Jag blev diagnosticerad med aspergers syndrom med ett litet frågetecken efter som försvann senare. Jag fick min diagnos när jag var 7 år och jag är nu snart 20 och efter att jag krävt att få läsa journaler etc. så sa psykologen som hjälpte mej läsa och få ut journalen att hon aldrig hade diagnosticerat mej som en aspie efter vad hon kan utläsa i journalen. Nu är jag bara så förvirrad efter att i hela mitt liv kämpat och slagits med en diagnos och tillslut när jag börjat förlika mej med den "tas bort".

Jag har alltid antagits ha ganska så mild asperger och jag har väl egentligen inte alla kriterier som stämmer in helt o fullt men vissa stämmer in väldigt väl.

Jag har alltid och har fortfarande väldiga problem med tidsuppfattning, planering och organisation, känna hunger, svårt med social interaktion i längre perioder och även kroppskontakt ibland, då mina svårigheter varierar beroende på energi och hur jag mår psykiskt.

Ville väl bara höra lite av era erfarenheter och vad ni tror =)

Det är ingen knivskarp gräns mellan "aspergare med mild/lätt AS" och "NT med aspiga drag". Du vet ju att du har vissa AS-drag, oavsett om de räcker för en diagnos el inte. Eftersom även psykologer och läkare är människor så blir en diagnos av nödvändighet alltid till viss del subjektiv.

Så har det någon praktisk betydelse med diagnosen? Känner du dig begränsad av den?

Egentligen har diagnosen nu i senare år när jag accepterat den mer hjälpt mej förstå varför jag reagerar på vissa sätt och jag har även kunnat ta emot den hjälp jag fått från hab, men det är mycket som jag kommer ihåg från min barndom som inte fanns med i journalerna och mycket som var felaktigt från skolan men psykologen avvisade mej när jag berättade hur jag kom ihåg allt.

Det som mest är jobbigt med min diagnos är att jag inte klarar av att verka normalfungerande i allt för långa perioder och det slutar med att jag ofta stänger ner helt och inte ens klarar att ta telefonsamtal allra minst träffa folk. Antagit att detta har med aspergern att göra men får ju ifrågasätta mycket just nu..

Om du drar dig helt undan från folk ibland, så är en AS-diagnos en förklaring, annars har nog andra svårt att förstå det.

Några andra trådar om "mild Aspergers":

har-de-flesta-av-oss-mild-asperger-t13534.html

aspergers-light-t5473.html

latt-asperger-t19608.html

vad-ar-subklinisk-as-t7751.html

as-x-tra-small-t17720.html

Och några om att tvivla på sin diagnos:

finns-det-dagar-nar-ni-tvivlar-pa-om-ni-ar-as-t17600.html

tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html

hur-saker-kan-man-vara-pa-en-diagnos-t18885.html

Alien skrev:Det är ingen knivskarp gärns mellan "aspergare med mild/lätt AS" och "NT med aspiga drag".

Men då får du ju diagnosen Autismliknande tillstånd som är synonymt med atypisk autism om du inte har lika allvarliga problem som AS. Har du ännu mindre problem sätter de autistiska drag ganska klart som korvspad. Men snart kanske alla blir en diagnos så då slipper man bry sej om man har det eller inte om man har fått en diagnos. För det ska ju vara ett funktionshinder annars ska man inte ha en diagnos.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... tillstand/

Alien: Jo det händer rätt ofta tyvärr att jag stänger ner.. tack för länkarna till andra trådar =)

slackern: enligt psykolog skulle jag inte ens fått en diagnos av något slag egentligen, hon tyckte mer mina problem hade med bråkig hemsituation att göra. haha mjo, känns som de flesta snart har en diagnos ;o

