Villemo skrev:AS verkar vara en spretig grupp, fast å andra sidan är det väl så för de flesta diagnoser...

Kanhända! Det tål alltid att tänkas på ett varv till. Jag ska göra det.

/ J

Henkkalexi skrev:
Det där med ålder är ett begrepp du får "lämna" en smula. Jag är själv en ytterst intelligent person, men kommer alltid ha vissa svårigheter som inte anses riktigt acceptabla för min ålder.

Om din man dock har blivit curlad sedan födseln så är det nog etter värre. Är det så?

Ja, jag förstår att jag inte kan tänka i ålder om det är så att han har AS. Det är bara så att jag tidigare tänkt så. Jag vet att hans mamma brukade städa hos honom innan jag träffade honom. Han var 29, jag var nyblivna 20. Det var ju dunderkul med ett helt hus att städa runt i och leka hemmafru...det var då.

Min svärmor, som har tydligare tecken än min man på AS (och ibland på förståndshandikapp) har curlat sina båda barn fram till.....hon gör det än. Och min mans syster är 50 år! Ja, det är nog en försvårande omständighet att dessutom ha blivit curlad så till den milda grad som min man och hans syster blivit. Vad sägs om att inte själv göra sin frukost när man är 18? Eller att kliva ur sina kläder utanför duschen och förvänta sig att nån annan tar upp dom? Jag jobbar hårt med mina barn som är 6 och 8 eftersom jag tycker de kan hjälpa till mer än de gör....

Villemo skrev:Ja, det är nog en försvårande omständighet att dessutom ha blivit curlad så till den milda grad som min man och hans syster blivit. Vad sägs om att inte själv göra sin frukost när man är 18? Eller att kliva ur sina kläder utanför duschen och förvänta sig att nån annan tar upp dom?

Se där, det vet jag inte alls om det stämmer i det fall jag har erfarenhet av! Spretighet igen! Så mina funderingar nyss om behov av att förstora vad som behöver utföras i hemmet är alltså kanske helt irrelevanta i ert fall.

/ J

Anmäl honom och hans syster till "Ung och Bortskämd" på SVT.

jonsch skrev:

Villemo skrev:Kan det vara så att det måste bli fullständigt uppenbart för honom att en sak måste göras, för att han ska ta itu med den? Handdisken, snusdosorna och allt det andra, för att ta köksexemplet, kanske känns helt irrelevant för honom, precis som litet damm på dörrposterna känns irrelevant för de flesta när de städar?

I så fall är ju utmaningen, när det gäller hushållsbestyren, att... förstora problemen, exempelvis skräpigheten på något sätt, åt honom, hmmm... Listor kanske som asgt är ett sätt att göra det på. Ett annat vore kanske att förtäta; att du föser ihop allt skräpet så att han verkligen ser att det är skräpigt och att det avviker från den övriga renheten?

Har testat att lämna saker framme; de blir liggande. En gång lämnade han en colaburk på badkarskanten som jag i mitt stilla sinne vägrade att ta bort. När den stått så länge att det blivit en mjuk övergång av damm och ludd och hår mellan burken och badkaret stod jag inte ut längre.

Jag har testat att ta bort alla saker eftersom de hamnar framme: saknar han sin snusdosa öppnar han en ny, saknar han sin penna hämtar han en ny, försvinner papper han lämnat framme glömmer han bort att de finns till (senast höll han på att missa förnyelsen av sina extrabehörigheter på körkortet bara för att han lämnat pappret mitt på köksbordet och förväntade sig (??) att det skulle ligga där i tre månader tills tiden var ute för förnyandet..... det var på gnällen att han hann förnya eländet.....

Ibland har jag testat att bara ta bort hans tvätt från sovrummet och sätta dem in i bastun, bara för att det blir så mycket damm i sovrummet och jag har problem med luftvägarna. Han reagerar inte nämnvärt över att kläderna försvinner och efter nån månad kan han börja fråga var vissa kläder är.....

Så hur saker ska kunna bli uppenbara för honom vet jag inte.....

