Gällande ensamhetens psykologi kolla denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=QAyubOQ08mU

Jag har sett den där snubben tidigare och tycker han är weird givetvis - men han verkar också väldigt intelligent. Det han säger "makes sense" och i part 2 så säger han till psykologen att det är ett substitut för att slippa de negativa känslorna av ensamhet.

Nu menar jag inte att alla ska gå och köpa sig en sån där. Utan min poäng här är att ensamhet kan göra så ont och gå till sådana extrema längder att personer gör så pass desperata saker som den där killen, och skapar sig en fantasivärld som de lever i. Allt för att kompensera för något tomrum - i detta fall en partner. Istället för att helt avfärda hans beteende som dårskap så bör man fråga sig själv: Om det fanns VR (virtual reality) som var lika realistisk som i säg, The Matrix -filmerna eller "holodeck" i Star Trek, hade man då levt i denna värld och haft ett låtsasförhållande för att kompensera för sin ensamhet? Enda skillnaden är ju bara att den där Davecat verkar duktig på att sluka sig in i sina egna fantasier, och att han nöjer sig med rätt lite.

Jag har ganska mycket gemensamt med dig men ändå sitter jag här 23 år och gift.

Jag har alltid varit extremt blyg och gillat att sitta för mig själv och pyssla.
Redan i tidig ålder började jag tänka på detta med att dela livet med någon (från 6år). Men jag har alltid haft som regel att inte föränn jag är vid 19 år skall jag vara tillsammans med någon. Var väldigt klok för min unga ålder. xD

Har blivit utnyttjad både sexuellt, ekonomiskt och allt möjligt hela mitt liv vilket gjort katastrofala skador på psyket. Är extremt rädd för att komma någon nära just för tanken att bli övergiven eller sårad.

Ang det med kompisar så har jag inga, slängde iväg alla i 12års åldern då jag hellre är ensam. Tål inte folk som inte tänker som jag.

Eftersom jag har god moral så har det aldrig varit på tal om att vara på krogen då man inte hittar en man kan leva med hela livet där. Krogen är bara till för slampor och allmänt omoraliskt folk.

Har alltid trott att jag skulle behöva få leva ensam även fast det fanns folk som visade intresse för mig. Jag visste att dessa aldrig skulle orka leva med mig eller ens vara envis nog för att lyckas få mig.

Min make är av ett sällsynt slag och lyckades vara envis nog för att få mig och sjuk nog för att ha tålamod med mig och orka med mitt sjukliga beteende.
Han var vän till min syster och andra i min krets. Han har visat intresse för mig sedan jag var 14 och av en slump så spelade vi samma spel när jag var 18. Vi började skriva med varandra och faktiskt var första gången vi hade kontakt sedan 13år ålder.
Efter ett halvår av dagligt skrivande stog han utanför min dörr en kall natt och väntade i en halvtimme. Jag var livrädd men ville inte att han skulle frysa så jag släppte in honom. Efter det har han vägrat släppa taget konstigt nog.

Min sjukliga blyghet släppte först när jag fick barn vilket var för ett halvår sedan. Sen dess har jag kunnat funka någorlunda normalt. Ivf inte som någon som just rymt från ett dårhus. xD

Håller även med i störta grad om det Huggorm skriver. Att ha samma intressen är inget som behövs, men att vara av samma moral är nödvändigt om du vill kunna leva tillsammans med någon.

Hej
Jag är inte efter någon som man kan ha, ja, ni vet jag menar, för det är en bi sak som kommer senare.
Som någon skrev, det är en person med samma livsstil som jag saknar, någon som förstår hur jag är och kan acceptera det.

Nu kommer den texten i det här inlägget som gör att jag sticker ut hakan och om någon känner sig trappar på tårna så kommer det en ursäkt i förtid.

Så, SORRY INTE MENINGEN.

Min tankegång är så här, jag tror det är lättare för dom kvinnliga personer med AS att skaffa en partner för det ligger i naturen att manliga ska ha många partner för att säkra sina avkommor.
Det lät verkligen tradigt.
Skulle man inte hålla med så behöver man bara gå över till djurlivet och kolla vad som händer där, det är ytterst få djurarter som är monogama.

