Asperger och sambo? (Enkät)

av **Crixan** » 2011-09-24 7:14:36

Thurizas skrev:Den problematik jag haft med att vara sambo har gällt utförandet av hushållssysslor,ekonomi och bråk, eller snarare bristen på att jag inte kan bråka som "vanligt folk" tillbaka.

Samtliga har varit NT och funnit det riktigt enerverande att jag hellre diskuterar än att slå sönder saker eller står och skriker som dom gjort. Mycket av detta ledde till att mina fd försökte provocera fram reaktioner ifrån mig då dom var förbannade, allt ifrån att tränga in mig någonstans till att bokstavligen hålla fast mig.Eller som den ena (sambo 3) ville- att jag skulle klappa till honom och skrek åt mig att göra det.

Min första första sambo (jag bodde hos honom under gymnasiet) Så gick mina pengar till mat rakt av då han hellre la sina pengar på annat. Jag minns inte mycket av det förhållandet mer än att det var stormigt och han grymt svartsjuk. Han var även rätt våldsam och lyckades däcka mig en gång då jag stod i hans väg när han var förbannad och jag inte hunnit tyda det.

Sambo 2- var stenhård med pengarna och tyckte vi skulle dela allt rakt av. Problemet var dock att jag då inte alltid hade en inkomst och då jag hade en så var den riktigt låg. Så han tog mina pengar rakt av och isolerade mig eftersom jag inte hade råd att åka någonstans. Om han inte skjutsade mig. Så har i efterhand så har jag insett att detta även hade med en massa svartsjuka att göra.Men just då var jag blind.
Jag skötte hela hushållet inkluderat matlagning och tvätt. Orkade jag inte detta på grund av mina återkommande depressioner så åkte han hem till sin mamma med tvätt eller hämtade matlådor där.

Sambo 3 så var det jag som hade mest pengar i regel och jag tyckte det var av stor vikt att han inte skulle känna det som jag fått göra förut.Jag skötte ekonomin och såg till att vi hade en gemensam sådan. Allt som blev kvar efter alla räkningar delade vi på.
Hushållet skötte jag, inkluderat matlagning och tvätt. Han försökte ibland hjälpa till men ursäktade sig ofta med att jag kunde sakerna bättre. När jag deppade ihop så skötte han det av störst vikt. Han gjorde så gott han kunde och jag tror att det skulle funkat bättre om jag vore mer arg av mig då jag tog upp problem.

Jag har flera gånger fått höra att jag är känslokall då det kommit konflikter i mina förhållanden. Dom visste alla att jag hade en massa känslor men ingen begrep sig på det här med att jag inte kunde bråka. Jag ser fortfarande inte poängen med att bråka och skrika åt varandra. Höja rösten kan jag förstå då det är en massa känslor i intervall men att stå och medvetet försöka såra någon för att få en reaktion förstår jag inte. Då detta hänt har jag tänkt logiskt och låtit min dåvarande fotsätta eller gått undan tills han lugnat ner sig, om jag kunnat. I det stora hela har det inte varit så många konflikter om man tänker på den tid vi var i lag. Jag var noga med att alltid ta upp saker så fort jag visste exakt vad som grämde mig vilket kunde ta ett tag. Men då jag kände irritation över något och inte visste varför så sa jag det. "nu är jag irriterad över något men jag vet inte varför, men jag berättar varför när jag vet" så fick det vara. För mig funkade detta men för mina fd inte lika bra.

Vad jag lärt mig? Att det är viktigt att kunna prata med varandra ifrån båda håll.Och att jag lärt känna mig själv väldigt mycket bättre tack vare mina fd sambos. Att ekonomi och bristen på jämlikhet kan få ett förhållande att falla.

Intressant att läsa det du berättar om irritationen som man inte riktigt kan sätta fingret på varför man känner det, vad det är som orsaker det, har tänkt lite till och från just över irritations känslorna, jag vet inte riktigt vad mina beror på än (eller om det bara är någon konstig humörsväng jag får ibland) kan liksom inte direkt relatera den till något.
Givetvis tråkigt att andra upplever den, för det är jobbigt att vara irriterad, men samtidigt skönt att se att man inte är ensam (hoppas inte det där lät allt för konstigt).

av **calima** » 2011-09-24 10:12:27

Thurizas skrev:Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Svar: Ja! Men jag vill leva ensam.

Jag har varit sambo ett par gången med NT're och aldrig upplevt att vi haft fler eller andra problem än andra par. Förutom ett: Mitt behov av ensamtid.