Och ja, det är kymigt att fundera ut såna saker som för mej är självklara, för att en vuxen människa ska få vardagen att fungera, men är det det som krävs så är det. Jag brukar säga att ångerveckan har gått ut för oss båda, så.....

Varför skulle det vara för sent att ångra sig? Det är ditt liv också, du kan inte leva hans liv åt honom. Hade ni barn?

Henkkalexi skrev:Anmäl honom och hans syster till "Ung och Bortskämd" på SVT.

HAHA!!!! Gammal och bortskämd får just det avsnittet heta då!

Ja, vi har barn. Det där med ångerveckan är sagt med glimten i ögat. Visst kan jag gå om jag vill, men jag vill ju inte. Jag vill bara att det ska funka lite bättre, och i och med att han nu för första gången på alla år erkänt att han faktiskt har besvär, har ju förutsättningen för att han ska kunna förändras äntligen infunnit sig! Eller hur jag nu ska uttrycka mej!

Hoppas det, för din och barnens skull.

Villemo skrev:[exempel som faktiskt känns välbekanta för jonsch]Så hur saker ska kunna bli uppenbara för honom vet jag inte.....

Och ja, det är kymigt att fundera ut såna saker som för mej är självklara, för att en vuxen människa ska få vardagen att fungera, men är det det som krävs så är det. Jag brukar säga att ångerveckan har gått ut för oss båda, så.....

Jaja, skulle jag säga, ångerveckan har gått ut men det här gäller ett rekklamationsärende!

Vill du hålla kvar honom så är skilsmässa - eller tills-vidare-seperation - kanske just den enda hotande konsekvens som vore tillräckligt tydlig för honom; du skulle kunna säga för att du skall stanna så länge som 1 år och inte börja leta bostad* till sommaren, så måste han ha ändrat ett visst antal grova saker redan till sommaren. För hederligthets skull skulle du då behöva göra upp en fortsatt lista om att för att du skall stanna två år, måste han till nästa sommar ha ändrat ännu mer etc., enl. en förbättringstakt du kan stå ut med.

/ J

[EDIT]* bostad åt honom, alltså...

jonsch skrev:Jaja, skulle jag säga, ångerveckan har gått ut men det här gäller ett rekklamationsärende!

Vill du hålla kvar honom så är skilsmässa - eller tills-vidare-seperation - kanske just den enda hotande konsekvens som vore tillräckligt tydlig för honom; du skulle kunna säga för att du skall stanna så länge som 1 år och inte börja leta bostad till sommaren, så måste han ha ändrat ett visst antal grova saker redan till sommaren. För hederligthets skull skulle du då behöva göra upp en fortsatt lista om att för att du skall stanna två år, måste han till nästa sommar ha ändrat ännu mer etc., enl. en förbättringstakt du kan stå ut med.

/ J

Låter överjävligt att behöva göra så! Jag fick honom en gång att fatta att han måste sluta dricka så mycket alkohol (det var innan barnen) för annars skulle jag lämna honom. Sista gången han drack sig så packad att han blev utslagen åkte jag hemifrån innan han vaknat och var borta hela dagen. Han fick bli både orolig och rädd att jag stuckit för gott och fick böna och be för att jag skulle komma hem. Sen dess har han skött sig bra vad gäller alkoholen.

När vi pratat om den delen där HAN behöver ta ansvar för att förändra sig har vi alltid fastnat med att han säger att han är dålig, att han inte kan bättre, att han inte är vad jag behöver etc. Sen har han lyssnat på vad jag sagt, lovat att förändra och så har det hållit i en vecka eller som längst en månad, där han verkat livrädd hela tiden och varit sliskigt tillgjord och allt har bara känts som skiiiiit..... Så I'm out of options... iaf vad jag själv kan komma på...

Moderator: Reparerade citatet!

Villemo skrev:Jag talade om för honom att jag kände mej ensam och drog paralleller på ett väldigt tydligt sätt mellan hans beteende under kvällen och hur jag kände mej och tolkade hans beteende utifrån mitt mående

JUST DET HÄR är otroligt viktigt! Att på ett lugnt sätt berätta hur man känner och hur partners uppträdande påverkade dina känslor. Jag har en teori om att personer med AS absolut inte saknar empati och vilja att göra sin partner glad - problemet är bara att partnern måste vara TYDLIG med sina önskemål. Här har du uppenbarligen varit det och det slutade väl gott?

