Henkkalexi skrev:Klart att dina erfarenheter inte är ovidkommande, Dagobert!

Jag förminskar inte mig själv nu. Jag menar i den här tråden där man ska utveckla positiva sidor osv är det inte konstruktivt att älta sånt som hände innan as/add/adhd fanns, inte ens psykiatri för vanliga människor som inte blivit tokiga.

Några tips har jag: Lär er om sociala regler så ni kan fungera bättre socialt vid behov, och undviker de värsta fallgroparna. Jag fick inte lära mig mycket sånt hemifrån, och först vid 40 år började jag förstå hur otroligt vanligt och viktigt det sociala spelet är om man vill passa in. I backspegeln, jösses vad jag gjort bort mig genom livet, helt i onödan många gånger. Inte konstigt att jag hamnat på sidan av. "Var dig själv" men var medveten om att det kan få konsekvenser.

Håll koll på försäkringskassans utbud och dina rättigheter där.

Dagobert Mycket bra tips, dom skall jag ta till mig. Tack

Ja det är väldigt bra sammanfattat.

Tackar

calima skrev:Jag har träffat ett par 50+ med AS- diagnos som anser att man inte skall ställa någon diagnos före vuxen ålder och det för att en diagnos kan hämma personer.

Ett par, då hör de till dem som haft tur. De kanske kan ge sin son det stöd han behöver.
Jag för min del kunde inte få den hjälpen av mina föräldrar, dels för att jag förteg mina problem i skolan för dem, dels för att inte de heller är särskilt socialt begåvade.

Det är kanske inte bra att få diagnos som barn, men det är kanske bättre än att inte få det.

@Dagobert

Jag var nog väldigt otydlig. Med "ett par" menade jag inte ett par i en relation utan två personer som inte känner varandra men har samma åsikt.

Sonen jag nämner är min egen. Vad jag reagerade negativt mot var att så for han fått sin diagnos, han var 16 då, släppte skolan alla krav på honom. De i princip idiotförklarade honom.
Jag fick kämpa en hel del för att dem att förstå han min unge inte alls var betjänt av att slippa krav. Han kände sig som en idiot när övriga klassen fick arbeten att syssla med och han fick göra vad han ville.
Bokstavsbarn skall ha anpassade krav och tillrättalagd undervisning. De behöver se sina egna positiva sidor och lära sig handskas med sina begränsningar.
Kraven skall individanpassas.

Jag fick min diagnos som vuxen och när jag ser hur unga människor "slipper" alla krav är jag ibland tacksam över att jag inte var så medveten om mitt funktionshinder som ung.
Jag är lat. Hade ingen ställt några krav på mig och ingen begärt att jag skulle engagera mig och ta egna initiativ hade jag inte gjort ett dugg. Jag hade med glädje låtit andra ta hand om saker som jobbsök, lägenhetssök och kontakter med alla myndigheter och alltså inte lärt mig något alls.
Utan krav hade jag blivit ett "kolli"

Men naturligtvis är det individuellt. Det finns många som behöver hjälp och stöd, och de skall ha det.
Men det finns alltid en risk att man får alltför mycket hjälp, och en del får alltför lite.