Men bortsett från ett par katastofala relationer har jag omedvetet men helt konsekvent valt män som antingen jobbat extremt mycket eller rest mycket i jobbet. Det har egetligen fungerat alldeles utmärkt men jag har med tiden konstaterat att jag verkligen _vill_ leva ensam.

av **Anna med fyra** » 2011-09-24 12:27:41

Ni som är sambo, hur fungerar det?
Det fungerar bra, är gift sedan 12 år.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor? Har det varit eller är det mycket konflikter? Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit/är positivt och negativt?
Vi samarbetar men min man gör det mesta, jag är urusel på att städa mm och har alltid varit. Sen är jag inkonsekvent, jag plockar och fixar i några dagar och allt flyter på och så händer något som gör mig extra trött och vips är det superstökigt..(har ju fyra barn varav två har diagnoser, en är på gång och den minsta är för liten).
Vad gäller bråk så står jag för det mesta av den varan, jag exploderar ibland, har dock blivit lugnare med åren. Min man är oerhört jämn i humöret, stresstålig och lugn och stabil.
Egentid behöver jag mycket, jag smiter in på ett rum, stänger dörren och klämmer tv serier.
Ekonomin sköter min man exemplariskt. Han gillar det...Tror jag.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Misstänker att min man kanske bär på något latent, han är väldigt lik mig i många avseenden, vill gärna vara ensam med familjen, inte många vänner osv...

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Tror inte vem som helst skulle orka med mig för att vara ärlig. Synd om mannen ibland...Men vi är som ler och långhalm, pratar om allt och tröttnar inte på varandra. Bara ibland.

Och slutligen, har du lärt dig något under din tid som sambo, och då vad?
Visst har jag det, har ju varit gift i 12 år...Kommer inte på något just nu, mannen vill att jag hjälper till att plocka undan i köket.

av **biologic** » 2011-09-25 22:41:38

nallen skrev:
Abbreviation skrev:Har min sambo sagt att han ska göra en sak och inte gör det så anser jag att han har brutit ett löfte [...]

Ja. Min erfarenhet av städkrigen är att den ena parten tycker det är sunkigt medan den andra inte ens ser att det anhopat sig både damm och saker. Om det då inte finns nån överenskommelse har den känsligare parten inte mycket att komma med.

Eller så finns det en överenskommelse som hela tiden bryts med en massa undanflykter.

av **nallen** » 2011-09-26 19:02:17

Ja, men det är en helt annan sak än det jag beskrev.

av **Alyona** » 2011-09-28 11:04:20

Ni som är sambo, hur har det fungerat?

Bor med en Aspergerkille(troligen) sedan ett år och överlag funkar det bra.Lite småtjafs men vi lyckas komma överens och har inte haft något större bråk.Vi ska skaffa en gemensam lägenhet snart.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?

Jag gör mycket men killen hjälper till nu och då.Inte perfekt men ingen av oss är bra på att städa ofta..Men vi får gemensamt bostöd sen så det löser sig säkert oavsett det.

Har det varit eller är det mycket konflikter?

Inte så farligt ändå,inte något allvarligt.

Egentid?

Vi har olika arbetstider och han är iväg ibland och gör annat så jag får egentid och han får det när jag jobbar och när han är på stan och så.

Ekonomi?

Det är inga problem,jag har koll och han lär sig men han är noga med räkningar och vi delar på maten.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Ja jag går att leva med iaf och min kille med uppenbarligen.Efter lite tillvänjning så trivs jag med att vara sambo och killen som trodde särbo var bra verkar göra det också.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

Kompromissa,anpassa och att det är rätt trevligt att inte sova ensam och lite annat.

av **vadloink** » 2011-10-01 18:10:06

Thurizas skrev:Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Ni som är sambo hur fungerar det?

Jag har varit sambo och gift i sammanlagt 22 år med samma kvinna. Skild nu.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?

Ja. Vi delade upp dem ganska hårt och det funkade bra.

Har det varit eller är det mycket konflikter?

I perioder var det jobbigt. Men jag tror inte att det var värre än i en relation mellan två NT-personer. Jag har svårt för förebråelser och gnäll, vilket var jobbigt för oss båda.

Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit/är positivt och negativt?

Mitt behov av egen tid var jobbigt för henne. Hon fattade varför och kunde förnuftsmässigt begripa orsaken, men kände sig ändå avvisad och utanför när jag stängde in mig i ett dygn då och då. Ekonomin var problematisk, men återigen tror jag inte att det handlade om asperger/NT. Det positiva var att jag är väldigt lojal och förstående och rak och att hon kunde kompensera mina brister.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?

