Jag klarar inte av det längre (koncentrationssvårigheter)

av **weasley** » 2008-02-06 1:21:02

sugrövmanövern skrev:Verkar vara ett genomgående problem, man uppvisar inte tecken på dåligt mående, flackar inte med blicken, gråter inte, rodnar inte osv.

I mitt första sjukintyg står att läsa: Ingen ångest.

Eh, jag var skräckslagen och kräktes flera gånger dagligen, skakade, svettades och hade diarré. Men det syns ju inte utåt, man skärper ju till sig inne hos läkaren, inte sitter man och kräks där, kroppen blir ju paralyserad när man sitter i "viktigt möte".

Vet inte om läkarna får lära sig att patienter skiter på sig okontrollerat eller, inte vet jag hur neurotyperna gör, darrar med underläppen? Detta är fortfarande ett mysterium för mig, hur man ska se ut, vad kroppen ska göra för att de ska ta det man säger på allvar.

Det DÄR känner jag igen så otroligt mycket! Vafan ska man göra liksom? Jag SÄGER ju att jag är helt jävla sänkt!

Men samtidigt förstår jag fabbo/tant dåkktån. Jag har en känsla av att det finns massvis av stackars "brudar" som kommer dit och hulkar över att deras tredje kärlek i lågstadiet tittade ilsket på deras skor en gång och nu misstänker de att deras relationsproblem har med det att göra plus att de missade en tenta och hela världen rasade samman.

De skulle liksom aldrig lyckas kräkas ur sej halva inälvorna och sen gå till doktorn och i relativt lugn ton säga att "jag mår inte så bra".

av **ossart** » 2008-02-06 19:41:32

MsTibbs skrev:
Parvlon skrev:MsTibbs: underströk du att du mår dåligt? Det är inte ovanligt att läkare missförstår..

Onlinedrogshopping rekommenderar jag inte, vet hur lätt det är att fastna i ett missbruk och vad du får är inte konrollerat övht, det kan om vill sig illa vara råttgift lika väl som morfin/amfetamin som rena sockerpillrena du får.
Det måste iallafall vara bra mycket säkrare att söka ny läkare med bättre kontakt.

Ja, jag sa att jag är depp och att jag är det alldeles oavsett diagnos eller ej. Hon har också förstått att jag inte får något ut av kuratorsbesöken, så istället för att tipsa om meds/rekommendera psykolog så sa hon att "ja du kan ju säga upp kuratorn om det inte hjälper!".

Jag är inte seriös om att beställa saker från nätet, det var mer en illustration av frustrationen jag känner. Det var sex år sen första psykologen skickade hem mig med orden "Det är inget fel på dig" och det är samma attityd än. Jag har haft många psykkontakter, där flera sagt "vänta och se" för att senare rekommenderats antidepp ett antal gånger under åren där emellan, men de har sagt att jag om jag vill kan vänta till jag får en stabil läkarkontakt. Nu har jag en läkarkontakt, som vill "vänta och se" ännu längre!!

Jag förstår att de vill "vänta och se" litet, då jag just fått diagnos (november 2007), de säger att jag möjligen kan bli gladare då jag "lär mig mer om diagnosen". Okej? Men jag har ju inte gjort annat än läst om diagnosen på heltid snart ett år! Hur länge skall det ta egentligen?

Jag har fått papper med en massa telefonnummer på och rekommendationen att ringa/åka till psykakuten om det blir "akut". Problemet är ju det, att jag blir "aldrig" akut. Mitt huvudproblem är att jag sällan egentligen är glad. Jag springer runt i något apatiskt neutrum och känner mest av allt för att typ... slå sönder någon/något dyrt, vad som helst, för att faktiskt få nån reaktion. Men det gör jag självklart inte, då jag anser ett sånt beteende vara fel. Sen står jag kvar där, svävande ensam ute i världsrymden utan att en kotte märker nått. Hej psykakuten, jag har inte varit riktigt glad på sex år. Kan jag få mina f-ing Efexor eller vad tusan som helst snart eller??? Fast då hamnar jag väl i fyllecell och åker dit för våld mot tjänsteman ist, så det kan jag ju inte heller göra...

