Titti skrev: Jag var den enda som satt ensam vid ett bord. Först kändes det lite konstigt men ingen annan gjorde något som helst väsen av det. Det var underbart skönt att få sitta och äta, lyssna och fundera precis i min egen takt. Bara skära min egen mat, bara se upp med hur jag själv äter/spiller, bara fundera över om jag behöver gå på toaletten, tvätta händerna före maten etc...

TITTI Jag förstår att du uppskattar ensamheten väldigt mycket och i så fall så är det givetvis inget problem för dig att leva singel. Det finns ju inga som helst krav på att man måste vara gift eller sambo år 2008. Annat var det år 1940 t ex. Den kvinna som inte var gift var en nucka, någon man tyckte allmänt synd om.

Så är det ju inte idag. Vi har särbos och delsbos, älskare/älskarinneförhållanden, KK och dem som valt att leva ensamma.

Att jag lever ensam betraktas i sig inte som märkligt av omgivningen men vissa situationer som den jag nämnde; att äta på restaurang ensam kan bevisligen (min story om Kärringön) uppfattas som underligt och ovanligt.

Alltså måste man ha styrka att stå emot opinionstrycket. Normalt sett fälls inga anmärkningar av någon på restaurangen om man sitter där ensam. Nu befann jag mig i exemplet på en liten semesterö ute i havet. Folk brukar semstera tillsammans. Om jag åker till närmaste storstad och sätter mig på en restaurang upstår en helt annan situation. Säkert kommer jag att se en del singlar där. En storstad och en by har helt olika sociala strukturer.

Jag har väl inte 100 % AS direkt. På testet kunde jag läsa av ansiktsuttryck på ett normalt sätt, faktiskt. Eftersom jag dessutom är en väldigt känslig människa så tar jag in de eventuella negativa vibbar som kan uppstå från omgivningen när jag inte uppträder "normalt".

PEMER skrev att en tjej i omgivningen reagerat med stor förvåning på att han hade gått på bio ENSAM. Här ser vi då könsskillnaderna. För henne hade det varit skämmigt. För en man är det inte det. Själv kan jag gå på bio ensam. Det är ju ändå mörkt och jag är upptagen med att se på film, so what?

Men att äta ensam tycker jag alltid är trist. Det känns roligare att ha sällskap och kunna prata mellan tuggorna.

Hur stora social behov vi aspergare har varierar kraftigt. En del vill verkligen vara ensamma och andra vill inte, men kan inte få till det.

Debbido skrev:

Titti skrev: Jag var den enda som satt ensam vid ett bord. Först kändes det lite konstigt men ingen annan gjorde något som helst väsen av det. Det var underbart skönt att få sitta och äta, lyssna och fundera precis i min egen takt. Bara skära min egen mat, bara se upp med hur jag själv äter/spiller, bara fundera över om jag behöver gå på toaletten, tvätta händerna före maten etc...

TITTI Jag förstår att du uppskattar ensamheten väldigt mycket och i så fall så är det givetvis inget problem för dig att leva singel. Det finns ju inga som helst krav på att man måste vara gift eller sambo år 2008. Annat var det år 1940 t ex. Den kvinna som inte var gift var en nucka, någon man tyckte allmänt synd om.

Nja.. Det är väl en sak att uppskatta ett par dagars ensamhet när man normalt har en handfull ungar runt sig dygnet runt och livet går i 180..

Påtvingad ensamhet är nånting helt annat..

Thunderchild skrev:

Debbido skrev:

Titti skrev: Jag var den enda som satt ensam vid ett bord. Först kändes det lite konstigt men ingen annan gjorde något som helst väsen av det. Det var underbart skönt att få sitta och äta, lyssna och fundera precis i min egen takt. Bara skära min egen mat, bara se upp med hur jag själv äter/spiller, bara fundera över om jag behöver gå på toaletten, tvätta händerna före maten etc...

TITTI Jag förstår att du uppskattar ensamheten väldigt mycket och i så fall så är det givetvis inget problem för dig att leva singel. Det finns ju inga som helst krav på att man måste vara gift eller sambo år 2008. Annat var det år 1940 t ex. Den kvinna som inte var gift var en nucka, någon man tyckte allmänt synd om.

Nja.. Det är väl en sak att uppskatta ett par dagars ensamhet när man normalt har en handfull ungar runt sig dygnet runt och livet går i 180..

Påtvingad ensamhet är nånting helt annat..

Precis. Jag tvivlar på att jag skulle trivas med att vara en isolerad ö i havet för jämnan. Behovet av ensamhet beror i hög grad på hur resten av tillvaron ser ut. Jag blir så slut av alla kontakter med och omkring barnen att lite ensamtid, i det här fallet dessutom sammanhängande, är oerhört mycket värd.

Vad jag var ute efter - utom att berätta hur underbart skönt det kan vara att vara ensam ibland - var att poängtera att det inte är självklart att man särbehandlas för att man är ensam på tex restaurang eller bio. Jag går gärna på teater, bio eller något annat "publikt" ensam och jag har aldrig blivit illa bemött på något sätt. Eller så har jag det men är inte tillräckligt NT för att lägga märke till det om det inte sägs rakt ut.

Jo men visst, vi har ju så olika livssituationer.
Jag uppskattar också att vara ensam, så länge det är självvalt och det är något jag verkligen vill göra, skriva sånger eller måla tavlor. Att bara glida runt och socialisera fixar jag inte. Det blir för ytligt. Måste fördjupa mig i något projekt eller bok. Ytlighet gör mig snabbt uttråkad.

Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Debbido skrev:Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Sant! Väldigt sant!

Debbido skrev:Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

Usch, det var ett tråkigare perspektiv...

Men i så fall finns det ju något slags mening möjligen med att det där ska vara så svårt...

Kvasir skrev:

Debbido skrev:Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

Både och tror jag! Men vissa av oss har ju överintelligens inom vissa områden, som är till för att användas. Många uppfinnare o konstnärer har haft AS. AS kan innebära vad som helst. Men i Autisthavet simmar de där enormt spännande djuphavsfiskarna som är självlysande och elektriska!

Debbido skrev:Jo men visst, vi har ju så olika livssituationer.
Jag uppskattar också att vara ensam, så länge det är självvalt och det är något jag verkligen vill göra, skriva sånger eller måla tavlor. Att bara glida runt och socialisera fixar jag inte. Det blir för ytligt. Måste fördjupa mig i något projekt eller bok. Ytlighet gör mig snabbt uttråkad.

Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Jag tänkte just skriva att det där kunde jag ha skrivit. Sen läste jag Kvasirs

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

och mindes att det är en av de stora frågorna. Har alla aspiesar ett val? Kan alla välja att bli en i gänget? Man måste i så fall lägga hälften av resurserna på att lyckas socialt och resten på att förtränga sina uppenbara misslyckanden. Jag tror att jag är för stolt och, tja, för socialt begåvad (vad annars?) för att kunna lura mig på det sättet men det kanske är fel? Har vi kanske alla möjligheten att bli smått ytliga gängvarelser?

Jonsch, är inte en stor del av problemet att vi vill ha gemenskap, men inte på de vanliga NT-villkoren?

För några år sedan, i samband med den medicinorsakade krasch jag nämnde i en annan tråd, kände jag mig så fruktansvärt ensam att jag gick med i en singelförening. Det var en massa singlar som inte hade något gemensamt och som träffades för att göra saker tillsammans för att slippa vara ensamma, mera än för att göra vad de egentligen ville göra. Jag har aldrig känt mig så ensam som tillsammans med dem. Det blev en kort bekantskap med den föreningen.

Kvasir skrev:Jonsch, är inte en stor del av problemet att vi vill ha gemenskap, men inte på de vanliga NT-villkoren?

Tack för att du satte ord på något som just nu snurrar omkring i min själ, helt ordlöst!

Jag har på senare tid haft möjligheten att dras med i en ADHD-tjejs intensiva, sociala liv, men har - till min stora förvåning, backat. Det är kul med folk och fart ibland, men man träffar så många korkade och oförskämda typer på krogen att jag alltid får en "mental baksmälla" av det hela. Jag kan bara var ytlig en viss begränsad tid.

I henes umgängeskrets förekommer numera allt oftare en typisk NT-man och HAN VILL HA MIG! HUUUUUUU!!! Jag mår illa. Fattar han inte. Vi är visserligen lika gamla, vilket inte syns. MEN vi har ju ingenting gemensamt! Märker han inte det?

Tjejen är helt okey, men jag fixar inte hennes granne. Okey, NT-arbetarklass - hur var det nu - normala värderingar - jovisst: Nu ska vi snacka invandrarhat. De plundrar oss. De blir vår undergång. Bögar är äckliga svin som borde brännas på bål. Snyggt och städat i varje vrå, ett RENT helvete. Vilket fotbollslag jag håller på? Och vädret, jovisst... och DEN där människan - ja, hon är ju inte klok! Nä nu ska vi allt skvallra på så det skakar hela byn!

Orkar inte vara social med vem som helst hur länge som helst. Väninnan fördömer mig. Hon tycker nu att jag är ovänlig, dömande. "Det är ju synd om honom, han är ensam." Och???? Han söker en Kärring, en vanlig småstadstant. Låt mig va!!!!

