Jag tror inte att du fick AS light direkt när jag läser ditt inlägg. Men visst är det så att man blir expert på att spela VANLIG! Men det håller inte i längden för en dag tar orken slut och när man blir uppemot 30 har man inte heller lust med det för då känner man att det är så enormt viktigt att leva sant och "på riktigt". Jag ifrågasatte hela mitt så kallade liv då och fick en totalkris då. Jag tror att det skulle hjälpa dig att börja träna dig själv på olika sätt. Det behöver vi alla med AS. Du behöver acceptera dig själv som du är och ge dig själv en stor KRAM. Du är riktigt duktig!!!!!!

@ Upside_Down, att döma av listan med besvär tycker jag inte att du kan kalla dig Asperger light. Det finns massvis av grejer där som jag inte har haft problem med och ändå har jag en klar och tydlig AS/HFA-diagnos.

Supernova: Hur jag skulle träna mej själv vet jag inte riktigt hur? Hoppas att du löste din kris och att du nu lever efter hur du vill leva ditt liv sant och på riktigt som du beskriver det! stor kram och massa tack för att du tog dej tid att läsa och dela med dej av dina erfarenheter!

atoms: Känns rätt skönt att läsa det du skriver då jag när psykologen som träffat mej 2 ggr samt hjälpt mej läsa journalen ifrågasatte allt om att jag ens skulle ha en diagnos ens, hon påstod att hon aldrig skulle ha diagnosticerat mej med någon form av diagnos ens. Fick en smärre kris kändes det som då så det känns lättare att acceptera när några i alla fall är på samma sida som mej så tack!

Orkar inte svara i detalj (för närvarande åtminstone), men i korthet reagerade jag som atoms.

Om du nu verkligen var lugnare i skolan än hemma tycker jag det verkar konstigt att en psykolog som jobbar med NPF-ungar inte tar som ett varningstecken. Så var det för mig och vad jag har förstått rätt många andra: borta försöker man göra allt rätt tills man skulle sprängas om man inte hade någonstans att sedan släppa på trycket. Såvida nu inte psykologen hade andra faktorer som vägde emot i just ditt fall.

Eller kanske du inte var så lugn i skolan som de ville ha det till när de hänvisade till dina hemförhållanden? Men som jag skrev förut, trassliga förhållanden kan ju vara rätt utmärkande för en NPF-familj. Det kanske också var så att skolan missade eller kunde bortse från en del av dina problem i skolan genom att skylla ifrån sig?

Zombie: enligt psykologen var det just att jag ändå fungerade såpass bra i skolan som var motvägande, hon menade på att barn med aspergers inte kan hålla ut utan reagerar helt efter det som de för tillfället utsätts för. Jag var ju alltid ganska så lugn och välfungerande när jag var borta men ju längre jag varit borta desto värre blev mina utbrott jag fick när jag väl kom hem, plus det faktum att det var mina föräldrar och inte skolan som tog kontakt med habiliteringen, de trodde ju då att jag hade AD/HD och visste ju inte ens om att aspergers existerade.

Vissa svårigheter fanns ju i skolan, men de bortsåg ju dessa helt.. :s

Men tack för du tar dej tid o svara iaf känns betydligt bättre nu än för nån vecka sedan

Upside_Down skrev:enligt psykologen var det just att jag ändå fungerade såpass bra i skolan som var motvägande, hon menade på att barn med aspergers inte kan hålla ut utan reagerar helt efter det som de för tillfället utsätts för.

I så fall har hon helt enkelt fel. Offer för den vanliga schablonbilden, ansluter sig till en skola som i praktiken ställer upp egna diagnoskriterier förutom de etablerade eller har inte uppdaterat sig på en massa år, vad vet jag. Vi är tvärtom rätt många diagnosticerade aspergare som är alldeles för bra på att hålla ut för vårt eget bästa och var det redan som barn. Synd om de barn som blir utan hjälp de kanske måste ha för att fungera i framtiden.

