Utredning - vad händer om jag får AS-diagnos?
21 inlägg
• Sida 1 av 1
Utredning - vad händer om jag får AS-diagnos?
Jag är en tjej på 20 år som tidigare i mitt liv fått kommentarer om att jag är "märklig" och liknande men jag har väl alltid tyckt att det är "dom andra" som är konstiga. :p
Nu hände det sig att jag var hos min psykiatriker för två dagar sen (är sedan tidigare diagnostiserad med panikångest och depression) och under samtalet så ställde hon en del frågor och helt plötsligt utbrister hon att hon vill att jag ska genomgå en större utredning eftersom hon tycker att jag har "störningar" som behöver utredas.
Jag frågade vad hon menade och då sa hon att jag låg inom autismspektrumet (med en ganska trolig "chansning" på as).
Jag gick med på en utredning men inom mig så viftade jag bort det lite men en hel del funderingar väcktes hos mig i alla fall. Så det första jag gjorde när jag kom hem efter besöket var att sätta mig på internet och söka upp så mycket fakta jag bara kunde hitta om as.
När jag hade läst ett tag så insåg jag att jag kan inte förneka det längre. Det var jag på pricken och det förklarar så mycket både om min nuvarande situationen och min skolgång och alla år fram tills nu.
Men sen så började jag fundera mycket på olika saker. Exempelvis har jag ett socialt jobb (står i kassa på McDonalds) och jag har alltid fått höra att jag pratar så mycket och är så social. Kan man vara det och as på samma gång? Är jag en "bluff" då?
Jag har också börjat lägga märke till "problematik" i min vardag som jag förut viftat bort men nu ser jag ett samband med as. Kan det vara så att jag inbillar mig? Alla mina funderingar vilar ju just nu på orden från EN psykiatriker och vad händer om utredningen sedan visar att jag inte har as eller något liknande? Är jag en bluff då? Fast jag känner ju så otroligt väl igen mig i 99% av alla texter som jag har läst.
Och hur kommer min omgivning att ta det? Vad händer efter att man har fått en diagnos? Eller om man inte får en diagnos? Bör jag tala om på jobbet om jag får en diagnos?
Jag har så otroligt många funderingar men inget direkt ställe att ventilera dom på tills jag hittade det här forumet.
Jag ber om ursäkt om jag upprepar saker som redan finns i gamla trådar men just nu har jag så många funderingar att jag nästan känner mig panikslagen. Är det någon annan "där ute" som fick sin diagnos i min (eller vuxen) ålder? Hur gick det till då? Hur reagerade omgivningen på beskedet? Blir man automatiskt sjukskriven om man får diagnosen as-nt?
Jag vore väldigt tacksam för svar och ni som har läst ända hit förtjänar en eloge.
Nu hände det sig att jag var hos min psykiatriker för två dagar sen (är sedan tidigare diagnostiserad med panikångest och depression) och under samtalet så ställde hon en del frågor och helt plötsligt utbrister hon att hon vill att jag ska genomgå en större utredning eftersom hon tycker att jag har "störningar" som behöver utredas.
Jag frågade vad hon menade och då sa hon att jag låg inom autismspektrumet (med en ganska trolig "chansning" på as).
Jag gick med på en utredning men inom mig så viftade jag bort det lite men en hel del funderingar väcktes hos mig i alla fall. Så det första jag gjorde när jag kom hem efter besöket var att sätta mig på internet och söka upp så mycket fakta jag bara kunde hitta om as.
När jag hade läst ett tag så insåg jag att jag kan inte förneka det längre. Det var jag på pricken och det förklarar så mycket både om min nuvarande situationen och min skolgång och alla år fram tills nu.
Men sen så började jag fundera mycket på olika saker. Exempelvis har jag ett socialt jobb (står i kassa på McDonalds) och jag har alltid fått höra att jag pratar så mycket och är så social. Kan man vara det och as på samma gång? Är jag en "bluff" då?
Jag har också börjat lägga märke till "problematik" i min vardag som jag förut viftat bort men nu ser jag ett samband med as. Kan det vara så att jag inbillar mig? Alla mina funderingar vilar ju just nu på orden från EN psykiatriker och vad händer om utredningen sedan visar att jag inte har as eller något liknande? Är jag en bluff då? Fast jag känner ju så otroligt väl igen mig i 99% av alla texter som jag har läst.
