Miche skrev:Kanske... Det dolda budskapet är att 'vänner' ber om pengar, men inte säger det rakt ut.

Tror det händer väldigt sällan att nån ber om att få låna en miljon eller två, så det låter som en dum jämförelse och när du innan skrev tiggare så kan man tro att du menar de med sämre ställt. De falska jag menar som dyker upp när man har mycket pengar har själva mycket pengar, men de vill ha mer - giriga som fan. Därför tror jag risken är högre att man isolerar sig när man är rik. Sen sägs det att för att bli rik så krävs det ofta att man är snål som fan och drar ner på utgifterna till ett minimum.

Miche skrev:Om du plötsligt skulle ha en massa miljoner (mirakel sker dock extremt sällan), skulle du bränna dem så fort du kunde, eller?

Hade nog investerat ett par miljoner rätt fort, ja. Man lever bara en gång, iaf som juridisk person.

Miche skrev:En sak till, kostnaden för att 'verka normal' som för många är väldigt hög.

Är det värt priset och framför allt, när är det värt priset?

+1

Jag har också knäckt den sociala koden i viss mån och det är som någon ovan säger ren logik och memorering av NT-objekts olika så kallade koder och skit.

Men den sociala koden som NT använder kan ta sig i a***** och fara och flyga. Jag tänker vara mig själv, kosta vad det vill. Vägrar underkasta mig dynga.

F*** e*!

Hej!

Det är jag som är den Emma som trådstartaren syftar på.

Det är absolut inte så att jag vägrade berätta för aspergermamma vilka strategier jag använder mig av. I aspergermammas blogginlägg så berättar hon att hon var på en föreläsning som jag höll, en föreläsning där jag just pratar om de strategier jag använder mig av och vilka system som jag tycker fungerar. Det är aspergermamma själv som valt att tolka detta som att jag knäckt den sociala koden. Jag vet inte om det stämmer, jag tror snarare så att jag har hittat ett sätt som får det att fungera för mig. När jag sa till aspergermamma att "jag vill inte pracka på andra mitt" så handlade vår diskussion just om att skriva en bok i ämnet. För mig är det ett stort steg att ta. Att prata på en föreläsning och där vara tydlig med att detta är de strategier som fungerar för mig, men kanske inte för alla andra har jag tyckt känts bra. Att däremot skriva en bok känns som en större sak. Det tar mycket längre tid och kräver att man kan skriva och uttrycka sig skriftligt väldigt bra, vilket jag inte är säker på att jag gör. Dessutom så måste det fungera på en mycket större målgrupp än de få personer jag träffar på föreläsningarna jag håller i all enkelhet. Jag tror helt enkelt inte att jag håller måttet för en bok. Däremot så håller jag inte mina strategier hemliga för skojs skull eller för att jag är en dålig aspergerare som inte vill att andra ska lyckas, då skulle jag aldrig hållit föreläsningar och svarat på frågor där.

Jag tror inte heller att det fungerar med en bok. Lär man sig att i situation A ska man le så blir det ändå dessa stereotypa leenden som en del förknippar med just Asperger.

Jag har lärt mig koderna under livets gång, men det är som ett andraspråk för mig. Jag kan språket, men inte så bra att jag tänker och drömmer språket (som jag gör med engelskan när jag ska prata med engelsmän). Det är ett ständigt översättande i huvudet, och är jag trött går det för långsamt för att kommunikationen ska hållas igång.

Alltså, jag är ju en ent men har barn med AS. Har det inte blivit lite överdrivet det där med vilken markant skillnad det är på NT och AS mär det gäller det sociala? Mycket handlar ju om sammanhanget och vilka man möter. Jag har en roll på jobbet som jag "lärt" mig, dvs jag står i centrum, pekar med hela handen och driver saker men egentligen går det tvärsemot hur jag egentligen är. Ibland är jag totalt socialt bortkommen men för den skull har jag inte en diagnos. Ni med AS ska inte tro att allt går per automatik för oss entisar, vi måste också lära oss när vi kommer till nya sammanhang. Däremot kanske vi är smidigare till vårt sätt och kommer snabbt in i det genom att stämma av, imitera och använda inlärt small talk under tiden.