Jag tror att för mej berodde det på dagsformen.
Är man väldigt trött eller hungrig klarar man ingen uthållighet. Är man splittrad och har mycket adhd den dagen reagerar man mer impulsivt också, kanske börjar tjabba emot. Är det fel person som är inblandad i det hela också blir man säkerligen felaktigt behandlad också och man blir ledsen. En sån dag kommer utbrotten innan man hinner komma hem från skolan.
Trots att jag lyckades hålla ihop mej tills jag kom hem oftast så var de de enstaka tokdagarna man blev dömd för hela tiden.

Har man rätt förutsättningar klarar man skolan även om man har både ADHA och AS.
I rätt miljö är man inte funktionshindrad

Upside_Down att det som står i journalerna inte stämmer med vad du själv har upplevt är inte så konstigt. Enligt mina erfarenheter så stämmer det nästan aldrig helt vad som står i journaler utan det kan bli en del missuppfattningar. Och vad en person säger som du träffat såpass lite säger tycker jag inte att du ska fästa dig alltför mycket vid.

Zombie: Mjo jag hade väl egentligen tur som fick diagnosen av en annan psykolog när jag var liten, men det är synd att det numera är hon som har hand om alla som söker till just den habiliteringen när det gäller diagnosticering. Det lär ju mycket möjligt bli precis så som du säger, barn som lär få kämpa utan diagnos och utan den hjälp dem behöver

Bjäbbmonstret: Har väl tack vare lite stöd från folk här börjat förstå det så tack

Supernova: Känner jätteväl igen mej i det du skriver, mina problem flukturerar jättemycket med mitt mående och hunger och trötthet var ju inget man direkt kände då, det gick tillslut bara över en gräns då allt urartade och de enda man kände var att nått var fel men inte vad. I mitt fall så skyllde de ju att det var ett normalt beteende för ett barn som hade föräldrar som bråkade vilket också blev lite problematiskt när de skulle sätta diagnos då skolan ändå tyckte jag betedde mej normalt.

supernova skrev:Har man rätt förutsättningar klarar man skolan även om man har både ADHA och AS.
I rätt miljö är man inte funktionshindrad

Så sant så!

Blev ganska nyligen diagnostiserad själv och alla jag kommit i kontakt med utanför familjen och psykologerna håller inte med om att den passar in på mig.
Jag kan inte avgöra om det är för att jag lyckats träna in betingade reflexer som väldigt mycket liknar en NTs sociala beteende hos mig själv eller om jag helt enkelt upplever mina problem som allvarligare än dom är.

När jag var liten trodde alla att mina problem härstammade ifrån en jobbig familjesituation så jag togs ifrån den och det blev bättre tills jag började lågstadiet.
Finns inget bättre än lågstadieungar för att peka ut det svarta fåret antar jag.

Så nu när jag fått diagnosen har saker och ting verkligen börjat gå upp för mig och min familj. Även om den kanske inte är så allvarlig.

TechnoDrop: Det du säger är dock sant, man lär sej reagera och agera utefter hur andra beter sej även om det tar så himla mycket energi att spela "normal", sortera bort syn och hörselintryck etc som inte är relevanta. Men om du nu fått en diagnos så skulle jag nog råda dej att försöka lära dej mer om den, försöka klura ut vilka problem du känner igen dej i och sedan ta emot de verktyg du får för att enklare hantera den
Mina problem skylldes ju av skolan också på en lite bråkig hemsituation men jag lyckades få min diagnos ändå. Hoppas det löser sej för dej nu när du vet

Upside_Down skrev:TechnoDrop: Det du säger är dock sant, man lär sej reagera och agera utefter hur andra beter sej även om det tar så himla mycket energi att spela "normal", sortera bort syn och hörselintryck etc som inte är relevanta. Men om du nu fått en diagnos så skulle jag nog råda dej att försöka lära dej mer om den, försöka klura ut vilka problem du känner igen dej i och sedan ta emot de verktyg du får för att enklare hantera den
Mina problem skylldes ju av skolan också på en lite bråkig hemsituation men jag lyckades få min diagnos ändå. Hoppas det löser sej för dej nu när du vet

Jorå. Det har inte gått speciellt länge men jag och min mamma har läst böcker om ämnet nu. Det är också trevlig att i samband med det har vissa krav som ställts på mig minskat.