Alla mina relationer har varit med ickediagnostiserade kvinnor.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Självklart går vi att leva med. Jag har asperger, jag är inte asocial eller galen. Jag blir extremt trött ibland på folk, orkar inte med det sociala tjatter som många icke-aspergare älskar att syssla med och har en del funktionshindrande kognitiva problem, men jag kan ju lära mig, kan kompromissa och är en jävel på kärlek.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

Oj. Det är massor.

- En relation mellan en aspergare och en icke-aspergare kan vara bra, men det förutsättningen är ömsesidig respekt. Med tiden blev jag liksom problemet i min senaste relation. Jag gick alldeles för lätt med på att försöka vara "normal" och hon blev ständigt besviken när hon upptäckte att jag faktiskt inte alltid klarade det. Ska jag gå in i en ny relation måste det vara med någon som har respekt för de delar av min personlighet som inte stämmer med mönstret.

- Jag, och flera av de aspergare jag känner, är rätt bra på kärlek, bra på att ge, vårda och se andra människor, åtminstone när de väl har hamnat nära mig. Men jag är urkass på att ta emot. Också i långa förhållanden har jag inte kunnat låta min partner ta hand om mig, vårda mig. Det måste jag träna på. För jag vill ju få, vill kunna ta emot.

- Det är viktigt att definiera saker i en relation över aspergergränsen. Det kan vara tröttsamt för partnern, men jag behöver tydlighet, pallar inte med luddiga idéer om att "det är ju så det är". Många av de NT-are som jag känner bara lullar omkring och tycker en massa saker utan att egentligen ha funderat igenom dem.

- Sex och närhet kan vara komplicerat. Det är det för mig i alla fall. Ibland pallar jag inte hudkontakt. För att en relation ska fungera då så måste min partner acceptera att det inte handlar om att jag plötsligt inte älskar henne, utan om saker som inte har med henne att göra. Och jag får lov att inse att hon kan behöva mig ibland på sätt som jag egentligen inte orkar. Vara beredd på att hitta lösningar som passar båda.

- Jag är jag. Jag smälter inte samman med någon. Har inga fantasier om romantiskt kärlek som liksom bara går på sin egen energi för evigt. En nära relation är inget magiskt. Det är två människor som bestämmer sig för att leva ihop. För att en relation, oberoende av neuropsykiatrisk mix, ska fungera måste du jobba på den. Det kan låta oromantiskt, men du får ingenting gratis.

av **locomotiv** » 2011-10-30 2:45:56

Jag är sambo i detta nu. Min sambo arbetar väldigt mycket men ska nu äntligen säga upp sig från sitt heltidsjobb och bara göra alla sina deltidsjobb och sidoprojekt. Ensamtid har inte varit något problem för mig att få, eftersom han varit på jobbet.

Själv har jag varit arbetslös och gått hemma och gjort... ingenting. Han är väldigt mycket ordningsmänniska så det är ett under att det har fungerat. Jag är nämligen usel på att städa och att alls få något gjort utan press och rutiner. Jag tycker verkligen synd om min sambo som har levt med mig så länge men han verkar inte enbart tycka att det är en plåga.

Konflikter har vi inte haft så många, både är rätt konflikträdda... Jag har kanske varit lite snål med känslor och uppmärksamhet, å andra sidan avbryter han mig jämt när jag ska säga något och tycker att jag bör kunna ge "det korta svaret istället". Men vi går bra ihop annars. Jag är snäll och tömmer diskmaskinen som om jag fick betalt för det. Ibland tvättar jag (när tvättkorgen är överfull). Ibland dammsuger jag.

Han är inte diagnostiserad alls. Tror inte han behöver det heller (möjligtvis utbrändhet då), han är väldigt duktig, ambitiös, vettig och socialt fungerande.

av **rapchic** » 2011-10-30 7:31:23

Ja, jag bor med min man i en hus på landet (vad pittoreskt det lät :-)005

)

Hushållssysslor: jag tar hushållssysslorna och dom fysiskt lätta "utesysslorna" vi båda gör tex snöskottning och vedhämtning men dte är mitt ansvar. han hjälper också mig om jag "kommit efter" i nått. anledningen han inte hjälper mer hemma är att han jobbar om jag skulle vara den som jobbade skulle det vara han som gjorde hemma sysslorna (förutom maten, jag vill inte ha han i mitt kök han kan inte laga mat :wink:

) så nu när det kommermindre jobb (han springvickar) så hjälper han mer hemma, men eftersom han inte hunnit med gården alls nästan i sommar så prioroterar han den. (och nej jag är inte världens bästa hemmafru, det är skit i hörnen och disk på bänken men jag hoppas jag kan räknas till en någorlunda bra hemmafru