Så, nästa gång du är ledsen, prova med att säga "Jag är ledsen och önskar att du ville [beskriv vad du vill ha: en kram, en kopp te, eller nåt annat] för då skulle jag känna mej gladare".

Det är svårt för många och ännu svårare för en del att fatta sånt (oj nu är personen glad/ledsen/i behov av en kram) automatiskt. Därför måste man som partner våga uttrycka sina behov på ett tydligt och verbalt sätt.

Jo, det vore förstås förjävligt att behöva hota med separation. Och onödigt, för jag antar att det är det han varit rädd för de där hittills sliskiga vecorna.

Villemo skrev:När vi pratat om den delen där HAN behöver ta ansvar för att förändra sig har vi alltid fastnat med att han säger att han är dålig, att han inte kan bättre, att han inte är vad jag behöver etc. Sen har han lyssnat på vad jag sagt, lovat att förändra och så har det hållit i en vecka eller som längst en månad, där han verkat livrädd hela tiden och varit sliskigt tillgjord och allt har bara känts som skiiiiit..... Så I'm out of options... iaf vad jag själv kan komma på...

Men då kan han ju i.a.f.(det han nu klarar då)! Så då är det ju "bara" att få honom att förstå att han inte skall vara rädd utan glad när han gör sin del!

Därmed är det så mycket av ett relationsproblem att oerfarna jag nog skall hålla tand för tunga.

[EDIT] Men weasley kanske kan det där en del.

/ J

weasley skrev:

Villemo skrev:Jag talade om för honom att jag kände mej ensam och drog paralleller på ett väldigt tydligt sätt mellan hans beteende under kvällen och hur jag kände mej och tolkade hans beteende utifrån mitt mående

JUST DET HÄR är otroligt viktigt! Att på ett lugnt sätt berätta hur man känner och hur partners uppträdande påverkade dina känslor. Jag har en teori om att personer med AS absolut inte saknar empati och vilja att göra sin partner glad - problemet är bara att partnern måste vara TYDLIG med sina önskemål. Här har du uppenbarligen varit det och det slutade väl gott?

Så, nästa gång du är ledsen, prova med att säga "Jag är ledsen och önskar att du ville [beskriv vad du vill ha: en kram, en kopp te, eller nåt annat] för då skulle jag känna mej gladare".

Det är svårt för många och ännu svårare för en del att fatta sånt (oj nu är personen glad/ledsen/i behov av en kram) automatiskt. Därför måste man som partner våga uttrycka sina behov på ett tydligt och verbalt sätt.

Ja, det är väl just där det har brustit de allra flesta gångerna jag talat om för honom hur jag känner. Det har inte varit på ett lugnt och sakligt sätt.... Jag har samlat på mej åtskilliga händelser och blivit argare och ledsnare och till slut har jag exploderat, grinat, skrikit, hotat, vädjat, you name it. Har kommit med exempel på vad jag saknat och hur han gjort mej ledsen, men det har ju hänt tidigare och han kan väl inte relatera till det då... (?) Kan tilläggas att han inte alltid blir ömklig när jag exploderar (som jag beskrivit i tidigare inlägg). Lika ofta säger han " du har fel", blir iskall och stenhård och försöker övertyga mej om att jag inte alls känner de känslorna jag säger att jag känner. Eller också säger han att jag inte kan känna de känslorna utifrån det han sagt/gjort...

Henkkalexi skrev:Anmäl honom och hans syster till "Ung och Bortskämd" på SVT.

eller "mogen o ännu bortskämd" i detta fallet.

Men jag är inte perfekt själv -LOL.

heppo skrev:

Henkkalexi skrev:Men jag är inte perfekt själv -LOL.

Haha, nä jag är inte heller perfekt, bara normalstörd!

