Ett (löst grundat) intryck jag fått av att läsa olika personers foruminlägg sedan ett par månader är att det finns en skillnad i hur man ser på sin diagnos beroende på om man fick den i barn-/ungdomen eller som vuxen. Barndiagnosticerade hörs av och till uttrycka harm och känsla av kränkning för sina diagnoser. De tvivlar om sina diagnoser och verkar många gånger uppleva dessa som en stämpel, en utgallring. Man får emellanåt intrycket att diagnoserna inte varit den början till hjälp för dem som avsikten var.

Vuxendiagnosticerade, däremot, verkar många gånger se sina diagnoser som ett alldeles för sent kommet kvitto på att de trots allt inte är enbart elaka, korkade, själviska och unika i sin ensamhet och med sina svårigheter och förmågor. De har ofta snurrat runt mellan olika vård- och hjälpinstanser och upplevt sig missförstådda och illa behandlade. Diagnosen blir en upprättelse. Visst var det en besvikelse att gradvis inse hur lite situationen i sak förändrades - vården uteblev alltjämt - men diagnosen i sig var av godo.

Känner ni igen det som beskrivs?
Drar jag för stora växlar på vad ett fåtal personer skriver?

I den barnneuropsykiatriska litteraturen upprepas om och om igen hur viktigt det är med tidig diagnos för att förhindra pålagrade psykiska störningar (följder t.ex. av mobbning, misslyckanden, utanförskap m.m.): har man misslyckats med att följa upp barnen efter diagnos?

Har man fel i att tidig diagnos förebygger psykisk ohälsa?

Är det som någon skrev i en tråd nyligen så att barn i Sverige fått felaktiga diagnoser p.g.a. låg kompetens inom barnneuropsykiatrin?

Är diagnoser i sig av ondo?

Behöver tänka på det. Spännande tanke.

Den skillnaden är precis vad jag tycker mig ha observerat och också påpekat ett par gånger.

Vilka konsekvenser man ska dra av det för yngre personers del vet jag dock inte. Med tanke på att man ofta verkar säga åtminstone till oss vuxna att man bara ställer diagnosen om den är till hjälp, och annars inte även om villkoren är uppfyllda, verkar onekligen vara något som inte gäller för många av de yngre. Kanske för att det ofta är föräldrar eller andra vuxna som trycker på för en diagnos där, medan de är vi själva när det gäller vuxna?

docfrasse skrev:Känner ni igen det som beskrivs?
Drar jag för stora växlar på vad ett fåtal personer skriver?

Jag tror du har rätt procentuellt.
Å andra sidan undrar jag om barndiagnosticerade som i stort kommit över sina problem och kanske fått bra hjälp alls hörs som vuxna, vilket ju alla på forumet mer eller mindre åldersmässigt är, få är under 20, har det någonsin varit en 13-årig aspergere här?

I den barnneuropsykiatriska litteraturen upprepas om och om igen hur viktigt det är med tidig diagnos för att förhindra pålagrade psykiska störningar (följder t.ex. av mobbning, misslyckanden, utanförskap m.m.): har man misslyckats med att följa upp barnen efter diagnos?

Ja, var gick du i skolan? Upplevde du inte en djurisk värld skiljd från lärarnas TV-fasad?

Har man fel i att tidig diagnos förebygger psykisk ohälsa?

Ibland. Hur ofta vet jag inte, men minst 2 av 10, kanske 6 av 10?
gissningarna blir vilda, hur ska man veta? Även om man är ett barn som anser sig fått mer psykisk ohälsa av diagnosen så är ju frågan om man verkligen fick det och om hur majoriteten av alla med diagnosen haft det.

Är det som någon skrev i en tråd nyligen så att barn i Sverige fått felaktiga diagnoser p.g.a. låg kompetens inom barnneuropsykiatrin?

Nej, snarare är det så att man har olika gränser för vad man anser som sjukligt. Sen är det populärt numer.