Trådar om atypisk autism (PDD-NOS el Genomgripande störning i utvecklingen):

atypisk-autism-t17609.html

storning-i-utvecklingen-utvecklingsstorning-t7496.html

autismliknande-tillstand-t9842.html

Och om "drag av asperger":

drag-av-asperger-diagnos-idag-t16003.html

drag-av-asperger-t21754.html

andra-med-as-drag-otillrackliga-for-diagnos-t14903.html

att-gransa-till-asperger-t22394.html

Jag har gått den motsatta vägen. Kortversion: Läkare, psykologer och terapeuter var helt säkra på att mina problem bara berodde på jobbig uppväxt, och visst hade jag en sådan; men när inget hjälpte var de till slut odogmatiska nog att remittera mig till aspergerutredning, och sådana nycklar till mig själv som jag fick då hade jag aldrig sett maken till förut. I ljuset av dem (i ljuset av nycklar, vilket bildspråk... nåja) tror jag mer på att uppväxtproblemen till stor del bottnade i att även mina föräldrar har asperger.

Säger därmed inget om hur det kan vara för dig, för det kan jag inte utläsa. Vill bara fylla ut bedömningsunderlaget så att säga.

Kanske du ser i någon av de länkade trådarna att det finns en lärostrid mellan dem som har tagit till sig de senare årens neurologiska rön och dem som håller fast vid en rent psykodynamisk syn på sådant här (barndomstrauman osv.). De förra är ofta psykiatriker och de senare ofta psykologer, men det finns undantag. Bland "neurologisterna" finns också de som anser att man inte kan ha asperger om man vill ha vänner, kan känna med andra och så vidare. De här käbblen är en olycka för oss som behöver hjälp, för de innebär att många av dem vi vänder oss till kan vara förblindade av de dogmer de har valt att tro på.

Upside_Down skrev:
slackern: enligt psykolog skulle jag inte ens fått en diagnos av något slag egentligen, hon tyckte mer mina problem hade med bråkig hemsituation att göra. haha mjo, känns som de flesta snart har en diagnos ;o

Hej jag tror inte att de kan ta bort diagnosen hipp som happ utan att göra en till utredning. För övrigt kan det vara ganska så bra att ha kvar diagnosen om du skulle behöva ha tillgång till LSS. sen om du behöver förlängd skolgång pga att du har missat några ämnen kan du få bidrag för att slutföra dina studier. Men nu ser jag på din avatar att du har en studenthatt då lär du ha slutfört dina studier och behöver inte förlängd skolgång.

Låt dom inte bara ta bort diagnosen rakt av utan en ny utredning. Säg den läkare, psykolog som säger exakt samma som en annan. Eftersom din nuvarande psykolog säger att du inte skulle fått den diagnosen av henne/honom så se till att ytterligare psykolog involveras för din egen skull. Någon som är helt nollställd från början. Är iallafall vad jag skulle gjort.

slackern och Tiblan: de är inte tal om att ta bort den då jag fortfarande får viss hjälp från dem och jag tjänar inget på det men min petiga läggning vill ändå veta mer exakt vad det är som felar med mej. Har alltid hamnat i nån mitt i mellan-kategori när det gällt hjälp från hab med skolgång etc, för bra för hjälp men fortfarande problem med skola så har verkligen fått kämpa. läser på komvux men de har anpassat det lite tack vare min diagnos. Matte är ju konstigt nog det jag har som allra störst svårigheter med

Zombie: Jag har svårt att definiera vad jobbig uppväxt betyder i mitt eget fall då jag inte kommer ihåg det som jobbigt förrän jag var nio år, innan dess skyddade min mamma mej från de mesta bråken. Däremot vägrade min pappa under utredningen acceptera min diagnos och han skyllde det på bråket hemma men antar han blev arg och frustrerad när de pekade ut både mammas och hans svagheter. Vet inte om det är det som gjorde psykologen osäker?


