Hej!

Finns det någon fler än jag som inte lyckats få godkända betyg i kärnämnen trots flera upprepade försök på både komvux och folkhögskolor speciellt för Aspergare.

Jag har i och för sig lärt mig väldigt mycket men det är tyvärr inte bara kunskap som krävs för att gå godkända betyg. I svenska och engelska är det dock viktigare att kunna läsa mellan rader och leva sig in i böckerna man läser och då kan man inte få godkända betyg hur mycket kunskap man än har i svenska och engelska. Dom övriga förmågorna är viktigare än kunskap.

I matematiken är det viktigt att man kan tänka runt ett problem och att det kan finnas flera lösningar och detta är viktigare än kunskapen om att hur man löser problem. Så exempelvis om någon har lärt mig hur man löser en ekvation då förstår jag det sättet till fullo men sedan i ett annat sammanhang måste man vända på lösningen och detta förväntar sig folk att man förstår utan att någon har förklarat det för mig. Då är det samma sak där att det outtalade och att man inte får ta saker och ting bokstavligt är viktigare än kunskapen och det man lärt sig.

Andreas

Ack, nej. Det fanns visserligen inte aspergerkurser på den tiden då jag försökte mig på att studera in gymnasiekompetens; 1987 - 1992. Det enda bestående jag skapade var studieskulder.

Dock innebar folkhögskolestudierna att jag lyckades häkta loss mig från föräldrahemmet.

Jag har då inga betyg men det var för att jag skolkade och vägrade göra proven.
Problemet för mig satt i folket och att jag tänker för mycket. Skulle fått mvg på allt om jag bara visade mig i skolan sade de. xD

Jag har godkända betyg, men skulle inte haft det men min lärare i bland annat matte A och B gav mig godkänt i alla fall för hon inte ville ha några IG i klassen.
I svenska behövde då inte vi kunna läsa mellan raderna. Var mest att läsa böcker och sen recensera de (vilket var svårt. har alltid svårt med att sammanfatta saker) samt att lära oss olika sätt att skriva på (haiku, prosa, dramatik, artikel etc).
I svenska var jag i alla fall duktig bortsett från grammatik för det har jag alltid varit helt värdelös på.

TS jag minns hur jag hade de där problemen att jag ville att läraren skulle berätta definitioner på sakerna han använde för att man skulle förstå men han ville visa hur man gjorde men det gjorde tyvärr inte att jag förstod det där med varför som jag tyckte var viktigare än att bara kunna lösa allt som visades upp utan att förstå.
Det var flera som "bara gjorde som läraren visat" och fick rätt på det men de förstod inte allt de gjorde, det var ju det jag ville, att förstå matematiken, inte bara kunna den utantill.

Jag löste det själv genom att hitta på egen matematik men eftersom det oftast blev att jag kom fram till samma resultat så gav det att jag till slut förstod det han förklarat men på ett annat sätt att komma frammåt än så som han undevisade.
Sedan gick det väldigt fort att räkna de sidor läraren ville att man skulle räkna, ofta fick jag en lång startsträcka då jag knappt kom frammåt men när jag väl förstod gick det fort och läraren tyckte då att jag var lat/obstinat/envis eller något som inte gjorde det från början.

Känner igen problemen men har av någon konstig orsak alltid klarat mig hittills såpass att jag i alla fall håller mig flytande.
Det undgår mig dock exakt hur det går till när jag allt som oftast får göra omprov.

Har försökt förklara för lärarna att bara för att jag löser ett tal menas inte att jag kommer förstå alla tal som använder samma ekvation. Det är ju trots allt ett helt annat tal.

@nano, det var en riktigt dålig mattelärare (en produkt av den svenska lärarutbildningen). De flesta mattelärare jag haft (utom i lågstadiet) accepterade alternativa metoder men var inte så duktiga på att lära ut dem.

Mina barn har haft tur, de har varit med i ett experiment som går ut på att hitta den metod som fungerar för varje enskilt barn, det finns flera olika sätt att hantera matte, hur man gör beräkningar och det finns nog inget sätt som passar alla. Jag hoppas det är en metod som sprids till alla skolor vilket i så fall höjer kompetensen rejält i skolan (nu är den generellt katastrofalt låg).

