!

mitt andra stora problem förutom bekvämlighetsfaktor är att jag svettas så vansinnigt mkt, och då ständigt är fuktig under brösten. de flesta bh:ar är juh av syntetmaterial också, antar att bomull inte har lika bra formegenskaper på det sättet.
ständig klåda, svampig hud och regelrätta svampinfektioner känns inte jättekul. någon med samma problem?

Glimma skrev:Detta kanske också har tagits upp tidigare??? Men hur brukar ni reagera på olika sorters kläder? Är det tyget eller modet som är värst? Eller är det hur det känns mot själva kroppen?

Själv kan jag inte ha ärmlösa klänningar längre pga den taktila känslan. Får så ont att jag börjar gråta och får panik för det trycker så väldigt mot kroppen/bröstkorgen. Kan inte ha för åtsittande överdelar längre heller. Satsar på tvådelat typ tröja och byxor eller t-shirt och kjol. Ett helt stycke kläder typ klänningar går inte längre det tynger för mkt.(Nervskada)! Folkdräkt är uteslutet. Bygelbhåar är kört, gör alldeles för ont. Baddräkt likaså. Kan inte längre bära ryggsäck heller.

Kläder som går bra är figursytt ej för tight och tvådelat, bikini, bysttoppar och helst ska byxor och kjolar sluta strax under midjan och inte strax över. Gillar personligen 60-tals modet väldigt mkt. Även det mode som varit fram tills för ngt år sedan. 80-tals modet som TYVÄRR har kommit tillbaka hatar jag. Tyckte inte om det då och inte nu heller. Byxor och annat som går ovanför midjan gör alldeles för ont att ha på sig. De där stora skärpen folk är konstiga nog att bära omkring på gör ont bara att tittas på. Ni vet de där breda hemska sakerna. Plus att det överlag är ett alldeles för stort och tungt mode. Är detta ett vanligt fenomen bland personer med Aspergers syndrom? Tycker det har framkommit i de böcker jag har läst. Vad tycker ni?

Det är gräsligt att se kort på sig själv från tonårstiden. Var så ointresserad av mode...kanske för att modet var så fult och intentsägande? Började intressera mig för kläder först när jag var typ 20. Innan blev det bara härliga skjortor och jeans. Stackars lillsyrran! Fick aldrig ngn bra förebild i modeväg av sin syrra. Men men! Tonårsperioden överlag var ett hemskt tillstånd. Mitt ideal var pojkflickan.....känner mig mer kvinnlig nu och snyggare än på flera år. Kanske därför man har fått ett annat perspektiv på kläder? Fast man mognar ju olika.

mnordgren:

Slog ihop med en tråd om samma ämne.

Spännande ämne, hur ska normal sensorik vara?
Som innan det brakade loss för mig antar jag!
Jag kallar det för sinnesförvrängningar istället, lättast så.
Själv brakade det loss plötsligt för mig vid 16 -års åldern, Att gå över gata kändes som 10 min, plötsligt försvann jag i en dimma, färgerna försvann, stelhet, frånvaro alla sinnen förvrängdes som om jag var i ett rus.
Plötsligt uppfattade jag verkligheten som den skulle vara i 2 månader för att sedan komma in i ruset igen, blek hålögd vilket mina vänner konstaterade.
Plötsligt försvann, kunde, jag återigen i en vit dimma frånvarande, till slut fick jag temesta Av en privatläkare och blev normal
sedan VILLE HAN INTE skriva UT LÄNGRE EFTER EN MÅNAD.
Åter in i dimman ,förlorade jobb och flickvänner.
Psykologen skickade hem mig för borta ,men ville inte kalla på psykiatriker.
Bara uttråkade hemmafruar som äter benzo sade han men jag var ju ingen uttråkad hemmafru.
Detta var -79-81.
fick åter temasta i Finland och kunde jobba.
Totalt omöjligt att få öppenvård i Sverige, mycket enkelt i Finland.
Alohol och i viss mån cykling tog bort mina svåra symtom.
Drick ditt vin huvudsaken att jag får reda på din barndom sade psykologen Christer Svartengren på Maria pol pot ungdom.
Jag hade bara skyldigheter inga rättigheter.
Vänsterflum out forever.
Det är bara att bryta ihop och gå vidare.
Vi kan ju bidra till forskningen inom neuropsykiatrin så att botande metoder kanske kommer.

Mikael jag ser det som att neuropsykiatriskt inte kan botas utan är medfött.

Det är de som behöver stöd och söker sig till vården som får behandling och behandling är ju frivilligt för neuropsykiatriska diagnoser.

matterik skrev:Mikael jag ser det som att neuropsykiatriskt inte kan botas utan är medfött.

Det är de som behöver stöd och söker sig till vården som får behandling och behandling är ju frivilligt för neuropsykiatriska diagnoser.