Det jag kommer ihåg av mina svårigheter är att skolan vägrade erkänna att det var något fel trots ständiga utbrott och massa annat som stämde in med en aspergerdiagnos men de menade att det var bråkigt hemma trots att jag inte har några minnen av att... Mycket jag kommer ihåg som inte fanns med i journalerna dessutom men mina minnen blev av psykologen bortförklarade på varje punkt.. Lite jobbig sits för mej blev det iaf

Står det som du säger "Asperger?" med frågetecken så har man inte fått diagnosen, då är det bara en teori.

En av de saker jag tänkte på är att din psykolog kanske hör till den skolan som inte "tror på" neuropsykiatriska funktionshinder.

Om ett proffs ignorerar saker man berättar:

Upside_Down skrev:Mycket jag kommer ihåg som inte fanns med i journalerna dessutom men mina minnen blev av psykologen bortförklarade på varje punkt..

så har man ju anledning att undra varför. Har h@n vettiga skäl eller beror det på att h@n redan i förväg har bestämt sig för vad man kan och inte kan ha och bortser från det som inte passar in?

I det senare fallet behöver man kanske någon annan behandlare, som törs se en som man är.
Och det är ju inte säkert att en (hypotetisk) utredning av den behandlaren skulle utmynna i just asperger för det. Men man måste kunna överväga alla möjligheter och kunna det utan att göra våld på materialet.

Upside_Down skrev:Däremot vägrade min pappa under utredningen acceptera min diagnos och han skyllde det på bråket hemma men antar han blev arg och frustrerad när de pekade ut både mammas och hans svagheter. Vet inte om det är det som gjorde psykologen osäker?

Man kan ju känna sig avslöjad om man får sina svagheter utpekade eller om ens barn får en diagnos som man anar skulle passa även på en själv. Och autism/asperger har en ärftlig komponent. Och visst kan det bli bråk i ett par med oidentifierad asperger, som ska försöka klara sig i en avig värld de aldrig har fått några redskap till.

Eller så bråkade han för att han verkligen kände att det inte stämde. Inte vet jag. Men med tanke på det jag skrev ovanför blir jag undrande.

Ms Tibbs: När de bytte datajournalsystem försvann mitt frågetecken pga nån felskrivning och de är nu förbjudet att ändra diagnosen utan ytterligare utredning. Av nån anledning har det varit mycket krångel med min journal. Men det är verkligen mycket som jag lärt mej om aspergern som stämmer in så himla väl på mej och när jag väl förstod varför och accepterade den hjälp jag fick så var det verkligen bra verktyg jag fick.

Zombie: Hon som är psykolog har ju bara träffat mej 2 ggr men jag kan verka väldigt välfungerande även om det tar mycket energi men eftersom hon jobbar särskilt med barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder så man tycker hon borde veta och se ens problem ändå.

När det gäller med mina föräldrar tror jag verkligen att båda har någon form av diagnoser och min mamma hade också en slags diagnos när hon var liten eftersom hon betedde sej väldigt autistiskt, kunde sitta i timmar och kolla mönstren i tapeten etc, och som vuxen har hon väldigt mycket saker som hon måste ha på ett visst sätt och hon måste organisera allt i lådor och skåp medan pappa alltid haft svåra problem med att kontrollera sin ilska, uttrycka och förklara sej samt svåra beröringsproblem som fortfarande sitter i.

Jag har alltid varit väldigt lik pappa i sättet när det gäller det mesta förutom att jag likt min mamma är bra på språk och ofta lekte för mej själv och då blev okontaktbar. Pappa och jag gick aldrig ihop när jag var liten och mamma fick ofta gå in och bryta upp våra bråk.

Är nog mycket mer jag nog glömmer att skriva och berätta om såhär men hoppas det iaf ger en lite klarare bild : ) Kanske skulle skriva en lista med saker som talar för diagnos och en lista med det som talar emot? Det blir kanske lite klarare för er som läser då om vad ni känner igen er i och inte. : )

Hej!
Jag tror att det är lättare att leva med AS i vissa åldrar och svårare i andra. När jag fick barn blev mina svårigheter mer synliga och det berodde ju på att kraven ökade så otroligt på mej. Med vakna nätter och ständig fokus på barnet men också att det sociala kontaktnäter blev så mycket större. Jag fick inte ihop att vara förälder och fixa jobb och alla förändringar så jag blev överbelastad.