Och hur kommer min omgivning att ta det? Vad händer efter att man har fått en diagnos? Eller om man inte får en diagnos? Bör jag tala om på jobbet om jag får en diagnos?
Jag har så otroligt många funderingar men inget direkt ställe att ventilera dom på tills jag hittade det här forumet.
Jag ber om ursäkt om jag upprepar saker som redan finns i gamla trådar men just nu har jag så många funderingar att jag nästan känner mig panikslagen. Är det någon annan "där ute" som fick sin diagnos i min (eller vuxen) ålder? Hur gick det till då? Hur reagerade omgivningen på beskedet? Blir man automatiskt sjukskriven om man får diagnosen as-nt?
Jag vore väldigt tacksam för svar och ni som har läst ända hit förtjänar en eloge.
Senast redigerad av Förvirrad 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
För det första, så är inte alla aspergare likadana. Alla är inte enstöringar. Om du är social, så gläd dig åt det, vare sig du har AS el inte. Mycket lättare att bli accepterad då, både i arbetslivet och annars.
Om du inte medvetet ljuger el låtsas inför det utredande teamet (tror inte det går förresten), hur kan du vara en "bluff"?
Om du får en AS-diagnos, så behöver du inte bli sjukskriven för det. Du kan ju arbeta och försörja dig själv.
Däremot kan du få LSS-stöd, men du bestämmer själv vad du vill ta emot.
Jag tycker inte du ska berätta om din diagnos för kreti och pleti. Tänk efter, blir det bättre om jag berättar el inte? Finns det risk för att folk missförstår och för fördomar, så berätta inte. Du är ju fortfarande samma person, med el utan diagnos.
Om du har problem på jobbet som du tror beror på din AS kan du berätta det. Men det är inte säkert det blir bättre. I mitt fall fick jag inte erbjudande om annat jobb som jag kunde klara av bättre, i stället förlorade jag jobbet. Arbetsgivaren hade inte användning för nån som inte var perfekt.
Vi är flera som fått diagnos i vuxen ålder, läs vidare här så hittar du fler trådar om det.
Om du inte medvetet ljuger el låtsas inför det utredande teamet (tror inte det går förresten), hur kan du vara en "bluff"?
Om du får en AS-diagnos, så behöver du inte bli sjukskriven för det. Du kan ju arbeta och försörja dig själv.
Däremot kan du få LSS-stöd, men du bestämmer själv vad du vill ta emot.
Jag tycker inte du ska berätta om din diagnos för kreti och pleti. Tänk efter, blir det bättre om jag berättar el inte? Finns det risk för att folk missförstår och för fördomar, så berätta inte. Du är ju fortfarande samma person, med el utan diagnos.
Om du har problem på jobbet som du tror beror på din AS kan du berätta det. Men det är inte säkert det blir bättre. I mitt fall fick jag inte erbjudande om annat jobb som jag kunde klara av bättre, i stället förlorade jag jobbet. Arbetsgivaren hade inte användning för nån som inte var perfekt.
Vi är flera som fått diagnos i vuxen ålder, läs vidare här så hittar du fler trådar om det.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
Hej!
Jag fick också min diagnos i vuxen ålder i samband med deprission.
Det du beskriver om att du är social och pratar mycket. Behöver inte betyda att du inte har AS även om det antagligen är ovanligare.
Jag har själv haft perioder då jag varit lite mer social i vissa miljöer.
Det kan också kanske ha och göra mer din aktivitetsnivå.
Jag kan vara lite hyper ibland och snacka hur mycket helst.
Allt som allt är finns det stora variationer inom AS och det gäller att
bli medveten om att du är unik som individ och inte ÄR din diagnos.
Vissa saker i diagnosen kanske stämmer, andra inte. Det är en förklaringsmodell som kanske kan hjälpa dig tackla vissa problem.
Hur kommer din omgivning att ta det?
Ja, alltså. De behöver inte ta det. Det är du som avgör om du vill berätta det eller inte. Det viktiga är att du vet. Folk vet inte så mycket om AS och har fördommar.
Därför är det kanske bra att avvakta.
Personligen tycker jag att jag vinner mer på att inte säga något, utom i situationer där det verkligen behövs och där det inte kommer hamna mig i fatet. Det är då i mitt fall: Nära vänner och familj. På en arbetsplats/studier eller offentligt vinner ivarjefall inte jag ett dyft av att berätta något för omgivningen, tvärtom.
