Hej

Jag är nyreggad här, har lurkat omkring här ibland och smygläst lite.

Vart ska vi börja... jo jag fick min AS-diagnos (bland annat) vid 13-14 års ålder på BUP och är nu 20 år.

Det senaste halvåret har jag börjat känna vad jag tror är ångest och deppresion, jag är ingen doktor själv så jag vet inte om så är fallet. Men känslan att allt är meningslöst och att inget är kul längre blir allt starkare. Ibland så brukar jag "skada" mig själv, då känns det lite lättare ett tag men sen kommer allt igen.
Allra helst vill jag bara ligga i sängen och sova bort dagarna om så gick. Vidare så har även självmordstankar blivit allt större. För några år sedan så tyckte jag nästan att folk med sådana tankar var lite knäppa, men sedan så började det gnaga i huvudet på mig. Det började kanske dyka upp någon enstaka gång för att gå till att det är som nu, att jag nästan tänker varje dag hela tiden på det.

Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till, det kan nog vara många orsaker till att det är som det är men jag vet inte riktigt varför det dykt upp just nu. Skönt att skriva av sig lite iallafall.

Kontakta psykiatrin om du inte redan har kontakt.
Jag gissar att antidepressiva skulle hjälpa dig lite på traven bl.a.

Hej och välkommen! Eftersom du har en ASdiagnos redan och mår så dåligt tycker jag att du ska kontakta psykiatrin. Är det så att du lämnat BUP och nu inte har en kontakt inom vuxenpsykiatrin kanske? Jag tycker att du ska ta kontakt med vuxenpsykiatrin /neuropsykiatrin alt kontakta BUP så att de kan hjälpa dig vidare alt sjukvårdsrådgivningen! Inget att fundera på!

Gäller BUP för mig då, jag är ju ändå "trots allt" 20?

Någon vidare kontakt med varesig BUP eller övrig psykiatri har jag inte haft efter att jag fått min diagnos då det helt inte har behövts så jag är lite ringrostig på det planet.

Jag menar att du kan kontakta BUP eftersom du tidigare varit i kontakt med dem. De kan hjälpa dig vidare. Eller gå direkt till psykiatrin som Lowas skrev. Man kan alltid ta kontakt med närmaste vårdcentral och gå via husläkaren också.

Tack

Mjo jag kan se om jag kan höra mig för lite, det blir mycket nytt för mig nu.

Då jag fortfarande bor hemma så väntar det största problemet att jag har väntat med att söka eventuell hjälp - att jag måste berätta hur jag mår för min mamma. Jag vet inte varför jag är så rädd för att berätta hur jag egentligen mår istället för att bara låtsas som att jag mår hur bra som helst.

Nåja jag får försöka ta en sak i taget, får se i vilken ända jag börjar

Du behöver nödvändigt vis inte berätta för mamma det första du gör, det löser sig.
Om du vill kan du dra en lögn om att du bara pratar om din AS.
Om man har en depression ska man söka hjälp bums.

Geroi skrev:.. att jag måste berätta hur jag mår för min mamma. Jag vet inte varför jag är så rädd för att berätta hur jag egentligen mår istället för att bara låtsas som att jag mår hur bra som helst.

Om du mår så dåligt som du säger så har nog din mamma märkt det (mammor har betydligt bättre koll än man tror). Troligtvis så vill hon inte "grotta" i det av rädsla att göra saker värre genom att hon "lägger sig i".

Som sagts tidigare i tråden, kontakta Vuxen-psyk på din ort snarast - bara att få någon att snacka med brukar hjälpa ganska mycket.

Du har nog absolut rätt Juggernawt. Jag ska försöka ta tag i det nu och höra mig av hos Vårdcentralen så får jag se.