Får man en diagnos i tidig ålder kan man anpassa sig mer utefter kraven som kommer med åren och man kan få den hjälp man behöver att man inte kommer in i någon utbrändhet.
MVH supernova

supernova: Det får mej i alla fall lite gladare det du beskriver då jag trots allt fått väldigt viktiga verktyg för att fungera genom att bli diagnosticerad tidigt även om det nu efterhand bara skulle visa sej att jag bara har lite "aspiga drag".

Upside_Down skrev:Kanske skulle skriva en lista med saker som talar för diagnos och en lista med det som talar emot? Det blir kanske lite klarare för er som läser då om vad ni känner igen er i och inte. : )

Det kan ju vara en bra idé, inte minst om du själv känner behov av litet större klarhet och bättre ordning på delarna.

Bara du kommer ihåg att det bara kan bli fråga om vad folk känner igen och inte; ingen kan över nätet ge dig någon klarhet i om du har asperger eller kanske borderline, posttraumatiskt stressyndrom, någon blandning eller vad det nu än kan vara.

Zombie: Kör nog till och slänger upp nån jobbig stolpig lista så får de som vill och orkar läsa och så är det förhoppningsvis några som kan ge lite egna erfarenheter av vad dem känner igen och inte =)

Förstår givetvis att det inte kan räknas som diagnos men hade på något sätt ändå varit väldigt skönt att höra vad andra personer med asperger känner igen och inte känner igen =)

Jag lämnade in mig själv på utredning. Sa att jag nog hade autistiska drag. Men jag fick AS-diagnos. Fördelen var gratis tandvård! Den behöver jag pga Sjögrens syndrom och kontaktperson behöver jag pga reumatism, men det gick inte att få den vägen pga ändrad "praxis" i kommunen.

Jag började söka min AS-identitet och det har gått dåligt. Jag avläser ansikten normalt. Jag har normal hurmor. Uppskatar satir och ironi. Förstår dubbelbottnade budskap. Språket är normalt. Har stort behov av att vara med andra människor. Tar gärna kontakt.

Mina "monotona specialintressen" är att skriva sånger och måla. Jag hjälpte missbrukare i 5 år tills jag insåg att kommunen aldrig skulle skicka någon till behandlingshem. Då slutade jag. Hur kan det som är kreativt bli monotont? Hade Evert Taube AS bara för att han skrev sånger?

Mina tvivel kring min diagnos är enorma, minst sagt! Men jag uppskattar många aspergare för att de vågar sticka ut, vara goda utan att få betalt, göra sånt som andra inte vågar pga konvenansregler. Sådant är ju dock inte funktionshinder utan funktionstillgångar.

De som sätter diagnoser är inga gudar. De kan göra en massa fel. Diagnoser är trender och mode, i viss mån. Om 15 år är de flesta diagnoser utbytta mot DLP, LEÖ och INW eller nått annat.

Zombie skrev:Jag har gått den motsatta vägen. Kortversion: Läkare, psykologer och terapeuter var helt säkra på att mina problem bara berodde på jobbig uppväxt, och visst hade jag en sådan; men när inget hjälpte var de till slut odogmatiska nog att remittera mig till aspergerutredning, och sådana nycklar till mig själv som jag fick då hade jag aldrig sett maken till förut. I ljuset av dem (i ljuset av nycklar, vilket bildspråk... nåja) tror jag mer på att uppväxtproblemen till stor del bottnade i att även mina föräldrar har asperger.

