snyft skrev:psykiskt självskadebeteende?

Humm ja det lät ju lite konstigt ju. Alltså jag menar liksom jag tog kontakt med en massa killar, män, och äldre och försökte få kontakt med de värsta jag kunde hitta. Bara för att de sedan skulle utnyttja mig och behandla mig illa.....

Uch... låter sjukt.....hoppas jag blir en myra el nåt i nästa liv...

Barajag skrev:Hur fungerar det hos läkare, psykolog osv, hur blir man bemöt när man kommer till vanliga vc
och ska ta blodprover osv.

Kommentarer i stil med "jag ser att du inte mått så bra" får man ibland. Inget värre än så.

Nefarious skrev:

Barajag skrev:Hur fungerar det hos läkare, psykolog osv, hur blir man bemöt när man kommer till vanliga vc och ska ta blodprover osv.

Kommentarer i stil med "jag ser att du inte mått så bra" får man ibland. Inget värre än så.

Psyk akut läkaren sa till mig att det där är ingen fara, han trodde nog att det skulle vara värre. Kan tänka mig att de ser en del......

Barajag skrev:

snyft skrev:psykiskt självskadebeteende?

Humm ja det lät ju lite konstigt ju. Alltså jag menar liksom jag tog kontakt med en massa killar, män, och äldre och försökte få kontakt med de värsta jag kunde hitta. Bara för att de sedan skulle utnyttja mig och behandla mig illa.....

Uch... låter sjukt.....hoppas jag blir en myra el nåt i nästa liv...

Du har mått dåligt och agerat utefter. Det är ju bara mänskligt.
Går du på någon medicin?
Själv blev jag av med det ett tag genom Cymbalta och en förändrad livssituation.
Förstörde dock det jag byggt upp pga envishet och idioti...

har skadat mig själv sedan mellan 6 - 9 (tror det började i 6årsverksamheten pga att jag små minnen från den tiden) dock minns jag inte så mycket från min barndom (typ minns tillbaka 2 år...) psykologen när jag var liten sa åt mig att "rycka upp mig" och mina föräldrar sket fullständigt i mig. har fått hålla mig själv i stränga tyglar, även om det skett att jag "fallit" ett par gånger.

Jag vet inte vad som går under rubriken självskadebeteende men jag hade trikotillomani som barn. Det var så jag hanterade ångest. Ångesten är kvar men sätten att hantera den på är annorlunda.

Tidigare trådar om självskadebeteende:

sjalvskadebeteende-som-foljd-av-biverkningar-t4858.html

ga-i-fangelse-sjalvskadetjejer-pa-rattspsyk-t21306.html

ar-det-vanligt-med-sjalvskadebeteende-hos-as-t11773.html (hopslagen)

snyft skrev:

Barajag skrev:

snyft skrev:psykiskt självskadebeteende?

Humm ja det lät ju lite konstigt ju. Alltså jag menar liksom jag tog kontakt med en massa killar, män, och äldre och försökte få kontakt med de värsta jag kunde hitta. Bara för att de sedan skulle utnyttja mig och behandla mig illa.....

Uch... låter sjukt.....hoppas jag blir en myra el nåt i nästa liv...

Du har mått dåligt och agerat utefter. Det är ju bara mänskligt.
Går du på någon medicin?
Själv blev jag av med det ett tag genom Cymbalta och en förändrad livssituation.
Förstörde dock det jag byggt upp pga envishet och idioti...

Jag har cipralex och atarax och nu även lergigan. Jag fick de så att jag ska kunna sova, funkar ju bra med tanke på vad klockan är nu. Jag försökte sova låg nog minst en halvtimma, tills min sjuka hjärna övertalade mig sakta men säkert att gå upp och göra en av de sakerna jag gjorde typ 5-6 gånger om dagen innan. Hela mitt liv så har det varit sex som jag straffat mig med. Åkt ut o in på kk med blödningar av olika slag. Och jag blir inte lugn förrän det gått över en viss gräns av smärta och tillfredsställelse. Det är sjukt och jag vet. Jag fick lova läkaren idag att bara ta en tablett lergigan men så skrev han ju ut 25 mg och den jag fick igår var ju på 50 mg. Så jag tog en till nu i hop om att jag kanske snart kan sova en stund.