Jag har bara MVG och VG i mitt samlade betygsdokument från gymnasiet, ett snitt på 18,6 av 20, men saknar ändå 300 poäng för att få ett fullständigt gymnasiebetyg. Kämpat med Komvux i fyra år nu, fyller snart 26. Har först nu, när jag fått veta att jag har AS, insett att det inte är fel på mig utan att jag bara inte har klarat av de sociala situationerna. Skolkade hellre än gick till skolan och träffade klasskamrater. Samtidigt hade jag prestationsångest i kvadrat.

Jag har mått extremt dåligt för att jag inte har slutbetyg, men nu skall jag försöka få ett via distansstudier. Problemet är att jag har misslyckats även med det hittills, eftersom jag samtidigt försöker jobba (får inte ta mer CSN nu eftersom jag hela tiden hoppat av när jag försökt). En rävsax.

Hade extremt ojämna studieresultat och fick förklaringen först när jag gjorde utredningen. Enligt testerna är jag långt över medel i det mest, i logiskt tänkande, språk och samhällsorienterad kunskap låg jag på "exceptionellt" hög nivå, men var det något jag sög i under skoltiden så var det matte och utländska språk.

För mig var det inte min AS som utgjorde största hindret, utan min ADD, eftersom min förmåga att minnas samtidigt som jag lär mig är väldigt nedsatt = jag måste repetera extremt mycket innan saker sitter. Uppmärksamhetsförmågan är sugdålig också emellanåt, så med facit i hand är det inte särskilt konstigt att jag presterade så långt under min förmåga...

jag har det också väldigt svårt med studerandet.
hade inte betyg i ett enda ämne i nian (var knappt där det läsåret pga. både fysisk sjukdom och en rejäl depression) och började inte ens gymnasiet.

nu kämpar jag på komvux sedan flera år och det utmärkande för mig är att det antingen blir lysande betyg eller precis ingenting.
börjar fundera på om det är värt det, om jag kommer orka bli klar med slutbetyget och om det isf kommer göra vare sig till eller från för mina möjligheter till högre studier, arbete eller vad framtiden nu må bjuda.

Hej!
Jag har en närstående som vi misstänker har Asperergers, dock ingen diagnos satt. Han har svårt med att just läsa mellan raderna. Jag funderar på om detta är något att arbeta vidare på och försöka lära honom eller om det inte är någon idé att ödsla energi på något som han aldrig kommer kunna lära sig. Vad har ni för erfarenhet av detta? Finns det något bra sätt att träna upp detta?

Bengtsson skrev:Hej!
Jag har en närstående som vi misstänker har Asperergers, dock ingen diagnos satt. Han har svårt med att just läsa mellan raderna. Jag funderar på om detta är något att arbeta vidare på och försöka lära honom eller om det inte är någon idé att ödsla energi på något som han aldrig kommer kunna lära sig. Vad har ni för erfarenhet av detta? Finns det något bra sätt att träna upp detta?

Läsa mellan raderna handlar mer om mellanmänskliga kontakter, inte studier.

Jag har väl inte direkt misslyckats, men jag har svårt att koncentrera mig på vad lärarna säger. Istället för att lyssna satt jag och funderade på på något annat samt att jag tänkte att det här lär jag mig hemma.

Jag var tvungen att gå på komvux får att höja gymnasiebetyget i matematik från en 2:a för att komma in på högskolan (högskoleingenjör). Jag klarade det precis.

På högskolan har jag inte klarat av matematiken så jag har oavslutade studier. Hade planer på att klara av matematiken för att ta examen, men de tankarna har jag lagt på is.

Jag har ett bra jobb och de arbetsgivare jag har arbetat för har aldrig brytt sig eller ens frågat om jag har tagit examen.

Saker som är komplexa har jag svårt för men däremot är jag ganska vass på ex geometri som är något konkret.

På högskolan sov jag en hel del på lektionerna och då framförallt om det var trista föreläsare eller ointressanta ämnen.

Jag misslyckas mest med livet faktiskt och inte specifikt bara studier.
Har studerat 6 år på eftergymnasial nivå (4 på universitet - 180 hp - och 2 år på yrkeshögskola) men lyckas ändå inte få något jobb. Jag valde väl inte tillräckligt "bra" utbildningar helt enkelt... Men jag ville inte välja något torrt och trist ämne bara för att få en jobbförsäkring. "Du kan bli vad du vill" är nog en av de farligaste livslögnerna som vuxna tutar i sina barn idag. Jag gick på den, och studerade det jag var intresserad av: datateknik, webdesign, grafisk formgivning, 3d-grafik, spelutveckling. 180hp +2 års yrkeshögskola. Och vad gav det mig? Typ 350 000 i studieskulder och ett liv jag hatar.