Men jag håller med tidigare inlägg:

- Utan att förringa någons intelligens, gäller det att vara KLAR och TYDLIG både med viktiga behov och viktiga känslor. (detta för att inte minska vikten på det är mest avgörande, annars blir ju allting lika viktigt och till slut ointressant)

Jag anar att han inte uppfattar vikten i att hålla rent på bl a diskbänken, men gillar han dig, är detta ett utmärkt sätt att ställa upp på denna lilla "nyck" för din skull, och dessutom känna att han utvecklas för familjen.
Själv märker jag ibland inte ens att jag ställer till det - men har mycket lätt att hålla efter så fort nån pekar på det. Det betyder inte att jag inte ställer till nästa gång igen - bara att jag kan lära mig att inte ställa till av ren träning och vana.
För mig är det (normalt) inga problem att hålla rent - fast jag ofta tappar kontrollen över ordningen (nyckeln för mig är samarbete/hjälp att se).
Angående barnen är det synd - de lär få dubbla budskap; eller snarare - flickor städar och män ställer till oreda..
Där tror jag det blir viktigt att du lär sonen, om ni har en sådan, att ta ansvar för sin egen städning och även hjälper till efter pappa (kanske också pappa förstår galoppen bättre då

Förlåt att jag alltid utgår utifrån min verklighet, men jag är ny här - och hinner väl bli tyst och avtrubbad med tiden

HEPPO! Det är när någon utgår från sin egen verklighet det blir hjälp för mej!
På tal om det där med dubbla budskap har båda sönerna redan upptäkt hur ordningen sköts här hemma. Har hänt mer än en gång att de sagt "varför ska vi hjälpa dej att städa när aldrig pappa hjälper dej att städa" så här är det SÅÅÅÅ tydligt.....

Styrkt av din uppmuntran, vill jag öka på med mera info och kanske nåt användbart tips.

Jag vet ej åldern på barnen, men man kan börja rätt tidigt med goda vanor.
Riktiga män är ju självständiga och klarar sig själva i de flesta lägen.
Att tx kunna använda en tvättmaskin är mycket nyttigt för en ung man.
Man kan då göra det till något roligt som att:
- visa barnen och fråga när de anser att kläderna behöver tvättas,
- roa sig med att sortera tvätten tillsammans (kanske pappa tycker detta är kul att göra med barnen)
- visa hur man kan hänga upp tvätten på tork och dess olika resultat. Detta blir lätt tungt och tråkigt även för vuxna - så låt inte barnen prova mer än nåt plagg per tvätt om det inte propsar och är uthålliga - bättre att de propsar på att hjälpa till, än att de blir slutkörda och får ett tråkig minne av det.
Är man tx fyra (med pappa) på en tvätt, lär det gå som en dans.
Samma gäller dammsugning, diskning, etc.. - naturligtvis passar man/barnet på att torka upp mycket mer än bara där man spillt nånstans - då åtgärdar man ju inte bara ett misstag, utan kan känna sig stolt över att det blir renare än innan man spillde
De flesta ungar föds med naturlig nyfikenhet, som ju är nödvändig för att lära sig och överleva. Gäller att använda det rätt.

Det är inte bara guld och gröna skogar att lyckas med allt detta, och det kan tyckas pretentiöst av mig, men om jag kan ge dig lite kraft och inspiration kan dessa fjäderlätta rader starta en glad orkan.

Villemo skrev:

Henkkalexi skrev:Ah!

Vet du, du kan göra en detaljerad lista

Jag får testa det då.... har bara inte känt att jag borde behöva det med tanke på att han är 45 år!

Listor är bra och det finns två olika typer, den ena typen är numrerad och måste göras i nummerordning för att funka (som i Henkkalexis exempel), den andra går att göra i valfri ordning (och kan ibland behöva hänvisningar till typ ett). Typ ett är oftast listor som behöver göras regelbundet, typ två är listor som skapas efter behov.

Gör inte för generella punkter så som Städa köket (om du inte hänvisar till en Städa köket-lista), varje punkt bör vara relativt väl definierad så att det går att se ett slut på den.

För mig är det väldigt skönt att kunna pricka av avklarade punkter på en lista (jag är 50+), jag känner mig stolt att lyckas klara av punkt efter punkt, ibland tar jag lättare punkter före svårare, ibland de svårare före, beroende på hur jag mår.

