Flyttar detta till en egen tråd...

Jag är sedan 17 år gift med en man jag misstänker har AS (har ingen neuropsykiatrisk diagnos själv, är däremot deprimerad av och till). Även min terapeut misstänker att min man kan ha AS (eller en släng av det) utifrån min beskrivning av honom samt de gånger hon träffat honom. Han är inte själv intresserad av att utredas, och jag ser inte något egentligt behov av det heller, det kommer inte att förändra honom eller mina känslor för honom oavsett om han har en diagnos eller ej.

Eftersom jag själv under alla dessa 17 år med honom varit mer eller mindre deprimerad och ångestdämpat genom att vara sjukt effektiv, har jag kompenserat för hans brist på effektivitet och inte funderat så mycket över det. Har ju inte ens fattat att jag ångestreducerat förrän nu...
Nu är jag sedan ett år i dåligt skick både psykiskt och fysiskt och kan inte ångestreducera som förr och då blir det tydligt hur min kära make fungerar.
Min ångegst ökar av att jag inte känner att han bryr sig om hur jag och barnen har det, att han inte tar initiativ till saker som jag tycker att han borde se att de måste åtgärdas etc. Jag inser att det förmodligen är så att han gör sitt bästa med sina förutsättningar. Dessutom är det alltid jag som tycker att vi har det dåligt. Han tycker alltid att det är bra och säger att han inte kan leva utan mej, han har bara svårt att visa det.

Känner igen beskrivningar av AS i min man. Tänker mej att det inte skadar att försöka ändra mina krav på honom utifrån det faktum att han kanske har AS, det är ju ingen medicinsk behandling som man behöver läkare för eller som har några biverkningar (blir bara lite svårare för mej att ändra mitt beteende). Har försökt läsa mej till hur jag bäst ska anpassa mej så att han kanske fungerar och mår bättre men har inte hittat några konkreta tips. Män fungerar ju dessutom annorlunda än kvinnor och jag råkar höra till den kategorin kvinnor som analyserar och får ångest över småsaker etc. och behöver omsorg, vilket jag får söka hos mina vänner om jag inte uttryckligen ska efterfråga det av min man. Senast idag har jag fått besked att jag lider av en obotlig sjukdom som kräver mycket behandling. Han har inte mer än sagt "jaha" och satte sig sen i soffan och tittade på tv...

Känns inte rättvist att jag ska bli irriterad och förbannad när han kanske inte alls är ointresserad, slö och osocial (bland annat). Han kanske gör det bästa han kan, vilket jag ju vill tro. Vi skulle båda må bättre om vi kunde mötas nånstans i mitten, där jag inte kräver det omöjliga (om det nu är så att han inte har förmågan) av honom och blir besviken för att jag inte får det. Och där han inte blir ifrågasatt och avkrävd ett beteende som inte ligger i hans natur och som i så fall borde vara orimligt skitjobbigt för honom.... Jag menar... han låter ju mej vara som jag är, men är det så att han har AS visar jag faktiskt inte mycket till hänsyn som det är idag.....

Långt inlägg, men det är svårt att beskriva vårt problelm i några korta meningar.

Önskar att jag kan få konkreta tips på hur jag kan bete mej för att inte vara en krävande pain in the ass. Skämt och sido. Jag vill verkligen få oss båda att må bättre och tror att det är jag som måste anpassa mej efter honom.

Du ställer orimliga och omänskliga krav på dig själv och självklart ska du kräva av honom att genomgå en utredning för att stanna kvar i förhållandet.

Det är ju genom en utredning som man får rätt till hjälp, för Guds skull! Min sambo är jättetacksam över den hjälp som jag - och han - får från Habiliteringen, för annars hade vi inte orkat.

Det låter inte som att det är du som ska anpassa dig just nu, han måste träna sig i den saken också, i synnerhet om du fått en obotlig sjukdom. Herregud, det är ju DU som behöver stöd och hjälp nu, och att ha AS är ingen ursäkt för att inte hjälpa sin partner.