Det som skiljer oss från djur mer eller mindre är att vi kan visa känslor, prata om dom, svika dom, förkasta dom, fånga dom.

Jag hoppas att jag inte har satt igång något men som kille är det svårare med AS att skaffa en partner så upplever jag i alla fall.

Så eftersom det är julafton när jag skriver det här så får jag önska alla på forumet en riktigt God Jul.

Ja, Drutten. Vi aspergerkillar har nog märkt det, men så länge du inte allvarligt funderar på att byta kön finns det ingen anledning till att fundera i de banorna. Att tänka på att andra har det lättare gör att man hamnar snett. Ens svårigheter är till för att övervinnas och göra en glad när man lyckas.

GOD JUL på dig.

Du trampar då inte någon på tårna, jag tycker också att det är mycket svårare för killar. Detta är ett faktum!
ALLA tjejer kan få ett förhållande, vissa har det bara lite svårare än andra. Men alla killar kan då inte få det. Detta för att det är killar som skall ta första stegen så att säga. Visst nu kommer väl någon och säger att det inte är så i en modern värld, men det är fel. Vissa värderingar från gamla tider kommer nog aldrig gå bort, vilket jag iofs tycker är bra då jag gillar män som är män å kvinnor som är.. Ja, någorlunda kvinnliga. xD

Tror inte detta har något med det du påstår dock att killar knullar runt som odjur. Nej, för det gör tjejer också i denna tid tyvärr. De som jag upplever har svårt att få förhållanden är de killar som inte vågar ta för sig. De som är lite blyga, lugna eller osociala av sig.

Arcas skrev:ALLA tjejer kan få ett förhållande, vissa har det bara lite svårare än andra. Men alla killar kan då inte få det.

Eller tvärtom.

Åldersstruktur [redigera]

0-14 år: 18,19% (män 828 308; kvinnor 1 023 040)
15-64 år: 64,53% (män 2 911 949; kvinnor 2 914 730)
65 år och äldre: 17,28% (män 649 296; kvinnor 884 417)[2]


Könsfördelning [redigera]
...
totalt: 0,98 män per kvinna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_demografi

Parvlon skrev:

Arcas skrev:ALLA tjejer kan få ett förhållande, vissa har det bara lite svårare än andra. Men alla killar kan då inte få det.

Eller tvärtom.

Åldersstruktur [redigera]

0-14 år: 18,19% (män 828 308; kvinnor 1 023 040)
15-64 år: 64,53% (män 2 911 949; kvinnor 2 914 730)
65 år och äldre: 17,28% (män 649 296; kvinnor 884 417)[2]


Könsfördelning [redigera]
...
totalt: 0,98 män per kvinna

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_demografi

Men det beror ju på att kvinnor lever längre, det finns alltså en väldig massa riktigt gamla kvinnor. Bland yngre åldrar, som kanske är intressantare för de flesta här på forumet, så finns det en övervikt män.
Edit: eller snarare i åldern 20-30 år, hur ser siffrorna ut där?

Från "alla" till 20-30. Har svårt att tänka mig att det är omvänt ens om vi bara går ner till enskilda åldrar men du kan ju googla om du känner för det.

Kanske är så att kvinnor väljer att inte ha medans männen inte får?! xD

Tänk inte på om det är svårare för kvinnor eller män att hitta någon. Fokusera hellre på vad för sorts partner du vill ha och bli en sån själv. De egenskaper DU har, en sådan människa drar du till dig. Inte så lätt att smälta ibland...
Vill du ha en solidarisk och generös partner tex måste Du själv vara så.

Problemet är ju om man har asperger att man har svårt att uppträda på rätt sätt, man ger ett märkligt intryck och har svårt att attrahera någon

Hej

Huggorm skrev:Problemet är ju om man har asperger att man har svårt att uppträda på rätt sätt, man ger ett märkligt intryck och har svårt att attrahera någon

Jag håller med Huggorm till hundra procent, vi AS är mera en kompis än eventuell aspirant till en partner. Jag har många kvinnliga kompisar.