Det hjälper aldrig med hot och sådant. Jag tror så här att den doktorn som du träffade eller psykologen inte försod någonting om asperger eller så eller annat som gör det att du inte fick hjälp och så. Själv bor man i Stockholm sedan hela sitt liv har stött på en hel del personern som inte har förstått mig och så men samtidigt har jag träffat flera personer som förstår mig och som jag har fått lära av andra hur det kan vara att ha as och sådant.

Det finns massor av personer med Asperger som har depritioner och så jag har till och med det ibland om det inte vore för min medicin som jag tar så skulle jag vara jätte oroolig och olycklig och så.

av **Zombie** » 2008-02-06 20:32:07

Nollat min- och kroppsspråk, lugnt och sakligt tal, ett i alla situationer "sansat" uppträdande, stora svårigheter att ta till "stora" ord om sig själv oavsett hur ohållbar man är inuti, att det kan vara outhärdligt att finnas till och ändå tvingar man sig till vad man måste så väl att allt ser helt okej ut, man kan t.o.m. vara glad och skämtsam med folk (om det är det sättet man har lärt in och man inte kan något annat; eller för att umgänget ger så värdefull avledning just och enbart i den stunden - allt sådant hör till det man kan räkna med hos en person med AS.

Uppenbarligen en stor kunskapslucka också bland vårdfackfolk med "erfarenhet" av sådana personer.

Plus detta att de, som alla andra "NT", inte fattar vidden och den fulla innebörden av ett yttre signalsystem hos någon annan människa, som kan vara så fundamentalt olikt det alla NT som inte har lärt sig bättre tror att alla föds med fixt och färdigt. Så att även om de tror att de fattar och kan tolka en utifrån det de "vet" om AS, så kan de det i praktiken inte ändå.

(Vad jag nu ville säga med det. Pusha någonting (vad?) i rätt riktning kanske. Men som har sagts förr i tråden, man måste nog tänka på att vara mycket bättre förberedd, tydligare, "fräckare" än man tror kan behövas, och ta hjälp av andra om man har.)

av **Mardröm** » 2008-02-06 20:43:44

sugrövmanövern skrev:Verkar vara ett genomgående problem, man uppvisar inte tecken på dåligt mående, flackar inte med blicken, gråter inte, rodnar inte osv.

I mitt första sjukintyg står att läsa: Ingen ångest.

Eh, jag var skräckslagen och kräktes flera gånger dagligen, skakade, svettades och hade diarré. Men det syns ju inte utåt, man skärper ju till sig inne hos läkaren, inte sitter man och kräks där, kroppen blir ju paralyserad när man sitter i "viktigt möte".

Vet inte om läkarna får lära sig att patienter skiter på sig okontrollerat eller, inte vet jag hur neurotyperna gör, darrar med underläppen? Detta är fortfarande ett mysterium för mig, hur man ska se ut, vad kroppen ska göra för att de ska ta det man säger på allvar.

Man ska vara en typisk neurosdam enligt freud , utifrån sin socialgruppp.
Ångesten ses som en femenin känsla, jag kanske får en ångestattack men jag kravlar på, det är besvärligt ändå, jfrt ngn som ringer ambulansen.

av **Debbido** » 2008-02-08 18:38:50

Tack MsTibbs!

Har läst den här tråden och fattat lite mer om en massa konstiga situationer jag hamnat i under årens lopp. Det mesta ser ut som ett stort missförstånd åt alla håll och kanter.

När jag sökte inläggning på psyk för ett år sedan därför att en mängd bördor tornat upp sig till kollapsstadiet, blev jag avvisad. Visst, det var en knäpp psykiatriker och man vill lägga ned slutenvården. Men ändå, sakligt, neutralt förklarade jag att jag legat till sängs i tre månader, utan att gå ut, utan att klä på mig. Förklarade sakligt att denna depression måste brytas genom en fast struktur, som på psyk, annars skulle jag ta livet av mig. Jag talde om att jag hade brevväxlat något med Dignitas självmordsklinik i Schweiz. Behöver bara sluta ta mina cellgifter så hamnar jag i dödszonen, och sedan skulle jag kunna få en värdig död, i stället för ett ovärdligt "liv".