Tack för ditt svar.

Jag menar inte att jag ska utplåna mej för hans skull. Jag menar mest att om jag visste hur jag kan tänka annorlunda behöver jag inte ödsla energi på att försöka förvänta mej det omöjliga eller vara förbannad på honom för nåt han inte kan åstadkomma. Jag vill ha honom kvar i mitt liv, ingen tvekan om saken. Det är ju bara det att allt blir så tydligt när jag inte fungerar som jag brukar. Att ha sån kontroll som jag haft tidigare är inte normalt, inte heller det sätt jag fixat och ordnat allt och varit "perfekt"... det har ju drivit mej till en utmattning. Jag kan dessutom bli ganska elak av bitterhet och bitchighet när jag inte mår bra. Inget av detta får någon av oss att må bra. Jag känner mej ändå trygg med min man, även om jag skulle önska att han var lite annorlunda på omsorgsbiten...

Vet inte om detta blev tydligare....

Se till att skapa frizoner för dig själv. Du behöver nog egentid, det är jag väldigt säker på.

Förklara för honom att du är som ett laddningsbart batteri: Du håller länge, och håller bra, men måste få ladda upp ibland.

Jag, och många med mig, har NT-partners, och det kan funka bra om man är tålmodig och kommunicerar. Tycker inte du ska lasta dig själv, för du är inte mer än människa.

Om du kan lista upp några problem lite mer konkret här, så är det lättare för oss aspies att hjälpa till.

Villemo skrev:Eftersom jag själv under alla dessa 17 år med honom varit mer eller mindre deprimerad

Men jösses kvinna, tänk lite!

Moderator: Försåg citatet med ägare!

"jag älskar honom oavsett om han har AS eller inte.." Sen säger du att du varit deprimerad under alla 17år som ni varit ihop.. Lite dubbelmoral?

Att älska någon trots att man är deprimerad är väl inte dubbelmoral. Möjligen självdestruktivt, om den man älskar inte kan uppfylla ens behov av t ex närhet och förståelse.

Villemo skrev:Jag vill verkligen få oss båda att må bättre och tror att det är jag som måste anpassa mej efter honom.

Jag anser att båda måste anpassa sig och kompromissa i en relation.

Han exv med att genomgå en utredning, kartlägga sina problem, lära sig strategier och ta emot den hjälp som finns som kan underlätta ert gemensamma liv.

Tom en aspie kan "lära" vad som behövs för att relation och vardagen skall fungera.
Du skall inte behöva gå deprimerad genom livet och ha sådan kontroll att du ständigt gränsar till utmattning.

Henkkalexi skrev:Du ställer orimlig och omänskliga krav på dig själv och självklart ska du kräva av honom att genomgå en utredning för att stanna kvar i förhållandet.

Det är ju genom en utredning som man får rätt till hjälp, för Guds skull! Min sambo är jättetacksam över den hjälp som jag - och han - får från Habiliteringen, för annars hade vi inte orkat.

Det låter inte som att det är du som ska anpassa dig just nu, han måste träna sig i den saken också, i synnerhet om du fått en obotlig sjukdom. Herregud, det är ju DU som behöver stöd och hjälp nu, och att ha AS är ingen ursäkt för att inte hjälpa sin partner.

Håller med fullständigt!!

EmsAnnorlunda skrev:"jag älskar honom oavsett om han har AS eller inte.." Sen säger du att du varit deprimerad under alla 17år som ni varit ihop.. Lite dubbelmoral?

Nej, det är inte dubbelmoral.

Dessutom: det som du citerade står inte skrivet i TS inlägg.

calima skrev:

Henkkalexi skrev:Du ställer orimlig och omänskliga krav på dig själv och självklart ska du kräva av honom att genomgå en utredning för att stanna kvar i förhållandet.