Känns bra att höra att det kan vara fullt behövligt och inte kränkande för en fullvuxen karl att få såna detaljerade listor som ni beskriver. Jag har känt obehag för att behandla honom "som ett barn", vilket jag känner att jag gör om jag behöver skriva honom såna detaljerade listor. Efter att ha läst ovan inlägg inser jag ju att det mer handlar om mej, jag skulle känna mej kränkt om nån gjorde så mot mej, men så har jag ju inte de behoven att få nedskrivet så!!!

Ska verkligen försöka skriva detaljerade listor och inte lägga någon värdering alls i vad jag gör, så känns det säkert bättre för min del. Förmodligen känner inte min man nåt alls när han får en lista på så sätt. Tidigare har jag skrivit listor med generella punkter eftersom jag själv hanterar dem. Nu får jag förståelse för varför min man alltid mått dåligt av dom där "att göra-listorna" .Han säger att han blivit stressad och jag har aldrig förstått, eftersom det räckt för mej att skriva ner dem och så betar vi av dem en efter en var för sig. Men han har väl kanske inte förstått vad han ska göra!!

Nå. Får försöka mej på det. Förenklar för honom och väcker ingen irritation för mej. För helt klart blir jag irriterad när han inte fungerar som jag förutsätter att han ska fungera. Men med en diagnos och mer kunskap hos oss båda behöver det ju inte vara så.

Jag vet inte vad som hände med min man igår, jag förstår det inte. Det var som att han bara stängde av. Gjorde inget av det han tagit på sig att göra, ringde inte ett viktigt samtal han sagt att han skulle göra, och som han borde ha gjort igår. Han struntade i att äta särskilt mycket till middag, allt bara hängde på honom...kinder, mungipor, ögonlock. Han sa att han varken kände sig sjuk eller trött. Jag fattade ingenting men lät honom vara när det inte fanns något uppenbart jag kunde göra för honom. Imorse hade han inte ställt nån väckarklocka, gav intrycket av att vara totalt ointresserad av familjen och morgonbestyren. Ibland skiter han bara i allt och då fattar jag ingenting! Är det nåt som är vanligt vid AS? Att man bara tvärt utan förvarning eller förklaring lägger av och skiter i allt? För var det så att han var sjuk eller trött eller kunde be om hjälp med det HAN alltid gör på morgonen hade det ju varit en annan sak. Men nu bara skiter han i allt och det påverkar mej negativt och så snurrar allt på i en negativ spiral....

Nån som känner igen det? Jag känner igen det hos honom, och det triggar igång ångest hos mej!

Villemo skrev:Jag vet inte vad som hände med min man igår, jag förstår det inte. Det var som att han bara stängde av. Gjorde inget av det han tagit på sig att göra, ringde inte ett viktigt samtal han sagt att han skulle göra, och som han borde ha gjort igår. Han struntade i att äta särskilt mycket till middag, allt bara hängde på honom...kinder, mungipor, ögonlock. Han sa att han varken kände sig sjuk eller trött. Jag fattade ingenting men lät honom vara när det inte fanns något uppenbart jag kunde göra för honom. Imorse hade han inte ställt nån väckarklocka, gav intrycket av att vara totalt ointresserad av familjen och morgonbestyren. Ibland skiter han bara i allt och då fattar jag ingenting! Är det nåt som är vanligt vid AS? Att man bara tvärt utan förvarning eller förklaring lägger av och skiter i allt? För var det så att han var sjuk eller trött eller kunde be om hjälp med det HAN alltid gör på morgonen hade det ju varit en annan sak. Men nu bara skiter han i allt och det påverkar mej negativt och så snurrar allt på i en negativ spiral....

Nån som känner igen det? Jag känner igen det hos honom, och det triggar igång ångest hos mej!

Lugn i stormen. Det där kan lätt hända om man känner sig helt överbelastad med intryck, när man har AS! Det har hänt mig åtskilliga gånger, att orken bara "knäpps av", som om man tryckt på en knapp och så fattar man ingenting, och inte ens partner heller.

