En liten bit fattas för min succé i entisarnas värld. Förhoppningsvis kan den biten existera. Ta det lugnt, läs långsamt, jag lovar att jag talar om något rätt vanligt. Biten borde vara mycket användbar för många här.



Det går så väl för mig socialt numera att det går att räkna ut vad som går illa. Två olägligheter finns, som har samma orsak i grunden: De är tekniker som passar min hjärnas blygsamma sorterings-/associationfunktion. Dessutom är de tekniker jag använder "mot" entisarna.

Det ena är att antingen dra alla detaljer och aspekter innan jag kommer till punkt eller att göra tvärtom. Tanken med att dra alla detaljer och aspekter är att ingen ska kunna missförstå min poäng eller tro att jag kommit till min poäng innan jag är där. Tvärtom, d.v.s. att säga för litet, gör jag ibland som en halvmedveten protest; jag vill ju att folk ska låta bli att tolka mig tills jag helt säkert har talat om vad jag ville ha sagt så jag testar dem genom att bara säga en bråkdel av vad jag menar. Det här är förmodligen något jag kan sluta med men det finns ännu en variant av denna oläglighet: Att försöka säga något analytiskt/smart när nån annan slags kommentar vore lättare för mig att tänka ut, när inget smart finns att säga.

Så långt den ena olägligheten och tre varianter av den. Jag skulle gärna se en diskussion om vad som går att göra åt de två knepigare varianterna, särskilt den första.

Entisar behöver inte ha något mål i samtalet, inte ens någon speciell känslostämning i sikte, för att kunna komma på något att säga. Som bekant kan många av dem prata väder men det finns även mysiga samtalsstilar som jag inte behärskar. Vi kan försöka definiera dem eller också inte, hur som helst borde det väl inte vara mer än en liten bit till som jag behöver för att samtalen ska kunna börja funka? Målet har jag litet känsla för och hindren är genomanalyserade. Då behövs bara en stege. Vad för stege kan det vara som funkar?

Den andra olägligheten kan jag tjata mer om senare i tråden. I korthet så hamnar jag ofta i missförstånd om ifall man talar allmänt eller mer specifikt. Bokstavlighet - metafor kanske det också kan sägas handla om ibland.

Jag tycker det är svårt att förstå vad du menar utan att ha hört något konkret exempel.

Tack, Bjäbbis, kanske är det för att du sluppit sådana aspiga problem man kanske inte.

Är det någon som alls vet vad jag skriver om, innan det står något konkret exempel i tråden?

Är det några fler som inte förstår, som kan tala om det för mig?

Förreste, vill man ha exempel på att jag gräver ner mig i detaljer så är det bara att leta i andra trådar jg startat. Detsamma gäller exempel på att jag bara ger en bråkdel av den långa analys jag sysslar med i huvut. Vilket påminner mig om att jag ibland inte förkortar på trots utan för att någon ska orka lyssna/läsa. Tyvärr gäller alltid att det lätt blir otydligt när man har en slutpoäng som bara kan ses när man fått hela bilden men ändå inte ger hela bilden.

Att hitta mindre /djupsinniga/ analyser är väl vad som krävs för att umgänge med enter och entisar ska funka. Kruxet är att hålla meningslöshetskänslan borta trots att analysen är på småbarnsnivå (enligt ens egen skala). Utan känsla av meningsfullhet kan man nämligen inte lyckas säga något intressant alls.

Hur väl känner folket här igen vad jag skriver om, sagt var?

/ J

Jag tror att jag vet.
1. Om man skall prata om något måste (man, vi?) veta vad man pratar om. Dvs kontexten måste vara klar. Sammanhang, yttre förhållanden som påverkar samtalet måste förstås av alla.

Man kan dra paralellen med en målning. Det viktiga som finns i förgrunden kan bara förstås i förhållande till bakgrunden. Förståelsen blir ett dialektiskt förhållande mellan förgrund och bakgrund.

Och om man börjar ett samtal här blir man långrandig och riskerar att tråka ut de andra.