Muminmamman skrev:Alltså, jag är ju en ent men har barn med AS. Har det inte blivit lite överdrivet det där med vilken markant skillnad det är på NT och AS mär det gäller det sociala? Mycket handlar ju om sammanhanget och vilka man möter. Jag har en roll på jobbet som jag "lärt" mig, dvs jag står i centrum, pekar med hela handen och driver saker men egentligen går det tvärsemot hur jag egentligen är. Ibland är jag totalt socialt bortkommen men för den skull har jag inte en diagnos. Ni med AS ska inte tro att allt går per automatik för oss entisar, vi måste också lära oss när vi kommer till nya sammanhang. Däremot kanske vi är smidigare till vårt sätt och kommer snabbt in i det genom att stämma av, imitera och använda inlärt small talk under tiden.

Jag är också smidig i mitt sätt att komma in i nya situationer. Som det ser ut utanpå alltså. Inom mig är jag förvirrad medan jag pratar på. Så kläcker jag ur mig nånting som blev totalfel, kanske på riktigt eller kanske bara som jag tror, och ingen märker hur stressad jag blir. Andra fortsätter sitt liv som vanligt, men jag är dödstrött och sover i ett dygn efteråt.

Jo men vad jag menar är att vi också kan känna oss totalt bortgjorda och ha ångest över det på samma sätt som en person med AS. Man kan prata på men ändå kännas sig fel många gånger, tror det gäller alla människor. Och vem har inte kläckt en groda..
Kan man inte jobba med självkänsla/självförtroende? Det känns många gånger som det är anledningen varför personer med AS mår dåligt och inte själva diagnosen i sig. Dom flesta tycker ju att det är rätt ok att vara ensamma så det är ju mer ett ångestmoment för oss NT? Jag vill verkligen förstå skillnaden för att kunna hjälpa min dotter.

nyponblomma skrev:Hej!

Det är jag som är den Emma som trådstartaren syftar på.

Det är absolut inte så att jag vägrade berätta för aspergermamma vilka strategier jag använder mig av. I aspergermammas blogginlägg så berättar hon att hon var på en föreläsning som jag höll, en föreläsning där jag just pratar om de strategier jag använder mig av och vilka system som jag tycker fungerar. Det är aspergermamma själv som valt att tolka detta som att jag knäckt den sociala koden. Jag vet inte om det stämmer, jag tror snarare så att jag har hittat ett sätt som får det att fungera för mig. När jag sa till aspergermamma att "jag vill inte pracka på andra mitt" så handlade vår diskussion just om att skriva en bok i ämnet. För mig är det ett stort steg att ta. Att prata på en föreläsning och där vara tydlig med att detta är de strategier som fungerar för mig, men kanske inte för alla andra har jag tyckt känts bra. Att däremot skriva en bok känns som en större sak. Det tar mycket längre tid och kräver att man kan skriva och uttrycka sig skriftligt väldigt bra, vilket jag inte är säker på att jag gör. Dessutom så måste det fungera på en mycket större målgrupp än de få personer jag träffar på föreläsningarna jag håller i all enkelhet. Jag tror helt enkelt inte att jag håller måttet för en bok. Däremot så håller jag inte mina strategier hemliga för skojs skull eller för att jag är en dålig aspergerare som inte vill att andra ska lyckas, då skulle jag aldrig hållit föreläsningar och svarat på frågor där.

Hej och välkommen! Kul att du kom hit.

Jag blev också nyfiken och skulle gärna se en bok i ämnet. Om du kan säga på föreläsningarna att "det här är sånt som funkar för mig men kanske inte nödvändigtvis för alla" så är det ju bara att skriva samma sak i boken.