Jag har alltid mått dåligt över kritik som hur lat och tanklös jag är och att jag tycks sakna förmågan att ta egna beslut. Har dock alltid upplevt att jag gjort mitt bästa.

Det kommer nog gå långsamt uppåt.

När jag fick min diagnos i 40 års åldern började jag också förlåta mej själv för att jag har sett ned på mig själv utifrån alla överkrav som andra ställt på mig. Hur ska man kunna göra saker som man inte kan... Vad som hände mer var att jag kunde släppa all skuld som jag har gått och dragit på hela livet. Vilken befrielse att känna att man är helt rätt, har man diagnos så ska man vara sån här som jag är sen får alla andra bara ge sig. De kan inte bestämma hur man ska vara...för jag kommer att vara typ så som jag är nu och passar det inte kan de bara dra.

Till Upside down. På tal om AS light så kan det vara så att ens funktionsnedsättning kan vara ganska gravt och man kan vara ganska ohanterlig i många sammanhang eftersom man har en ojämn mognad. För mej är det så i alla fall. Det finns inga synliga tecken på mej, har lite entonig röst bara, jag har lätt att ta kontakt och uppfattas som en stark person och är ganska smart när det gäller det jag är intresserad utav. Det som andra kan tycka är svårt har jag förmågan att fixa men sen alla lätta saker som går automatiskt för andra har jag stora svårigheter med. Jag kan gå runt i timmar i stan helt genomsvettig för jag inte kan välja vad jag ska köpa. Ringa hem till min man och fråga honom vad han tycker, röd eller grön så tar jag det han säger bara och blir helnöjd bara valet är över. Eller att ha ett fungerande samtal med vårdpersonal, det bara låser sig och jag får inte fram nåt jag egentligen borde säga. Blir så distraherad utav miljön och att de skriver journaler på det jag säger och det bara låser sig totalt. Blir alltid fel med dem.
Samma på jobb, har alltid fått alldeles för mycket ansvar för att jag ser så välfungerande och duktig ut sedan efter ett tag har jag drunknat i allt ansvar eller kollapsat in i ångestattacker eller varit vansinnig för att alla missförstår en och för varje gång fått sämre och sämre självförtroende. Nu är det skillnad när man har uppgjorda gränser och en handledare som tar hand om en. Mycket lycklig och glad nu

Det dummaste man kan göra är att inte vara ÄRLIG och säga som det är och inte gå in i nåt sjukt spel. Detta och detta kan jag göra bra och detta och detta kan jag inte, det behöver jag hjälp med. När man är ärlig så får man ofta en ärlig respons har jag märkt.....
Och när man har kontroll på sitt liv, planerar utefter sina möjligheter, har rutiner till hjälp så man klarar av varje dag så blir varje dag tillslut år ut och år in i en fungerande verklighet. Det är att börja tänka TRÄNINGTÄNK! Jag kan komma med lite förslag om du vill.

Supernova: Jag har väl alltid försökt att dölja mitt asperger men de funkade inte när arbetsförmedlingem sa fel till mej, lät mej börja en utbildning och 2 veckor senare ringde och sa att de gjort fel men kunde jag hitta en praktik inom en vecka skulle det fortfarande gå.. Jag kan inte reagera och göra saker på såpass kort notis utan jag behöver massa förberedande tid osv så då bröt jag ihop. Men habiiliteringen hjälpte mej och ringde AF och förklarade och då var allt plötsligt lugnt och okej igen.

Och du får jättegärna skriva förslag till ditt träningstänk om du orkar och vill hade blivit massa glad då

Förstår att du bröt ihop, usch. Har varit under rehab nu ett tag och har fått många såna bryt men man får tänka på att de inte vet hur det de säger och gör mottages. De har ingen kunskap helt enkelt men det är ju jättebra att du har någon som kan "ta över" sånt du inte klarar. Det MÅSTE vi ha. Jag har en kontaktperson från kommunen som jag överlämnar allt sånt till nu och på jobbet en handledare som blir aktiverad så fort nån kommer och bråkar med mej. Så jag är avlastad nu.