Man kan ju ha det som målsättning, önsketänkande ,även om det mest handlar om anpassning habilitering idag som faktiskt hjälper, men förstår vad du menar.

Kläder:
Jag har för det första aldrig hållit mig till "mode", tycker det är sjukligt löjligt. Har en egen smak som inte rubbas och skulle aldrig ändra den smaken bara för att någon annan säger något annat.

Jag har aldrig kunnat ha långkalsonger till min familjs förtret. Om jag skall ha någon slags byxor under så måste det vara väldigt tight vilket mina inte varit. Hatar när de undre byxorna rör sig.
Strumpor har jag även problem med, det brukar ju alltid vara knölar vid tårna. Så när du lägger skorna på så känns det extremt hemskt när knölen trycks mot foten. Försöker leta strumpor utan söm vid tårna utan resultat. Ett antal år har jag enbart använt raggsockar.
Kan inte heller med tröjor eller t-shirtar som sitter åt vid halsen, det känns som att man kvävs då. Får inte vara nära halsen ens.
Stickiga tröjor är ju bara en självklarhet, det tror jag inte ens normala personer tål.
Trosor har jag haft problem med när jag var liten, varierade mellan boxer och trosor men inget funkade. Boxer var dock lite bättre. Nu för tiden är det mycket bättre, kan använda trosor även fast jag helst är utan.
Lappar i kläder är också ett fanstyg som borde förbjudas.
När jag sover blir det naken och lakan och påslakan måste vara utan skrynklor. Kan omöjligt sova om det är skrynklor vid benen.

När det gäller färger så är min garderob tyvärr nästan bara i svart. Har ett par plagg i färg men det får absolut inte vara skrikigt.

Angående om det skall vara tight eller inte spelar inte så stor roll jag gillar både. Vissa dagar går jag enbart omkring i flanellpyjamas och andra dagar ser jag någorlunda normal ut.

Beröring:
Folk får inte komma inom 2 meters avstånd från mig. Gillar inte heller hastiga rörelser.

Ljus:
Jag är väldigt ljuskänslig klarar inte med "vitt" sken. Sådant som är ute på vintern eller lysrör och annat modernt skit. Kan inte gå i affärer på grund av detta, ögonen tåras och det gör ont.
Det som funkar bäst är "gult" sken, alltså sådant som kommer från eld eller gamla lampor.

Ljud:
Citerar Deadly_Nightshade här:
"Hatar höga, plötsliga ljud såsom mobiltelefonsignalen, dörrklockan, motorcyklar, bilar med trasig ljuddämpare, barnskrik/gråt, larm, osv. Dom triggar flight-or-fight -känslan i mig i ett par 2-3 sekunder, följt av känslan av stort obehag och irritation."
Med tillägget att jag även har psykosliknande upplevelser då det gäller ljud.

Mat:
Jag äter helst bara mackor och annan kall mat. Vanlig mat så som köttfärs gör att jag blir illamående ganska fort.
Jag känner inte hunger, kan vara utan mat i 2 veckor men blir ändå inte hungrig. Blir illamående direkt jag äter eftersom jag alltid är "mätt", direkt jag äter så blir jag bara på 3 tuggor proppmätt och således illamående.

Kyla/Värme:
Vill ha det väldigt varmt inne annars fryser jag lätt och ute kan jag gå naken i -30 utan att känna något. Detta gör att jag har stora problem med att veta vad jag ska ha på mig.

Alien skrev:Att vara överkänslig är väl typiskt aspigt. Kläderna får inte stickas och inte sitta åt.

Nu när du säger det så hade jag ofta problem med lappar i kläder som kliade när jag var mindre. Jag har dock inga såna problem idag. Jag bet en kompis när jag var 6 år en gång för att han satt för nära mig...

Ska göra en ordentlig lista senare när jag har tid.
Vore spännande vad ni får för hjälp mot dessa svårigheter, terapi ,mediciner.
Själv får jag Iktorivil.

Dom sensoriska svårigheterna höll på att kosta mig livet,

Nära att bli överkörd av bilar ,kunde in bedöma tid och rum.

Åt farliga saker ,kände inte vad jag satte i mig ,mögligt bröd med mera.

Visste inte om det var te eller kaffe jag drack matsinnet lev förvrängt.

Stickiga kläder var läskiga men inte hälsofarliga.

En gång sa en bilist ,jag höll faktisk på att köra på dig när du plötsligt bara steg ut ur gatan.

Brände mig ibland på kokhett vatten utan att känna smärta.
Krockade och stirrade PÅ FOLK UTAN ATT VILJA DET.
Till detta tillkommer det sociala lidandet.
Listan kan göras längre.
Sök hjälp för det finns faktiskt idag!