Deadly_Nightshade skrev:Jag misslyckas mest med livet faktiskt och inte specifikt bara studier.
Har studerat 6 år på eftergymnasial nivå (4 på universitet - 180 hp - och 2 år på yrkeshögskola) men lyckas ändå inte få något jobb. Jag valde väl inte tillräckligt "bra" utbildningar helt enkelt... Men jag ville inte välja något torrt och trist ämne bara för att få en jobbförsäkring. "Du kan bli vad du vill" är nog en av de farligaste livslögnerna som vuxna tutar i sina barn idag. Jag gick på den, och studerade det jag var intresserad av: datateknik, webdesign, grafisk formgivning, 3d-grafik, spelutveckling. 180hp +2 års yrkeshögskola. Och vad gav det mig? Typ 350 000 i studieskulder och ett liv jag hatar.

Jag vet inte hur arbetsmarknaden ser ut för de med din utbildning, men spontant tycker jag att du borde ha ganska lätt att få jobb om du gav dig fan på det.

Har du skrivit en CV och ett personligt brev? Har du sökt många jobb? Har du några kontakter som kan hjälpa dig?

Jag har jobbat på 6 olika företag och för det har jag säkert skickat in 100 ansökningar. Mitt nuvarande jobb fick genom att ringa till företaget och presentera mig trots att de inte annonserade.

Jag jobbar med bygg som konsult och där tror jag att eventuellt BIM skulle passa dig. Känner du till BIM? Jag tror att många byggprojekt i framtiden kommer att använda BIM.

Ge inte upp utan kämpa på så tror jag att det ordnar sig.

Försökt läsa gymnasiet två gånger, sedan komvux när jag fyllt 20, tänkte att (för att folk säger att det är så) jag hade växt upp och nu kunde plugga som folk, men nope. Gick bara åt helvete, nu är jag ett sossfall också, kanyl nästa.

KaptenZoom skrev:Jag vet inte hur arbetsmarknaden ser ut för de med din utbildning, men spontant tycker jag att du borde ha ganska lätt att få jobb om du gav dig fan på det.

Har du skrivit en CV och ett personligt brev? Har du sökt många jobb? Har du några kontakter som kan hjälpa dig?

Jag har jobbat på 6 olika företag och för det har jag säkert skickat in 100 ansökningar. Mitt nuvarande jobb fick genom att ringa till företaget och presentera mig trots att de inte annonserade.

Jag jobbar med bygg som konsult och där tror jag att eventuellt BIM skulle passa dig. Känner du till BIM? Jag tror att många byggprojekt i framtiden kommer att använda BIM.

Ge inte upp utan kämpa på så tror jag att det ordnar sig.

Jag är så jävla trött på att höra det där att om man bara "kämpar" så kommer jobbet.
Jag har ett välformulerat CV, både engelsk och svensk version - DOC samt PDF -format. Jag skriver alltid unika jobbansökningar, använder inga mallar. Jag har en välgjord portfolio och har sökt jag vet inte hur många jobb sedan i Maj förra året - men det är tresiffrigt utan tvekan. Pga mycket arbete till ingen förtjänst så har jag gått in i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet - söker inte alls lika mycket jobb nu som i somras, inte ens i närheten - orkar liksom inte när jag hela tiden blir ignorerad eller får något klippt-och-klistrat skit till svarsmeddelande. Sen att jag har en fördjävlig boendesituation (sedd ur ett aspergerperspektiv) och är väldigt deprimerad, vilket inte heller till hjälp. Jag är så förbannat trött på att många av mina fd klasskompisar har ett så jävla flyt, trots att jag var en av de bästa grafikerna i min klass, trots att jag har kämpat på. Kan ju säga att jag blivit smått deterministiskt troende dessutom. Folk får inte vad dom förtjänar - inte i denna värld iaf.

