Undrar lite vad som krävs för att få en utredning gjord. Alltså, måste man ha stora svårigheter i sin vardag, jobb, relation mm, eller räcker det med att man "bara vill" för att man själv känner att nåt är galet? Har alltid kännt mej annorlunda och ensam (ej negativt) fast jag haft vänner och familj runt mej. Stora koncentrationsvårigheter, extremt lättstörd vilket gjorde bla skolan till nåt jag helst vill glömma. Tycker själv att AS stämmer på många punkter in på mej.Jag skulle vilja ha en utredning, och en ev diagnos för att kunna dra ett streck över jobbigheter från förr som inte slutar att gnaga.

du sitter lite grann i samma sits som mig , har inte häller någon diagnos , utan själv misstanke om asperger eller drag av asperger, drag av asperger det har jag det vet jag har gått i kbt men inte gjort någon vidare utredning om jag uppfyller diagnosen eller ej .

Men sedan ska man inte bry sig om diagnosen , allt beror på hur din vardag ser ut om din vardag går ihop sig och du inte har några större problem med att klara av den är nog risken liten att du får någon utredning av asperger.Men sedan är det ju alltid skönt om man skulle få diagnosen att det beror på det eler det.

Men vart vill du komma med en diagnos ? det varken förbättrar eller försämrar situationen för dig , du kanske får hjälp under lss men det kanske är med handling av mat och städning av hemmet , om du VERKLIGEN , inte klarar av detta själv.

Jag bryr mig inte så mycket om att jag inte har någon diagnos men vet att jag lider av vissa drag av det men min vardag går endå ihop , sedan är juy livet så att vissa perioder är det inte lätt och då kanske man mer lägger energi att man vill ha just den diagnosen medans när allt går bra så kanske man är glad att inte ha någon diagnos .

Diagnoser ställs ju för att hjälpa folk inte att stjälpa men det som sagt krävs ju att du har ordentliga besvär i vardagen för att få en sådan utredning

Jag klarar min vardag bra, har varit duktig på att lyssna på min kropp och hjärna genom åren. Det är mer för att på ett "seriöst" sätt kunna förklara för bekanta varför jag tex helt inte orkar fika på stan, eller prata i telefon (vi gjorde ju det för två veckor sedan, funkar inte). Eller varför jag är så ojämn i hur jag utför mina arbetssysslor, eller varför jag behåller uppmärksamheten i 10 min sen är jag borta. Sen grunnar jag väldigt på saker i min ungdom som jag kanske lättare kan dra ett sträck över om jag vet varför det hände.

förstår vad du menar , det är ju på det viset alltid skönt med en diagnos , för att få svar på de svårigheter man haft genom livet beror på att det är jusst detta.

Det är skönt att man slipper går runt i "ovissheten" . Man får ett namn på de man känner . Jag var själv påväg igenom en asperger utredning men avbröt detta självmant eftersom att jag mådde väldigt bra när denna skulle genomföras.

Och jag var rädd att denna diagnos skulle hindra mig i arbetslivet efter en universitetsutbildning, men jag vet att jag har vissa kraftiga drag samt kanske uppfyller jag en diagnos men jag har ochså bipolär sjukdom vilken i sig inte är så kul .

Men om du verkligen vill ha en utredning och att detta skulle hjälpa digh tycker jag du ska ta upp detta med sjukvården , men då måste du ta upp varför just DU ska ha denna utredning och vilken hjälp den kommer ge dig

Håller med Emil att gnagande och grubbel nog inte räcker för utredning; man måste ha stora problem och lidande här och nu i vardagen i arbete, studier, relationer och liknande.

Har du funderat på att gå i samtalsterapi för grubblandet? Antingen psykodynamisk eller KBT/DBT/ACT, finns som bekant mycket att välja på numera.
Kanske förvånande att jag rekommenderar psykodynamisk terapi men tack och lov har den utvecklats en del sedan Freuds tid. Den psykodynamiska terapi jag fick under ett år hjälpte mig faktiskt en del med mig själv eftersom en stor del av samtalen kretsade kring barndomen, uppväxten och familjen. Så helt bortkastat var det inte även om den inte hjälpte mot mina nuvarande aspiga drag, främst stresskänslig, lättdistraherad, svårigheter att planera, genomföra och avsluta, samt socialt försiktig. För den typen av problem tror jag KBT är bättre.

