På den gamla goda tiden böjdes bl a följande verb starkt:

Simma - sam - summit

Dräpa - drap

Hjälpa - halp -hulpit

Stjälpa - stalp - stulpit?

Vräka -vrok

Väga - vog

Stå - stog (fortfarande kvar i talspråk)

De starka verb som finns kvar kanske är särskilt vanliga och finns kvar därför? När barn böjer så böjer de i början alla svagt (regelbundet), vilket visar att de omedvetet lärt sig huvudregeln.

Ligga - låg - legat

Sitta - satt - suttit (setat?)

Finna - fann - funnit

Se - såg - sett

Äta - åt - ätit

Dricka - drack - druckit

Gå - gick - gått

- Jag har gikt. - Det heter inte "gickt", farfar, det heter "gått".

Någon kan säkert komplettera med fler verb som böjts starkt förr och fylla i de former jag inte kan.

Alien skrev:Stå - stog (fortfarande kvar i talspråk)

Stog är en yngre (om jag minns rätt ursprungligen östmellansvensk) form för sto, av stod, analog med dog och log där g:et också är tillagt i efterhand; alla de formerna är starka.

Tre starka verb till av många fler:

brinna – brann - brunnit
ge – gav – gett (har numera hört yngre vuxna säga gedde)
klyva – klöv – kluvit (jämför kluven; där finns nog även medelålders som säger klyvt, klyvd)
stryka – strök – strukit (anmärkning som ovan)
... ...

Alien skrev:Stjälpa - stalp - stulpit?

Jodå.

Alien skrev:Sitta - satt - suttit (setat?)

Suttit (förr även sutit) lär faktiskt vara nyare analogibildningar till andra starka verb; setat lär vara äldre, men ännu äldre är sitit (med kort både i och t i första stavelsen, så idag skulle det ha lytt sitit eller sittit); jämför tyskans sitzen – saß/sass – gesessen.

Zombie skrev:

Alien skrev:Stå - stog (fortfarande kvar i talspråk)

Stog är en yngre (om jag minns rätt ursprungligen östmellansvensk) form för sto, av stod, analog med dog och log där g:et också är tillagt i efterhand; alla de formerna är starka.

Le hade g (gh) i pluralen (och i konjunktiven), jfr. isl. hann hló, þeir hlógu.

Zombie skrev:Tre starka verb till av många fler:

brinna – brann - brunnit
ge – gav – gett (har numera hört yngre vuxna säga gedde)
klyva – klöv – kluvit (jämför kluven; där finns nog även medelålders som säger klyvt, klyvd)
stryka – strök – strukit (anmärkning som ovan)
... ...

Det finns även exempel på att stark böjning breder ut sig, såsom att bytte blir till böt.

Zombie skrev:

Alien skrev:Sitta - satt - suttit (setat?)

Suttit (förr även sutit) lär faktiskt vara nyare analogibildningar till andra starka verb;

Även pluralformen sutto är en sådan bildning, liksom buro och stulo. De äldre formerna är såto, båro, stålo. Förebilderna för de nyare formerna finns hos tredje klassens avljudsverb, som har "ursprungligt" u i pret. ind. pl. och pret. konj.: funno, drucko, brunno, bundo m.fl. Jämför svenskans de sutto och drucko med isländskans þeir sátu og drukku.

Fler exempel på att svaga verb får stark böjning är ringa-rang och lysa-lös vilka jag kan komma på mig själv med att säga (inte att det är fel, tvärtom). Vet inte om supinum för dem är lika vanligt dock. Och i vissa dialekter är det ju mer produktivt, har hört klippa-klöpp-kluppit och säkert fler. Så det går inte uteslutande åt ett håll.

Det går alltså även åt motsatta hållet, att svaga verb börjar böjas starkt. Ett annat exempel. Förr: sprida-spridde-spritt, nu även: sprida-spred-spridit. Och så blandar man: sprida-spred-spritt. Enligt dagens DN, Fråga om språket.

Så nu undrar jag om fler starka verb blir svaga (regelbundna) el tvärtom. Forskning behövs!

En variant är att sammansatta verb börjs svagt, som nämnts i en tidigare tråd

Zombie skrev:Yngre folk har också börjat säga ansedde och övergedde.
Det vill säga vanliga substantiv och verb är uppenbarligen — eller har blivit — svåra att känna igen så fort de avleds eller sammansätts. Folk kopplar inte. Har ordet då en mindre vanlig böjning ersätter man alltså den med den man skulle använda i ett nybekant ord.

Sedan går det väl vidare därifrån. Tror faktiskt jag har hört "normala" vuxna säga lusar och gedde också ibland. Men omböjningen av de enkla orden är också en process för sig, som har varit igång i hundratals år.

post601339.html#p601339

Apropå hjälpa - halp - hulpit:

"Androm haffuer han holpet, sigh sielffuom kan han icke hielpa" (Markusevangeliet 15 kap) Antar att ändelsen "om" betyder dativform.