Deadly_Nightshade skrev:Jag är så jävla trött på att höra det där att om man bara "kämpar" så kommer jobbet.
Jag har ett välformulerat CV, både engelsk och svensk version - DOC samt PDF -format. Jag skriver alltid unika jobbansökningar, använder inga mallar. Jag har en välgjord portfolio och har sökt jag vet inte hur många jobb sedan i Maj förra året - men det är tresiffrigt utan tvekan. Pga mycket arbete till ingen förtjänst så har jag gått in i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet - söker inte alls lika mycket jobb nu som i somras, inte ens i närheten - orkar liksom inte när jag hela tiden blir ignorerad eller får något klippt-och-klistrat skit till svarsmeddelande. Sen att jag har en fördjävlig boendesituation (sedd ur ett aspergerperspektiv) och är väldigt deprimerad, vilket inte heller till hjälp. Jag är så förbannat trött på att många av mina fd klasskompisar har ett så jävla flyt, trots att jag var en av de bästa grafikerna i min klass, trots att jag har kämpat på. Kan ju säga att jag blivit smått deterministiskt troende dessutom. Folk får inte vad dom förtjänar - inte i denna värld iaf.

Min sambo är i en liknande situation, bortsett från boendet, och han har sannerligen blivit både deprimerad och jävligt deterministisk av sig senaste tiden. Han känner ofta att tillvaron är väldigt orättvis, medan jag har en något mer accepterande syn på tillvaron.

Det enda tips jag tänker ge är att du ska försöka hitta "frizoner" från all kamp. Gör sådant du tycker är roligt och försök att inte identifiera dig för mycket med ditt yrke. Själv har jag 200 000 i studieskulder för plugg jag varken tyckte om eller ens har nytta av nu...

Hatar att vår kultur inte vill se längre än till vad man är utbildad till och jobbar med. Man är mer än yrke/jobb/sysselsättning/funktionshinder/civiltillstånd osv.

Jag har spenderat flera år i KomVux, men jag kommer aldrig ur. En definition utav helvetet är repetition. Mitt helvete är KomVux, Jag repeterar men kommer aldrig ur. Det tar aldrig slut. Jag vill inte leva längre!

Ohh ja!
Inte för att jag inte fattar eller kan lära mig. Det är inga problem, det sitter där. Utan för att det är så j-a svårt att hålla uppe intresse, motivation och fokus på sånt som inte intresserar mgi särskilt för tillfället + att jag har svårt att planera och komma ihåg möten, prov, datum osh sånt! Sååå typiskt......

Men att läsa själv hemme på sitans är SUPER för mig och nu när jag är äldre är det mycket lättare att hålla uppe motivationen ffa.

Ojdå... nu råkade jag visst ha för bråttom så det blev felstavningar där... Bry er inte om det ni som har svårt för sånt.

Alyana skrev:Men att läsa själv hemme på sitans är SUPER för mig och nu när jag är äldre är det mycket lättare att hålla uppe motivationen ffa.

Vad menar du med lite äldre? Jag var motiverad på KomVux förut när jag var en ung vuxen i 20 års åldern. Det var länge sedan.

Jag mobbades på KomVux av två lärare. Så jag hoppade av. Började senare läsa in gymnasiet på distans och där slapp jag mobbning på träffarna. Men matte gick inte bra alls, fick göra om proven innan jag fick G. Var kass på fysiken, kunde inte ens göra en pendel Någon mer som misslyckats i just fysik? Psykologi gick bra, kanske för att jag kände igen mig i alla fall en del av vad som stod i boken. Svenska gick jag också G i. Tyckte om rättstavning. Jag har alltid varit svag i matte.

vallesmamma skrev:Jag mobbades på KomVux av två lärare. Så jag hoppade av. Började senare läsa in gymnasiet på distans och där slapp jag mobbning på träffarna. Men matte gick inte bra alls, fick göra om proven innan jag fick G. Var kass på fysiken, kunde inte ens göra en pendel Någon mer som misslyckats i just fysik? Psykologi gick bra, kanske för att jag kände igen mig i alla fall en del av vad som stod i boken. Svenska gick jag också G i. Tyckte om rättstavning. Jag har alltid varit svag i matte.

Just matte, fysik på gymnasienivå kräver tid. Man måste plugga minst 10 timmar om veckan för en kurs.

Det finns tabeller med resultat för gymnasieungdomar och deras linjer. De flesta eleverna i Naturvetenskapliga linjer får MVG i matematik. Bland samhällsvetenskaps-gymnasisterna är det bara ett fåtal, och många fler IG'n.