2. Sen kan man se på delarna. Detaljerna. Och se på hur de hänger ihop. Och förhåller sig till helheten, kontexten.

Här tror jag att vi har att göra med två aspie-egenskaper som krockar. Dels att se strukturer, och dels att gräva ner oss i detaljer. (De behöver ju förstås inte krocka, de kan ju mycket väl hjälpa varandra.) Men i den sociala situationen av ett samtal på ett kafé så kanske inte tiden räcker. (Alltså bäde den totala tiden och varje samtalsdeltagares "egen" tid.) Det är kanske mer ett upplägg för en föreläsning än ett samtal.

Det finns flera trådar på forumet där struktur-och-kontext perspektivet krockat med detalj perspektivet. Och orsakat onödigt mycket adrenalin och ilska.

Hur gör jag? Börja med kontexten/sammanhanget för att "ringa in" det jag vill säga nåt om. Sen detaljerna och hur de hänger ihop med varandra och med kontexten. Sen kommer min förklaring av hur jag ser på det hela. Och sen kanske konsekvenserna. Det är ett upplägg som gjort för en akademisk uppsats och inte ett samtal, särskilt inte ett samtal med entisar. De somnar, eller slutar lyssna. Och blir ibland irriterade.

Men jag tycker att det är besvärligt att inte göra på det sättet. Jonsch är vi litet överens.

Alltför överens, Ganesh. Vi är av naturen akademiker... shit.

Hörni övriga, Ganesh och jag är inte ensamma om det här. Sitter ni läser utan att komma på något att skriva? Bara problem, inga uppslag? Inga ytterligare tankar, inga exempel på när det lyckats att få entisar på tråden?

Ganesh gillar fotboll, har jag förstått, det är ett klassiskt sätt för en akademiker att bli en av folket. Funkar inte för mig dock, tyvärr men något lika enkelt knep bara måste finnas. Någon som vill vara bollplank - jag är det gärna tillbaka? Är det en idé, rentav; leta efter sätt att få entisar att funka som bollplank för självironiskt överakademiska utläggningar? Då kunde man kanske stå ut med litt kallprat så att det sammantaget börjar funka, vad tros?

Jag chansar och försöker ta reda på om jag känner igen det ni pratar om men kanske på ett annat sätt. Det handlar så vitt jag förstår om svårigheten att avgöra andras förförståelse och referensramar kring det man vill prata om och lägga sig på rätt nivå? Eller handlar det också om oförmåga att öanpassa nivån om man märker att man är fel? Elle kanske
t.o.m om att märka om man är fel eller inte?

Så här är det för mig:
Är man väldigt engagerad och mitt uppe i något så har man en annan bild av vad som kan tänkas vara allmänt känt, hur folk kan tänkas tycka och reflektera kring kring ett ämne och hamnar fel. Man kan också missledas till detta om man under en period umgås alltför mycket med människor som till stor del delar ens värderingar och ska kommunicera med någon som tycker tvärtom och vice versa. Har man dessutom udda intresseområden så blir överenstämmelsen mellan vad man kan prata med andra om och vad andra kan diskutera med en synnerligen dåligt överensstämmande.

Lägg så ditt den allmänna balansen mellan att berätta för mycket om en tankegång så folk hinner bli trötta eller för lite så att folk inte fattar kontentan.

Känner man någon mycket väl så vet man redan hur den personen tänker när han/hon förklarar något. Då behöver det inte vara allldeles redigt. Men så är det ju oftast inte. Olika människor har ju olika mycket tålamod dels beroende på intresse för ämnet, dels beroende på hur mycket de bryr sig om en som person.

Jag antar t.e.x att om du skulle stöta på en tjej som tyckte att Jonsch var det finaste i världen så skulle hon ha jättestort tålamod med osystematiska utläggningar och försöka förstå.

Om din avsikt är att prata mer smidigt med " människor med s.k. vanliga intressen så får man väl helt enkelt angripa "vanliga" ämnen på ett teoretiskt sätt om det är det sätt man kan angripa det på.
Helt enkelt - vet du inte så läs något om det. Men jag antar att det är så ni gör?

Bjäbbmonstret skrev:...balansen mellan att berätta för mycket om en tankegång så folk hinner bli trötta eller för lite så att folk inte fattar kontentan.

Inte visste jag att det kunde uttryckas så koncist!