Det är ju genom en utredning som man får rätt till hjälp, för Guds skull! Min sambo är jättetacksam över den hjälp som jag - och han - får från Habiliteringen, för annars hade vi inte orkat.

Det låter inte som att det är du som ska anpassa dig just nu, han måste träna sig i den saken också, i synnerhet om du fått en obotlig sjukdom. Herregud, det är ju DU som behöver stöd och hjälp nu, och att ha AS är ingen ursäkt för att inte hjälpa sin partner.

Håller med fullständigt!!

+1

Anledningarna till mina depressioner är många,klara och tydliga men inga är direkt orsakade av min man. Kortfattat kan jag säga så mycket som att min pappa är psykopat och mamma var borderline. Min man är inte ansvarig till att jag inte kunnat sluta kompensera för det han inte gör och inte har gjort. Det har varit helt och hållet mitt fel/ mitt val utifrån att dämpa min ångest från min relation till mina föräldrar. Att jag har saknat stöd från min man har väl snarare påverkat mitt tillfrisknande negativt. Men depressionerna kan jag inte skylla på honom. Dubbelmoral? Nej. Får inte riktigt till resonemanget i det uttalandet. Självskadande? Förmodligen...

Helt plötsligt igårkväll ställdes allt på ända. 5 timmar efter att jag berättat för honom vad läkaren sagt om min sjukdom hade han fortfarande inte sagt mer än "jaha". Han hade sovit, handlat, sett nyheterna och hållit monolog om barn som mördar barn och 6 timmars arbetsdag. Jag talade om för honom att jag kände mej ensam och drog paralleller på ett väldigt tydligt sätt mellan hans beteende under kvällen och hur jag kände mej och tolkade hans beteende utifrån mitt mående.

Nu vill min kära make utredas och få hjälp! Jag tror fortfarande att det krävs någon förändring hos mej också, inte att bara jag ska anpassa mej för det måste ju han också göra....men vi måste ju mötas nånstans på vägen.

Förstår att det kommer att ta tid att få utredningen gjord, om nu nån vänlig själ förbarmar sig över honom. Hur länge har ni fått vänta på utredning?

Vilken hjälp har ni fått för eran parrelation från habiliteringen? Vad kan man begära? Vad finns för hjälp att få? Alternativ att välja bland? Frågor att ställas inför?

Du, det låter ju fantastiskt att han vill det! Han kanske behövde väldigt lång tid för att riktigt kunna förstå situationen, vilket dumt nog krockade med att du hade behövt stöd just då.

Vi aspiesar har ofta en längre sträcka mellan "teori och praktik", och det kan göra att vi framstår som oengagerade, när vi i själva verket är som mest igång med att fundera ut lösningar på ett problem. Vi borde försöka komma ihåg att upplysa våra NT-partners om att vi tänker, och inte är ointresserade...
Jag kom att tänka på det nu, när du skrev om din man. Tack!

Villemo skrev:Förstår att det kommer att ta tid att få utredningen gjord, om nu nån vänlig själ förbarmar sig över honom. Hur länge har ni fått vänta på utredning?

Vilken hjälp har ni fått för eran parrelation från habiliteringen? Vad kan man begära? Vad finns för hjälp att få? Alternativ att välja bland? Frågor att ställas inför?

Jag stod i kö i 1,5 år, och själva utredningen var klar efter ca 1/2 år. Sedan hade jag uppföljningsåret på NPUT, där man utredde mitt vårdbehov. Jag fick bland annat testa Handifon och kedjetäcke där.

Jag blev remitterad till Vuxenhabiliteringen efter det året, och får nu otroligt bra hjälp. Min sambo har varit med vid ett tillfälle, men är lite blyg och osäker av sig gällande kontakt med vården, så jag går oftast själv.