Tack för din kortversion, som för mig förklarar det bra, vad jag misstänker finns i min egen historia, f.ö ett utmärkt bildspråk som väl illustrerar vad som behövs när man är utelåst och det är mörkt.

Mvh segdeg utan diagnos som vanligt, men vid bättre mod än på väldigt väldigt länge ...

Det var roligt att läsa att du fick glädje av!

(Okej, i din poetiska tolkning så blev ju bilden meningsfull... känner till och med igen mig.)

Jag tror att det är din tidiga diagnos som har gjort att du idag bara tycker att du har AS light. Var glad att du är förskonad från mycket som du annars hade hamnat i. Avsaknaden av kunskap är vår värsta ovän.......

Slänger upp en lite småjobbig och stolpig lista för att se vad ni andra "aspies" känner igen er i och vad som inte stämmer, och jag förstår verkligen om ni inte orkar läsa men blir glad och tacksam för de som lägger ner tid att läsa och dela med sej av egna åsikter, erfarenheter och synpunkter =)


¤ Föddes med navelsträngen runt halsen men enligt läkare inga problem pga detta.
¤ Sov mycket och åt för lite de första dagarna och blev då tvångsmatad vilket ledde till kolik i 6 månaders tid, efter koliken sov jag nästan 2 månader konstant men efter detta bara minskade mitt sömnbehöv och jag sov då som mest 4 timmar per dag och aldrig sammanhängande. Dessa sömnproblem sitter i än idag då jag har svårt att komma till ro när jag ska sova, men när jag väl somnat sover jag länge utan problem.
¤ Åt väldigt lite och var kräsen redan från start, detta utvecklades senare till att jag bara åt viss mat, den fick inte vara blandad och jag var mycket petig med konsistensen.
¤ Började gå vid 1 år och var tidig med det mesta.
¤ Inget "babyprat", mamma sa "kisse" och jag härmade efter och sa "katt".
¤ Dålig motorik, sprang nästan alltid och krockade ofta med dörrkarmar och trillade i trappor men hade mycket bra finmotorik tidigt och så kallat pincettgrepp tidigt.
¤ Började redan vid 2-årsåldern få utbrott som kunde vara i upp till 3 timmar då jag skrek tills jag tappade andan och detta hände alltid när jag var hungrig eller trött men jag förstod aldrig detta själv. Har fortfarande som det är idag svårt att känna hunger o kan ibland bara ”hoppsan inte ätit på en vecka” .
¤ Var känslig för ljud och kunde t.o.m få ren panik av höga ljud. Var även tidigt känslig för lukt.
¤ Vid 3 års ålder klippte jag stora hål i mina kläder för att ta bort lapparna som "skavde". Fortfarande känslig vid viss beröring men det mesta går i dalar och toppar med mitt mående.
¤ Var helt ignorant mot kyla och ville ej ha kläder ens på vintern.
¤ Svårt att förstå när djuren inte ville bli upplyfta och kunde lyfta dem dumt, förstod dock vid 4-årsåldern mer och blev då försiktigare både mot djur och små barn.
¤ Mycket "pillrig" på saker, är fortfarande det.
¤ Distanslös i kontakten gentemot andra.
¤ Litade på alla och var aldrig misstänksam.
¤ Gillade inte att hälsa och krama andra.
¤ Fick utbrott och gillade inte att åka till ställen jag aldrig varit på.
¤ Klarade dock dagis 4 timmar helt okej förutom väldigt stressad när jag kom hem.
¤ Lekte alltid själv om ingen annan tog kontakt.
¤ Lät mej domineras och utnyttjas av de "kompisar" jag hade och gjorde det de sa även om det var farliga saker de sa åt mej att göra, fick dock bättre kompisar inom mitt hästintresse senare.
¤ Lekte mycket rollekar och när jag väl det var jag helt avskärmad och svår att få kontakt med.
¤ Kunde inte avsluta saker utan var tvungen att göra färdigt annars fick jag utbrott.