När min redogörelse för min katastrofala livssituation var avslutad, blev jag avvisad från psyk, åkte hem och hällde i mig 40 värktabletter tillsammans med en flaska brännvin. Självklart dog jag inte, eftersom jag har otur både i spel och kärlek, eller kanske är en Alien?

Är det så att läkare helt enkelt inte kan ta oss aspergare på allvar därför att vi inte uppvisar hela det minspel osv som NT gör?

Borde jag förresten anmäla läkaren till HSAN?

av **sugrövmanövern** » 2008-02-08 19:24:41

Mardröm skrev:Man ska vara en typisk neurosdam enligt freud , utifrån sin socialgruppp.
Ångesten ses som en femenin känsla, jag kanske får en ångestattack men jag kravlar på, det är besvärligt ändå, jfrt ngn som ringer ambulansen.

Typ ligga på golvet och flämta: Jag dör, jag dör.

Jag har faktiskt gjort ett experiment, när jag tillskansade mig Sobril och Stilnoct. Efter att ha gått i flera år och gjort tappra försök att med ord få läkarna att förstå att jag behövde piller utöver antidepp så tänkte jag, nu ska jag se riktigt sjuk ut nästa gång och se vad som händer.

Så, jag skred till verket.
Höll ögonen öppna för att göra dem extra röda. Svart ögonskugga under ögonen så det såg ut som om jag hade svarta ringar. Röd ögonskugga på ögonlocken så de såg svullna ut. Såg ut ungefär som en vampyr. En osminkad vaken flera dygn-look.

Stoppade in händerna i ärmarna, satt hopkrupen med gamnacke och kamelrygg och tittade i marken. Struntade i att hålla tillbaka ångestskakningarna. Pressade fram krokodiltårar och sade, jag ooorkar inte längre.

Hur fan det där såg ut vet jag inte, men jag fick på det sättet mina allra första bensodiazepiner, och mina första narkotikaklassade sömntabletter. Helt plötsligt efter många års tjat.

av **Bjäbbmonstret** » 2008-02-08 19:46:48

Varje patient kanske behöver en egen personlig regissör.

av **sugrövmanövern** » 2008-02-08 20:21:28

Ja i princip. Eller så kan man börja ställa krav på att läkarna skall vara intelligenta. För nu har jag träffat en överläkare, och där var det inget tjoller, han lyssnade på mina ord och verkade förstå.

av **Debbido** » 2008-02-08 21:39:12

sugrövmanövern skrev:
Jag har faktiskt gjort ett experiment, när jag tillskansade mig Sobril och Stilnoct. Efter att ha gått i flera år och gjort tappra försök att med ord få läkarna att förstå att jag behövde piller utöver antidepp så tänkte jag, nu ska jag se riktigt sjuk ut nästa gång och se vad som händer.

Så, jag skred till verket.
Höll ögonen öppna för att göra dem extra röda. Svart ögonskugga under ögonen så det såg ut som om jag hade svarta ringar. Röd ögonskugga på ögonlocken så de såg svullna ut. Såg ut ungefär som en vampyr. En osminkad vaken flera dygn-look.

Stoppade in händerna i ärmarna, satt hopkrupen med gamnacke och kamelrygg och tittade i marken. Struntade i att hålla tillbaka ångestskakningarna. Pressade fram krokodiltårar och sade, jag ooorkar inte längre.

Hur fan det där såg ut vet jag inte, men jag fick på det sättet mina allra första bensodiazepiner, och mina första narkotikaklassade sömntabletter. Helt plötsligt efter många års tjat.

Wow! Så skickligt! Så slugt genomtänkt! Har du verkligen bara Asperger? Vi är ju inte bra på att manipulera folk i allmänhet. Fast nöden har ju ingen lag. Kanske skulle man kunna skärpa till sig och spela ut nöden som du gjorde?

av **Thunderchild** » 2008-02-09 0:48:16

Nej.. Aspisar är inte bra på att manipulera. Men dom verkar kunna vara bra skådisar och rent fantastiska regissörer..

av **Kvasir** » 2008-02-09 1:02:10

Thunderchild skrev:Nej.. Aspisar är inte bra på att manipulera. Men dom verkar kunna vara bra skådisar och rent fantastiska regissörer..