Alltså, samtal är allt när det gäller sånt här! Utgå inte ifrån varför han gör som man gör, utan fråga alltid och försök att låta så neutral som möjligt.

Ex. "Känner du dig extra trött idag? Jag behöver veta det, så att jag inte ställer krav på dig som du inte orkar med."

Lika viktigt är att du själv är tydlig, och alltid ger en "logisk" förklaring till varför du mår som du mår.

Ex. "Idag känner jag mig väldigt trött, för jag har nämligen inte sovit bra i natt. Jag kommer inte att orka ta hand om matlagningen, så jag vill att du gör det."

Jag tycker att du lugnt kan ta till en vit lögn. Du kanske har sovit bra, men är trött ändå, och ju mer konkret du är, ju mer tydliga orsaker du presenterar till varför du inte orkar med vissa saker, desto lättare är det för en aspie att förstå.

Ställ också krav på honom, ex. "Jag förväntar mig att du berättar för mig vad du behöver hjälp med, för det kan jag inte lista ut själv."

Det är mycket att tänka på och lära sig! Har just hört att här i vårt landsting är det lååååång väntetid och krävs mycket starka skäl till att få en AS-utredning för en vuxen. Känns ju inte så lovande.... alternativet är att maken får gå till min terapeut som är MYCKET bra och som har de rätta kunskaperna och har vana av att behandla personer med AS.... Problemet är bara att hon kostar 850:-/timma och det vill inte min man betala......

Jag har haft "turen" att få större delen av min terapi betald, så vi har ju eg inte haft så mycket egna utlägg för min terapi... Jag tycker det är värt alla pengar i världen om maken kan få hjälp och om det inte finns så många bra alternativ i närområdet. Hur övertalar man en tjurskalle?

Villemo skrev:Det är mycket att tänka på och lära sig! Har just hört att här i vårt landsting är det lååååång väntetid och krävs mycket starka skäl till att få en AS-utredning för en vuxen. Känns ju inte så lovande.... alternativet är att maken får gå till min terapeut som är MYCKET bra och som har de rätta kunskaperna och har vana av att behandla personer med AS.... Problemet är bara att hon kostar 850:-/timma och det vill inte min man betala......

Jag har haft "turen" att få större delen av min terapi betald, så vi har ju eg inte haft så mycket egna utlägg för min terapi... Jag tycker det är värt alla pengar i världen om maken kan få hjälp och om det inte finns så många bra alternativ i närområdet. Hur övertalar man en tjurskalle?

Ställ krav. Gör en lista med konkreta saker på som du kräver av honom. Skriv ner allt, även de krav som uppfylls redan.

Bocka sedan för alla krav som uppfylls, så att han kan se att det finns många goda sidor hos honom som du uppskattar och tycker om.

Skriv upp vad du vill förändra med de saker som inte funkar. Förklaringar är A och O. Känslor är väldigt förvirrande för oss med AS, så du kommer behöva koppla dina känslor till konkreta situationer och händelser för att han ska få bättre grepp om dem.

Villemo skrev:Det är mycket att tänka på och lära sig! Har just hört att här i vårt landsting är det lååååång väntetid och krävs mycket starka skäl till att få en AS-utredning för en vuxen. Känns ju inte så lovande.... alternativet är att maken får gå till min terapeut som är MYCKET bra och som har de rätta kunskaperna och har vana av att behandla personer med AS.... Problemet är bara att hon kostar 850:-/timma och det vill inte min man betala......

Angående lång väntan, så tror jag det är viktigast att få in en fot i psykiatrin så man får en initial kontakt.

Om då Doktorn, Psykiatriker eller Psykologen bedömer att det finns fog för utredning, spelar det mindre roll att det är lång kö.
Då kan man, om jag fattat rätt, hänvisa till vårdgarantin och göra testerna varhelst det finns plats och passar. Antar att det är den ovan nämnde doktorn som fyller i ansökan för vårdgarantin beroende på den lokala kölängden. Då är man hela tiden inom den allmänna vården och betalar vanliga vårdpriser.