)

Konklikter: tja hade min man inte varit den han var skulle det alldrig hållit så länge (6 år, 9 mån 9 dagar, dock bara 3 mån och 9 dagar som gifta). då vi pratar om allt stort som smått som stör oss och försöker verkligen lösa det. det innebär dock att min man anser han har tagit upp en sak 1000 ggr men jag anser att han tagit upp 1000 saker 1 gång.
vi även älskar att diskutera tex ett vetenskapsprogram på tv däremot inte skvaller eller "väder och vind"

Bråk: ja vi har dom men vilka par har inte det? tack vare vår någorlunda bra kommunikation så går det oftast väl dock.

Egentid: tycker vi båda är jätteviktigt, även tid för oss som par.
så tex om nån av oss säger att vi behöver egen tid ges det.

Ekonomi: kass :lol:

nä men allvarligt vi kommer nog inte göra slut pga ekonomi, det enda vi inte upplevt är väl skulder till andra än familj och svält :wink:

vi har ganska samma övertygelse, tex lån ska man inte ta för om det krisar sig kan om oftast låna av familjen. avbetalning ska man inte köpa på för det är samma sak som lån igentligen.
ok hade vi inget annat val än att ta ett lån (tex taket föll ihop) så skulle vi nog ta det men vi skulle försöka tex att ta ett så litet lån som möjligt och betala av det så snabbt som vi kan.
annarshar jag ansvar för ekonomin ( :shock:

) men vi kommer kanske ändra det snart, anledningen jag fick ansvaret var för att jag är snål och köper inget onödigt men jag har lite svårt att komma ihåg datum på räkningar + min man behöver ha pengar då det är han som tankar så vår ide håller på att gå i stöpet.
(men vi har gemnsam ekonomi och har haft det i flera år, det funkade inte för oss att ´man betalar hälften var etc)

Andra svårigheter: massa men ofta så har dom haft med nån av ovanstående att göra men vi har klarat oss igenom dom.

Vad har varit/är positivt och negativt: jag är fortfarande förvånad att han står ut med mig även när jag är jättenere eller jättekonstig. det är pga mig som han inte klarade av gymnasiet då han stannade hemma och tog hand om mig. då hade jag däremot inte diagnos.
om han inte varit den han var så skulle vi alldrig hållit så länge, han har drag av AS pga sin uppväxt på det sättet att han avskyr småprat, att umgås med folk (förutom mig) och lite till men han är också jätteduktig på ansiktsuttryck och kan läsa av folk direkt (jag är alltid lika imponerad för om han läser av tex "han har haft det svårt under uppväxten pga det och det" så har han alltid haft rätt då vi fått reda på det sen.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare: min man är NT

av **rapchic** » 2011-10-30 7:53:15

kom på en sak.

Vad har du lärt dig?
då min man var pedant med städning innan vi flyttade ihop och jag var slarvig (men visste exakt vars allt var) så har vi båda lärt oss att mötas halvvägs.
jag har börjat ta initiativ (stavning?) till städning och han går inte och klagar eller plockar upp efter mig. nu tycker jag snarare att han är slarvig :lol:

jag insåg bland annat att mitt systen för att hålla reda på var saker var inte funkade då man hade nån som flyttade på dom för att dom låg på fel ställe :lol:

det och mkt annat har vi båda lärt oss.

går vi med as att leva med: ja

av **Iridia** » 2011-10-30 8:14:56

Thurizas skrev:Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Ni som är sambo hur fungerar det?

A (när sambon har AS) - bra
B (när sambon har trolig ADHD) - mindre bra (tänk The Odd Couple)

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?

A - ja
B - nej (lättare att göra det själv än att få personen att hålla ordning)

Har det varit eller är det mycket konflikter?

A - ytterst sällan
B - hela jävla tiden

Bråk?

A - nej
B - en och annan ömsesidig blåtira

Egentid?

Tycks jag aldrig kunna få nog av.

Ekonomi?

Har för stort kontrollbehov för att klara att ha delad ekonomi.

Andra svårigheter?

A - få
B - många

Sömnen är nog det knepigaste eftersom jag blir Hulken-sur om jag blir väckt eller störd när jag försöker somna.

Vad har varit/är positivt och negativt?

Att ha någon att göra saker med, diskutera med och dela intryck med. Mat kan jag laga när jag har sällskap men inte när jag är själv.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med?

Går inte att generalisera. Jag har haft övervägande goda erfarenheter av att leva med aspergare men mitt statistiska underlag är ju inte så jättestort...