Henkkalexi skrev:
Vi aspiesar har ofta en längre sträcka mellan "teori och praktik", och det kan göra att vi framstår som oengagerade, när vi i själva verket är som mest igång med att fundera ut lösningar på ett problem. Vi borde försöka komma ihåg att upplysa våra NT-partners om att vi tänker, och inte är ointresserade...
Jag kom att tänka på det nu, när du skrev om din man. Tack!

Tack! Det är en lååång sträcka ibland! Jag är ju då raka motsatsen och vill gärna ha saker och ting gjorda eller bestämda i förrgår!! Så på det planet, hur frustrerande det än kan vara, har jag och gubben kunnat komplettera varandra bra. Jag har ibland hunnit tänka till lite extra och kommit fram till att jag tex. vill nåt annat istället och i hans fall har saker och ting blivit gjorda tidigare och ibland har det inneburit fördelar.

Villemo skrev:Tack! Det är en lååång sträcka ibland! Jag är ju då raka motsatsen och vill gärna ha saker och ting gjorda eller bestämda i förrgår!! Så på det planet, hur frustrerande det än kan vara, har jag och gubben kunnat komplettera varandra bra. Jag har ibland hunnit tänka till lite extra och kommit fram till att jag tex. vill nåt annat istället och i hans fall har saker och ting blivit gjorda tidigare och ibland har det inneburit fördelar.

Några tips jag har är att:

1. Skilja på att bestämma och göra.
2. Dela upp ansvarsområdena.
3. Vara rädd om sin fritid.

Ni tjejer brukar, trist nog, ofta anpassa er alldeles för mycket och på så vis glömma bort att själva ha roligt och ställa krav.

Bestäm era ansvarsområden, och planera i förväg när det ska göras. Acceptera att ni har olika sätt att fungera, och att ni båda måste kompromissa.

Villemo skrev:Nu vill min kära make utredas och få hjälp!

Tack och lov för det! Hans "jaha" efter sjukdomsbeskedet gissar jag är en extrem händelse men... ändå säger det att han måste personutveckla sig litet. Låt mig nu och för resten av inlägget alltså anta att han är just "aspig" på något sätt, din make.

Den stora frågan är nog bara hur, det tror jag stenhårt; aspisar är den spretigaste grupp jag känner till. Den ena personen funkar i väsentliga frågor precis tvärtom mot den andra. Så samma sak angående hur du skulle kunna anpassa dig; det vore till din man du då skulle behöva anpassa dig - givetvis, men jag menar att fråga här på forumet kan du göra för en slags situation i taget, där du beskriver hur din man funkar, då kanske du kan få hjälp. Men att fråga generellt hur aspisar funkar tror alltså jag är som bäst nästan värdelöst.

Fast det är bara som jag tror. Vi kanske har så mycket gemensamt att det är lönt att fråga generellt. Dessutom kanske din man i grunden är ett skilboksexempel på en Aspergare, då kan du ju just följa skolboken.

Om utredningar och väntetider är det absolut värdelöst att fråga mig.

Kan du inte be din man att bli medlem här?

Absolut! Jag är en mästare på att trycka undan mina egna behov till förmån för andras. Har fått utveckla den förmågan sedan jag var mycket liten och det är svårt att ändra ett så invant beteende... Men visst, det är ju mitt ansvar att se till att inte glömma bort mej själv.

Ett problem vi har är att vi gång på gång bestämmer våra ansvarsområden och det slutar alltid med att han inte gör sina, eller en mikrodel av sina ansvarsområden, och sen blir jag förbannad och gör det själv tillslut. Det är som att han inte förstår att "hålla rent i köket" involverar att ta hand om smutsig och ren disk, torka bänkar och se till att bordet är rent och inte överbelamrat med post och hans gamla snusdosor..... Ofta slutar hans insats med att han tömt och fyllt diskmaskinen. Sånt som behöver diskas för hand får stå kvar, och diskstället blir aldrig tömt.....

Ah!