Om man ska bena upp det hela så har vi AS (kan skilja från AS till AS) svårt att tolka dom social signalerna och kan man inte det så blir man placerad i facket "kuf" och då platsar man inte på marknaden.

För ni killar har väl som jag, mera kvinnliga kompisar än manliga, eller har jag fel?

Inte jag, jag har nästan bara manliga kompisar, de få jag nu har. Men så har jag också mestadels traditionellt manliga intressen och har jobbat på mansdominerade arbetsplatser.

Jag gillar mera att umgås med män. Det har alltid varit så. Det är på något sätt lättare, rakare, arbergare

Att umgås med andra kvinnor, njaaaa, det går om man inte träffas för ofta. Jag har inte riktigt nerver för det.

Jag blir attraherad av män som har sidor som jag inte har. Mitt liv är ett stort läroprojekt och varför skulle jag vara ihop med någon som liknar alldeles för mycket mig själv? Jag tror att jag får ganska nog av mig själv, skulle jag vilja då ha en till?

Samma intresse kan ju vara fördel, men så kan andra intressen vara. Då kan jag lära någonting nytt och spännande.

Jag har haft världens tur med relationer till män, alla jag har haft förhållande med har varit snälla. Det är jag själv som har strulat till mig. Så jag har faktiskt tagit paus på den fronten. Tänkte väl att jag får först uppfostra mig själv för att flera stackars killar slipper att få traumor på grund av min omogenhet.
Men samtidigt, jag kunde inte göra det bättre, jag gjorde så gott som jag kunde. Snälla var killar, jaa, men inte felfria dom heller.
Men efter självanalyser och att jag har jobbat med mina egna brister så tror jag att jag är klockare i dag. Men vem vet

Det är svårt att förklara vad "ensamhet" är. Känslan är subjektiv och skiljer sig från person till person.

Man kan känna sig ensam i själen trots att man har ett brett register av socialt umgänge. Man behöver inte känna sig ensam i själen trots att man konstant är ensam.

Ensamhet är en självupplevd känsla som är svår att beskriva, därför tvingas ofta den som känner sig ensam leva sitt liv utan utomståendes förståelse för personens ensamhet.

Drutten! Om du ser dig själv som kompis till kvinnor så blir du det. Det gäller att ändra inställning. Se dig själv som en potentiell fästman/älskare/sambo/make.
Lättare sagt än gjort men som du tänker så blir det!

Jag är en kvinna som varit ihop med en kuf i 30 år snart. Och vad tror du jag är? Ja, just det. - en kuf (en kvinnlig sådan). Min man och jag är verkligen inte människor som passar på "marknaden", men vi passar för varandra.
Jag har sett mycket bra ut i min ungdom men ändå inte varit omsvärmad, uppbjuden på dans osv för att jag helt enkelt är för udda. Likadant med min man som alltid varit utanför, mobbad och haft typiska AS problem.

Kaka söker maka, men för att det ska kunna ske måste man tro på att kunna hitta den rätta. Har du inställningen att kvinnor kommer att vara enbart kompisar för dig så blir det så.
Ändra den inställningen!!!
Imorgon när du vaknar är en ny dag med nya möjligheter. Se dig i spegeln och se en man som har mycket att ge till en kvinna som är som du. (om du vill ha det förstås)

Fler trådar om ensamhet:


hur-klarar-ni-av-ensamheten-t1598.html

att-bli-lamnad-ifred-t4336.html

oformaga-att-fungera-i-ensamhet-t4475.html

att-ta-kontakt-med-folk-t5676.html

ensamhet-trots-sambo-t5698.html

ofrivilliga-ensamheten-etc-t10660.html

ensamhet-och-logner-t10767.html

livet-som-ensam-och-utanfor-t10853.html

ensamhet-och-kollektiva-helger-t13799.html

lite-for-ensam-t15579.html

ensamhet-i-grupper-och-avsaknad-av-uppmarksamhet-t15867.html

diagnos-domd-till-ensamhet-t18817.html

vill-vissa-verkligen-vara-helt-ensamma-t19774.html

radsla-for-att-vara-ensam-t20142.html

ensamhet-vanner-t20651.html

Jag känner exakt så där.
Jag känner mig förlamande ensam ibland och samtidigt så vill jag inte träffa andra människor för alla problemen det leder till.
Det känns fullt att känna mig ensam för att dels så skulle det innebära
att jag måste anpassa mig vilket jag ärligt talat inte kan längre
och det misslyckandet skulle nervärdera mig själv.
Dels för att jag mår fruktansvärd på alla sätt
när jag känner mig vänligt inställt till andra människor.
Samtidigt så är jag ju genuint lyckligt periodvis fast jag är ensam.

Det jag saknar mest med mänsklig kontakt, är inte alltid
att passa in eller accepteras, eller någon slags samhörighet.
Utan snarare att det händer mer saker och man kan får nya ideer och man kan göra mycket fler saker.
Andra människor är en källa till information och ideer, dom kan okså hjälpa
mig uppnå mina mål.
Tyvär så hjälper sällan andra människor mig med mina projekt
eftersom som dom inte kan intressera sig för något nytt.
Främst så känns mina asociala intressen roligare om jag kan jämföra
dom med levande människor.
Andra människor kan bekräfta mina åsikter.
Och en stor del av de intellektulla behöven har tyvär en social aspekt
eller snarare en abstrakt aspekt som förutsätter att det finns någon
som betraktar eller registerar ett intellektuelt fenomen.

Att diskutera andra planeter kan vara intressant
men det förutsätter att man refererar till människor som
kan referera till planetet och registera och beskriva planeten
enligt något system.
Eller... finns det böcker så måste böckerna komma någonstans
och det definerar retroaktikt att det finns ett samhälle
som kan stödja ett skrivet språk och mass-publisering (tryckeri)
av böcker.
Jag har alltid svärmat för den individualistiska egocentriska
perspektivet som det givna perspektivet för alla intellektualla tankar
om alla asociala objekt.

Sociala människor (icke-aspergare) tycker att själva tanke värksamheten
om t.ex en planet utan liv, enbart är en social diskution som man har in huvudet
och alla tankar enbart förbereder en för att social beskriva information
i lätt förstårligta och konventionella termer.

Som aspergare, tycker jag att språket och själva intresset att
kommunicera är onödigt och utesluter den intellektuella intre tankevärksamheten
om doda asociala objekt som planetet.
Den intre tanke processen handlar bara i andra hand om att förbereda
för att som best lära ut så svår förstårlig och komplicerad information som möjligt och främst har syftet att känna sig levande och fritänkande
genom att få kunskap om den asociala oberoende och neutrala verkligheten.
Att lära ut är ge information, vilket är en instruktion och inte en kommunikation
eftersom det inte är en två-vägs-kommunikation.

Därför avskyr jag de flesta lektorer och lärare och proffessorer.
Eftersom dom kommunicerar istället för att instruera.
Jag lyssnar bara på en person som ger intrycket av att jag inte förstår
vad det handlar om , annars vet jag det redan.

Det största och det minsta sociala behovet är sex,
för det är lättast och svårast att klara sig utan.
När man inser att andra människor inte är intressanta som personer utan bara som verktyp så blir det lättäre att klara sig utan sociala kontakter.
Man kan fukusera på intellektuella njutningar och nervärdera och
glömma bort de fysiska eller känslomässiga njutningarna.

Två slags lösningar finns på problemet Ensamhet:

A) Gilla läget

B) Skaffa sällskap;
B1) vilket sällskap som helst
B2) sällskap man tycker om

......................................

Principråd för lösningsslag B2:

Skaffa en social aktivitet, lagom billig/lönsam (kan ju vara ett jobb) som

* känns trivsam och meningsfull att syssla med i åratal, även vid ganska ointressant sällskap
* låter dig möta nya människor i en sådan takt att du har teoretisk chans att lära känna de flesta väl nog för att kunna bedöma som potentiell vän eller inte
* har såna sociala inslag att du, smidigt, verkligen kan lära känna dem du möter

Stanna sen där i åratal (säg 5 år). Nån fantastisk och åtskilliga goa torde dyka upp i ditt blickfång sinom tid.