Klassisk definition av kommunikationsbrist är ju att informationen misstolkas, precis som du börjar med att skriva. Med gamla vänner kan misstolkning ofta undvikas, givetvis (jag vet hur lätt det är att råka skriva banaliteter, jag räknar med att du inte tar det som att jag driver med dig, Bjäbbis.

Det speciella som Ganesh och jag hittills bekänt oss skyldiga till är att måla upp en hel bild, peka på detaljerna (skolläraraktigt) och sedan dra slutsatser för att motverka misstolkning. Vanligt folk lär sig automatiskt/intuitivt vad som går hem och vad som inte gör det men automatisering är ju som sagt vad våra hjärnor utnyttjar mindre än allmänhetens.

Bjäbbmonstret skrev:Helt enkelt - vet du inte så läs något om det. Men jag antar att det är så ni gör?

Det är väl det, vilket inte fungerar.

Återigen:

Bjäbbmonstret skrev:...balansen mellan att berätta för mycket om en tankegång så folk hinner bli trötta eller för lite så att folk inte fattar kontentan.

Inte visste jag att det kunde uttryckas så koncist! Jag kunde inte tänka mig att folk kunde förstå vad man menar då. Kanske kan en aspie bli bättre på entie-samtal genom att plugga in ett stort antal klyschiga visdomar; "klyschiga" i betydelsen att folk kan använda dem som kommentarer och räkna med att bli förstådda, åtminstone inom sin kulturkrets?

Jag brukar personligen inte vilja tänka på möjligheten att faktiskt inte inse och inte kunna lära mig parera för mina sociala misstag. därför låter jag dig ogärna dra in det i tråden, Bjäbbmonstret men visst har du prickat även resten av vad vi skriver om.

Bjäbbmonstret skrev:...balansen mellan att berätta för mycket om en tankegång så folk hinner bli trötta eller för lite så att folk inte fattar kontentan.

Lysande sammanfattning! Det är där man alltid blir hängande mitt i luften. "Entisarna" verkar ha en inbyggd funktion att kunna uttrycka allt precis lagom varken för långt eller för kort, och framför allt att aldrig uppfatta varandra som för långrandiga, givetvis... men en aspie kan man uppfatta som för långrandig redan efter tre ord...

...eller mycket väl bestämma sig för, med eller utan faktiska erfarenheter på området, att han alltid är ointressant och aldrig låta honom ens säga något utan att alla alltid avbryter just honom mycket mer flagrant än vad de någonsin avbryter varandra. Särskilt i min familj - mor, styvfar och syrran med familj - kan jag vara den som självklart bara ska vara tyst, när just jag försöker få ordet är det som om minst en av framför allt syrran och morsan automatiskt går igång för att i praktiken tysta mig mer än nödvändigtvis verka ha något särskilt vettigt att säga. Sorgligt men väldigt sant.

Själv får man aktivt på pälsen t ex på forum på nätet att man skriver för långt, eller blir riktigt oförskämt avbruten när man vill berätta en anekdot med 100% anknytning till samtalsämnet i en grupp entisar - den skulle ha tagit en minut att berätta, men efter 45 sekunder avbryter en annan "ent" och nämner något annat, och så vet man att nu kommer ingen att lyssna utan bara ha hörseln och intresset avstängt, "fattade han inte att vi inte ville höra mer av det där", om man mot förmodan skulle försöka fortsätta igen där man låg och dra de sista avgörande 15 sekunderna som faktiskt förklarar hela historien man drog och faktiskt ger det en väldigt rolig knorr för alla som lyckas tillgodogöra sig den.

Detta hände så sent som på spelarbussen till Sundsvall med Huddinge Hockey i fredags eftermiddag... satt bredvid min dubble arbetsgivare, ledamot i Huddinges styrelse och vd för HockeyAllsvenskan, vi pratade släktforskning och han var uppriktigt intresserad av ämnet.

Han nämnde vallonpåbrå, materialförvaltaren som satt framför oss högg in att det hade han också, så då hakade jag på och försökte dra storyn om hur jag hade upptäckt först 2006 efter 25 år som släktforskare att jag hade vallonanor på mammas raka fädernelinje, efter att ha kört fast på hennes farfars farfar 1988, men hittat hans födelseförsamling 18 år senare och hittade honom där då. Jag var nästan "framme" när materialarn bryter in som det naturligaste i världen med någon kommentar om något helt annat ämne.