Går du att leva med?

Tveksamt. Får nog andra svara på.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

A - att vara lite mer flexibel (med betoning på lite)
B - att aldrig flytta ihop med någon med ADHD-drag igen (no offense)

av **Soyagumman** » 2011-12-16 13:24:07

Jag levde i ett förhållande med sonens NT pappa i åtta år, det gick jättebra. Han vet att jag är usel på att laga mat, så han lagar maten. Han vet att jag är dålig på att planera och strukturera, men det ordnar sig ändå, för då rycker han in... Vi bråkar aldrig. Jag får mycket egentid. Han accepterar min problematik. Jag skriver i nutid, för jag har nyligen flyttat tillbaka till honom efter två års separation. (Ingen av oss är bra på ekonomi, så jag flyttade för jag trodde allting skulle bli bättre.) Jag levde nyligen i ett förhållande med en konstig NT, med extremt bekräftelsebehov. Det blev väldigt mycket bråk. Han blev arg utan någon för mig synbar anledning. Sexuella övergrepp och psykisk misshandel förekom också. Samt att han slog sönder mitt glasbord, dator och hällde Ajax på mig. För att jag inte "såg honom och hans behov i ett förhållande" och för att jag måste "tänka på vad jag förmedlar". Jag hade ingen egentid alls. Det enda min energi gick till var att hålla honom på gott humör och till att ta en massa initiativ till sex precis hela tiden, eftersom han hade behov av det. Det förhållandet fungerade inte alls...Så allt beror på vem man lever med..nu är jag tillbaka alltså hos sonens pappa, det fungerar bra. Jag har AS och Tourettes, och går att leva med...men jag behöver viss stöttning, och lite egentid...

av **Arcas** » 2011-12-16 17:20:23

Ni som är sambo hur fungerar det?
Det funkar inte speciellt bra, han är en extremt stökig, envis och skenhelig person.
Jag retar mig mycket på framförallt hans slarv, är som att ta hand om 700 ungar på en och samma gång.
Att han inte förstår sina fel och brister gör inte saken bättre. Sedan glömmer han lägligt bort de fel han gjort och menar istället att jag är slö och gör inget. När man i verkligheten sliter som ett djur hela dagarna.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Det där med hus-sysslorna får jag ta hand om även fast jag inte kan och har riktigt stora problem med. Får ingen hjälp av lss efter att jag gift mig så det blir mer bråk om saker och ting än det borde vara.
Han menar att han städar några gånger i veckan medans det i verkligheten är 1 gång i månaden max.
Han menar även att jag bara sitter vid datorn hela tiden och spelar, eller så läser jag böcker. Verkligheten är dock den att han sitter konstant vid datorn medans jag sliter från morgon till kväll, böcker hinner man knappast läsa mer. Har väl läst 2 böcker detta år.

Har det varit eller är det mycket konflikter?
Ja, lite då och då. Men det försöker man jobba bort så förhoppningsvis har jag det bra om 5 år.

Bråk?
Finns inget bråk här inte. Istället suras jag, vilket han nog tycker är värre.

Egentid?
Jag har en son under 1 år så blir ingen egentid här inte.

Ekonomi?
Vi tjänar lika lite båda två och delar på alla pengarna. Han betalar räkningarna till mitt förtret då jag känner att jag jag inte har koll. Jag är väldigt bra på det ekonomiska planet och kan spara riktigt ordentligt även fast man lever på minimum. Detta går inte så bra nu när man är sambo dessvärre.
Skall dock försöka införa att jag får ta hand om ekonomin så vi ser lite mer sparande här.

Andra svårigheter?
Alldeles för mycket, har alltid sagt att hade jag hittat mig själv så skulle jag blivit totalförälskad.
Med andra ord: Jag kan inte leva med folk, enbart med en människa som tycker och tänker som jag. Detta är dock omöjligt att hitta. ^^

Vad har varit/är positivt och negativt?
Från att aldrig ha kontakt med folk, sitta 16 timmar om dygnet framför dator och bara ha det lugnt, skönt och tyst.
Till att vara i farten konstant, aldrig tid till mina intressen, och tjafsa om saker man tycker olika eller när han inte förstår är hemskt.
Trots att det är så hemskt så har det ändå gett mitt liv mer av en mening, trodde ändå jag skulle få leva ensam och aldrig få barn. Är svårt att bestämma sig för vilket som är bättre. xD