Alien skrev:"Androm haffuer han holpet, sigh sielffuom kan han icke hielpa" (Markusevangeliet 15 kap) Antar att ändelsen "om" betyder dativform.

Ja, den förekommer i dativ, närmare bestämt i mask. dat. sg. och i alla genus i dat. pl. Fem. dat. sg. har i stället -re (-ri) och neut. dat. sg. -o (-u). Jämför med isländskan:

http://www.snerpa.is/net/biblia/markus.htm

Öðrum bjargaði hann, sjálfum sér getur hann ekki bjargað.

I femininum däremot:

Sjálfri sér getur hún ekki bjargað.
Sig själv kan hon inte rädda.

I pluralis -um oavsett genus:

Öðrum körlum bjargaði hann.
Öðrum konum bjargaði hann.
Öðrum dýrum bjargaði hann.

Kanske en ordagrann översättning kan hjälpa orienteringen i de isländska formerna:

HGJ skrev:

Öðrum bjargaði hann, sjálfum sér getur hann ekki bjargað.

Andra ("Androm") bärgade han, själv sig [särskild dativform där, försvann som dativ tidigt ur svenskan men finns kvar i uttrycket i sär] gitter han icke bärgat.

Verbet gitta, isländska geta, har vi även i engelskans get.

HGJ skrev:Öðrum körlum bjargaði hann.
Öðrum konum bjargaði hann.
Öðrum dýrum bjargaði hann.

Körlum, konum och dýrum = karlar, konur (kvinnor, "konor") och dýr (djur) i dativ.

Zombie skrev:Kanske en ordagrann översättning kan hjälpa orienteringen i de isländska formerna:

HGJ skrev:

Öðrum bjargaði hann, sjálfum sér getur hann ekki bjargað.

Andra ("Androm") bärgade han, själv sig [särskild dativform där, försvann som dativ tidigt ur svenskan men finns kvar i uttrycket i sär] gitter han icke bärgat.

Där har vi ännu ett starkt verb som har blivit svagt. Enligt Zoëgas ordbok över fornisländskan är svag böjning av bjarga sällsynt:

http://norse.ulver.com/dct/zoega/b.html

bjarga (berg; barg, burgum; borginn), v.

bjarga (að), v. (rare), = preceding

Wiktionary upptar däremot endast svag böjning av detta verb (vad den nutida isländskan beträffar):

http://is.wiktionary.org/wiki/bjarga

Detsamma gäller hjálpa, bortsett från att Zoëga här inget säger om hur vanlig den svaga böjningen är:

http://norse.ulver.com/dct/zoega/h.html

hjálpa (help; halp or hjalp, hulpum; hólpinn), v.

hjálpa (að), v. = prec.

http://is.wiktionary.org/wiki/hj%C3%A1lpa

Med stark böjning skulle vi få:

Öðrum barg hann, sjálfum sér getur hann ekki borgið.

HGJ skrev:

Alien skrev:"Androm haffuer han holpet, sigh sielffuom kan han icke hielpa" (Markusevageliet 15 kap) Antar att ändelsen "om" betyder dativform.

Ja, den förekommer i dativ, närmare bestämt i mask. dat. sg. och i alla genus i dat. pl. Fem. dat. sg. har i stället -re (-ri) och neut. dat. sg. -o (-u). Jämför med isländskan:

http://www.snerpa.is/net/biblia/markus.htm

Öðrum bjargaði hann, sjálfum sér getur hann ekki bjargað.

I femininum däremot:

Sjálfri sér getur hún ekki bjargað.
Sig själv kan hon inte rädda.

Det är denna dativändelse -om som avslutar formen honom. Det motsvarande feminina -re förekommer i henne (n + r blir här nn).

kiddie skrev:Och tack och lov rökte (eller rökade som man sa...) ingen i mitt hem. Eventuellt att en gäst rökte men det var ovanligt. Tror mina föräldrar som var rökare innan de fick mig inte ville känna sig frestade.

Rökar och rökade är väl nya ord av det som jag börjde höra under de sensate 10 åren. I började såg jag det som en grej som folk från Skåna sa men nu verkar det vara välspritt bland unga att "man rökar" och "han var ute och rökade". För mig låter det lite som gedde istället för gav och stångar och tångar och sparde dokumentet.

Kanske ett mer logiskt språkbruk. Röker är nåt som råkar brinna gör. Rökar är en medveten handling av en människa. Jaja...

Moderator: Detta och de två följande inläggen är flyttade (med postarnas tillåtelse) härifrån svart-med-hygienen-t26698-264.html

Moggy skrev:"man rökar" och "han var ute och rökade".

Inget nytt. Så sa min morfar i Västergötland.

Är nog att det kommer söderifrån. Trots att jag enligt dialekktråden kommer från Norrland kommer jag från lite söderöver sådär.

Den vanligaste böjningen av byta är byter-bytte-bytt. Stark böjning.

Det finns en annan stark böjning: byter-böt-bytit

Det finns en handfull verb med y i stammen som uppträder med skiftande böjning, nämligen ryka, byta, lyda, lysa, mysa, nysa, rycka, trycka, knycka, (be)tyda. Det går att säga såväl rykte som rök, myste som mös.