Är diagnoser i sig av ondo?

Svår fråga, delvis. Det finns för många ELLER för få....
Här kan man tänka åt olika håll...

Docfrasse:

Jag har fått samma känsla som du. Att generellt de som fått diagnos tidigt är mer negativa till den än de som fått den senare.

Hypotes:

* Det kan vara så att de med svårare och/eller utåt synlig AS i högre grad blir diagnosticerade unga, medan de med mildare grad och/eller mindre utåt synlig AS får diagnosen senare. Ju mer problem man har av något, ju mindre lär man tycka om saken i fråga.

* Eller så får man diagnosen tidigt och upplever man det som "diagnosens fel" att man som person behandlas illa/har problem. Medan de som diagnosticerats senare upplever det som att det är de själva har problem och att då diagnosen i stället blir facit/lösningen.

Vad tror ni om detta?

Jo. Har för mig att jag har sett samma teori i en del andra trådar innan. Får också samma känsla över lag.

docfrasse skrev:Har man fel i att tidig diagnos förebygger psykisk ohälsa?

Är diagnoser i sig av ondo?

Nej. inte nödvändigtvis på båda två. Diagnos eller inte, så är det ju samma personer man har omkring sig (föräldrar, lärare, BUP etc). Om de är vettiga och förstående från början så gör en diagnos inte så stor skillnad. Skillnaden kommer om man upplever att man har stora problem med sin omgivning. I så fall kan diagnosen vara vägen till kontakt med någon som "begriper bättre" så att säga (speciallärare, prykologer, aspergerexperter etc). Det är min teori i alla fall.

Hypotesen verkar ju vara att om man får sin diagnos tidigt så kan man också få adekvat hjälp tidigt. (Och det finns ju att få, och allt bättre blir det med möjligheter att hjälpa.) Problemet verkar vara att allt det bra man skulle kunna få de facto uteblir.

Kvar blir då diagnosen. Och allt det negativa:
Utanförskapet/Annorlundaheten
Mobbningen
Svårigheterna i skolan
etc.

Och efter skolan står man där. Med sin diagnos. Men utan bra utbildning. Utan självförtroende. Svårt att få arbete och bostad. Jättetaskig ekonomi. Svårt med kompisar och pv/fv. Och inget sex.

Tacka fan för att man känner sig blåst. Mycket har utlovats. Inget har levererats. Samhället räcker en lång näsa.

Och vem/vad får skulden för allt detta: DIAGNOSEN.

Vi som fått diagnos på äldre dar (30-50+) har en annan referensram. Vi har under många årtionden haft en massa problem som vi brottats med men inte förstått. Känt och upplevt men inte kunnat förklara. Inte för oss själva och inte för nära och kära. Och när vi börjat ana att det finns en förklaring till allt det konstiga (kanske tips från en psykolog i samband med en kris eller separation, eller når sånt) ser vi ljuset i änden av tunneln. Hoppet om begriplighet och förklaring känns som en livboj.

Kan docfrasses hypotes möjligen förklaras med nåt sånt?

Ganesh,

Det är nog ungefär mina tankar också, men du beskriver det bättre och mer utförligt. Men en ytterligare sak vi har varit inne på i tidigare trådar är att skolan och samhället idag kanske ochså är tuffare för oss med AS, så att det är svårare att klara av normal skolgång etc. Diagnosbehovet hos unga kanske helt enkelt är större idag pga. stress, stök, buller etc.?


Tibbs,

Det låter rimligt att de med större problem diagnosticeras tidigare. Fast man måste också komma ihåg att diagnosen är väldigt ny, så många av oss äldre hade inte ens kunnat få diagnoser som unga. Mina första kontakter med sjukvården för mina problem (även om jag inte förstod eller skulle ha erkänt att det var någon form av psykiska problem då) var ganska precis samtidigt med att Lorna Wing myntade termen Aspergers Syndrom. Och det var ju minst tio år innan det fanns som officiell diangos.