Jag fick också min diagnos i vuxen ålder i samband med deprission.
Det du beskriver om att du är social och pratar mycket. Behöver inte betyda att du inte har AS även om det antagligen är ovanligare.
Jag har själv haft perioder då jag varit lite mer social i vissa miljöer.
Det kan också kanske ha och göra mer din aktivitetsnivå.
Jag kan vara lite hyper ibland och snacka hur mycket helst.
Allt som allt är finns det stora variationer inom AS och det gäller att
bli medveten om att du är unik som individ och inte ÄR din diagnos.
Vissa saker i diagnosen kanske stämmer, andra inte. Det är en förklaringsmodell som kanske kan hjälpa dig tackla vissa problem.
Hur kommer din omgivning att ta det?
Ja, alltså. De behöver inte ta det. Det är du som avgör om du vill berätta det eller inte. Det viktiga är att du vet. Folk vet inte så mycket om AS och har fördommar.
Därför är det kanske bra att avvakta.
Personligen tycker jag att jag vinner mer på att inte säga något, utom i situationer där det verkligen behövs och där det inte kommer hamna mig i fatet. Det är då i mitt fall: Nära vänner och familj. På en arbetsplats/studier eller offentligt vinner ivarjefall inte jag ett dyft av att berätta något för omgivningen, tvärtom.
Senast redigerad av uniqueNr5 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
Nån slags problem med det "sociala" måste man väl ändå ha om man har aspergers. Om både en själv och omgivningen inte märker några som helst problem med kontakten man har med sin omgivning, så skulle jag bli förvånad.
Senast redigerad av per_134 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
per_134 skrev:Nån slags problem med det "sociala" måste man väl ändå ha om man har aspergers. Om både en själv och omgivningen inte märker några som helst problem med kontakten man har med sin omgivning, så skulle jag bli förvånad.
Det behöver inte vara så att andra märker det, eller i alla fall inte så att det mera än "normala" problem med det sociala.
De flesta jag har nämnt min diagnos för har blivit förvånade och reagerat just på att de inte tycker det där med sociala problem stämmer, och då inkluderar detta även en kompis som är läkare.
Man kan nog avvika en hel del utan att folk ser det som så avvikande att de funderar på diagnos av något slag. Dessutom är det ju vanligt att vi med AS med tiden lär oss hantera det sociala spelet ganska bra, även om vi kanske inte har samma intuitiva känsla för det.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
Och så kan man ju ha ganska lätt för sig rent socialt i vissa bemärkelser, och skitsvårt i andra. Jag har ju t ex närmast alltid haft lätt att smälta in i nya miljöer, börja prata i nya sällskap och få vänner... men svårare med allt som går lite djupare än vänskap. Och svårare att bli accepterad som arbetskamrat när jag har haft jobb, inte minst.
Så det är skillnad på att fungera socialt och fungera socialt. En viss läkare eller alla ens vänner kan tycka att man är jättesocial, men man kan ha sociala problem ändå.
Så det är skillnad på att fungera socialt och fungera socialt. En viss läkare eller alla ens vänner kan tycka att man är jättesocial, men man kan ha sociala problem ändå.
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
Hej och välkommen.
Jag kan betraktas som social i vissa sammanhang. Jag har jobbat som frukostvärd på ett stort hotell och det fungerade utmärkt. Antagligen för att man tar en kund i taget typ. Jag klarar av att småprata med människor när det är mindre än sex personer närvarande. Men trots att jag beskrivs av många som mycket trevlig och rolig så har jag inte lätt att få vänner. Jag har en kompis eller nära vän och han bor inte där jag bor, så jag umgås i stort bara med familjen. Alltså kommer hem till osv. Jag har aldrig lyckats bli ihop med någon heller. Så det sociala kan vara två mynt av ett problem. Jag tror att det är personligt hur social man är. Det är värt att tänka på att AS är ett brett spectrum av saker som man kan ha i olika omfattning. Man kan till och med sakna en diagnosfaktor och ändå räknas som AS.
Nehe, nu är maten färdig, måste kila.