Ok, tack för hjälpen! Det är kanske lite så, att efter ett helt livs letande efter svaret äntligen tros hittat det, liksom vill- Yes, där satt den! Och så är allt bra igen. Men det funkar inte så, det fattar tom jag men ändå...

Personligen tycker jag att alla som vill borde ha rätt till en utredning, oberoende av om man har stora svårigheter i vardagen eller ej. Nu är det tyvärr inte så, utan då får man göra en privat utredning och bekosta den själv vilket är DYRT... Men om du har pengarna så kanske det kan vara värt det? Annars vänder du dig till din närmaste öppenpsykiatriska mottagning och berättar om dina funderingar kring en eventuell neuropsykiatrisk diagnos. Då får du troligtvis komma på bedömningssamtal och därefter tas beslut om du blir remitterad till en utredning eller inte.

Sitter i typ samma sits som TS, men jag är helt övertygad om att jag har ADD och AS fast kanske då AS inte i lika stor grad som många andra..

Skulle ringt idag för att trycka på om en utredning som skulle gjorts för många år sen egentligen, men tappade rösten igårkväll så får be Mor min att ringa imorgon åt mig..

Jag har alltid sen jag var liten mest hållit mig för mig själv när man skulle leka, trivdes bäst att vara själv, min fantasi var väl lite mer utmålande än andras och folk skrattade väl lite när man kunde få småsaker att bli världens sagovärld.. "Du har så livlig fantasi du, kanske dags att börja leva lite här och nu.."

Alltid varit lite av en ensamvarg, väldigt självständig och löst mina egna problem och saker då myndigheter eller skolan inte funnits där alls utan bara sagt hela tiden att jag var lat, när jag inte hängde med på lektionerna.. Föräldrasamtalen var alltid likadana, "Ja nu ligger hon jätte jätte mycket efter så nu får hon allt skynda på om hon ska hinna ikapp dom andra, förstår inte varför hon är så lat och inte sätter igång.."

Har aldrig gillat skolan då jag var extremt mobbad under dom flesta åren fram tills gymnasiet.. Jag var annorlunda mot dom andra, gick inte i modekläder, sminkade mig sällan och var väldigt pojk/flickig av mig.. Höll mig för mig själv och iakttog på avstånd, jag sa aldrig så mycket förutom när jag tyckte att det var befogat.. Struktur är något jag har behövt i mitt liv då jag lätt får panik och blir stressad om saker inte är som dom brukar..

Jag vet precis i köket vart minsta makaron är, och skulle nånting byta hylla så får jag ågren och direkt sätter hjärnan igång att "Det stod ju inte där innan, varför har hon flyttat på det, hur ska jag nu göra?" så låser det sig..

jag kan få extrem ångest av att äta på Max eller Donken, kan stå jätte länge och inte veta vad jag ska ha för läsk.. när jag väl valt så kan jag ångra mig lika fort och "varför tog jag den här.. är jag verkligen sugen på den här läsken.. åh gud vad ska jag välja? varför är det så många sorter.."

jag står lite halvt paralyserad i min egen värld och tänker för mig själv.. Alltid flytt till min egna värld när saker och ting blivit jobbiga eller när det låst sig för mig..

Som när nån säger typ "jaha tog du cola, jag tog fanta jag.." då börjar jag genast tänka att "vadå var det dåligt att jag tog cola, skulle jag oxå tagit fanta kanske.. eller vad menade hon med det.."
sen tror jag alltid att allt handlar om mig.. står folk och pratar så är jag alltid helt övertygad att det är mig det pratas om.. är jag själv i affären så är det mig alla tittar på, mig alla pratar om och mig alla tycker tänker saker om..
jag kan gå i flera dagar efteråt och fundera på varför tittade han/hon på mig sådär.. tänk om dom.. det där "tänk om" ploppar upp hela tiden.. "tänk om jag inte klarar det här, tänk om jag hade tagit chokladglass istället för vanilj.. tänk om tänk om tänk om.."

Har alltid haft svårt för att titta folk i ögonen som jag pratar med under ett helt samtal, mina blick tenderar att titta till ibland på personen och sen tittar jag på annat så det verkar som att jag inte är engagerad vilket jag är.. Bara det att jag bli nervös och "Undra vad hon/han tänker på när dom tittar på mig nu när vi pratar.." Lite obehags känsla att ha ögonkontakt under ett helt samtal, det kan va även med mina närmaste vänner eller Mamma & Lillasyster som jag ändå känner så pass väl..

Mitt humör kan svänga på två röda, jag kan vara jätte glad så upptäcker jag att något är galet, nåt fattas hemma, något står inte där det brukar, och då blir jag nervös, hjärnan börjar sakta låsa sig och är det redigt illa så stänger den ner sig och då står jag helt paralyserad igen och vet absolut inte vad jag ska göra eller ta mig till..
Jag har svårt att läsa av andras känslor, jag förstår Glad - Ledsen - Arg - Irriterad och dom vanligaste känslorna men jag kan aldrig redigt läsa av om en personen är intresserad av mig, om en person försöker säga nåt att "men ser du inte, jag har ju försökt få kontakt i flera veckor här.."

Jag har även svårt att läsa av om en person är seriös eller inte, kan jag lita på den här personen? Vad menar han med det där som han sa.. Jag ska alltid analysera allting, Ett hej är inte bara ett Hej utan det blir "varför sa han/hon hej till mig, var det av välmening eller vill personen något mer?"

Börjas det bråka/tjafsas hemma med exempelvis Lillasyster så förstår jag inte alltid hur hon menar med det hon vill ha sagt, jag blir låst i hjärnan Shutdown deluxe och knäpptyst.. Hon kan stå och skälla lite på mig och försöka få mig att fatta saker och ting men jag blir mest nervös och klump i magen.. Så blir hon ännu mer arg och förstår inte varför jag beter mig så konstigt.. "Så svarar du inte?! Du säger aldrig nåt när man diskuterar med dig eller blir arg på dig.. Du bara stänger in dig på ditt rum och skiter i att svara.."

Ja det är väl lite av mitt liv iaf, har för flera år sen haft en del Panikångest och Depressioner emellanåt med.. Men det som varit mest jobbigt har nog varit för folk runt omkring mig som inte förstått mitt beteende alls, för mig har saker varit självklara medans andra tyckt att hon är ju inte normal alls.. Min senaste relation varade i 3år lite drygt men det fungerade inte då han inte förstod mig alls och min egenheter allt jag höll på med..

Han var vansinnig emellanåt och jag levde med psykisk misshandel i 2år utav 3.. Så jag vet ju att det är någon avikelse hos mig något som inte stämmer så får hoppas man får en utredning..

EmsAnnorlunda skrev:Sitter i typ samma sits som TS, men jag är helt övertygad om att jag har ADD och AS fast kanske då AS inte i lika stor grad som många andra..

Skulle ringt idag för att trycka på om en utredning som skulle gjorts för många år sen egentligen, men tappade rösten igårkväll så får be Mor min att ringa imorgon åt mig..

Jag har alltid sen jag var liten mest hållit mig för mig själv när man skulle leka, trivdes bäst att vara själv, min fantasi var väl lite mer utmålande än andras och folk skrattade väl lite när man kunde få småsaker att bli världens sagovärld.. "Du har så livlig fantasi du, kanske dags att börja leva lite här och nu.."

Alltid varit lite av en ensamvarg, väldigt självständig och löst mina egna problem och saker då myndigheter eller skolan inte funnits där alls utan bara sagt hela tiden att jag var lat, när jag inte hängde med på lektionerna.. Föräldrasamtalen var alltid likadana, "Ja nu ligger hon jätte jätte mycket efter så nu får hon allt skynda på om hon ska hinna ikapp dom andra, förstår inte varför hon är så lat och inte sätter igång.."

Har aldrig gillat skolan då jag var extremt mobbad under dom flesta åren fram tills gymnasiet.. Jag var annorlunda mot dom andra, gick inte i modekläder, sminkade mig sällan och var väldigt pojk/flickig av mig.. Höll mig för mig själv och iakttog på avstånd, jag sa aldrig så mycket förutom när jag tyckte att det var befogat.. Struktur är något jag har behövt i mitt liv då jag lätt får panik och blir stressad om saker inte är som dom brukar..

Jag vet precis i köket vart minsta makaron är, och skulle nånting byta hylla så får jag ågren och direkt sätter hjärnan igång att "Det stod ju inte där innan, varför har hon flyttat på det, hur ska jag nu göra?" så låser det sig..

jag kan få extrem ångest av att äta på Max eller Donken, kan stå jätte länge och inte veta vad jag ska ha för läsk.. när jag väl valt så kan jag ångra mig lika fort och "varför tog jag den här.. är jag verkligen sugen på den här läsken.. åh gud vad ska jag välja? varför är det så många sorter.."

jag står lite halvt paralyserad i min egen värld och tänker för mig själv.. Alltid flytt till min egna värld när saker och ting blivit jobbiga eller när det låst sig för mig..

Som när nån säger typ "jaha tog du cola, jag tog fanta jag.." då börjar jag genast tänka att "vadå var det dåligt att jag tog cola, skulle jag oxå tagit fanta kanske.. eller vad menade hon med det.."
sen tror jag alltid att allt handlar om mig.. står folk och pratar så är jag alltid helt övertygad att det är mig det pratas om.. är jag själv i affären så är det mig alla tittar på, mig alla pratar om och mig alla tycker tänker saker om..
jag kan gå i flera dagar efteråt och fundera på varför tittade han/hon på mig sådär.. tänk om dom.. det där "tänk om" ploppar upp hela tiden.. "tänk om jag inte klarar det här, tänk om jag hade tagit chokladglass istället för vanilj.. tänk om tänk om tänk om.."

Har alltid haft svårt för att titta folk i ögonen som jag pratar med under ett helt samtal, mina blick tenderar att titta till ibland på personen och sen tittar jag på annat så det verkar som att jag inte är engagerad vilket jag är.. Bara det att jag bli nervös och "Undra vad hon/han tänker på när dom tittar på mig nu när vi pratar.." Lite obehags känsla att ha ögonkontakt under ett helt samtal, det kan va även med mina närmaste vänner eller Mamma & Lillasyster som jag ändå känner så pass väl..

Mitt humör kan svänga på två röda, jag kan vara jätte glad så upptäcker jag att något är galet, nåt fattas hemma, något står inte där det brukar, och då blir jag nervös, hjärnan börjar sakta låsa sig och är det redigt illa så stänger den ner sig och då står jag helt paralyserad igen och vet absolut inte vad jag ska göra eller ta mig till..
Jag har svårt att läsa av andras känslor, jag förstår Glad - Ledsen - Arg - Irriterad och dom vanligaste känslorna men jag kan aldrig redigt läsa av om en personen är intresserad av mig, om en person försöker säga nåt att "men ser du inte, jag har ju försökt få kontakt i flera veckor här.."

Jag har även svårt att läsa av om en person är seriös eller inte, kan jag lita på den här personen? Vad menar han med det där som han sa.. Jag ska alltid analysera allting, Ett hej är inte bara ett Hej utan det blir "varför sa han/hon hej till mig, var det av välmening eller vill personen något mer?"

Börjas det bråka/tjafsas hemma med exempelvis Lillasyster så förstår jag inte alltid hur hon menar med det hon vill ha sagt, jag blir låst i hjärnan Shutdown deluxe och knäpptyst.. Hon kan stå och skälla lite på mig och försöka få mig att fatta saker och ting men jag blir mest nervös och klump i magen.. Så blir hon ännu mer arg och förstår inte varför jag beter mig så konstigt.. "Så svarar du inte?! Du säger aldrig nåt när man diskuterar med dig eller blir arg på dig.. Du bara stänger in dig på ditt rum och skiter i att svara.."

Ja det är väl lite av mitt liv iaf, har för flera år sen haft en del Panikångest och Depressioner emellanåt med.. Men det som varit mest jobbigt har nog varit för folk runt omkring mig som inte förstått mitt beteende alls, för mig har saker varit självklara medans andra tyckt att hon är ju inte normal alls.. Min senaste relation varade i 3år lite drygt men det fungerade inte då han inte förstod mig alls och min egenheter allt jag höll på med..

Han var vansinnig emellanåt och jag levde med psykisk misshandel i 2år utav 3.. Så jag vet ju att det är någon avikelse hos mig något som inte stämmer så får hoppas man får en utredning..

Då är vi två Allt du skrev var nästan som en personbeskrivning av mej. Mej det kanske är nåt vanligt hos ASare? Mycket möjligt. Det är fan inget att lipa för. Vi har andra kvalitéer! Eller hur

VeldigtRoligt - Skönt och veta att någon mer känner igen sig i det jag beskrev.. Då är jag inte helt ute och seglar med min tro om att det är AS jag har..

EmsAnnorlunda skrev:VeldigtRoligt - Skönt och veta att någon mer känner igen sig i det jag beskrev.. Då är jag inte helt ute och seglar med min tro om att det är AS jag har..

Jag är ingen psykolog men jag kan säga så att AS är inte det sämsta man kan "ha". Det finns faktiskt värre saker!

VeldigtRoligt skrev:

EmsAnnorlunda skrev:VeldigtRoligt - Skönt och veta att någon mer känner igen sig i det jag beskrev.. Då är jag inte helt ute och seglar med min tro om att det är AS jag har..

Jag är ingen psykolog men jag kan säga så att AS är inte det sämsta man kan "ha". Det finns faktiskt värre saker!

Nej nej inte så jag menade heller =) jag är tillfreds med vad det än är jag kan tänkas ha.. Dock har jag inte fått en tid förens 16:e januari för att dom ska skriva en remiss, rätt dåligt med så lång väntan men vad gör man?

EmsAnnorlunda skrev:

VeldigtRoligt skrev:

EmsAnnorlunda skrev:VeldigtRoligt - Skönt och veta att någon mer känner igen sig i det jag beskrev.. Då är jag inte helt ute och seglar med min tro om att det är AS jag har..

Jag är ingen psykolog men jag kan säga så att AS är inte det sämsta man kan "ha". Det finns faktiskt värre saker!

Nej nej inte så jag menade heller =) jag är tillfreds med vad det än är jag kan tänkas ha.. Dock har jag inte fått en tid förens 16:e januari för att dom ska skriva en remiss, rätt dåligt med så lång väntan men vad gör man?

Tja... Vänta?
AS är så jävla lindrigt att man knappt kan bli förbannad över det. Värre saker är tillexempel bipolär å borderline å såna saker. Ett par av mina bästa vänner har dessa diagnoser och jag blir faktiskt lite sorgsen över vad dom måste stå ut med. Det kanske är en paradox mot AS typiska "känslolöshet" men jag tror jag är överkänslig. Bryr mej nästan för mycket om mina vänner. Iförsig inget dåligt men det kan faktiskt bli lite mycket..... Aaaaahhhh

Jag har väldigt mycket känslor men ibland svårt att uttrycka dom eller visa vad jag känner.. Håller oftast saker och ting för mig själv, som i en bubbla.. Svårt att prata med folk om mitt liv osv..

Jo det är samma sak här. Jag har försökt att öppna mej för mina vänner men det blir oftast fel. Jag känner ju inte dig men om du berättade någonting för en vän vore det skitbra! Det har funkat för mej. Jag tvingade mej att säga en sak jag hade på hjärtat å när jag väl sagt det lättades jag som fan. Jag vet inte vad du bär på för känslor men om du har något du vill berätta för någon av dina vänner skulle jag råda att göra det. Det kan kännas omöjligt till en början men sedan blir man så lättad!

Gapata: jag känner igen mig mycket i det du skriver, och det jag har läst i din profil. Jag är lite äldre än du, har hankat mig fram i livet, det har inte varit lätt men jag har haft mina strategier. Har undvikit att jobba så mycket, alternativt pluggat sånt som har inneburit mycket självstudier. Jag jobbade heltid på mitt förra jobb i 6 år(!) men hade inte så mycket arbetsuppgifter så jag kunde stänga in mig i mitt rum och göra annat ifred. Har nu ett jobb med mycket ensamarbete som passar mig förträffligt. Socialt funkar jag dåligt, har inte så mycket behov av att umgås.

Om din ekonomi tillåter så kan du söka privat utredning. Jag tror det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få utredning via landstinget om man inte har så stora hinder i vardagen. Jag funderar själv av och till på att kontakta något som heter Cereb som ligger i Stockholm och som jag har läst om här, för att åtminstone få information om hur det går till och vad det kan tänkas kosta i tid och pengar. Om jag tar mod till mig och gör det så kan jag skriva mer om det här på forumet.

Solitaria- Ja gör det, ser fram emot att läsa om hur det går. Ska själv googla på Cereb nu, blev nyfiken Roligt att läsa det Emmsannorlunda skrev, känner igen mej i massor.

Kommer att tänka på typiska AS-tecken hela tiden. Nu kom jag att tänka på det här med långsamhet. Jag kan vara väldigt snabb och effektiv när det gäller praktiska sysslor (med betoning på kan) men om folk frågar mej något som inte är uppenbart självklart, så kan det dröja pinsamt länge innan jag svarar för jag måste verkligen tänka igenom frågan grundligt, och sedan tänka igenom svaret så att jag inte svarar fel. Extremt omständig också, ifrågasätter det mesta som andra tycker är självklara struntsaker, kan göra en hetsig disskusion av det mesta.

gapata skrev:Kommer att tänka på typiska AS-tecken hela tiden. Nu kom jag att tänka på det här med långsamhet. Jag kan vara väldigt snabb och effektiv när det gäller praktiska sysslor (med betoning på kan) men om folk frågar mej något som inte är uppenbart självklart, så kan det dröja pinsamt länge innan jag svarar för jag måste verkligen tänka igenom frågan grundligt, och sedan tänka igenom svaret så att jag inte svarar fel. Extremt omständig också, ifrågasätter det mesta som andra tycker är självklara struntsaker, kan göra en hetsig disskusion av det mesta.

Jag är precis likadan!

Jag sökte utredning trots att jag inte har större svårigheter. Tror jag eventuellt kan ha aspergerdrag eller så är det något annat som spökar (borderline kanske?). Problemet i mitt fall är att jag inte vet vilken sorts hjälp jag behöver. På sätt och vis så hoppas jag att jag inte har aspergers syndrom, utan att jag har något som går att "bota" - det är väl delvis det som en eventuell utredning ska utröna.

Jag är placerad i kö och har varit sedan över ett år tillbaka. Det är mindre än ett år kvar då jag tror jag ska få komma på screening eller dylikt för att sedan kanske utredas.

Detta ger mig massor av tid att hinna stressa upp mig inför den eventuella screeningen.

Det enda jag gjorde var att prata med min psykolog, så fick jag en utredning, snabbt och smidigt...med diagnoserna AS och Tourettes som resultat. Det är så skönt för nu får jag massor med hjälp med det jag behöver. Har en familjebehandlare från socialen som hjälper mig med scheman och struktur för mig och sonen...har en kurator som lotsar mig vidare med hjälp med ekonomin och en massa andra saker. Ska få hjälp i min kontakt med arbetsförmedlingen. Får hjälp av habiliteringen med allt möjligt...ska få en smidig liten Handy, en slags fickdator med timer, almanacka och en massa bra saker... Så nu kommer det nog gå bättre för mig i livet än tidigare då allt var kaos..

Har nu skrivit en egenremiss till vuxenhabeliteringen, spännande att se hur den tas emot.

Jag gick till min husläkare som i sin turremitterade mig till en psykolog. Psykologen remitterade mig - efter en uppsjö tester - till neuropsyk. Enda kruxet är att väntetiden för att bli utredd i mitt län ligger på ca 18 månader. Hursomhelst, utöver väntetiden har det inte varit några som helst hinder att få remiss för en utredning.

Hoppas att det löser sig för dig. Även om det inte förändrar något i sak är det alltid skönt att veta.

Moloch skrev:Hoppas att det löser sig för dig. Även om det inte förändrar något i sak är det alltid skönt att veta

Tack! Och jag håller med, det förändrar ingenting, jag lär förbli den samma efter som för ev diagnos, men det skulle göra mitt sätt att se mej lite enklare, och jag skulle kunna dra några streck över saker jag har svårt att släppa.