Åjo, det kan vi nog vara, men på ett mera beräknande sätt. Vi måste analysera och agera mera medvetet i och om sociala situationer, men det gör ju också att vi har lättare att manipulera med intelligens istället för att försöka manipulera med delvis undermedvetna känslor. Sugis exempel tycker jag var ett paradexempel på just sådant beräknande.

av **Debbido** » 2008-02-09 1:54:20

Thunderchild skrev:Nej.. Aspisar är inte bra på att manipulera. Men dom verkar kunna vara bra skådisar och rent fantastiska regissörer..

Tack för de uppmuntrande orden! Vi är bra skådisar, HURRA! Vem vill ja va´ida´??? Well, well, let´s see - what about BEEING ME?!

Längre än så kommer jag nog aldrig, Thunderchild, men det kan räcka långt. Om man spelar sin egen roll i livet väl, kan det bli bra! (Det har ju ordnat sig så fint för dig) :-)149

Som stå-uppkomiker klarade jag mig rätt bra, konstigt nog. Kanske för att jag sa och gjorde så oväntade grejer. Kunde inte "läsa av" publiken direkt, men jag har en OTROLIG FÖRMÅGA ATT GÖRA BORT MIG! Och sånt - måste man utnyttja!!! :lol:

Här finns det pengar att hämta. Man regisserar sitt eget knäppa liv och spelar sitt eget sanlöst osannolika Ufo-jag - och publiken JUBLAR! Jag fick 350 pers att vika sig av skratt egentligen mycket p g a den berömda autistiska glömskan, närminnet. Jag glömde en hatt bakom ridån, smet ut för att hämta den. Publiken trodde jag hade ballat ur, men så kom jag ju tillbaks - tryckte ned hatten på mitt långsmala huvud och såg enormt idiotisk ut, á la Eva Rydberg.
Nervositeten släppte och skrattet kom. :-)226

av **Hermann** » 2008-02-10 11:15:58

Jag ska nog börja självmedicinera mig med valium. Självmedicinering är nog att rekommendera.

Har gått på citodon regelbundet bara för att "bli hög" det senaste året. Jag måste nog ha flera uppsättningar av det enzym som omvandlar kodein till morfin i kroppen, eftersom jag blir kännbart svävande och avtrubbad av en enda tablett.
Många kodeinmissbrukare säger att de behöver den samlade dosen från 10 citodon för att känna ett rus och vissa känner inget alls.

av **sugrövmanövern** » 2008-02-10 13:34:53

Självmedicinering kan fungera, jag använde Rohypnol förut. Tyvärr kunde jag inte fortsätta, för det blev trubbel med polisen, tjoller med körkortet. Jag körde icke bil påverkad. Jag umgicks i fel kretsar och blev dragen över samma kam som missbrukarna. Urinprov och blodprov med spår av icke förskrivna bensodiazepiner är inte bra.

Är man diskret kan det dock gå vägen, men då är det svårt att få tag i substanserna.

av **sugrövmanövern** » 2008-02-10 13:40:17

Debbido skrev:
sugrövmanövern skrev:
Jag har faktiskt gjort ett experiment, när jag tillskansade mig Sobril och Stilnoct. Efter att ha gått i flera år och gjort tappra försök att med ord få läkarna att förstå att jag behövde piller utöver antidepp så tänkte jag, nu ska jag se riktigt sjuk ut nästa gång och se vad som händer.

Så, jag skred till verket.
Höll ögonen öppna för att göra dem extra röda. Svart ögonskugga under ögonen så det såg ut som om jag hade svarta ringar. Röd ögonskugga på ögonlocken så de såg svullna ut. Såg ut ungefär som en vampyr. En osminkad vaken flera dygn-look.