Men jag är själv perfektionist och förstår alltför väl att det är lättare att prata eller blogga om vissa insikter man fått än att sätta dem på pränt för evigt i en bok. Dock finns det massor av människor som skriver böcker trots att de bara den vagaste susning om sitt ämne, och ändå blir de lästa. Man måste alltså inte ha svaret på allt innan man börjar skriva. Själv fungerar jag så att det kan vara en enda mening i en bok som tänder en väldigt stor glödlampa, och som gör hela boken värd pengarna för att just den insikten var så värdefull.

När det gäller socialt spel så är det nog bland det svåraste som finns att medvetet fånga, och just därför så kan all tänkbar information vara av värde för oss som inte är födda med naturlig talang för det. Eftersom det mesta bara är självklart för majoriteten så kommer ingen av dom att förklara, så då är man hänvisad till etikettspalter, retorikepxperter och kroppspråksböcker. Men sen ska man få ihop den informationen till en helhet och de förklarar sällan de där underliggande reglerna som utgör själva basen för interaktionen.

T ex har jag aldrig förstått poängen med kallprat, förrän en konsult (som själv är autist och gjort kommunikation till sitt specialintresse) berättade att det som för mig verkar helt meningslöst faktiskt fyller ett jätteviktigt emotionellt behov för många och får dem att känna sig bekväma. Har inte heller förstått varför man nödvändigtvis måste ägna sig åt bacillspridande hälsningsritualer nu när vi inte längre behöver bevisa att vi inte har några vapen i rockärmen. När jag beklagade mig över detta ologiska för en NT-väninna så förklarade hon att det är att visa andra respekt (vilket tydligen är så viktigt för de flesta att man gärna tar en influensa på köpet). Sånt är ju jättebra att få veta när man inte fattar det själv.

Iridia skrev:respekt

Tyvärr ett grovt missbrukat ord i dessa dagar, men jag förstår vad du menar.

Att visa respekt för människor är nog ett av de viktigaste sociala kitten vi har, sätten att göra det varierar med kultur (och diagnos).

Jag har aldrig haft speciellt svårt för ytliga sociala kontakter, men när det går på ett djupare plan så kommer mina brister fram och jag kan verka väldigt ohyfsad, vilket är nog grundskälet till att jag inte har många vänner kvar och att jag inte lyckats behålla mina anställningar så väldigt länge.

Människor jag bryr mig om berättar jag gärna sanningen för, vilket nog inte är det man bör göra i alla lägen.

Ja, självklart menade jag respekt i den medmänskliga bemärkelsen ("jag ser dig") och inte som att fjäska för en maffiaboss eller dunka någon i ryggen för en prestation.

Muminmamman skrev:Ni med AS ska inte tro att allt går per automatik för oss entisar, vi måste också lära oss när vi kommer till nya sammanhang. Däremot kanske vi är smidigare till vårt sätt och kommer snabbt in i det genom att stämma av, imitera och använda inlärt small talk under tiden.

det tror jag inte vi tror heller.
men en skillnad kan vara att då ni lärt in ett nytt beteende i ett sammanhang kan ni applicera det på andra, liknande situationer, vilket gör att ni inte behöver känna samma osäkerhet inför just den "kategorin" längre. medan det många gånger är så för oss (mig) att varje ny situation blir just helt ny, med samma ångest och oförmåga att veta vad som är "rätt" och således måste man lära om hela tiden. vilket kräver enormt mkt energi.

exempel: säg att jag ska besöka ett café som jag aldrig varit på innan. jag har förstås varit på café, ganska många till och med, men det är som att det inte spelar någon roll eftersom det här är ett annat café och jag måste gå igenom varje steg - var beställer man, hur hittar jag toan, ska man småprata med kassapersonen, är det okej att ta påtår eller kostar det en slant och hur tar jag i så fall reda på det, vad säger man när man ska fråga, VEM ska man fråga osv osv osv i all oändlighet.
det finns heller inga referenspunkter att utgå ifrån efter som detta är en ny situation. alltså vet man inte säkert om man gör rätt eller fel = ångest.

och såna här situationer hamnar man i nästan varje dag om man är någorlunda aktiv i sitt leverne. ibland blir man så trött att man inte orkar ta in mer information, fundera och värdera. då kan det hända att man blir sittande jättekissnödig vid ett cafébord hur länge som helst för att man varken vet var toan är eller kommer ihåg hur man gör för att ta på sig jackan, lämna caféet och gå hem.

