Jag fick kontakt med psykiatrin i och med en dom i senare tonåren tror jag var nitton tjugo år. valde alternativet 20 - 24 då det var då jag hade som jag började ha kontakt med dem. Detta var i mitten på 80-talet så inga diagnoser.

Det var diskussioner om att kontakta psykiatrin när jag var i förskoleåldern också, men min mor stoppade detta, vilket nog var bra, med tanke på hur psykiatrin fungerade på 60-talet.

Första gången vid 35. Gick käpprakt in i väggen. Innan dess hade jag försökt jävligt mycket att vara så normal som möjligt. Levde i jätte förnekelse tills sanningen hann ikapp.
Till slut blev jag utsparkad från psyket. 'För frisk'. Då tog mitt tålamod slut o jag friskförklarade mig själv
på egenhand.

Andra gången vid 39. Då dog en släkting oväntad. Jag levde två år i mörkret. Ingenting hade någon mening eftersom man skulle ju ändå dö. Köpa ny jacka? När, varför? Jag kommer ju dö ändå? Ska jackan med i kistan eller? Typ.

Tredje gången giltig och det var vid 42-43 och där är jag fortfarande. Nu var det vidareutbildning och högre position med mera krav och jävligt tufft motstånd som knäckte mig. Men utan att jag visade en enda signal utanpå. Om folk bara visste!
Det är det som är felet. Att inte låta det synas.
Jag behåller ansiktet även om det skulle kosta mitt liv.
Hur klokt är det???

Jag undrar om jag har några bipolära tendenser med? Om man tänker mitt dynamiskt liv. Det är väl inte totalt uteslutet omöjligt om man har AS.

Men som sagt; tredje gången giltig. Nu försöker jag inte ens utan mediciner längre. det är ingen ide.

Första kontakten med psykiatrin var när jag skulle utredas.

Första kontakten på eget initiativ för NPF-utredning vid 38 års ålder.

När jag var 16 år, eftersom mamma var orolig över mina extrema ångestattacker. När jag var 17 år talades det om AS, men vi avböjde utredning eftersom vi trodde att det var samma sak som klassisk autism (sitta och gunga, vara i sin egen värld). Har alltså gått i samtalsterapi i snart 10 år, med AS-utredning nu bara de senaste månaderna.

Tror jag var 12 första gången. Då jag var 16 träffade jag en överläkare som misstänkte Asperger, då jag var 22 fick jag diagnosen. Det gick verkligen snabbt

Skulle fylla tjugoett när jag självmant tog kontakt med psykoterapeuten på universitetet. Fick ångestattacker runt jul som jag först trodde var astma, så på vårterminen sökte jag upp henne när de på vanliga akuten konstaterat att jag tydligen hade panikångest. Jag blev mycket förvånad.

Hon var väldigt bra på panikångesthantering och vid valborg så mådde jag "konstigare än vanligt, så jag vet inte om jag är så sugen på att leva", som jag uttryckte det. Hon skickade mig direkt till psykakuten - den underbara människan! - och sedan tog det x antal år innan jag kom in i kön till NPF-utredning.

tror jag var på någon slags bedömning hos barnpsykolog i treårsåldern då min lillasyster gick bort, men vad jag minns var det inte mer än några gånger så jag vet inte om det ska "räknas". jag utgår från att jag bedömdes vara helt normal eftersom min mor aldrig tagit upp det i samband med utredningar etc.

mor skickade mig sedermera till en ruskigt bra och varm psykoterapeut på den lokala ungdomsmottagningen då jag var 16-17, hade fimpat skolan och bara gick hemma och mådde apa. där gick jag sen tills jag fyllde 18 och fick flytta till vuxenpsyk.
tror inte vi kom fram till så jäkla mycket konkret (diagnoser, åtgärder osv) egentligen, men hon var väldigt stöttande, försökte inte stressa fram något av mig då jag hade extremt svårt att prata och tog mig verkligen på allvar i min ångest - annars är det så himla mycket "åh men det är SVÅRT att vara ung, ALLA har det tufft i din ålder" när man är tonåring.

npf-diagnos blev det dock inte förrän jag var... 24? om jag minns rätt. och då i form av adhd/tourettes med muntligt tillägg att jag ev. har små drag av autism. men det är nog så att de dragen är mycket större än någon begripit och jag väntar i skrivande stund på as-utredning (och fyller 29 i år).