Några har i dag den starka imperfektformen som huvudform (rök, nös), andra den svaga (lyste, myste). För en del av dem är den svaga böjningen är den ursprungliga, men de har fått alternativ stark böjning i analogi med andra riktiga starka verb, som bryta-bröt-brutit, smyga-smög-smugit, flyga-flög-flugit.

https://sv.wiktionary.org/wiki/byta

Och så finns det ytterligare en form, en dialaktal form i södra Sverige som är svag: bytar-bytade-bytat

"Jag har växt" verkar man säga oftare numer, för mig låter det fel.

Min far sa att han sam i sjön. Tycker jag med låter fel. Summit sa han aldrig.

Myste låter felaktigt. Ryste med! Men har myst/ryst låter rätt.

Strök låter rätt, men inte strykte, dock låter strukit och strykt rätt.

Helt kaos alltså.

http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/sta ... 943151.svd

Min pappa kunde säga "... har stuckit en tröja" i stället för det standardmässiga "... har stickat en tröja".

Verbet sticka böjs starkt eller svagt beroende på betydelsen.

Ja, getingen sticker, stack, stuckit liksom stinger, stang, stungit. Likaså "sticka" i betydelsen "sticka iväg".
Däremot stickar, sickade, stickat en tröja. Antar att din far skojade.

Undrar om de olika "sticka" är samma ord el om de har olika ursprung.

Alien skrev:Antar att din far skojade.

Snarare kan det ha varit en felsägning eller också berodde det på hans dialekt. Han var född och uppvuxen i en liten by i Västerbotten och använde massor av ovanliga dialektala ord och uttryck.

Alien skrev:Undrar om de olika "sticka" är samma ord el om de har olika ursprung.

Troligen är det två olika, men besläktade, ord.

En stucken tröja är något annat än en stickad tröja, men den stuckna tröjan kan ju också vara stickad.

Ett annat verb som numera kan böjas starkt eller svagt beroende på betydelsen är spinna.

Det böjs alltid starkt i de äldre betydelserna ...spann garn, har spunnit garn, katten spann, katten har spunnit...

Men i betydelsen "utöva träningsformen spinning", "cykla på motionscykel" är det gångbart att använda svag böjning: spinna, spinnade, spinnat.

Alien skrev:Ja, getingen sticker, stack, stuckit liksom stinger, stang, stungit. Likaså "sticka" i betydelsen "sticka iväg".
Däremot stickar, sickade, stickat en tröja. Antar att din far skojade.

Undrar om de olika "sticka" är samma ord el om de har olika ursprung.

Getingens stickande och stingande är i alla fall ursprungligen samma verb. Endast i pret. ind. sg. är ck (kk) ljudlagsenligt. Stang blev genom den urnordiska slutljudsskärpningen stank, och sedan assimilerades nk till kk. Således: stinga, stack, stungo, stunge, stungit. (Jfr gick men gingo och ginge, fick men fingo och finge.) Övriga former har uppkommit genom analogi. Verbet stinga har alltså kluvits i två verb: stinga och sticka.

Samma sak har hänt med springa. I stället för springa, sprack, sprungo, sprunge, sprungit har vi fått de två verben springa, sprang, sprungo, sprunge, sprungit och spricka, sprack, sprucko, sprucke, spruckit, vilka dessutom fått olika betydelse.

Min dotter på 8,5 år använder vissa starka böjningar som hon varken fått familj, bekantskapskrets, dialektalt (vi bor i Stockholm) eller standardspråket vad jag vet. Så tydligen kan barn göra åt andra hållet också. Exempel på hennes böjningar:
Trycka - tröck
Ringa - rang

Vissa verb böjer jag efter sammanhang, t.ex. frysa - frös/fryste - frusit/fryst och smälta - smalt/smälte - smultit/smält.

Nargil skrev:Min dotter på 8,5 år använder vissa starka böjningar som hon varken fått familj, bekantskapskrets, dialektalt (vi bor i Stockholm) eller standardspråket vad jag vet. Så tydligen kan barn göra åt andra hållet också. Exempel på hennes böjningar:
Trycka - tröck
Ringa - rang

Men det är ju i stort sett normala böjningar så det är nog ingenting hon hittat på själv. Kanske hon har någon lärare med dialekt?

Huggorm skrev:

Nargil skrev:Min dotter på 8,5 år använder vissa starka böjningar som hon varken fått familj, bekantskapskrets, dialektalt (vi bor i Stockholm) eller standardspråket vad jag vet. Så tydligen kan barn göra åt andra hållet också. Exempel på hennes böjningar:
Trycka - tröck
Ringa - rang

Men det är ju i stort sett normala böjningar så det är nog ingenting hon hittat på själv. Kanske hon har någon lärare med dialekt?

Det där är väl ganska typiskt uppländskt? Tröck har jag hört många gånger.

Jag har ofta hört det här på västkusten också