Bra sv

LostInAForest skrev:

Muminmamman skrev:Ni med AS ska inte tro att allt går per automatik för oss entisar, vi måste också lära oss när vi kommer till nya sammanhang. Däremot kanske vi är smidigare till vårt sätt och kommer snabbt in i det genom att stämma av, imitera och använda inlärt small talk under tiden.

det tror jag inte vi tror heller.
men en skillnad kan vara att då ni lärt in ett nytt beteende i ett sammanhang kan ni applicera det på andra, liknande situationer, vilket gör att ni inte behöver känna samma osäkerhet inför just den "kategorin" längre. medan det många gånger är så för oss (mig) att varje ny situation blir just helt ny, med samma ångest och oförmåga att veta vad som är "rätt" och således måste man lära om hela tiden. vilket kräver enormt mkt energi.

exempel: säg att jag ska besöka ett café som jag aldrig varit på innan. jag har förstås varit på café, ganska många till och med, men det är som att det inte spelar någon roll eftersom det här är ett annat café och jag måste gå igenom varje steg - var beställer man, hur hittar jag toan, ska man småprata med kassapersonen, är det okej att ta påtår eller kostar det en slant och hur tar jag i så fall reda på det, vad säger man när man ska fråga, VEM ska man fråga osv osv osv i all oändlighet.
det finns heller inga referenspunkter att utgå ifrån efter som detta är en ny situation. alltså vet man inte säkert om man gör rätt eller fel = ångest.

och såna här situationer hamnar man i nästan varje dag om man är någorlunda aktiv i sitt leverne. ibland blir man så trött att man inte orkar ta in mer information, fundera och värdera. då kan det hända att man blir sittande jättekissnödig vid ett cafébord hur länge som helst för att man varken vet var toan är eller kommer ihåg hur man gör för att ta på sig jackan, lämna caféet och gå hem.

Bra svar! Fast svårt att fatta ändå ..jag vet ju liksom inte heller var toan är men stolpar istället runt, kanske gör ett besök i köket eller frågar första bästa. Att inte kunna applicera tidigare händelser är tydligt och klart svar! Jag är rätt ny på det här och har ännu inte träffat en person med AS IRL. Ska bli spännade, jag kommer ställa så mycket frågor så den stackaren måste sova i flera veckor efteråt..

LostInAForest skrev:exempel: säg att jag ska besöka ett café som jag aldrig varit på innan. jag har förstås varit på café, ganska många till och med, men det är som att det inte spelar någon roll eftersom det här är ett annat café och jag måste gå igenom varje steg - var beställer man, hur hittar jag toan, ska man småprata med kassapersonen, är det okej att ta påtår eller kostar det en slant och hur tar jag i så fall reda på det, vad säger man när man ska fråga, VEM ska man fråga osv osv osv i all oändlighet.
det finns heller inga referenspunkter att utgå ifrån efter som detta är en ny situation. alltså vet man inte säkert om man gör rätt eller fel = ångest.

och såna här situationer hamnar man i nästan varje dag om man är någorlunda aktiv i sitt leverne. ibland blir man så trött att man inte orkar ta in mer information, fundera och värdera. då kan det hända att man blir sittande jättekissnödig vid ett cafébord hur länge som helst för att man varken vet var toan är eller kommer ihåg hur man gör för att ta på sig jackan, lämna caféet och gå hem.