Jag kan betraktas som social i vissa sammanhang. Jag har jobbat som frukostvärd på ett stort hotell och det fungerade utmärkt. Antagligen för att man tar en kund i taget typ. Jag klarar av att småprata med människor när det är mindre än sex personer närvarande. Men trots att jag beskrivs av många som mycket trevlig och rolig så har jag inte lätt att få vänner. Jag har en kompis eller nära vän och han bor inte där jag bor, så jag umgås i stort bara med familjen. Alltså kommer hem till osv. Jag har aldrig lyckats bli ihop med någon heller. Så det sociala kan vara två mynt av ett problem. Jag tror att det är personligt hur social man är. Det är värt att tänka på att AS är ett brett spectrum av saker som man kan ha i olika omfattning. Man kan till och med sakna en diagnosfaktor och ändå räknas som AS.
Nehe, nu är maten färdig, måste kila.
Senast redigerad av Tonzon 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
Förvirrad skrev:Diagnostiserad med panikångest och depression.
Skulle kunna vara symptom på det sociala jobbet du har.
En AS kan mycket väl lära sig att hantera det sociala samspelet men det tar också mycket energi.
Tala inte om för din arbetsgivare/kamrater om Aspergermisstankarna innan du vet säkert hur det är. Kanske inte ens då.
Det finns många fördomar om AS. Psykopatiska massmördare osv...
Misstänker en chef att du kommer att skräma iväg kunderna pga psykiska sjukdomar som kanske tillomed smittar osv så kan det blir problem för dig.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Jag tror man kan vara social och ha As. Jag har As, fick min diagnos i nov.-07 och är delvis social. Tycker tex. om att ta kontakter. Gillar att prata med en i taget på tex. ett fik och prata i tfn älskar jag. Fast det är ju lite en annan sak. Problemet kommer när det är för ofta, för "intimt", för mkt folk. trängsel i varuhus har ajg svårt för. Å andra sidan är jag inte ensam om det..
Babblar gör jag stup i kvarten, så det har hänt att folk tyckt jag varit dryg.
Babblar gör jag stup i kvarten, så det har hänt att folk tyckt jag varit dryg.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
[quote="ufo"][quote="Förvirrad"]Diagnostiserad med panikångest och depression.[/quote]
Skulle kunna vara symptom på det sociala jobbet du har.
En AS kan mycket väl lära sig att hantera det sociala samspelet men det tar också mycket energi.
Tala inte om för din arbetsgivare/kamrater om Aspergermisstankarna innan du vet säkert hur det är. Kanske inte ens då.
Det finns många fördomar om AS. Psykopatiska massmördare osv...
Misstänker en chef att du kommer att skräma iväg kunderna pga psykiska sjukdomar som kanske tillomed smittar osv så kan det blir problem för dig.[/quote]
Tror att det är symtom på ditt sociala jobb. Jag har jobbat som barnskötare ( som oxå är en form av service jobb gentemot föräldrarna) och klarade det i det längsta, men till slut blev det för mycket o. jag blev sjukskriven Chefen bla. bara klagade. Jag hade inte min diagnos då, så jag förstod inte varför det blev galet ibland. o. hade många oförstående runtomkring mig i jobbet bl.a chefen o pers.sekr.
Just det; jag klarade att hantera det sociala spelet i många år ( är ett gränsfall) , men till slut orkade jag inte längre. Klagomålen bidrog oxå till det.
Skulle kunna vara symptom på det sociala jobbet du har.
En AS kan mycket väl lära sig att hantera det sociala samspelet men det tar också mycket energi.
Tala inte om för din arbetsgivare/kamrater om Aspergermisstankarna innan du vet säkert hur det är. Kanske inte ens då.
Det finns många fördomar om AS. Psykopatiska massmördare osv...
Misstänker en chef att du kommer att skräma iväg kunderna pga psykiska sjukdomar som kanske tillomed smittar osv så kan det blir problem för dig.[/quote]
Tror att det är symtom på ditt sociala jobb. Jag har jobbat som barnskötare ( som oxå är en form av service jobb gentemot föräldrarna) och klarade det i det längsta, men till slut blev det för mycket o. jag blev sjukskriven Chefen bla. bara klagade. Jag hade inte min diagnos då, så jag förstod inte varför det blev galet ibland. o. hade många oförstående runtomkring mig i jobbet bl.a chefen o pers.sekr.