Jag tror att man helt enkelt har varit bättre på att "upptäcka" t.ex Asperger och sätta diagnoser, men att hjälpen i skola och på BUP inte har hunnit med i samma takt.
Jag dividerade länge om huruvida min dotter skulle få sin diagnos inskriven i journalen, eller om vi skulle låta det vara. Tillslut var jag tvungen att få den inskriven, eftersom skolan anser att jag är flummig om jag säger lite diffust att "hon mår dåligt". Likaledes tror de att jag inbillar mig. Med en diagnos i bagaget kan de se att hon faktiskt HAR vissa svårigheter.

Fördelen där hon går i skolan är att hennes nuvarande lärare ska på möte med hennes läkare och kurator på BUP, och således få lite insikt i vad det hela handlar om. För kärringen fattar inte ett skit än så länge.

Nåja, det var en liten utsvävning.
Skillnaden jag har märkt bland de som diagnostiserades tidigt och de som fått den sent, är att de som fått diagnosen tidigt har en större tendens till inställningen "Det kan jag inte för jag har AS". Om detta beror på att de fått komma undan med den ursäkten sedan de var små, eller om det beror på att de har blivit itutad detta av vuxna runt om sedan barnsben kan jag bara spekulera om.

Sorgligt men är nog sant. Det är kränkande att bli utmålad som annorlunda speciellt när man är liten. Det var tom tufft nu som vuxen men bara i några dagar hehe ... Hur motverka den känslan, för själva diagnosen är ett hjälp men stämpeln är negativ.

Är det bemötandet som gör det - 'Hej, du är fantastisk men har såna och såna svårigheter som vi ska hjälpa dig med' approach? Eller är det istället nu 'stackars dig som är så knäpp, vad ska du kunna klara av med stort hjälp från oss'....

Eller är det graden av nytta man fick av diagnosen? Jag fick stödundervisning ensam borta från klassen i lågstadiet kanske 2-3 ggr, jag kunde inte skilja på b och d tex, men sen när jag fattade och klarade det så är jag väldigt glad för den extra hjälpen jag fick, kan det vara så att de som fått diagnosen som unga inte fått ngn eg hjälp utan bara stämpeln? Som vuxna har vi definitivt mer nytta av vetskapen, men kanske är det lättare att det negativa tar över när man är liten?

Själv tror jag inte på devisen om att tidig diagnos skulle vara någon fördel. Det skulle ju bara kunna vara en fördel om ABA och annat verkligen haft någon form av positiv effekt.

För att få positiv effekt så måste först synen på AS ändras i grunden.

rdos skrev:Själv tror jag inte på devisen om att tidig diagnos skulle vara någon fördel. Det skulle ju bara kunna vara en fördel om ABA och annat verkligen haft någon form av positiv effekt.

För att få positiv effekt så måste först synen på AS ändras i grunden.

ABA?

ABA = 40 timmars tvångsmässig NT anpassning av AS-barn från födelsen, i princip (om man kunnat diagnosticera så tidigt, annars så fort barnet får sin diagnos). Står väl för Applied Behavior Analysis eller nåt. Liknar väl KBT en del.

Känner igen mig i Docfrasses beskrivning; själv fick jag diagnos som 14-åring, och jag ville inte ta det till mig under flera år. Upplevde det som en stämpel, som ngt förolämpande. Vilket i sig inte är så konstigt. Kunskapen om AS, bilden av AS var rätt annorlunda då om man jämför med idag. Det enda man hörde om AS sades av antingen Gillberg eller Gerland. Tidningen Ögonblick icke att förglömma...
Det var det enda jag såg av AS öht; de kliniska beskrivningarna, handikappifierandet, enbart vårdperspektivet alltså. Klart som fan man inte ville identifiera sig med sånt...