Jättebra förklarat och då kan jag även konstatera att jag inte har asperger. Tänk att det tog sådan tid att komma fram till det!

Går jag på kafé (vilket jag helst inte gör), så letar jag upp kassan (det brukar ju vara där man beställer och där de har gömt alla eventuella prislistor), toan letar jag endast efter vid behov (muppar runt tills jag hittar den i sådant fall), varför ska man småprata med kassapersonalen?, påtår brukar jag nog aldrig fundera på men skulle jag göra det så skulle jag fråga personalen och jag skulle nog haffa första bästa jag såg (ur personalen alltså, inte första bästa påtår).

Jag kan känna igen mig från när jag var yngre. Blev helt förvirrad i obekanta miljöer och situationer och kände mig så främmande gentemot alla utom de närmaste att det inte fanns på kartan att be om hjälp att orientera mig.

När jag blev övertalad att följa med till ungdomsgården en gång var jag närmast skräckslagen och hade inte en susning om hur man skulle bete sig. Gjorde bort mig direkt genom att inte fatta varför någon ville stämpla mig på handen. Handla kläder själv vågade jag inte förrän jag var 14. Mina första välsittande jeans fick jag tack vare att en klasskompis tog med mig till en cool affär jag aldrig skulle vågat sätta min fot i, än mindre kommit på tanken att be personalen om hjälp att hitta rätt storlek.

Det har dock blivit bättre med åren. Kan fotfarande tycka det känns skönt att ha någon med första gången jag går till ett nytt ställe men har jag inte det så har jag inga problem att fråga mig fram och känner mig inte längre som ett totalt ufo ute bland folk (även om jag säkert är det, bara inte så nylandad, rädd eller förvirrad längre). Har också lärt mig acceptera de svagheter som inte går över och t ex be personalen följa med och visa var varorna i en stormarknad finns eftersom jag nu vet att jag aldrig kommer lära mig urskilja en enstaka vara bland tusentals andra färgglada förpackningar.

Muminmamman skrev:Bra svar! Fast svårt att fatta ändå

då ska du veta att jag fattar lika lite hur du (som nu får representera alla nt ) tänker. som gjort för missförstånd!
när jag tänker på att bara dansa runt på fiket lite hipp som happ och haffa någon halvt planlöst så får jag en GIGANTISK klump i magen, och tänker att herregud, det går juh bara inte. hur gör människan för att fixa det egentligen? =D

(jag kan gå på nya fik nu för tiden, ensam till och med. men det kräver planering och förberedelse och det tog många år innan jag vågade.)

Muminmamman skrev:Jag är rätt ny på det här och har ännu inte träffat en person med AS IRL. Ska bli spännade, jag kommer ställa så mycket frågor så den stackaren måste sova i flera veckor efteråt..

vet du, det är bra att du är så nyfiken och öppen för att lära dig, men tänk på att alla är olika också, så hur en person upplever och/eller förklarar saker behöver absolut inte vara allmängiltigt.
och att det är lite jobbigt att bli betraktad som "spännande", om du förstår hur jag menar? vi är inte cirkusdjur, utan individer. jag menar inte att låta sur, för jag tror absolut inte det är så du tänker egentligen, men det kan vara väldigt känsligt. speciellt här som skall vara någon slags "säker" plats, där man ska slippa känna sig som ett ständigt ufo.

LostInAForest skrev:då ska du veta att jag fattar lika lite hur du (som nu får representera alla nt ) tänker. som gjort för missförstånd!
när jag tänker på att bara dansa runt på fiket lite hipp som happ och haffa någon halvt planlöst så får jag en GIGANTISK klump i magen, och tänker att herregud, det går juh bara inte. hur gör människan för att fixa det egentligen? =D

(jag kan gå på nya fik nu för tiden, ensam till och med. men det kräver planering och förberedelse och det tog många år innan jag vågade.)