lhollo skrev:har skadat mig själv sedan mellan 6 - 9 (tror det började i 6årsverksamheten pga att jag små minnen från den tiden) dock minns jag inte så mycket från min barndom (typ minns tillbaka 2 år...) psykologen när jag var liten sa åt mig att "rycka upp mig" och mina föräldrar sket fullständigt i mig. har fått hålla mig själv i stränga tyglar, även om det skett att jag "fallit" ett par gånger.

Samma här har bara svaga minnen som foto nästan när jag står med saxen och klipper och skär, jag började minnas dessa saker när jag var runt 20. Jag minns att jag inte tyckte att den delen av mig skulle vara kvar och ville ta bort den. Och den gjorde ont, och ingen fick veta om det och det höll jag hemligt i säkert 20 år. När jag berättade det första gången var det som om en stor bomb exploderade, och jag somnade. Nu vill jag mest veta vad det är som gjort att jag gör som jag gör...

Inger skrev:Här är några orsaker som jag fick fram när jag frågade folk (stämde rätt bra med min intuition): http://www.creative-minds.info/index_fi ... juring.htm

Har dock aldrig gjort det själv så vad man gör åt det vet jag inte. Om det är endorfinerna man är ute efter kanske man kan få det via hård träning?

Död länk, misstänker att den ändrats: http://insideperspectives.wordpress.com ... -injuring/

För egen del handlade det om att få utlopp för ångest.
Jag har aldrig skadat mig som i skurit mig etc., när jag har mått som sämst men jag kan förstå de som gör det på sätt och vis. Det är enklare att ha ont i kroppen än ont på ett sätt som inte går att förklara. Vid några tillfällen har jag mycket starkt just känt det; hur mycket mer behagligt fysisk smärta skulle kunna vara. Men jag har aldrig gett efter för den impulsen.

Jag har självskaadebeteende i form av rakblad sedan några år. Psykiskt är tankar på att bli våldtagen och förnedrad, jag tänder inte på det, det är för att förstöra och trycka ner mig.

För mig har det varit viktigt att snöa in på andra saker än att skada mig. Vet inte hur du är men jag har ganska lätt för att fastna i vanor och har svårt att föreställa mig ett liv utan dessa vanor medan de pågår. Men när jag väl ersatt en vana med en annan så undrar jag varför jag gjorde som jag gjorde. Har du ett yrke? Har du intressen? För mig har det varit viktigt med struktur. Jag tror det kan vara bra att undvika intim kontakt med män en period tills man upphört med självskadebeteenden, annars är risken stor att man bara upprepar samma misstag om och om eller faller in i en invand roll.

Vad det gäller blodprov så har ingen sagt något till mig på flera år, trots ärren. Jag brukar i ju för sig dra fram den arm som inte fått så mycket skador på sig.

ettbi skrev:För mig har det varit viktigt att snöa in på andra saker än att skada mig. Vet inte hur du är men jag har ganska lätt för att fastna i vanor och har svårt att föreställa mig ett liv utan dessa vanor medan de pågår. Men när jag väl ersatt en vana med en annan så undrar jag varför jag gjorde som jag gjorde. Har du ett yrke? Har du intressen? För mig har det varit viktigt med struktur. Jag tror det kan vara bra att undvika intim kontakt med män en period tills man upphört med självskadebeteenden, annars är risken stor att man bara upprepar samma misstag om och om eller faller in i en invand roll.

Jag har ett jobb, är sjukskriven, har inte tid för intressen, familjen tar all tid, men jag har en hund som jag försöker träna och skulle vilja träna agility med. Jag tror också man måste själv bestämma och hålla sig själv, för sin egen skull. Och det låter rätt, men det är så svårt när man bara vill släppa taget och inte vill hålla emot....