Just det; jag klarade att hantera det sociala spelet i många år ( är ett gränsfall) , men till slut orkade jag inte längre. Klagomålen bidrog oxå till det.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
Ganesh skrev:Savanten Svante skrev:*dräller omkring*
Hade nog varit bättre med ett annat ordval.
Point taken.
Näe, det var inte så jag menade.
jag gillade ordet Dräller, så jag svarade!
Jag tänkte positivt! *borde ha lärt mig att vara tydlig för länge sen*
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Tack!
Tack så otroligt mycket för alla snabba, utförliga och bra svar!
Nu känns det ju faktiskt lite lättare, även om jag har fått lite till att fundera på så känns det bra att ha ett forum här med så otroligt snälla människor att dela sina tankar med!
Nu känns det ju faktiskt lite lättare, även om jag har fått lite till att fundera på så känns det bra att ha ett forum här med så otroligt snälla människor att dela sina tankar med!
Senast redigerad av Förvirrad 2011-05-04 11:11:27, redigerad totalt 1 gång.
per_134 skrev:Nån slags problem med det "sociala" måste man väl ändå ha om man har aspergers. Om både en själv och omgivningen inte märker några som helst problem med kontakten man har med sin omgivning, så skulle jag bli förvånad.
Uppenbarligen är det så till 99,9%. Det sociala brukar vara den största faktorn för oss som har As. Fast såklart så varierar det fån individ i vilken utsträckning. Vi är ju olika lika precis som alla andra.
Senast redigerad av Anonymous 2011-05-04 11:11:28, redigerad totalt 1 gång.
- Anonymous
caroline78 skrev:Uppenbarligen är det så till 99,9%. Det sociala brukar vara den största faktorn för oss som har As. Fast såklart så varierar det fån individ i vilken utsträckning. Vi är ju olika lika precis som alla andra.
Jo, det märks att det finns en viss variation, och efter vad jag läser här så måste jag landa på den mer extrema skalan över social oförmåga.
Senast redigerad av per_134 2011-05-04 11:11:28, redigerad totalt 1 gång.
Tonzon skrev:Så det sociala kan vara två mynt av ett problem.
"Det finns två sidor av (det sociala) myntet". En där man kan lyckas väl och en där man kan lyckas mindre väl.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Fyra månader!
Mycket har hänt sedan jag startade den här tråden. Jag fick en kallelse till psykiatrin som jag gick och gladde mig åt eftersom jag trodde att det var den neuro psykiatriska utredningen jag skulle till. Men när jag kommer dit så visade det sig att det enda dom ville var att gå igenom mitt allmänna psykiatriska tillstånd och att jag måste vänta FYRA månader till på as/tourettes utredningen!
Jag vet inte om jag kommer klara av det! Mår skit redan som det är men utan en diagnos så är ju mina händer bakbundna och ärligt talat så tror jag inte att jag klarar av mitt liv fram tills utredningen.
Jag har panik och ingen aning om vad jag ska göra!? Någon som har ett förslag?
Jag vet inte om jag kommer klara av det! Mår skit redan som det är men utan en diagnos så är ju mina händer bakbundna och ärligt talat så tror jag inte att jag klarar av mitt liv fram tills utredningen.
Jag har panik och ingen aning om vad jag ska göra!? Någon som har ett förslag?
Senast redigerad av Förvirrad 2011-05-04 11:11:29, redigerad totalt 1 gång.
Re: Fyra månader!
Förvirrad skrev:Mycket har hänt sedan jag startade den här tråden. Jag fick en kallelse till psykiatrin som jag gick och gladde mig åt eftersom jag trodde att det var den neuro psykiatriska utredningen jag skulle till. Men när jag kommer dit så visade det sig att det enda dom ville var att gå igenom mitt allmänna psykiatriska tillstånd och att jag måste vänta FYRA månader till på as/tourettes utredningen!
Jag vet inte om jag kommer klara av det! Mår skit redan som det är men utan en diagnos så är ju mina händer bakbundna och ärligt talat så tror jag inte att jag klarar av mitt liv fram tills utredningen.
Jag har panik och ingen aning om vad jag ska göra!? Någon som har ett förslag?
Tala om för psykiatrin att du har panik. Möjligen kan de ge tips/hjälp åt dig. Skriv upp på en lapp hemma hur du mår, om du tycker det är svårt att uttrycka sådant när du väl är där (det är lätt hänt tt glömma något viktigt).
Återgå till Aspergare och vården