Här har du en till NT! *vinkar*

Faktum är att för sådana som mig som funderar på eventuell asperger så är beskrivningar som din ovärderlig. Faktum är att jag nästan önskar att det skulle startas en tråd där aspergare beskriver hur de fungerar i olika situationer (som du gjorde) för att underlätta för oss "sökare".

Jag går aldrig till kafé, restaurang etc själv - måste ha någon att få svansa efter. Jag går aldrig ens och beställer pizza själv av just den anledningen. Går jag tillsammans med någon så får alltid den göra saker först så jag kan apa efter. Varför jag är på detta vis vet jag inte. Extrem flockmänniska? Social fobi?

Är det det som är skillnaden mellan NT och AS? Personer med AS kan analysera sig själv på ett helt annat sätt än personer som inte har det? Som du gjort angående dina kafébesök och Gunilla Gerland i En Riktig Människa? Just för att sker inte fungerar per automatik?

Bara några Off-Topicfunderingar.

Alltså jag betraktar inte de med AS som spännande cirkusdjur, däremot vore det spännande att träffa några med AS eftersom mitt barn har AS.

Banzai: Känner också att vi NT inte tänker så mycket och analyserar allt som många här på forumet. Vi bara kör på liksom och tänker inte på att någon kanske tycker vi är framfusiga eller allmänt förvirrade.
Skulle också tycka det var väldigt bra om man fick fallbeskrivningar på hur en AS person tänker (generellt jag vet men vi NT:ar uppför oss inte heller likadant).

Muminmamman skrev:Alltså jag betraktar inte de med AS som spännande cirkusdjur, däremot vore det spännande att träffa några med AS eftersom mitt barn har AS.

Banzai: Känner också att vi NT inte tänker så mycket och analyserar allt som många här på forumet. Vi bara kör på liksom och tänker inte på att någon kanske tycker vi är framfusiga eller allmänt förvirrade.
Skulle också tycka det var väldigt bra om man fick fallbeskrivningar på hur en AS person tänker (generellt jag vet men vi NT:ar uppför oss inte heller likadant).

Vi med AS har lika många sätt att tänka på som det finns personer med AS, precis som NT. Det finns gott om aspisar som inte analyserar allt också.

Flia skrev:Vi med AS har lika många sätt att tänka på som det finns personer med AS, precis som NT. Det finns gott om aspisar som inte analyserar allt också.

Det har du ju rätt i.

Ju mer jag funderar på saken (har hakat upp mig på det) desto mer undrar jag om det ändå inte är så att jag fungerar så som LostInAForest beskriver. Just detta med att någon annan alltid måste gå före och "visa" hur man ska göra för jag vet inte annars. Är också rädd för att göra fel, vet inte vad man ska säga o.s.v. (har fortfarande svårt att beställa dagens på en thai-restaurang jag varit till några gånger, min kompis måste alltid beställa före så jag vet vad jag ska säga).

Jag haffar endast personal på ett välkänt ställe och då endast om självförtroendet är på topp. Anledningen till varför jag ansåg att jag INTE fungerade så som Lost beskrev var för att det enda exemplet på ett kafé som dök upp i min hjärna var mitt favoritkafé. Jag tänkte på hur jag skulle agera där, inte på ett främmande ställe. Jag har ju t.o.m. praktiserat på detta kafé. Det är helt enkelt ytterligare ett exempel på Banzais bristande förmåga att tänka efter före ibland.

Detta har jag insett nu ju mer jag tänkt på saken. Men som jag skrev innan. Jag har ingen aning om VARFÖR jag inte vet hur man ska göra, varför det ALLTID är lika jobbigt/förvirrande när vi ska ut och äta på restaurang t.ex. utan det bara ÄR.

Gäller det praktiska saker så haffar jag någon, även såna som inte är personal, vilket gör att jag kan verka totalkorkad eftersom jag ibland frågar om de enklaste saker.
Dessutom ADHD'n att jag frågar innan jag tänkt själv, och sen blir generad och bluddrar bort mig, för jag vet ju att jag visste svaret själv.