NT-signalerna var omisskännliga, han hade räddat Stefan från att behöva höra mer av en historia de inte fixade att begripa att det fanns en poäng med, och att den dessutom var ungefär två meningar bort när de fintade den där jääääättetråkiga Pemer...

Tack, Pemer, jag har börjat känna att den här tråden uppfattas som tråkig, trots eller p.g.a. ämnet. Hallååå? Uppfattas de flesta här som jätteintressanta eller som så ointressanta att de givit upp, av entisarna? Eller är jag för akademisk eller långrandig...?

Pemer, jag är inte säker på att det alltid är för att slippa din utläggning som du blir avbruten. Själv blir jag det ofta även i tvåpersonssamtal och då är det ofta för att den andra ärligt tror att jag kommit till min poäng. När man pratar med mänskor som tycker om en kan man åtminstone ibland veta att de uppriktigt tror det. Således händer det säkert ofta även bland mer flyktiga bekantskaper men för all del. Kasnske tyckte polarna verkligen att du var tråkig, du skulle kanske inte ta till dig mitt hoppfulla inlägg om jag inte underströk det?

Pemer skrev:Det är där man alltid blir hängande mitt i luften. "Entisarna" verkar ha en inbyggd funktion att kunna uttrycka allt precis lagom varken för långt eller för kort, och framför allt att aldrig uppfatta varandra som för långrandiga.

Där har du alldeles fel. Gäller i varje fall långt ifrån alla. Däremot är det en manligt drag att vara för långrandig och ett kvinnligt att vara för kortfattad. Män kan få prata väldigt länge utan att komma till poängen. Kvinnor tar sig sällan den platsen.

Personligen har jag problem med att jag hoppar över resonemanget och tar poängen först vilket leder till att folk ständigt misstolkar det jag menar. Jag uttrycker mig dessutom alldeles för kategoriskt vilket gör att jag blir ständigt övertolkad och tillskrivs åsikter jag inte har. Det är det som är så skönt med det här forumet. För en gångs skull blir man lite mer tagen på orden (om man undantar ett par personer:) När jag någon gång försöker ta resonemanget från början kan jag bli avbruten för att jag tar det i fel ordning. Detta även av mitt ex som kände mig sedan långt mer än tio år och vars trassliga tankegångar jag utan problem kunde följa och såg som begripliga. Men det kanske är någon slags uttryck för kvinnlig fördragsamhet om än modest sådan.

Däremot är det många som går omkring med fördomar om vad man får och inte får prata om, eller snarare om vad som är ett mer eller mindre lämpligt samtalsämne i olika sällskap vilket jag själv i mycket hög grad gör och dessa kan ju helt enkelt vara fel ibland exempelvis såsom du beskriver Pemer.

Pemer skrev:Han nämnde vallonpåbrå, materialförvaltaren som satt framför oss högg in att det hade han också, så då hakade jag på och försökte dra storyn om hur jag hade upptäckt först 2006 efter 25 år som släktforskare att jag hade vallonanor på mammas raka fädernelinje, efter att ha kört fast på hennes farfars farfar 1988, men hittat hans födelseförsamling 18 år senare och hittade honom där då. Jag var nästan "framme" när materialarn bryter in som det naturligaste i världen med någon kommentar om något helt annat ämne.

NT-signalerna var omisskännliga, han hade räddat Stefan från att behöva höra mer av en historia de inte fixade att begripa att det fanns en poäng med, och att den dessutom var ungefär två meningar bort när de fintade den där jääääättetråkiga Pemer...

Är du säker på att Stefan också tyckte han blev räddad och inte ville höra din historia färdigt? Det kanske var materialarn som var en sådan där person som hela tiden försöker göra sig själv till centrum i diskussioner och därför bryter av när någon annan pratar för länge? Sådana finns det gott om.

Tycker du verkligen, Kvasir, att det alltid är negativt att avbryta och själv inta centrum i samtalet? Har du aldrig hittat några av de ödmjuka personer som gör så?

/ J

jonsch skrev:Tycker du verkligen, Kvasir, att det alltid är negativt att avbryta och själv inta centrum i samtalet? Har du aldrig hittat några av de ödmjuka personer som gör så?

/ J

Nej det menar jag förstås inte. Däremot finns det vissa personer som har en tendens att nästan aldrig låta en diskussion fortgå länge om de inte själva kan delta i den. Att man gör så ibland är en sak. Det gör nog jag också. Men som sagt, vissa gör det systematiskt. Och även om det nu inte var en sådan person som alltid bryter av, utan kanske bara gjorde det i detta fall, så återstår ändå möjligheten att den tilltänkta mottagaren, Stefan, faktiskt hade velat lyssna färdigt på Pemer. Däremot är det kanske inte ovanligt beteende att inte bry sig om att talaren blev avbruten så man inte fick höra färdigt.

Ett alltför uttömmande och bra svar, Kvasir, jag hade baktanken att locka folk att spinna på detta mindre analytiska sidoämne...

Det är en teknik jag försöker utveckla även bland entisar. Nån som tror att den är bra? Jo, nu försöker jag igen.

jonsch skrev:Ett alltför uttömmande och bra svar, Kvasir, jag hade baktanken att locka folk att spinna på detta mindre analytiska sidoämne...

Förlåt.

Kvasir skrev:

Pemer skrev:Han nämnde vallonpåbrå, materialförvaltaren som satt framför oss högg in att det hade han också, så då hakade jag på och försökte dra storyn om hur jag hade upptäckt först 2006 efter 25 år som släktforskare att jag hade vallonanor på mammas raka fädernelinje, efter att ha kört fast på hennes farfars farfar 1988, men hittat hans födelseförsamling 18 år senare och hittade honom där då. Jag var nästan "framme" när materialarn bryter in som det naturligaste i världen med någon kommentar om något helt annat ämne.

NT-signalerna var omisskännliga, han hade räddat Stefan från att behöva höra mer av en historia de inte fixade att begripa att det fanns en poäng med, och att den dessutom var ungefär två meningar bort när de fintade den där jääääättetråkiga Pemer...

Är du säker på att Stefan också tyckte han blev räddad och inte ville höra din historia färdigt? Det kanske var materialarn som var en sådan där person som hela tiden försöker göra sig själv till centrum i diskussioner och därför bryter av när någon annan pratar för länge? Sådana finns det gott om.

Jo, det ligger det nog mycket i, det är sant...

Vad sägs om att samla ihop en lista? Särskilt mina analyser ska förhoppningsvis lysa med sin frånvaro en längre tid. Andras reflektionoer är däremot välkomna för min del, åtminstone.

Jag börjar med två exempel.

Observationer vid samtal mellan entisar och aspiesar:

1. Man kan aldrig vara för noga med att undvika att själv ta upp djupsinnigheter i "vanlig" konversation. Observationer av resultat av
hur ens eget liv, andras liv och världen fungerar får man gärna dra upp.
Däremot undvikes lämpligen seriösa observatíoner av tendenser.

Oseriöst, helt OK, såvitt det är kul i sammanhanget:
"Gylfen är mycket svårare att få upp när det är kallt ute. "

Fel, fel, fel:
"Folk verkar pinka utomhus oftare på vintern än på sommaren, här i stan."

2. nallens signatur illustrerar ganska väl sprången i samtal med entisar. Associationerna brukar kanske vara mindre långsökta men längden på hoppen är väl beskrivna.

"Det är mänskligt att fela"

"Ja apropå det, spelar inte du gitarr?"

Särskilt om man själv tar upp något det allra minsta för djupsinnigt så kan man räkna med antingen att samtalet dör ut eller att det byter ämne.

Det slog mig just att i tråden om mobbning i "Övrigt ... " så deltar jag visserligen för att hitta rätta sätten att handskas med fenomenet men inte för att hitta något enda och bästa sätt. För en gångs skull kan folk alltså vara oense med mig utan att jag anser dem ha fel! På rätt spår!

Vad är det månne för grupp av diskussionsämnen som hantering av mobbning tillhör? Jag vill lära mig styra samtal med entisar till sådana ämnen!!

/ J