Men jag tycker att du ska börja med MENTAL TRÄNING till att börja med. Det är som att rundsmörja och förnya hjärnan varje dag, när man kommer in i det så kan man inte klara sig utan sedan.
Man ligger på ett helt tyst ställe som är bekvämt typ i sängen. Sen försöker man helt släppa hjärnan fri. Försök inte kontrollera vad den ska tänka utan träna dig på att låta den tänka det den vill tänka utan att låta ditt medvetande lägga dig i. Då kan alla saker som man har förträngt komma fram, fixeringar som man inte kommer längre med i sitt medvetande och tillslut kan också rädslor komma fram. Och när du blir medveten om vad hjärnan egentligen håller på att tänka så kan du börja förstå dig själv. Så efter 20-30 minuter försöker du stänga igen hjärnpåsen och gå vidare in i att tänka medvetet eller älta det som har kommit upp. Tex om det har kommit upp ledsenhet för att någon inte varit snäll emot dig så kan du medvetet tänka, stackars mej vad jag är ledsen.... eller gråta lite kanske. Var generös mot dig själv och var inte hård eller dömmande. Eller om du känner av någon rädsla för något kan man vänja sig vid det och acceptera för sig själv att jag är så rädd för framtiden eller för kursen jag ska börja tex. Vågar man närma sig sina problem så blir de helt plötsligt så mycket mindre kommer du att märka.
Sen tar man en stund åt att lämna färdigtänkta problem och rädslor. Tänker positiva tankar kanske mediterar över någon positiv vers eller bibelord. Kanske kommer fram till ett förlåtande mot någon annan eller mot sig själv.

Många lägger in något andligt i mental träning också som buddister kallar det mindfullness och är man kristen kan man kalla det inre bönen. Men det är ju helt upp till vad för kraft eller andlig energi man vill tillföra i sitt liv.

Man sparar enormt mycket energi på detta, är gladare och friare. Får mycket mindre ångest om man har det och man känner en själslig frid.

Det tar lite tid att lära sig men du får pröva dig fram lite. Vad tror du om det? LYCKA TILL!!!

(jag har lite mer träningsgrejer men det är bra med en sak i taget tror jag)

Supernova: Var väl kanske inte riktigt sådan träning jag trodde det skulle vara tänkte mer på saker som underlättar för vardagen när man är igång och ex jobbar eller i andra sociala sammanhang men det är ändå rätt vettigt att så att säga tömma hjärnan om kvällarna, brukar göra det när jag ligger på spikmatta och då är det alltid lättare att somna och komma till ro, har gjort detta i nu 2 veckor och det märks skillnad! spikmattan gör att du slappnar av och du får även en endorfinutsöndring och numera vill jag inte behöva klara mej utan den!

Kan försöka lägga in litet av det du skriver när jag ska ligga på den nästa gång, det är i alla fall värt några försök
Tack igen för tipsen

Ok! Du kanske skulle kunna testa att Fem S a hemma om du vill ha hjälp med att hålla i ordning på saker och ting. Det underlättar i vardagen och ger en väldigt mycket energi. Du kan googla på 5 S så kommer det upp massa om det.
Men spikmatta kanske vore nåt för mej med, har aldrig testat det, det verkar göra lite ont bara.

Jag är ingen expert på området men jag tror att det mer korrekta skulle vara att man fick en viss % inom autism-spektrumet.
Om du ligger på gränsen så kan de ha betydelse vem som utförde testet, på ett ställe kanske du skulle få diagnosen och på ett annat inte.

Tyvärr är kompetensskillnaderna och osämjorna i branschen sådana att man säkert utan vidare skulle kunna vara 25% autist och få diagnos och 75% och inte få det, beroende på var och av vem man utreds eller inte anses behöva utredas.