Stoppade in händerna i ärmarna, satt hopkrupen med gamnacke och kamelrygg och tittade i marken. Struntade i att hålla tillbaka ångestskakningarna. Pressade fram krokodiltårar och sade, jag ooorkar inte längre.

Hur fan det där såg ut vet jag inte, men jag fick på det sättet mina allra första bensodiazepiner, och mina första narkotikaklassade sömntabletter. Helt plötsligt efter många års tjat.

Wow! Så skickligt! Så slugt genomtänkt! Har du verkligen bara Asperger? Vi är ju inte bra på att manipulera folk i allmänhet. Fast nöden har ju ingen lag. Kanske skulle man kunna skärpa till sig och spela ut nöden som du gjorde?

Framför allt var det förnedrande

. Men sympatitarmen och de gula lapparna kom till liv i alla fall

. Jag har nog manipulerat rätt mycket under årens lopp, och det blir mer och mer sådant ju äldre jag blir.

Jag har ju insett att mitt rätta jag inte går hem överallt. Så det blir ett sökande efter likasinnade att umgås med, övriga får kameleont-jaget och dessa personer orkar jag ju inte umgås eller ha att göra med med i någon större utsträckning.

av **Alien** » 2008-02-10 20:06:21

tahlia skrev:
sugrövmanövern skrev:MADRS självskattning för depression

Jag hade två problem med det här testet när jag fick det av läkaren första gången.

1. Sömn
I testet så talar man om att sova dåligt/lite. När jag var deprimerad så sov jag 20 timmar/dyng, lätt. Så den frågan sket sig lite för mig.

2. Matlust
När jag blir deprimerad så äter jag mycket mer än när jag mår bra. Faktum är att när jag mår bra så äter jag sällan, och hade jag inte haft barnen hade jag nog aldrig ätit "riktig" mat. Så där stöp jag också.

Men att sova så mycket visar ju också att nåt är fel. Det vet ju t o m jag, som annars inte är så inläst på depression. Så här står det på Vårdguiden:

Du kan bli orkeslös, likgiltig och få dålig självkänsla. Du kan tappa matlusten eller börja tröstäta. Många som är deprimerade sover sämre. Du kanske sover oroligt och vaknar tidigt, eller tvärtom, du sover tungt och länge men känner dig ändå inte utsövd.

Alltså både att sova mycket mer än vanligt och äta mer än vanligt kan vara tecken på depression. Vet inte läkare det?

av **Debbido** » 2008-02-10 20:18:21

Alien skrev:Alltså både att sova mycket mer än vanligt och äta mer än vanligt kan vara tecken på depression. Vet inte läkare det?

Japp, så är det ! Man sover för mycket eller för litet, äter för mycket eller för litet. Vid mörkerdepression, SAD, som en rätt stor del av befolkningen drabbas av numera, p g a snöbristen, kan man sova större delen av dygnet. När det är ljust ute och ångesten överväger så kan det bli sömnbrist i stället.

av **Isse** » 2008-02-11 18:10:48

Hm, pillertrillande kan va mer problematiskt än man kanske först kan tro. En kompis till mig, som inte e asp privatbrukade benso ganska frekvent och härom veckan i nyvaket bensotillspettsat tillstånd spillde en kanna varm caffe över ena låret! Resulterade i att hon numera har ett saftigt roadracinglandskap under kilometervis me bandage o grejjer. Se upp i pillerlandskapet!

av **Kvasir** » 2008-02-11 18:18:16

Isse skrev:Hm, pillertrillande kan va mer problematiskt än man kanske först kan tro. En kompis till mig, som inte e asp privatbrukade benso ganska frekvent och härom veckan i nyvaket bensotillspettsat tillstånd spillde en kanna varm caffe över ena låret! Resulterade i att hon numera har ett saftigt roadracinglandskap under kilometervis me bandage o grejjer. Se upp i pillerlandskapet!

För min del så är nog risken för sådan olyckor större om jag inte har sovit alls än om jag har tagit benzo, och faktiskt sovit. Stilnoct däremot, då kan sådana där saker hända lätt.

Jag klarar inte av det längre (koncentrationssvårigheter)

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in