Jag har varit med om det ett flertal gånger, i olika städer, av olika läkare och psykologer:
Att de vill vrida och vända på verkligheten för att få patienten (mig) att framstå som knäpp. Visst, man säger det inte rent ut, men jag kan ge några exempel:

-Man skrattar åt mig när jag pratar om mitt specialområde.

-Man använder ett förringande språk i journalerna. T.ex. Pat säger att han... Pat tror att han.. osv för att visa att pat - jag - nog är knäpp.

-Man struntar i biverkningar på mediciner, och ger ett intryck av att jag skulle ha inbillat mig.

-Man ber mig lyfta upp problematiken till "en högre nivå" och menar att jag nog har mått väldigt dåligt längre än vad jag insett. (alltså, man verkar uppfinna problem a posteriori för att få patienten att stämma in i diverse diagnostiska kriterier).

-Möten med läkare och psykologer mest liknar ett korsförhör där psykologen spelar energisk åklagare och läkare verkar utgöra domare?

-Skriver att jag är "närmast gränspsykotisk" när man inte förstår sig på/vägrar acceptera att patienten/jag sitter inne med kunskaper långt djupare än läkaren ifråga.

-Att man vägrar skriva ut benso för att man är felaktigt övertygad om att patienten inte kan hantera preparatet.

Är det fler som känner igen sig???

Efter att ha besökt psykiatrin på flera orter börjar det kännas som att "affärsidén" är att övertyga patienten om att han/hon är knäpp. Ska psyk verkligen vara till för att psyka patienter?

Jo, det finns naturligtvis undantag också (har mött några enstaka). Förövrigt kan sägas att jag i princip aldrig mött samma attityder på vårdcentralen; där verkar man leva i samma värld som patienterna.

Känner inte igen mig överhuvudtaget. Jag har alltid tagits på allvar och kunnat förmedla det jag vill säga på ett bra sätt. Att sedan olika läkare är olika kompetenta och olika bra på patientkontakt, det ser jag som självklart. Alla är olika. De gånger jag har stött på en sämre läkare, så har jag påpekat det och gått någon annanstans.

Skriver man inte så i en journal?

Pat upplever smärta i X, pat klagar över andningssvårigheter etc?

Inte på vårdcentralen, inte alltid i alla fall. Jag sa: "Jag har ont i vänster testikel." Läkaren dikterade i sin diktafon: "Ont i vänster testikel".

Dessutom är det ju svårt att ha ont utan att också tro att man har ont.

På psyk verkar man alltid lägga in en ofta orimligt stor skillnad emellan någon sorts objektiv verklighet och patientens verklighet <=> Patienterna är knäppa.

Som Lakrits sa, det finns olika bra läkare. Våldsamt olika bra kan jag tillägga. Men en sak som komplicerar det för oss på autismspektrum är att vi ofta har vårt eget beteende mot oss – tal, ordval, ögonkontakt, åtbörder, känslouttryck, sätt att tänka, rörelsemönster, allmän framtoning, vanlig medelmåttig personals blotta vetskap att man är autist.

Och tyvärr hjälper det inte alltid att läkaren/personalen borde veta att vi kan ha sådana problem och att de borde lyssna på vad vi säger: sådant som att avläsa andra brukar gå på folks reptilhjärnor (åtminstone bildligt talat) och är inget särskilt många kan ändra på. Men antagligen är det ett steg på vägen att vi själva blir medvetna om det här.

Har dryftats i trådar förr, tyvärr kommer jag inte ihåg någon.

Läkare är också bara människor och en del sätter patienten dit vart den tillhör: först,
men så är det långt ifrån alla case.
Det finns en stor skala hur läkarna är: allt från missbrukare, psykiska problem till de som verkligen brinner för sitt jobb och vill hjälpa, inte skada. Tro på mig jag har sett alla varianter och på nära håll. .
Det är också gamla tusentals åriga traditioner som fortfarande styr . Ni vet det var först shamaner, häxdoktorer o präster som ansågs att ha magiska makter att bota människor. De sågs att ha direkt kontakt med andar och Gud och status var hög. Långt efter det började man utbilda läkare som ärvde både status och makten att råda över liv och död. Egentligen är sjukvården en subkultur som delvis baseras på falska förväntningar och skadlig hierarki.

Så mycket går ju fel, inget att sticka under stolen, men fortfarande tänker till exempel äldre människor att "doktorn vet bäst ", då e det ingenting konstigt att äldreomsorgen ser ut så som det gör idag. Om äldre skulle vara mera krävande o veta sina rättigheter då skulle det bli ordning på detta.
Men doktorn vet inte alltid bäst, ibland/ofta är det faktiskt patienten som gör det.

Patienter har och kommer att ha mera makt inom sjukvården, patienter ska vara delaktiga i sin vård. Vården är inte topstyrd direkt från himlen 2012. Men det gäller att veta sina rättigheter när man kommer i kontakt med sjukvården.
Är du inte nöjd som patient, då har du alltid rätt att klaga på vården. Anhöriga har rätt att klaga också. Men det är långt ifrån alla patienter som vågar klaga. Men det är faktiskt så att genom att klaga så utvecklar patienter vården och det finns gott om kanaler att göra detta.
Först ska man ta det på plats med den/det som man är ickenöjd med. Tycker man att det räcker inte så ska man ta kontakt med verksamhetschefen. Det finns också Patientnämden och till slut även Socialstyrelsen.
Många patienter vet inte heller att dom har rätt att läsa sin journal om man vill, det är också bra att veta osv.

Socialstyrelsen har bra webbsidor, det är bra och kolla deras info då och då.

Nu blev det här för långt svar.... Jag har mycket mera på hjärtat men jag tror att jag sätter punkten hit.

Har inte haft så mycket kontakter med psykatrin men har ofta kännt mig förringad och nedvärderande bemött av läkare. Undantagen är färre än de negativa erfarenheterna.