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Han har enbart diagnosen ADHD men vet inte om den är rätt. Han kan även ha asperger eller om han bara är psykopat det vet jag inte.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Beror på hurdan den andra personen är. Jag går absolut att leva med om man är likadan som jag, annars så skulle jag nog säga: Nej, det går inte, jag är hemsk.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Jag har lärt mig att säga till mer direkt om någon försöker utnyttja mig istället för att grubbla på saker flera år och sedan när det gått för långt sätta ner foten.
Har även blivit mycket bättre på det sociala området. Pratar med folk ibland nu och kan till och med se de lite snabbt i ögonen. Jag går inte heller och gömmer mig.
Jag har även kommit över min sprutfobi som jag haft i 15 år.
Detta med närhet och att folk ser mig har jag även varit lite rädd för men det är just nu bara obehagligt. Kanske jag kan arbeta bort obehaget också, det lär dock ta minst 10 år.

av **Princesa82** » 2011-12-17 3:28:13

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?[b]
jag har varit sambo sen 2005, gift sen 2007, med samma man, det fungerar inte alls.trots diagnosen, han är samma person.
Ni som är sambo hur fungerar det?Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor? det går inte att samarbeta eftersom han har itne tålamod, han gör saker för attd dem ska göras jag gör saker för att det behövs, och jag mår bättre av att dem är gjorda rätt
Har det varit eller är det mycket konflikter?
ja
Bråk?
inte mycekt eftersom jag kan inte utrycka mig allt, och han pratar inte Egentid? jag måste dra mig undan, eller hoppas på att han är borta längre för att vara själv, annars ahna altid har eget liv
Ekonomi?
dåligt, han har fast arbete, lön, det har inte jag, så är pressad attt skaffa fram pengar, och blir inte över för mig, vi ahr en bok där står skrivet hur mycekt jag är skyldig honom varje månad,
Andra svårigheter?
allt
Vad har varit/är positivt och negativt?
positiv och fint dagen han grät när jag ville lämna honom, tro jag att det var år 2006, just precis innan hans turist visum skulle gå ut.
han är bra mot sin familj och vet att han ska passa tider, ansvarfull på jobbet och med andra, tränar och tänker på sin mat, har hög självförtroende, och strk som person, kall.
negativ, dagarna han ville lämna mig och ändå stannade hemma... :shock:

han himlar med ögonen så fort AS komemr fram. han visar itne att han älskar mig.
att jag itne kan vara självständig, att jag inte kan vara en bättre fru, kvinna så att han kan sträva efter mig.
tiffälle som vi ska ligga med varandra, sltuar jag andas, eller gråter efteråt.
Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
diagnosen fick 2011.
Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
jag vet itne om jag är någonatt leva med
Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?[/b]att man ska leva själv.

av **Fenren** » 2011-12-17 8:20:12

Princesa82 skrev:det fungerar inte alls.trots diagnosen

på vilket sätt skulle en diagnos hjälpa? man är alltid samma person före som efter en diagnos ställs.

Princesa82 skrev:tiffälle som vi ska ligga med varandra, sltuar jag andas, eller gråter efteråt.

låter inte direkt som att du njuter av era stunder tillsammans

Princesa82 skrev:att jag inte kan vara en bättre fru, kvinna så att han kan sträva efter mig.

Vad är det här för en man egentligen? vad är det han vill att du ska vara? det låter inte som om han har en sund syn på kvinnor.Jag trodde den kvinnosynen som han verkar ha dog ut på femtiotalet.

Princesa82 skrev:dåligt, han har fast arbete, lön, det har inte jag, så är pressad attt skaffa fram pengar, och blir inte över för mig, vi ahr en bok där står skrivet hur mycekt jag är skyldig honom varje månad,

så han vägrar hjälpa dig med ekonomin, trots att ni är gifta och då per definition äger allt tillsammans?

Om jag hade varit kvinna hade jag verkligen inte stått ut med att vara med en sådan man som du beskriver. jag skulle ha lämnat honom direkt och pratat med närmsta kvinnojour.

av **Henkkalexi** » 2011-12-17 12:14:48

Instämmer med Fenren. Det där låter mer som livegenskap än äktenskap.

av **Princesa82** » 2011-12-18 7:36:12

jag trodde att när han ser skriftligt att jag är lite speciellt, och därför betee mig så där inte för att jag menar illa eller med flitt så skulle han färstå att strunta i något som kallas oratig, eller att itne stressa mig eller retas mig i onödan, ni ser han förstår itne att människor har en psykiska, neurologiska problem, han förtår inte alls varför gårman till en psykolog, varför ska man ta emdicin även en alvedon, han förstår inte sådant, när vi träffades, detta kom inte på fråga, i vår krets ingen prar om psykolog ingen pratar om något sådant.