Vet du, du kan göra en detaljerad lista, ex:

1. Skölj av smutsig disk.
2. Om det finns ren disk i diskstället, så ställ in den i skåpen.
3. Diska glasen.
4. Diska tallrikarna.
5. Diska besticken.
6. Torka av köksbordet.
7. Torka av spisen.
8. Torka av diskbänken.

Du har så rätt jonsch! AS verkar vara en spretig grupp, fast å andra sidan är det väl så för de flesta diagnoser.... Jag menar... jag är deprimerad och har en kompis som också är det. Vi känner igen delar av det den andra upplever men ändå är vi olika! Det handlar väl både om bakgrund och personlighet, som det rimligen borde göra även för aspisar.

Henkkalexi: Jag tror inte min man skulle vilja gå med i denna grupp, inte än iaf. Han vill bara surfa runt på Blocket! Tror väl f*n att hans dator aldrig hänger sig eller får virus..... för det är väl ganska ovanligt på Blocket??

Här är en hemsida som handlar om kognitiva hjälpmedel. Kan vara värt att titta på om du vill ha lite idéer.

http://www.handitek.se/

Henkkalexi skrev:Ah!

Vet du, du kan göra en detaljerad lista

Jag får testa det då.... har bara inte känt att jag borde behöva det med tanke på att han är 45 år! Men när man börjar tänka i termer om AS är det ju inte BARA att han blivit curlad sen han föddes......

Tack för länken! Ska genast läsa där! Dessutom kan ju tilläggas att det är skönare att läsa om sånt som kan leda framåt än att sitta och läsa på om alla otrevliga undersökningar jag själv förmodligen ska genomgå framöver......



Moderator mnordgren: fixade trasigt citat.

Villemo skrev:

Henkkalexi skrev:Ah!

Vet du, du kan göra en detaljerad lista

Jag får testa det då.... har bara inte känt att jag borde behöva det med tanke på att han är 45 år! Men när man börjar tänka i termer om AS är det ju inte BARA att han blivit curlad sen han föddes......

Det där med ålder är ett begrepp du får "lämna" en smula. Jag är själv en ytterst intelligent person, men kommer alltid ha vissa svårigheter som inte anses riktigt acceptabla för min ålder.

Om din man dock har blivit curlad sedan födseln så är det nog etter värre. Är det så?


Moderator: Fixade trasigt citat.

Villemo skrev:Ett problem vi har är att vi gång på gång bestämmer våra ansvarsområden och det slutar alltid med att han inte gör sina, eller en mikrodel av sina ansvarsområden, och sen blir jag förbannad och gör det själv tillslut. Det är som att han inte förstår att "hålla rent i köket" involverar att ta hand om smutsig och ren disk, torka bänkar och se till att bordet är rent och inte överbelamrat med post och hans gamla snusdosor..... Ofta slutar hans insats med att han tömt och fyllt diskmaskinen. Sånt som behöver diskas för hand får stå kvar, och diskstället blir aldrig tömt.....

Isch, det där känns bekant! Från en viss persons håll jag sett en del av. Prova Henkkalaxis, eller dylik, lista! Men jag har en kompletterande tanke.

Kan det vara så att det måste bli fullständigt uppenbart för honom att en sak måste göras, för att han ska ta itu med den? Handdisken, snusdosorna och allt det andra, för att ta köksexemplet, kanske känns helt irrelevant för honom, precis som litet damm på dörrposterna känns irrelevant för de flesta när de städar?

I så fall är ju utmaningen, när det gäller hushållsbestyren, att... förstora problemen, exempelvis skräpigheten på något sätt, åt honom, hmmm... Listor kanske som asgt är ett sätt att göra det på. Ett annat vore kanske att förtäta; att du föser ihop allt skräpet så att han verkligen ser att det är skräpigt och att det avviker från den övriga renheten?

Det känns litet kymigt att fundera ut såna saker för en vuxen person men det är väl faktiskt såna små trick som vi alla behöver för att ge oss själva självdiciplin i olika sammanhang.

/ J