Eftersom du stannar kvar går det tydligen att göra det. Så förhoppningsvis stannar de intressanta, eftersom de trivs med till exempel dig.

Jag tror att första stora felet på detta principråd är att det kan vara svårt att känna trivsel och meningsfullhet om man känner sig otrygg socialt. Så hittar man inte en aktivitet där man trivs direkt så måste man väl helt enkelt antingen bli litet hårdhudad mot vantrivsel, eller skaffa sig social trygghet att bära med sig inombords.

Andra stora felet tror jag är att det kan vara svårt att utnyttja möjligheter (såna sociala inslag) till att lära känna folk, om man inte redan känner sig trygg socialt. Så, återigen: Hittar man inte en aktivitet där man trivs direkt så måste man väl helt enkelt antingen bli litet hårdhudad mot vantrivsel, eller skaffa sig social trygghet att bära med sig inombords.

Men jag tror verkligen att nån fantastisk och åtskilliga goa dyker upp sinom tid, om bara genomströmningen är lagom snabb, i förhållande till hur mycket tid ni tillbringar ihop. Lagom skulle kunna vara 50 pers om året, ifall ni ses ett par halvdagar i veckan i snitt.

Jag tror på det, för det är både effektivt och förhållandevis enkelt. Och jag vet att det kan fungera.

Hej!

Det verkar vara brist på tjejer i det här forumet? Well, då kanske jag kan få lov att komma med ett litet kontaktsökande inlägg, och hoppas att någon hoppar på det...! Jag heter Isabella och är 34 år gammal (ser en smula yngre ut). Jag är en rätt social tjej egentligen, men definitivt aspergers. Det yttrar sig bland annat på det viset att jag enormt snabbt tröttnar på vanligt "artigt" socialiserande, dricka öl och så vidare, med mindre man diskuterar något väldigt intressant eller spännande. Brukar sluta med att jag snackar alldeles för mycket själv, om saker som jag tycker är intressanta, men inte så många andra... Fakta är roligt för mig, inte att bekräfta varandras synpunkter på saker man var överens om från början... Vet inte om någon känner igen det...

Annars hänger jag en massa på flashback, youtube osv. Just nu har jag precis blivit singel - igen - så om det är någon som har lust att date-a, dricka alkohol eller käka mat och prata om sitt nördiga intresse... (jag ÄLSKAR att lära mig nya grejer) så skulle jag tycka att det var hemskt kul. Det behöver ju inte vara mera än en liten flirt. Jag bor i Köpenhamn men kommer till Stockholm i mitten av juli för att hälsa på mamma lite (ännu mera aspergers än vad jag är!) Vårat kvällsnöje består i att hon sitter å löser korsord och jag sitter och surfar och det är ju otroligt mysigt men jag har absolut ett behov av att möta folk, särskilt folk av det motsatta könet. Hoppas jag inte skrämt bort någon med denna direkthet, men jag känner att jag i detta forum har lov till att vara relativt rakt på sak (: Ha det gott, allesammans!

Isabella

@Bella, läs i träffavdelningen, det anordnas minst en träff ofta två varje vecka i Stockholm. Det vore kul om du kan dyka upp på någon/några av dessa.

Jag trivs inte alls med att vara ensam jämt, dels går jag på Stockholmsträffar lite då och då, dels har jag en granne jag besöker när jag behöver få lite mental ork.

Miche skrev:@Bella, läs i träffavdelningen, det anordnas minst en träff ofta två varje vecka i Stockholm. Det vore kul om du kan dyka upp på någon/några av dessa.

Jag trivs inte alls med att vara ensam jämt, dels går jag på Stockholmsträffar lite då och då, dels har jag en granne jag besöker när jag behöver få lite mental ork.

Tack! Det är klart att det också är roligt att träffas i grupp (även om one-on-one egentligen funkar bäst för mig). Jag håller utkik - tänkte även gå på nästa Malmöträff (: