Först och främst så anser jag inte att jag har asperger eller att det egentligen existerar, men jag har uppenbart liknande "problematik" som många aspergers, även om jag aldrig kan acceptera en handikappstatus/stämpel.

Jag gillar människor, och kulturer, men jag begränsas så enormt i livet av kravet på arbete/sysselsättning. Det har förstört hela mitt liv.

Som jag ser det finns det två vägar att kunna "lära sig samexistera" i ett samhälle där arbetet är människan. En är att barmhärtighetsdiagnostisera sig själv, att acceptera handikappstatusen och att samhället klappar en på huvudet som "svag", "i behov av stöd" etc, något som är så långt under min stolthet att det är otänkbart.
Jag är PRECIS som alla andra på så många sätt, bara det att jag inte klarar av en strukturerad, normal tillvaro med arbete och att vara en del av ekorrhjulet.
Så tycker jag självklart om att vara ensam under perioder också vilket kan ses som ett aspergerdrag men samtidigt har jag ett starkt utåtriktat behov, har alltid känt att jag vill bli berömd, stå i rampljuset etc.
Detta tolkar jag som min vanliga, icke-aspergerdominerade personlighet som råkar ha dessa behov vilket gör det ännu svårare för mig att existera med en aspergerproblematik.

Den jag är, och den aspergersymtomen gör mig till är i konflikt med varandra.
Det är outhärdligt.

Det andra alternativet en sån som jag har, en stolt person som inte kan acceptera diagnoser eller stämplar i pannan, är att föra krig, en väg jag tyvärr varit inne på för länge utan att uppnå någonting.
Jag kommer till detta forum eftersom jag trots allt känner att jag kan vara ärlig med mina egna misslyckanden som människa, något som är omöjligt i en NT-dominerad miljö, folk har har en viss förståelse trots allt.

Mitt krig har gjort att jag ibland fått den felaktiga stämpeln "självhatande" kastad i ansiktet. Jag är inte självhatande, jag hatar samhällets oförmåga att förstå.
Jag har ett rätt bra till mycket bra självförtroende men blir nästan knäckt, på gränsen till självmordsbenägen, av kravet på arbete och utbildning, kravet att anpassa sig. Det handlar inte om självhat, jag vill inte ens bli som alla andra, jag vill umgås med andra, leva mitt liv, men inte behöva bli betraktad som smutsig, misslyckad, genetiskt avskrap bara för att jag inte klarar av ett arbete.
Den "friska" sidan av mig, den som är i konflikt med aspergern och som dominerar mitt kroppsspråk, sätt att tala och vara och gör aspergern än mer osynlig, kan leka med självhatet emellanåt, men jag anser fortfarande inte att det rör sig om självhat, jag känner mig alldeles för stark som person.

Ja, nu var vi tillbaka till det som så många på detta forum verkar ha gjort, "acceptera din asperger och ta emot stämpeln, låt samhället klappa dig på huvudet så blir livet underbart".
Jag kan inte, jag dör hellre. Jag kan inte leva i en handikappanpassad miljö.
Min icke-aspergersida, som ändå är minst 50% av den jag är, tillåter det inte.
Att acceptera en "snällare verklighet" med "omgivningens förståelse för min problematik" är som att sätta hälften av mig själv i fängelse, att utsätta mig själv för social lobotomi, att våldta mig själv, förminska mig själv till ingenting.

Utåt måste jag alltid, även när det är som svårast att dölja mina misslyckanden vad gäller utbildning, arbete och så vidare, projicera en stark och duglig bild. Saker jag berättar på detta forum kan jag inte ta upp någon annanstans, jag måste alltid ljuga eller förvränga saker för att dölja hur mitt liv ser ut.

Var hamnar jag i slutänden, i smutsen, död. Varför finns det ingen annan väg än antingen social lobotomi, att acceptera aspergerdiagnosen, eller att bli någon skolmördare eller Ausoniustyp i sitt desperata "krig" mot samhället?

Jag har vänt och vänt på det tusen gånger och den enda tredje vägen jag kan finna är om jag skulle bli en världsikon av något slag, en skådespelare eller liknande, befriad från kravet på formell utbildning och endast behöva de sociala färdigheterna, vilka jag i allra högsta grad besitter. Jag har inga problem med kommunikation eller empati, tvärtom, jag är extremt socialt skicklig.

Hermann skrev: Jag är PRECIS som alla andra på så många sätt, bara det att jag inte klarar av en strukturerad, normal tillvaro med arbete och att vara en del av ekorrhjulet.

Varför klarar du inte det? Bristande ork? Avvikande sömnmönster? Oförmåga att acceptera och stå ut med den levnadsformen? Annat?

Tänkte bara bena ut lite vad just du har för problematik, hur grav den är.
Jag är sjukpensionär på heltid, har perceptionsstörningar som gör att jag inte mäktar med, utomordentligt dåliga copingskills, tål inte stress mm.

Den jag är, och den aspergersymtomen gör mig till är i konflikt med varandra.
Det är outhärdligt.

Låter som många med ADD/ADHD uttrycker sig. I deras fall kan det vara att de tex vill utbilda sig, men hjärnan samarbetar inte.

Vad ställer aspergersymptomen till med för dig, exempel?

I motsats till sugrövmanövernÄr jag oförskämt befriad från perceptionsstörningar och annat fysiskt. Ändå vill jag inte erkänna att sugr... (låt mig kalla skriva "syskan", kortform för fransyskan; hon använder mycket "franska") är handikappad. Syskan, är det okej att jag skriver så?

Jag tycker att jag känner igen det mesta du beskriver hos mig själv. Stark självkänsla, motvilja mot att hamna i ekorrhjulet (för mig är ekorrhjulet synonymt med meningslöshet), motvilja mot handikappstämpel och klapp på huvet. Möjligen har jag fört betydligt mindre krig än du, hermann men du har nog hamnat på ett ställe där du kan hitta bollplank. Sånt som du beskriver tar vi upp ständigt här inne.

Jag brukar skriva för långt. Se detta som ett exempel på mina försök ktill bättring.

Hermann, jag tycker det du skriver låter lite splittrat. Å ena sidan säger du att inte vill erkänna diagnosen eller ens att den finns. Å andra sidan verkar du ändå erkänna att du har (tillräckligt) många av de typiska problemen och att du har en massa problem av dem.

Jag har en del gissningar om vad kanske menar, men det kanske är bättre att stoppa här, och låta dig förtydliga själv.

Det finns alternativ även om du inte kan se dem just nu för du är låst i dina tankar. Jag får en känsla av att du tänker på ett visst sätt och håller andan tills du blir blå. Skippa det, tänk nytt, tänk om.

Om du undrar hur så är det trial and error som gäller. Läs böcker om självförverkling, harmoni, balans, fokusering you name it området är stort. Prata med kunniga människor, som här men även utbildade professionella. Hypnosterapi kan få ditt medvetna och undermedvetna att samarbeta. Kör hård fysisk träning det balanserar kropp och själ. Ät rätt för ork och energi så du inte bryter ner dig på vägen. Lär dig att slappna av genom avslappningsövningar, yoga eller meditation. Satsa på dig själv, tänk på det du vill och mår bra av och försök lämna det andra.

Bara för att du är låst just nu behöver du inte vara det. Stirra dig inte blind på bergväggen du har framför dig utan titta över istället, så kommer du se en väg en lösning.

Eller ta ett piller.

Eller lobotomera dig.

Jag befinner mig på samma ställe som du, även om jag inte har samma problem, och ovanstående råd är vad jag har lyckats skrapa ihop och tror på.

Kan du gå tillbax till din egen text där du beskriver allt som är fel, skriv en ny text där allt är som du vill ha det. För det är bra att vara medveten men fastna inte i det som är fel utan försök att se alternativ och andra möjligheter nu.

Varför gå i lera och sörja när man kan gå på is och ha det lite glatt:)

sugrövmanövern skrev:

Hermann skrev: Jag är PRECIS som alla andra på så många sätt, bara det att jag inte klarar av en strukturerad, normal tillvaro med arbete och att vara en del av ekorrhjulet.

Varför klarar du inte det? Bristande ork? Avvikande sömnmönster? Oförmåga att acceptera och stå ut med den levnadsformen? Annat?

Tänkte bara bena ut lite vad just du har för problematik, hur grav den är.
Jag är sjukpensionär på heltid, har perceptionsstörningar som gör att jag inte mäktar med, utomordentligt dåliga copingskills, tål inte stress mm.

Den jag är, och den aspergersymtomen gör mig till är i konflikt med varandra.
Det är outhärdligt.

Låter som många med ADD/ADHD uttrycker sig. I deras fall kan det vara att de tex vill utbilda sig, men hjärnan samarbetar inte.

Vad ställer aspergersymptomen till med för dig, exempel?

Okej, låt mig börja med det sociala, jag kan få enorm stimulans av att vara socialt aktiv, men i likhet med de flesta aspergers blir jag utmattad och får en känsla av att jag behöver lugn och ro, tid för mig själv, sovmorgon, ganska snabbt. Dessa extrema tillstånd kan jag kastas mellan snabbt, på ett sätt som påminner om manodepressivitet.
Jag är socialt skicklig och gillar att vara social, men blir utmattad.

Andra problemet då, jag upplever inte att jag har koncentrationssvårigheter men när jag t.ex blir tillsags att "dessa regler gäller", "det här måste du ha läst", "den här tiden måste du passa" upplever jag det som provokation.
I skolan, trots att jag mer än väl kunde läsa och förstå vad som skulle bli gjort, orkade jag inte göra det på skolans sätt. jag blev provocerad av att se hur alla andra bara öppnade sina böcker och körde på, så jag gick från lektionen, skolkade och kände mig bitter och irriterad resten av dagen.
Oförmåga att fokusera på det som andra vill att man ska göra, just när andra vill att man ska göra det, eller läsa innantill på det sätt en lärare vill att man ska göra och beta av punkt för punkt 'är för mig snudd på omöjligt.

Jag kan ibland t.o.m, fullt medveten om det också, anta ett "asocialt" beteende i dessa situationer. Trots att jag vet att folk blir upprörda, varför de blir det och att jag framstår som en jävligt skum och störd typ har jag ofta startat konflikter för ingenting, för att jag känner mig provocerad av en lärobok eller andras attityd, att de inte ifrågasätter utan bara pluggar flitigt.
Skällt ut folk, attackerat personer verbalt etc, betett mig allmänt drygt och nedlåtande och skapat sociala sprickor, fått folk att undvika mig och snacka skit om mig.

Fortfarande känner jag bara harmoni med andra när det är utanför institutionernas väggar, utanför skolorna och arbetsplatserna, den fria spelplanen. Där fungerar vi tillsammans och där får jag min sociala stimulans.

Att jag är helt på botten nu och har varit i många år kan också vara en kombination av dessa "sociala" svårigheter och en tung depression, som också är en direkt följd av dessa (samt den felaktiga vård jag fick som barn och tonåring).
Jag orkar ingenting men skulle jag besegra depressionen vilket jag vet att jag kan, väntar samma problem på andra sidan.

Jag kan plugga in hela komvux, komma in på läkarlinjen om jag vill, efter ett par månader av obehag och stress slutar det med att jag kallar läraren för något gravt sedlighetskränkande eller rasistiskt, får kortslutning i cafeteriakön och spottar någon i ansiktet eller går tillbaka in i depressionen för att jag inte är lycklig inom de sociala ramarna jag lever.

Jag är fri och social så länge jag inte behöver följa samhällets alla jävla institutionella regler. Skola och arbete tar död på mig trots att jag har stark empati och kan läsa, förstå och göra mig förstådd socialt utan problem.

Kvasir skrev:Hermann, jag tycker det du skriver låter lite splittrat. Å ena sidan säger du att inte vill erkänna diagnosen eller ens att den finns. Å andra sidan verkar du ändå erkänna att du har (tillräckligt) många av de typiska problemen och att du har en massa problem av dem.

Jag har en del gissningar om vad kanske menar, men det kanske är bättre att stoppa här, och låta dig förtydliga själv.

Jag är inte 100% asperger eller 100% normal, jag är en excentrisk person med väldigt många "speciella" personlighetsdrag som inte är aspergers, såsom t.ex fåfänga, ärelystnad, behov av att stå i centrum etc, men jag har också en dold, helt osynlig aspergerproblematik som visar sig när jag försöker inrätta mig i leden, jag lider inte ett dugg av min påstådda asperger, när jag rör mig utanför skolor och arbetsplatser.
Enda sättet den märks på utanför institutionerna är orkeslöshet och behovet av stillhet, meditation, att sätta mig helt själv med ett tv-spel i en månad och knapra morfin etc etc.
Under mina sociala perioder är allt bra, trots att jag uppfattas som extrem, så länge jag inte jobbar eller studerar.

Problemet är att jag har ingen mening med mitt liv, finns inget som får mig att vilja fortsätta leva egentligen eftersom jag inte klarar av en normal sysselsättning och eftersom en sådan inte tillfredställer mig alls.

Jo men Hermann, att inte fungera på skolor och arbetsplatser och liknande är ju att ha problem med sin Aspergerdrag (och andra drag). Eftersom man förväntas utbilda sig och arbeta och på vissa andra sätt delta i samhället så har man problem när man inte klarar det. Det handlar om problem att interagera och fungera ihop med andra människor, inte om något problem med eller hos individen i sig. Det är just därför det kallas funktionshinder och inte sjukdom.

mondo beyondo skrev:Det finns alternativ även om du inte kan se dem just nu för du är låst i dina tankar. Jag får en känsla av att du tänker på ett visst sätt och håller andan tills du blir blå. Skippa det, tänk nytt, tänk om.

Om du undrar hur så är det trial and error som gäller. Läs böcker om självförverkling, harmoni, balans, fokusering you name it området är stort. Prata med kunniga människor, som här men även utbildade professionella. Hypnosterapi kan få ditt medvetna och undermedvetna att samarbeta. Kör hård fysisk träning det balanserar kropp och själ. Ät rätt för ork och energi så du inte bryter ner dig på vägen. Lär dig att slappna av genom avslappningsövningar, yoga eller meditation. Satsa på dig själv, tänk på det du vill och mår bra av och försök lämna det andra.

Bara för att du är låst just nu behöver du inte vara det. Stirra dig inte blind på bergväggen du har framför dig utan titta över istället, så kommer du se en väg en lösning.

Eller ta ett piller.

Eller lobotomera dig.

Jag befinner mig på samma ställe som du, även om jag inte har samma problem, och ovanstående råd är vad jag har lyckats skrapa ihop och tror på.

Kan du gå tillbax till din egen text där du beskriver allt som är fel, skriv en ny text där allt är som du vill ha det. För det är bra att vara medveten men fastna inte i det som är fel utan försök att se alternativ och andra möjligheter nu.

Varför gå i lera och sörja när man kan gå på is och ha det lite glatt:)

Hur vill jag att saker ska vara? Jag vill ha en agent som ringer mig, bokar saker, fixar flygresor och sköter allt praktiskt. Jag vill resa runt och hålla tal eller spela in filmer och utöver det bara vara mig själv, leva det liv jag lever.

Som alternativ två kan jag se mig själv i någon totalt alternativ kultur bland unga, slappa livsnjutare som reser runt, med förmögenhet på banken, till de bästa ställena för surfing och avkoppling och festande, däremellan besöka operan, teatern eller något annat i olika huvudstäder, shoppa, må bra, umgås med folk jag trivs med, människor med annorlunda livsstilar som är ekonomiskt oberoende eller snyltar på andra som är ekonomiskt oberoende.

Inget av detta är dock praktiskt möjligt, antingen är vägen dit för svår, otydlig eller så är det något annat som hindrar mig.

Kvasir skrev:Jo men Hermann, att inte fungera på skolor och arbetsplatser och liknande är ju att ha problem med sin Aspergerdrag (och andra drag). Eftersom man förväntas utbilda sig och arbeta och på vissa andra sätt delta i samhället så har man problem när man inte klarar det. Det handlar om problem att interagera och fungera ihop med andra människor, inte om något problem med eller hos individen i sig. Det är just därför det kallas funktionshinder och inte sjukdom.

Anpassad undervisning fungerade ännu sämre för mig, eftersom min friska sida säger åt mig att det är förnedrande.
Du verkar se allt i svart och vitt, antingen är man asperger fullt ut i allt man säger och gör, eller så är man det inte och då fungerar man i alla situationer.

Det är så att jag faktiskt som person är mycket mer än en aspergerproblematik, min personlighet, sättet jag umgås med andra, mina sociala och empatiska talanger är inte på något sätt aspergerstyrda.

Hermann skrev:

Kvasir skrev:Jo men Hermann, att inte fungera på skolor och arbetsplatser och liknande är ju att ha problem med sin Aspergerdrag (och andra drag). Eftersom man förväntas utbilda sig och arbeta och på vissa andra sätt delta i samhället så har man problem när man inte klarar det. Det handlar om problem att interagera och fungera ihop med andra människor, inte om något problem med eller hos individen i sig. Det är just därför det kallas funktionshinder och inte sjukdom.

Anpassad undervisning fungerade ännu sämre för mig, eftersom min friska sida säger åt mig att det är förnedrande.
Du verkar se allt i svart och vitt, antingen är man asperger fullt ut i allt man säger och gör, eller så är man det inte och då fungerar man i alla situationer.

Det är så att jag faktiskt som person är mycket mer än en aspergerproblematik, min personlighet, sättet jag umgås med andra, mina sociala och empatiska talanger är inte på något sätt aspergerstyrda.

Nej, det är nog du som tolkar mig i svart-vitt. Du verkade anse att du egentligen inte hade några problem med vare sig dina Aspergerdrag eller andra excentriska drag. Men omedelbart därefter så sade du tydligt att du inte klara av skola och arbete av dessa anledningar, och t.o.m. att livet kändes meningslöst därför. Det låter som dubbla budskap. "Nej, jag har inga problem, men de problem jag inte har är så svåra att jag inte vet om jag vill leva." Jag försöker mest förstå vad du egentligen försöker berätta för oss, och om det kanske är så att du inte ens har det särskilt klart för dig själv?

Kvasir skrev:

Hermann skrev:

Kvasir skrev:Jo men Hermann, att inte fungera på skolor och arbetsplatser och liknande är ju att ha problem med sin Aspergerdrag (och andra drag). Eftersom man förväntas utbilda sig och arbeta och på vissa andra sätt delta i samhället så har man problem när man inte klarar det. Det handlar om problem att interagera och fungera ihop med andra människor, inte om något problem med eller hos individen i sig. Det är just därför det kallas funktionshinder och inte sjukdom.

Anpassad undervisning fungerade ännu sämre för mig, eftersom min friska sida säger åt mig att det är förnedrande.
Du verkar se allt i svart och vitt, antingen är man asperger fullt ut i allt man säger och gör, eller så är man det inte och då fungerar man i alla situationer.

Det är så att jag faktiskt som person är mycket mer än en aspergerproblematik, min personlighet, sättet jag umgås med andra, mina sociala och empatiska talanger är inte på något sätt aspergerstyrda.

Nej, det är nog du som tolkar mig i svart-vitt. Du verkade anse att du egentligen inte hade några problem med vare sig dina Aspergerdrag eller andra excentriska drag. Men omedelbart därefter så sade du tydligt att du inte klara av skola och arbete av dessa anledningar, och t.o.m. att livet kändes meningslöst därför. Det låter som dubbla budskap. "Nej, jag har inga problem, men de problem jag inte har är så svåra att jag inte vet om jag vill leva." Jag försöker mest förstå vad du egentligen försöker berätta för oss, och om det kanske är så att du inte ens har det särskilt klart för dig själv?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till ett liv där jag slits mellan överutvecklad, överbegåvad, empatisk, excentrisk och även på vissa sätt "normal" och en liten del av mig som lyckas förstöra hela mitt liv genom att göra mig oförmögen till social samvaro i VISSA situationer/miljöer.

Jag har inga problem med min "asperger" ute på krogen t.ex. Jag har inga problem när jag pratar med receptionisten hos doktorn, jag har inga problem när jag träffar en pratglad främling, jag har inga svårigheter att bli uppskattad och omtyckt om jag vill i fria miljöer, men så snart det gäller struktur, skola, arbete känner jag mig provocerad, angripen och får ett behov av att slå tillbaka eller att förstöra den sociala världen runt mig.

Min asperger är så pass osynlig och diskret att folk alltid tar för givet att jag inte har svårigheter, utan att jag bara är "psykotisk", "ett svin" eller "ouppfostrad" eller nånting och det är ett problem på det sättet att det vittnar om hur pass utvecklad och självständig jag är som individ oavsett asperger, vem jag egentligen är, en aktiv människa.
Samtidigt hade det varit ett problem att bli klappad på huvudet om jag hade mer synlig, uppenbar asperger som gav sig tillkänna i tom blick, monotont tal eller liknande.

Jag kan inte acceptera ett handikappanpassat liv eftersom det innebär en lobotomering av mig själv, den del av mig som inte är asperger den största delen av mig själv.
Varför ska jag anpassa mig efter något som är 5% av min personlighet men lyckas förstöra hela mitt liv och skada de andra 95% av mig? Varför ska jag inrätta hela min tillvaro baserad på ett litet, osynligt handikapp och känna mig konstant kränkt, som ett djur i bur, när jag vet att jag faktiskt både är socialt skicklig och har ett behov av social interaktion?

För folk med mer eller mindre grav asperger, i sättet den påverkar deras relationer, behov, intressen, kroppsspråk etc är det nog mycket lättare att bara anta en identitet som "aspie" vilket de flesta grava aspergers verkar göra.
De kanske t.o.m är dominerade av sin asperger så pass att den är deras känslo och tankeliv och uppgår i deras personlighet till betydligt högre grad än vad som är fallet med mig.

Asperger för vissa kanske är som bräckt vatten, för mig är asperger som en oljefläck i vattnet.

Du beskriver det väldigt bra och jag kan känna med din frustration. Som jag förstår det med det du har beskrivit förut har betalat ett högt pris för din anpassning och kan samtidigt kanske just därför ha svårt att kommunicera vilket kaos det egentligen är?

Bjäbbmonstret skrev:Du beskriver det väldigt bra och jag kan känna med din frustration. Som jag förstår det med det du har beskrivit förut har betalat ett högt pris för din anpassning och kan samtidigt kanske just därför ha svårt att kommunicera vilket kaos det egentligen är?

Ja, jag torterade mig själv mentalt och härdades under tonåren, tvingade mig själv att utvecklas mer åt det "normala" hållet men det är inte så att jag kan hantera det fullt ut, vilket är uppenbart, trots att jag rent "kosmetiskt" och även på andra sätt, mentalt, är betydligt mer NT än genomsnittsaspergern.

Jag tror för det första inte det går att regregera i sin mentala utveckling, jag kan inte gå tillbaka in i något jag kunde ha blivit med en något kraftigare hjärnskada/avvikelse och en annan uppväxtmiljö/andra erfarenheter, bara för att "bli mer tillfreds med mig själv".
För det andra anser jag inte att man bör regregera ens om det var möjligt, bara för att komma till ro med sina svårigheter.

Andra aspergers försöker ofta uppmuntra en att "bli som oss, börja sluddra mer när du pratar, börja stirra mer när du tittar, prata mer monotont, kom ut ur garderoben så ska du se att du blir lycklig".
Det är både felaktigt att komma till den slutsatsen, samtidigt som det är kränkande och vittnar om total brist på förståelse för problemet.

Det stämmer att det är kaos, det jag lärde mig genom att vägra acceptera "cp-stämpeln" som jag uppfattade det som liten, var att läsa, förstå, tolka, kommunicera känslor, manipulera, spela skådespel, uppleva andlighet, självrannsakan, sjukdomsinsikt etc etc.
Allt detta finns där, men jag lärde mig aldrig att fullt ut fungera i en strukturerad tillvaro och detta förstör mitt liv.
Till en början utgick jag ifrån hur jag trodde andra uppfattade mig, hur de ansåg att min "problematik" såg ut, började bete mig på rakt motsatt sätt, ibland skådespelat, men det förändrade mig och min egen syn på mig själv, öppnade dörrar till sjukdomsinsikt och självrannsakan som inte går att stänga igen. Jag öppnade ett helt nytt plan av existens för mig själv, med betydligt mer utvecklade och komplexa behov.

Värt att nämna är också att jag haft många vänner, samtliga helt och hållet NT och umgåtts med dessa på helt och hållet NT-baserade villkor och uppskattat det. Utbytt leenden, kramar, skämt etc på ett fullständigt normalt sätt. Skrattat tillsammans, haft roligt, varit på samma våglängd.

Redan som liten, innan jag tvingade mig själv att förstå och förändra mina beteendemönster, hade jag lätt för att skaffa NT-vänner, även om det uppstod konflikter så var problemet mestadels skola eller extremt strukturerade och regelstyrda miljöer, inte människor eller känslor i sig.

Jo men återigen, Hermann, så låter det där ungefär som många Aspergare fungerar och har det. Det är en väldig spännvidd på hur bra eller dåligt vi fungarar, och det kan vara väldigt ojämnt fördelat över olika sociala förmågor. Det är ju väldigt många av oss som lever utan någon form av handikappanpassning, och många av oss som inte ens fått diagnos eller tillräckligt allvarliga problem förrän långt upp i åren. Många kommer säkert aldrig bli diagnosticerade, just för att de fungerar så pass bra i samhället. Men de kanske fungerar oerhört dåligt i andra situationer än arbete och skola, men det märker ju inte omgivningen. Det är ju just denna s.k. ojämna begågningsprofil som bidrar till att det är svårt för omgivningen att förstå och våra problem.

Som jag tidigare skrev, Hermann, så påminner du om mig. Kommer någon med handikappstämpel mot mig så kör jag i värsta fall bokstavligen ner den i halsen på dem. Alternativet vore lika livsfarligt för mig som det är för den stackars idioten att ha en stämpel i luftrören.

Till skillnad från dig så är jag så nära, så nära att känna mig tillfreds med mina chanser till lycka, vilket naturligtvis beror på att jag börjar ha tur. Jag kommer aldrig att kunna lära mig god, neurotypisk konversationsteknik men det börjar ordna sig ändå. Likadant på jobbfronten och när det gäller att jobba samtidigt som man håller sig från ekorrhjulets pinnar.

Det vore nog ett dåligt råd till dig att kliva i mina fotspår. Snarare vill jag uppmana dig att göra mina misstag, tänka fel så som jag har tänkt fel så jag säger: Leta efter det jag skrivit på forumet som är mest likt ditt eget fokuserande på problemen. Jag hoppas att det kan få dig igenom dina personliga faser (som rimligen blir rätt olika mina) med ett minimum av frustrationsbemängd tid nerstucken i dem.

Det är ingen utprovad terapimodell det här, jag försöker bara vara hjälpsam efter bästa förmåga. Om du kan räkna ut hur det skulle kunna funka så som jag hoppas att det skulle funka så skriv och berätta! Jag vet inte.

/ J

Kvasir skrev:Jo men återigen, Hermann, så låter det där ungefär som många Aspergare fungerar och har det. Det är en väldig spännvidd på hur bra eller dåligt vi fungarar, och det kan vara väldigt ojämnt fördelat över olika sociala förmågor. Det är ju väldigt många av oss som lever utan någon form av handikappanpassning, och många av oss som inte ens fått diagnos eller tillräckligt allvarliga problem förrän långt upp i åren. Många kommer säkert aldrig bli diagnosticerade, just för att de fungerar så pass bra i samhället. Men de kanske fungerar oerhört dåligt i andra situationer än arbete och skola, men det märker ju inte omgivningen. Det är ju just denna s.k. ojämna begågningsprofil som bidrar till att det är svårt för omgivningen att förstå och våra problem.

Jag har gjort flera tester under överinseende av psykolog som kommit fram till att jag inte har en ojämn begåvningsprofil, men en synnerligen jämn profil.
Varför jag har problem är egentligen en gåta eftersom alla tester, både psykologiska och medicinska, jag gjort har på ett eller annat sätt motbevisat aspergerkriterierna som från början låg till grund för diagnosen.

jonsch skrev:Som jag tidigare skrev, Hermann, så påminner du om mig. Kommer någon med handikappstämpel mot mig så kör jag i värsta fall bokstavligen ner den i halsen på dem. Alternativet vore lika livsfarligt för mig som det är för den stackars idioten att ha en stämpel i luftrören.

Till skillnad från dig så är jag så nära, så nära att känna mig tillfreds med mina chanser till lycka, vilket naturligtvis beror på att jag börjar ha tur. Jag kommer aldrig att kunna lära mig god, neurotypisk konversationsteknik men det börjar ordna sig ändå. Likadant på jobbfronten och när det gäller att jobba samtidigt som man håller sig från ekorrhjulets pinnar.

Det vore nog ett dåligt råd till dig att kliva i mina fotspår. Snarare vill jag uppmana dig att göra mina misstag, tänka fel så som jag har tänkt fel så jag säger: Leta efter det jag skrivit på forumet som är mest likt ditt eget fokuserande på problemen. Jag hoppas att det kan få dig igenom dina personliga faser (som rimligen blir rätt olika mina) med ett minimum av frustrationsbemängd tid nerstucken i dem.

Det är ingen utprovad terapimodell det här, jag försöker bara vara hjälpsam efter bästa förmåga. Om du kan räkna ut hur det skulle kunna funka så som jag hoppas att det skulle funka så skriv och berätta! Jag vet inte.

/ J

Jag har redan utvecklats till toppen av kommunikation/social interaktion och väl där funnit ett tomrum. Jag hade garanterat haft enklare att hitta en väg om jag varit sämre fungerande vad gäller empati och social kommunikation.
Det är skillnaden mellan mig och i stort sett alla jag pratar med som har asperger. De flesta fungerar just tack vare att de är lite socialt avtrubbade.

Du verkar ha det minst två snäpp lättare socialt än vad jag har. Där har du turen med dig. Samtidigt ifrågasätter du ständigt skolans vinklingar och hela poängen med utbildningarna, liksom jag. Jag har nog skrivit mer om mina sociala problem än om dem med skola och jobb, är jag rädd. Mitt råd var alltså inte särskilt användbart (men någon godbit kan finnas ändå).

Min personliga bot mot meningslöshetskänslan är dels att acceptera neurotypiskt ointresse av att lösa konflikter ordentligt och logiskt. Den andra delen av boten är ett projekt som på sätt och vis handlar om den första delen. Ett slags konstruktion som jag ser fungerar, även om ingen annan ser mer än trevlig konst.

Du kanske hör till alla dem som bara skulle se mitt verk som trevlig konst och du kanske inte får någon känsla för vad mitt skapande ger mig men jag ville slänga ut alla halmstrån jag har åt dig.

Har du eller de som utredde dig helt uteslutit ngn form av personlighetsstörning? utöver eller istället för AS diagnosen.

Struktur ska egentligen vara det bästa för AS så det så:) Jag har oxå sån trots i mig att om jag känner mig tvingad så är det det sista jag gör/over my dead body Buddy!:) Men lurar de mig/ har rätt sätt så fungerade jag faktiskt bäst med en sån strikt disciplinerande lärarinna på skolan i mellanstadiet. För mig handlar det om balansgång, för dig är det nog total vägran vad jag kan förstå.

Meningslöshet is the shit! Hoppas du hittar vägen och var snällare mot dig under tiden, ok?

Hermann skrev:Okej, låt mig börja med det sociala, jag kan få enorm stimulans av att vara socialt aktiv, men i likhet med de flesta aspergers blir jag utmattad och får en känsla av att jag behöver lugn och ro, tid för mig själv, sovmorgon, ganska snabbt. Dessa extrema tillstånd kan jag kastas mellan snabbt, på ett sätt som påminner om manodepressivitet.
Jag är socialt skicklig och gillar att vara social, men blir utmattad.

Det kan jag tänka mig leder till mycket frustration... Bli trött och behöva vila är ju acceptabelt, men att bli utmattad, det är bara förargligt, tycker jag. Mental krasch är aldrig önskvärt.

Andra problemet då, jag upplever inte att jag har koncentrationssvårigheter men när jag t.ex blir tillsags att "dessa regler gäller", "det här måste du ha läst", "den här tiden måste du passa" upplever jag det som provokation.

Känner igen det där, alltså inte just i skolan då, men att tycka att många uppsatta regler är idiotiska, och inte bara konstatera det, utan..ja i mitt fall i princip vilja plocka fram ett automatvapen och skjuta vilt omkring sig pga all idioti. Att tycka sig veta bättre, och faktiskt, på riktigt veta bättre än andra, inte inbillning. En slags lättkränkthet. Svårt att förklara.

I skolan, trots att jag mer än väl kunde läsa och förstå vad som skulle bli gjort, orkade jag inte göra det på skolans sätt. jag blev provocerad av att se hur alla andra bara öppnade sina böcker och körde på, så jag gick från lektionen, skolkade och kände mig bitter och irriterad resten av dagen.

Jag var så lyckligt lottad att jag inte brydde mig om skolarbete alls, jag satt och tecknade. Ville gå hem, för att jag var rädd för skolgympan, men vågade inte av rädsla för repressalier.

Du verkar ha varit mycket observant och intelligent i tidig ålder. Och du verkar ha haft en stark egen vilja och varit våghalsig.

Oförmåga att fokusera på det som andra vill att man ska göra, just när andra vill att man ska göra det, eller läsa innantill på det sätt en lärare vill att man ska göra och beta av punkt för punkt 'är för mig snudd på omöjligt.

Mm, det måste komma från en själv, motivation och intresse. Jag har insett i efterhand att deras inlärningsmetoder var helt åt helvete. För förenklade och dumma grejer man skulle göra, rapa upp multiplikationstabeller och prestera häfte efter häfte med till synes meningslös text och siffror.

Jag kan ibland t.o.m, fullt medveten om det också, anta ett "asocialt" beteende i dessa situationer. Trots att jag vet att folk blir upprörda, varför de blir det och att jag framstår som en jävligt skum och störd typ har jag ofta startat konflikter för ingenting, för att jag känner mig provocerad av en lärobok eller andras attityd, att de inte ifrågasätter utan bara pluggar flitigt.

Får i fållan.

Skällt ut folk, attackerat personer verbalt etc, betett mig allmänt drygt och nedlåtande och skapat sociala sprickor, fått folk att undvika mig och snacka skit om mig.

Samtidigt är det svårt att veta hur mycket som ligger i folks idioti, och hur mycket som berott på dig. Hur mycket du tagit illa vid dig jämfört med en neurotyp om man så säger.

Fortfarande känner jag bara harmoni med andra när det är utanför institutionernas väggar, utanför skolorna och arbetsplatserna, den fria spelplanen. Där fungerar vi tillsammans och där får jag min sociala stimulans.

Och så har vi det här med din barndom, som du beskrivit i tidigare inlägg. Du har haft det för jävligt, fått Aspergerstämpel i pannan etc, jag blev illa berörd när jag läste det du beskrev om hur du haft det, med så kallad vård och så vidare. Ja detta:

Att jag är helt på botten nu och har varit i många år kan också vara en kombination av dessa "sociala" svårigheter och en tung depression, som också är en direkt följd av dessa (samt den felaktiga vård jag fick som barn och tonåring).

Jag kan plugga in hela komvux, komma in på läkarlinjen om jag vill, efter ett par månader av obehag och stress slutar det med att jag kallar läraren för något gravt sedlighetskränkande eller rasistiskt, får kortslutning i cafeteriakön och spottar någon i ansiktet eller går tillbaka in i depressionen för att jag inte är lycklig inom de sociala ramarna jag lever.

Svårhanterligt...

Jag är fri och social så länge jag inte behöver följa samhällets alla jävla institutionella regler. Skola och arbete tar död på mig trots att jag har stark empati och kan läsa, förstå och göra mig förstådd socialt utan problem.

Verkar som att du behöver mycket frihet...

Kanske kan man finna strategier för att få livet att fungera. Finns mycket att fundera på om detta tror jag. Du har ju väldigt mycket självkännedom, det är bra.

mondo beyondo skrev:Har du eller de som utredde dig helt uteslutit ngn form av personlighetsstörning? utöver eller istället för AS diagnosen.

Struktur ska egentligen vara det bästa för AS så det så:) Jag har oxå sån trots i mig att om jag känner mig tvingad så är det det sista jag gör/over my dead body Buddy!:) Men lurar de mig/ har rätt sätt så fungerade jag faktiskt bäst med en sån strikt disciplinerande lärarinna på skolan i mellanstadiet. För mig handlar det om balansgång, för dig är det nog total vägran vad jag kan förstå.

Meningslöshet is the shit! Hoppas du hittar vägen och var snällare mot dig under tiden, ok?