av **Princesa82** » 2011-12-18 7:38:51

I bolivian vissa föräldrar tar inte barnen till ett särskola när en lärare säger "ditt barn är speciellt" dem struntar i dett och tvingar barnen att fortsätta utan hjälp bara för att folk ska inte döma dem, för anseendes skull.
det är bara nu när jag bor här att jag hörde att det öppnades en sort speciellt center för barn med speciella gåvor, men ändå föräldrarna går ju inte ditt springande.
jag njuter inte för att, han vill altid när jag inte vill, och vill itne att han ska gå till någon annan, förut hade vi mer sex för att jag ville att han stannade hos mig, det vr på olika sätt jag kunde allt möjligt, mycket jag lärde honom som han itne visste, nu klagar han att jag är inte sådant längre, vad ska jag göra, jag vill inte jag trodde att man utvecklades tillsamans id en fronten inte bara att den enna gjorde allt.

av **Princesa82** » 2011-12-18 7:50:13

Fenren skrev:Vad är det här för en man egentligen? vad är det han vill att du ska vara? det låter inte som om han har en sund syn på kvinnor.Jag trodde den kvinnosynen som han verkar ha dog ut på femtiotalet.

han har en sund syn det är bara är att det korkar med hans syn och mittt beteende, trots att han kan midnre svenska änmig ochmidnre om sverige, så tycker han det är bra att både mannen och kvinnan ska jobba, att båda ska ha pengar, varför och för vad vet jag inte.
han är tröt på att jag itne jobbar nu, och var itne nöjd när jag provjobbade, prakticerade, elelr studerade.

Fenren skrev:så han vägrar hjälpa dig med ekonomin, trots att ni är gifta och då per definition äger allt tillsammans?

varken hna eller jag har sagt att vi äger något tillsamans, jag aldrig hört att han sa, "detta är för oss, och så ska det vara för oss" han säger inte med ord, om han känner något fint, bara dumma ord när han blir arg, sur.
han jobbar, betalr, hyran, hans akassa, hans sl kort, hans lån, vi ska expendera max, 4000 på mat, övrigt, och allt livs, inte kläder eller annat. då han alltid expenderar max 2000, med andra ord hans mat och livs. i år i juni och juli fick jag 2000 av hna för att köpa vår mat och livs, och nu i november,jag fick också för sl kort, ändå på boken står det att jag är skildigt honom halva, hyra och allt som hans att i på min konto.ändå händer att blir extra mat, creme, sl kort hela året, telfon räkning, agria saker som tjejr använder jag köper dem själv, han aldrig sagt här får lite till ifalldu behöver något, sånt finns inte.

Fenren skrev:Om jag hade varit kvinna hade jag verkligen inte stått ut med att vara med en sådan man som du beskriver. jag skulle ha lämnat honom direkt och pratat med närmsta kvinnojour.

av **Princesa82** » 2011-12-18 7:57:40

Fenren skrev:Om jag hade varit kvinna hade jag verkligen inte stått ut med att vara med en sådan man som du beskriver. jag skulle ha lämnat honom direkt och pratat med närmsta kvinnojour.

han misshandlar mig itne vad ska jag säga till en jour? jag har katt demtar itne emot mig med katt,, mian grejer då? ska jag stå ut med andra kvinnor där?
jaghar ingen tans att gå, jag kanske hade fel från början, jaghar gjort saker för att få pengar, i mitt gamla liv, när jag träffade han, han sa" jag vill studera, vidare och kanske öppan eget byggföretag eller restaurang" jag såg att han hade gåt ut gymnasum, inte jag, att han jobbade mycket , ibland han jobbade från 6 på morgonen, tills 6 på kvällen, ibland natt tid också och ändå bara fick i lön 4000, jag såg det lilla rum han hyrde med andra killar, jag såg att han skcikade ändå pengar till sin mamma och systrar, ochd em alltid har behandlat honom väl, jag såg hur artif han var med folk, hur han engaherade sig i föreninge vi träffades i, han kudne laga boliviansk mat, han var snbabb i alla sysslor, han var vuxen med drömar och planer, rutiner och en framtid.
min familj älsakr itne mig så därför har jag bara layon, jag vilel itne leva fortfarande villjag itne bi gammal, jag visste itne vilket var bäst att jobba elelr studera, jag vill bara få fram pengar för att överleva, jag kaniten komam i tid, och ahr inga rutiner, förtu visste jag itne vad jag ville med mitt vill, mest drömde bara. jag blev kalla oartig, och tjejer på föreningen gilalde inte mig.

Moderator atoms - lagade ett trasigt citat.

av **Fenren** » 2011-12-18 9:45:46

vad spelar det för roll om han kan laga mat, jobba mycket och att han behandlar sin släkt väl, när han behandlar dig som skit?

Det finns i slutändan bara två saker som är viktiga i ens liv och det är ens eventuella avkommor och sig själv.

om ens partner är en skitstövel ska man inte vara kvar där. din katt är inte viktigare än ditt eget välmående

Princesa82 skrev:förut hade vi mer sex för att jag ville att han stannade hos mig

Det där är inte en bra anledning till att ha sex. man ska knulla för att man vill ha sex med personen inte för att man är rädd för att han ska lämna dig.

av **Henkkalexi** » 2011-12-18 10:39:27

Princessan... Jag är bara ett år yngre än du, och fick min diagnos 2010. Min sambo, som jag varit tillsammans med i snart sju år, är väldigt förstående och ett stort stöd för mig, men även han har svårt att förstå att också han måste försöka anpassa sig efter mig ibland. Din man verkar ha missat den biten totalt.

Det är skillnad på att vara tacksam och att känna tacksamhetsskuld. Du kämpar inte bara med din diagnos, utan också med svenska språket och det gör att du har två problem med kommunikationen som var för sig är jobbiga nog. Tänk på att du har båda svårigheterna, och jag måste säga att med tanke på att du både har AS och inte har svenska som modersmål, så är du väldigt bra på att uttrycka dig.

Min arbetsterapeut på vuxenhabiliteringen är från Chile, och jag har ofta svårt att förstå henne, men vi gör båda vårt bästa och jag känner att vi förstår varandras svårigheter bättre, just för att vi båda har problem med kommunikationen. :-)Happy

Precis som Fenren skriver, så är sex i sig en dålig anledning till att stanna i ett förhållande som inte fungerar på andra punkter.

Man kan samtala med någon på en kvinnojour även om man inte blir misshandlad, för att få hjälp att förstå sin situation utifrån. Vilka kontakter har du på vuxenhabiliteringen?

av **Henkkalexi** » 2011-12-18 10:44:21

Jag hade för övrigt en kille för flera år sedan, som varken slogs, våldtogs eller gjorde mig fysiskt illa på något sätt.

Däremot tryckte han ner mig psykiskt, och blev alltid skitsur när jag inte ville ställa upp och suga av honom så fort han ville. Han blev förbannad när jag träffade kompisar till mig som bodde i hans studentkorridor, istället för att gå in till honom direkt, så jag gjorde slut efter tre månader för att inte dra ut på eländet.

Han blev fruktansvärt sur när jag träffade min nuvarande kille bara någon månad efteråt, men jag visste själv att jag inte var rätt kille för exet, lika lite som han var det för mig, så jag ångrade mig inte en sekund.

Man kan aldrig vara ihop med någon av medlidande.

av **heppo** » 2011-12-18 15:24:37

Henkkalexi skrev:Jag hade för övrigt en kille för flera år sedan, som varken slogs, våldtogs eller gjorde mig fysiskt illa på något sätt.

Däremot tryckte han ner mig psykiskt, och blev alltid skitsur när jag inte ville ställa upp och suga av honom så fort han ville. Han blev förbannad när jag träffade kompisar till mig som bodde i hans studentkorridor, istället för att gå in till honom direkt, så jag gjorde slut efter tre månader för att inte dra ut på eländet.

Han blev fruktansvärt sur när jag träffade min nuvarande kille bara någon månad efteråt, men jag visste själv att jag inte var rätt kille för exet, lika lite som han var det för mig, så jag ångrade mig inte en sekund.

Man kan aldrig vara ihop med någon av medlidande.

Heja Henka!

Så ska det vara - Rätt personer ska uppskattas, inte känslomissbrukare.

Att sätta underkastelse och förlåtelse i system, är varken rätt mot en själv eller mot den som utnyttjar, då man inte hjälper motparten att utvecklas empatiskt eller mänskligt!
- Jag hade en "bästa" vän (hetero, som jag) som använde mig som emotionell soptunna ett par år.
Då han inte bättrade sig, så blev det till slut tack och adjö - en lång intim vänskap räcker bara så långt.
Ingen idé att pinas i det oändliga.
Man ska ta sitt samhällsansvar.
Han har förhoppningsvis lärt sig något - och slipper få dåligt samvete för hur han behandlar mig numera - lol.
Jag ger honom inga nya sådana möjligheter!

Asperger och sambo? (Enkät)

Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Re: Asperger och sambo? (Enkät)

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in