Eller skulle ha varit om det hade gått att sätta en sådan procent, vilket det säkert inte heller gör i något så mångdimensionellt, miljöberoende och dåligt utforskat.

Zombie skrev:Tyvärr är kompetensskillnaderna och osämjorna i branschen sådana att man säkert utan vidare skulle kunna vara 25% autist och få diagnos och 75% och inte få det, beroende på var och av vem man utreds eller inte anses behöva utredas.

Eller skulle ha varit om det hade gått att sätta en sådan procent, vilket det säkert inte heller gör i något så mångdimensionellt, miljöberoende och dåligt utforskat.

Tack för ett mycket åskådligt exempel, tänker själv just sådär men i mera diffusa banor som inte låter exemplifiera sig lika galant

Min egen erfarenhet räcker inte heller, då det kommer till NPF-diagnostiker m.m. Men min vana trogen brukar det inte bli fel om jag processar mina generella antaganden om hur det kan förhålla sig på andra områden där jag har bättre på fötterna, därför tycker jag det här var så bra trots att det beskriver det som är riktigt dåligt, ser med tillförsikt och gott humör tiden an för en framtid där procenten bytt plats.

Och rimligen underlättar för Pedagoger att bli mer säkra i sin roll, istället för som de jag kommer i kontakt med, uttalar sig så tvärsäkert om föräldraansvar, Diagnosdjungel, och en massa annat "ovetigt", och då är ändå Pedagogerna mer tillmötesgående än Adjunkterna i NPF-frågor men med det är inte sista ordet sagt de svänger betänkligt på båda sidorna.

Grovt generaliserat men den som söker belägg kommer så att finna beroende som man frågar får man svar ...

Så här långt O/T får jag väl inflika med lite topic som jag inte minns var jag tatt det från.

Alltså, när det kommer till Diagnoskriterier m.m så är NPF-klustret så komplext att den som inte uppfyller ett kriterium kan ha så rikligt av drag hos flera kriterier och därmed vara mång/flerfallt "Funktionshindrad" än den som har en tydligt utskriven Diagnos inom ett NPF-område.

Det här är dock ingen bra jämförelse då det ändå inte säger så mycket om var individen befinner sig i sin omvärld ej heller de sociala förutsättningar eller övrig status som kanske berikar med styrkor eller slår ut med svagheter ...

Mvh peddeg

Supernova: Har sökt lite på 5 s och det hade nog inte varit fel att försöka tillämpa det hemma, har tänk försöka införa det mer och mer hemma ett tips när det gäller spikmatta är att köpa den som kallas för "svensk spikmatta" för det är den enda där du kan reglera trycket med hjälp av handukar eller kläder utan att effekten försvinner. Det ska dock kännas lite jobbigt de 3 första minuterna men sen slappnar kroppen av och då avtar det mer och mer. Jag tycker det är lätt värt det!

Lowas, Zombie, segdeg: Jag tycker det låter som det hade varit en bra sak om man kunnat diagnosticera i procent men som nämnt så är de ju så att det beror så mycket på vilka kunskaper som finns där du utreds, miljö och säkert en hel del annat som spelar in.

Zombie skrev:Tyvärr är kompetensskillnaderna och osämjorna i branschen sådana att man säkert utan vidare skulle kunna vara 25% autist och få diagnos och 75% och inte få det, beroende på var och av vem man utreds eller inte anses behöva utredas.

Eller skulle ha varit om det hade gått att sätta en sådan procent, vilket det säkert inte heller gör i något så mångdimensionellt, miljöberoende och dåligt utforskat.

+1

Perfekt sammanfattat. Känner igen mig.

Blir rätt irriterad när vårdmänniskor slänger termer som att högfungerande Aspergerare egentligen inte har Asperger för att de är högfungerande. Eller att Asperger "light" inte är Asperger. Jag hade flera nyckelsymtom på Asperger när jag växte upp men då sågs jag som udda, varken mer eller mindre. Diagnos fick jag några år efter det att jag fyllt 30. DÅ föll allt på plats.