Känns som om jag har någon annan form av störning, ja. Aspergerliknande drag men har aldrig känt att den diagnosen förklarat varför jag är annorlunda.

Att jag upplever struktur som provocerande är bara ett av alla de saker som gör att jag ifrågasätter min asperger.
Totalt oregelbundna tider vad gäller sömn, mat, träning etc är det som passar mig.

Jag tror att det bakgrundsmaterial som krävs, samt kompetensen hos läkaren, för att ställa en korrekt diagnos på mig är för omfattande för att det ska vara möjligt.
Jag tror endast att en specialist av något slag, inom just det område jag råkar befinna mig psykiskt, skulle kunna hitta svaret och det är bara slumpen som avgör om den man hamnade hos skulle vara så pass välutbildad. Troligen skulle man få en dussinläkare eller en aspergerspecialist som vill tolka saker baserat på tidigare diagnos eller baserat på sin egen specialitet, och blundar för de uppenbara avvikelserna från kriterierna jag uppvisar.
Kanske finns denna kompetens över huvud taget inte i Sverige. Verkar vara lite väl mycket fixering vid bokstavsdiagnoserna här. Chansen att få svar kanske vore större i England eller USA, trots att Sverige så arrogant och naivt anser sig vara ljusår före alla andra med sina detaljerade kategoriseringmodeller och sin djupdykning inom "lättare funktionshinder".

Jag tror faktiskt att kunskapen om andra typer av mer ovanliga personlighetsstörningar blivit lidande i Sverige, till förmån för Aspergerforskning.
Asperger är Sveriges psykiatris nationalrätt som serveras på alla restauranger och är god nog åt alla.

Trots att jag är mycket mer högfungerande än majoriteten av aspergers och har betydligt mindre svårigheter med kommunikation och kroppsspråk upplever jag att mina existentiella och psykiska problem är större än för de flesta aspergers.

Hermann skrev:Trots att jag är mycket mer högfungerande än majoriteten av aspergers och har betydligt mindre svårigheter med kommunikation och kroppsspråk upplever jag att mina existentiella och psykiska problem är större än för de flesta aspergers.

Detta med den utvecklade sociala förmågan och den allmänna klarsyntheten har fördelar. Men är också ett tungt ok att bära när man inte kan vara förnöjsam.

Jag upplever det svårt att acceptera att jag inte får bestämma allting, jag vet ju bäst. Och jag lider enormt av att vara fast i min situation, i min otillräckliga och dysfunktionella hjärna. Och i den ekonomiska situationen, för där ser jag ingen chans till förbättring tyvärr.

Jag har sökt hjälp nyligen, eftersom mina aggressioner gått överstyr. Kan inte kontrollera dem och har blivit utåtagerande i allt för hög utsträckning. På gott och ont, folk jiddrar inte med mig mer än en gång.

Denna gången har jag ordagrannt bett dem att inte fokusera alls på det där jäkla Aspergersyndromet, och istället hjälpa mig med aggressionerna, paranoian, ångesten och sömnproblemen.

Jag vet inte om det skulle vara till någon nytta för dig, men du kanske skulle kunna ge psykvården en chans, och denna gång be dem att inte Aspergerrunka?

Begär att få träffa överläkare, de brukar kunna vara mer åt det intelligenta hållet. Prat-tanter är mest förargelseväckande, det pallar inte jag, de fattar ingenting.
Förtälj att du är en komplicerad person och behöver mer än lall-vård för att reda ut vad du är för personlighet.

Funkar det inte här i landet, ja då får du väl göra det utomlands. Men jag tror det skulle vara bra, att få någon/några kunniga personers synvinkel på det hela, för att om möjligt kunna hjälpa dig själv och bli ännu mer högfungerande genom olika strategier tex. Kanske någon stabiliserande medicin, vem vet.

Något som hjälper mig en hel del är att tänka, jaja, de förstår inte bättre. I situationer där man känner sig kränkt och vill döda folk. Att då tvinga sig själv att ta ett steg bakåt och reflektera innan man reagerar. Och en sak till, att faktiskt rent av tillåta sig själv att avsky vissa personer, och inte skämmas för det. Att bara göra det i tanken, kan hjälpa mig att orka vara trevlig.

Exempelvis förargliga grannar som skulle behöva en käftsmäll. Då fantiserar jag om att döda den, och pratar om vad jag känner. Med folk på internet, med kompisar, osv. Då orkar jag vara neutral mot idioten. Bra för grannsämjan. Kan även säga i ett neutralt tonläge, att du och jag, vi ska undvika varandra. Funderar på att säga så till en granne jag har, om han gnäller över någonting mera, han gnölar över skitsaker och det gör mig vansinnig.

Ja, det var säkert något mer jag tänkte säga också, men det försvann .

Hermann skrev:Att jag upplever struktur som provocerande är bara ett av alla de saker som gör att jag ifrågasätter min asperger.
Totalt oregelbundna tider vad gäller sömn, mat, träning etc är det som passar mig.

Jo, men det passar väl in på vissa av oss Aspergare. Jag hatar också att behöva planera och strukturera upp tillvaron, och vill vara fri att göra vad jag vill, när jag vill. Jag mår dåligt och blir stressad annars.

Haka inte upp dig för mycket på att expertisen pratar om att Aspergare behöver fasta rutiner. Det verkar absolut inte gälla alla av oss.