¤ Växlade ofta mellan att vara i min egen värld och att vara hyperaktiv då jag inte kunde leka färdigt med något utan började leka med allt och aldrig hade ro att t.ex se klart en film.
¤ Jag hade mycket svårt med morgonrutinerna när jag började skolan efter som jag alltid var uppe långt efter midnatt. Kom nästan varje dag försent till skolan och ibland kom jag inte ens iväg då allt urartade i långa utbrott.
¤ Hade ingen som helst tidsuppfattning, 2 dagar kunde lika gärna vara 2 månader.
¤ Hade ingen uppfattning om pengars värde.
¤ Gillade inte att anpassa mej efter regler.
¤ Hade problem i skolan med skrivning, läsning och matte. Matten är än idag mitt svåraste ämne, de andra sakerna ordnade till sig med åren. Engelska var jag däremot väldigt duktig på.
¤ Hade hästar och djur som specialintresse och var ovillig att prata om annat eller prova andra saker.
¤ Funkade i övrigt bra i skolan, fick dock utbrott och bråkade ofta med lärare och andra vuxna, ville ofta bestämma över dem men enligt journal står det att skolan inte tolkade det som jag hade några problem i skolan de skyllde i stället över en bråkig hemsituation något som jag enligt minnen inte kan komma ihåg att jag märkte förrän vid 9 års ålder.
¤ Har lättare att relatera och empatisera med djur än med människor men vet inte om det är något som talar för eller emot asperger.
¤ Gjorde och gör fortfarande saker på vissa specifika sätt och tar i regel pga detta längre tid på mig.
¤ Väldigt noggrann med vissa saker men har jättesvårt för att organisera och städa.
¤ Har jättedåligt så kallat arbetsminne, har med hur mycket man kan hålla i huvudet samtidigt.
¤ Är mycket förvirrad och glömsk och blandar ofta ihop saker.
¤ Börjar ofta med saker men har sedan svårt att slutföra dem.
¤ Ser mer detaljer men har svårt att se helheten.
¤ Har svårt att ändra mina planer eftersom det kräver så mycket tid och mental tid att ställa om allt.
¤ Har ofta fått höra att jag pratar väldigt speciellt, både uttal och egna ord.
¤ Svårt för att misslyckas och är mycket självkritisk och kan i vissa lägen t.o.m bli lite sur när jag frågar efter kritik och ingen kan se nått som är fel.
¤ Blir ofta ståendes vid sidan om i sociala sammanhang och missuppfattar ibland människors intentioner i det dem säger.
¤ Gillar inte att vara bland folk för länge då detta tar mycket på min energi.
¤ stänger ofta ner nån vecka i taget för att ladda ”batterierna”, klarar då inte ens av att svara i telefon än mindre träffa någon.
¤ Har haft mycket depressioner och en del självskadebeteende men vet ej om de skulle kunna vara relaterat till asperger.

Sen finns de ju förstås det som enligt psykologen talar emot min diagnos, dvs att skolan påstod att allting var bra och att mina problem bara visade sig hemma. Dessutom är jag mycket dålig på matte, uppvisade en väldigt ojämn profil på testerna jag gjorde som liten och har när jag mår bra inga problem med ögonkontakt utan tvärtom. Men mina svårigheter varierar så himla mycket beroende på hur jag mår, och när jag verkligen har tydliga problem är ju när jag stänger ner och inte visar mej. När jag däremot mår bra fungerar jag nästan helt okej ute i världen.

Supernova: Kan vara mycket möjligt att det är så fallet är, som jag kommer ihåg var problemen säkert 10 ggr så jobbiga när jag var liten och nu har man ju lärt sej hur man ska göra för att de inte ska synas utåt samt påverka en i samma grad

Debbiedo: haha låter mycket möjligt att de flesta diagnoser kommer vara utbytta med nya bokstavskombinationer eller i alla fall att det kommer finnas flertalet nya