Ja, det är mycket svårt. Men jag hoppas att du ska hitta nåt som uppfyller dig och gör dig nyfiken om du inte har det just nu. Jag tror att det är viktigt att lägga tid på sig själv för att hitta sånt som känns meningsfullt och som inte handlar om att göra sig själv illa eller ta hand om andra. Det är svårt att bryta destruktiva mönster om man inte har något annat att upptas av eftersom de fyller ett tomrum. Men man behöver inte hoppa ur sin verklighet och plötsligt sluta med allt som man tycker är dåligt. Man kan ju lägga till nåt litet av allt det där som man borde, det som är motsatsen till destruktivt. Se det som en investering i både dig själv och dem runt omkring dig. Alla vill väl att du ska må bra och att du ska ta dig själv på största allvar?

Av läkare och psykologer har jag aldrig fått några kommentarer alls.
Men skötare har sagt taskiga saker.
Vanligt folk har aldrig sagt nått irl utan det enda är att nån har kommenterat nått foto där mina ärr råkar synas med något taskigt.
Jag vet inte exakt när jag började skada mig själv. Mamma berättade att jag började slå huvudet i väggen och slå mig själv när jag blev upprörd som 2-3 åring. Skar mig gjorde jag första gången när jag var 10-11 år.

Jag skär mig själv ibland när livet och frustrationen blir för mycket. Jag berättar det varken för min psykiatriker som jag nästan aldrig träffar eller min samtalskontakt. Känner ingen tillit till någon av dem, och känner att de ändå inte skulle kunna/vilja hjälpa mig med annat än att försöka proppa i mig piller.

Jag har inte möts på något märkligt sätt av sjukvården vid ex. blodprovstagning, å andra sidan har mina sår i regel varit läkta då, men ärren syns ju.

Har självskadat innan (skurit mig) och gör det ibland fortfarande (dock sällan) när den värsta ångesten kommer.

Barajag skrev:

lhollo skrev:har skadat mig själv sedan mellan 6 - 9 (tror det började i 6årsverksamheten pga att jag små minnen från den tiden) dock minns jag inte så mycket från min barndom (typ minns tillbaka 2 år...) psykologen när jag var liten sa åt mig att "rycka upp mig" och mina föräldrar sket fullständigt i mig. har fått hålla mig själv i stränga tyglar, även om det skett att jag "fallit" ett par gånger.

Samma här har bara svaga minnen som foto nästan när jag står med saxen och klipper och skär, jag började minnas dessa saker när jag var runt 20. Jag minns att jag inte tyckte att den delen av mig skulle vara kvar och ville ta bort den. Och den gjorde ont, och ingen fick veta om det och det höll jag hemligt i säkert 20 år. När jag berättade det första gången var det som om en stor bomb exploderade, och jag somnade. Nu vill jag mest veta vad det är som gjort att jag gör som jag gör...

jag minns typ bara små fraser av min barndom där jag minns att det gjorde ont och att jag blev kall och lugn inombords (det brukar vara en eldstorm inuti) minns att jag hoppade ner för ett "stup" (dvs stup för mig, 4 -5 m ner till marken), lekte med knivar hela tiden och muckade gräl med folk för att de skulle tröttna och slå till mig. jag var extra provocerande mot min fosterpappa.

jo det vill gärna jag också förstå. jag har dock mina teorier. du kan ju börja med: när du var liten, kände du dig älskad? stöttade din familj dig? var du mycket ensam? växte "dåligt/äckligt-känslan" hela tiden som ett virvlande monster? var du äcklad av dig själv som liten? hatade du din egen existens? var du deprimerad som liten? tex.

dödade jag tråden?

Jag tror att mycket mer än självskadebeteende har med barndomen att göra men det är nog rätt ovanligt man får reda på de. Krävs nog en del tankearbete och folk är i regel rädda för att tänka själva.

i regel? så om man dissekerar sin barndom som 16 åring så följer man inte regeln?

Nej, jag tror det är lite för tidigt isf. Som 16 är man fortfarande ett barn. Man kan låta det vara och ta tag i det senare också. Jag är långt ifrån en expert och det bör ju inte skada om du tar kontakt med nån sån (igen?).