Ah, just det ja. Har också problematik med tidsperspektivet. En timma för mig är ungefär som 10 timmar för en vanlig person.

Sedan är jag i behov av 12 timmar sömn annars är jag trött hela dagen. Klarar inte heller av att vara vaken mer än 16 timmar utan att jag dör.

Arcas skrev:Ah, just det ja. Har också problematik med tidsperspektivet. En timma för mig är ungefär som 10 timmar för en vanlig person.

Sedan är jag i behov av 12 timmar sömn annars är jag trött hela dagen. Klarar inte heller av att vara vaken mer än 16 timmar utan att jag dör.

Det kändes som om det tog 10 minuter för mig att gå över en gata efter att jag gått över gatan kändes det som 1 sekund.
Bilar och folk saker som rör sig gjorde det långsamt för att plötsligt vara framme.
Ljudet av saker kom senare.
En vit dimma omsvepte mig och folk frågade varför jag var så frånvarande eller om jag hade EP vilket jag kollat upp inget napp.
Vad folk sade kunde förändras till något annat.
Kändes som ett rus, angenämt för en kort stund men inte under längre tid.
Talade ju för min sak då jag jobbade i Finland och psykologen sade då jag tror du behöver medicin vilket jag snabbt fick av en psykiatriker i Finland,sedan blev jag av med dom invalidiserade sinnesförvrängningarna.
Dom är inte dumma finnarna, så skönt att bli tagen på allvar och få hjälp mot mina svåra symtom.


Stämmer väl med katatona syndrom samt ticks, drog mig i håret och annat, kunde inte sluta när jag var tonåring, står det i min neuropsykiatriska utredning gjord på karolinska 2005, pratade mest om min stelhet inte om sinnes förvrängningarna han inte.
eller så kanske det var att dom inte skulle tro på mig precis som dom andra psykiatrikerna inte gjorde bara förlöjligad och hånad utom på öppen vården -91 , eller att jag var medicinerad så att jag inte tänkte på sinnes förvrängningarna.
På öppen vården -91 där jag äntligen fick komma gick psykiatriker efter symtomantologin, så klokt gjort.
Nu slutar jag så länge att skiva om det här, ni kan lätt missuppfatta mig eftersom jag skriver så slarvigt och ostrukturerat.
Undrar vad som står i edra utredningar angående perceptuella svårigheter?
Tycker överlag att min utredning stämmer bra ,och sist men inte minst bli tagen på allvar.

rhodochrosite skrev:Jag fixar inte strumpor med stor och tjock söm framme i tårna. Vilken idiot kom på idén att sy ihop dem där???

Ja, det undrar jag också! Antagligen är de strumporna sydda av barn som är så fattiga att de aldrig ägt ett par strumpor...

Jag avskyr polokragar, för nästan känslan av att jag ska strypas. Har också svårt för ringar och olika smycken överlag. Gillar inte att sätta upp håret heller, för lite obehagskänslor om jag göra någon avancerad frisyr, och än värre om någon annan skulle göra det. Jag har gillat att andra ska bestämma vad jag ska ha på mig, redan när jag var liten ville jag bestämma vad jag skulle jag på mig. Så fort jag hade lärt mig att klä på mig så tog jag själv kommandot över mina kläder, vilket resulterade i att jag hade på mig vinteroverall i 80-talsmönster året runt. I tonåren var jag totalt onitresserad av kläder och hade enbart munkjacka och jeans på mig, även om jag numera har ett ganska stort intresse för kläder

Känner igen mig ang. lapparna i kläderna. När jag var mindre så brukade jag helt enkelt riva loss dem då det inte blev bättre av att klippa bort dem.

Hur som helst.

Syn: Kisar när jag är ute och går så gott som hela tiden har jag märkt. På senaste tiden har jag även lagt märke till att man kisar mer än andra. Funderar att skaffa nya glasögon som löser detta problem åt mig.

Hörsel: Hatar höga plötsliga ljud och andra ljud som man hör när man är vid datorn. Har t.ex mina in-ears inne även om jag inte lyssnar på musik (blir dock lite obekvämt efter ett tag). Kan bli ur vettet om jag hör något slags ljud när jag ska sova. Desto svagare desto irriterande av någon anledning.

Beröring: Folk har sagt att jag ''twitchar'' när de rör mig. Det tänker jag inte på, men gillar det gör jag då inte.

Kläder: Relativt lösa. Jeans som är stora nog att de inte är tighta men små nog att inte behöva ett skärp till samt en t-shirt+en skjorta/munkjacka som då bärs öppen.

Ja det är väldigt vanligt bland aspergare. Är själv inte jättekänslig för sådant, men har alltid avskyrt att prova kläder, för tycker inte om att ta på mig okända tyger om och om igen.