Har alla aspiesar ett val? Kan alla välja att bli en i gänget? Man måste i så fall lägga hälften av resurserna på att lyckas socialt och resten på att förtränga sina uppenbara misslyckanden. Jag tror att jag är för stolt och, tja, för socialt begåvad (vad annars?) för att kunna lura mig på det sättet men det kanske är fel? Har vi kanske alla möjligheten att bli smått ytliga gängvarelser?

Jag har också funderat om det där... Har man ett val? Förrut var jag helt bergbombis på att jag hade det. Jag slog mig själv hårt och tyckte jag var alldeles för bekväm av mig som inte var ute i svängen...

Men i det sista, typ de senaste halvåret, har jag börjat inse att jag inte har nått val just nu. Min AS gör mig inte sjuk...men mina symptom gör det (kan man säga så). Jag blir fysiskt illamående och hamnar i nervösa sammanbrott när jag tar mig an det sociala. Senast i dag var jag tvungen att tacka nej till en väns bröllop för att jag inte har kraft. Jag skulle kunna välja att gå dit men det valet känns inte som "mitt"...jag måste låta min kropp ta de flesta besluten just nu.

Så jag tycker inte att jag har något val. På ett sätt är det skönt. Då känns det som att jag just "inte har något val". Det är inte mitt fel liksom...

Kvasir skrev:

Debbido skrev:Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

Nu är jag inte säker på om du är allvarlig Kvasse. Men om du är det så påstår jag att du har en tydlig tendens att kasta om orsak och verkan.

Thunderchild skrev:

Kvasir skrev:

Debbido skrev:Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

Nu är jag inte säker på om du är allvarlig Kvasse. Men om du är det så påstår jag att du har en tydlig tendens att kasta om orsak och verkan.

Nja, jag var nog allvarlig, men det är väl kanske kausalitet åt båda hållen. Dessutom ställde jag det som en fråga.

Eftersom vi tenderar att vara mer analytiskt lagda så kanske vi tänker mera och bättre. Har vi problem med ensamheten så har vi förstås också mera anledning att filosofera över just den problemställningen. Jag gissar att det var något sådan du syftade på?

Men samtidigt är det ju så, att den som har massor av social gemenskap och alltid är ute i svängen har varken så mycket tid eller anledning att filosofera över ensamheten, medans den som av påtvingad ensamhet sitter hemma i stugan har massor av tid att fundera över varför vederbörande just sitter ensam hemma i stugan. Det var det jag i första hand tänkte på.

Kvasir skrev:

Thunderchild skrev:

Kvasir skrev:[quote="Debbido"]
Är man aspergare så behöver man ju sin tid för att TÄNKA DE STORA TANKARNA OM LIVET. Vem skulle annars göra det?

Eller så tänker vi de stora tankarna just för att vi är så mycket ensamma, och därför har tiden och frågorna?

Nu är jag inte säker på om du är allvarlig Kvasse. Men om du är det så påstår jag att du har en tydlig tendens att kasta om orsak och verkan.

Nja, jag var nog allvarlig, men det är väl kanske kausalitet åt båda hållen. Dessutom ställde jag det som en fråga.
[/quote]

Svar: EINSTEIN!

Debbido skrev:Svar: EINSTEIN!

Svar på vad? Vem som ska tänka de stora tankarna om inte vi gör det? Jo, men han är ju död, och så var ju han troligen Aspergare också.

Kvasir skrev:

Debbido skrev:Svar: EINSTEIN!

Svar på vad? Vem som ska tänka de stora tankarna om inte vi gör det? Jo, men han är ju död, och så var ju han troligen Aspergare också.

Ja alltså, jag menade väl detta att: Einstein är ett exempel på en aspergare som en gång levat och en gång tänkt mycket djupa tankar, inte för han var var så himla ensam - han hade ju familj - utan för att han hade just den aspergianska uppfinnar-ådran i sig. Vi tenderar att tänka i ANDRA banor än övrig befolkning. Andra banor kan leda utvecklingen framåt.

Nu påstår jag inte att alla spergare som sitter hemma och känner sig hemma för utvecklingen framåt med jättesteg, men kanske ändå, några av oss, med myrsteg......?

Debbido skrev:Ja alltså, jag menade väl detta att: Einstein är ett exempel på en aspergare som en gång levat och en gång tänkt mycket djupa tankar, inte för han var var så himla ensam - han hade ju familj - utan för att han hade just den aspergianska uppfinnar-ådran i sig. Vi tenderar att tänka i ANDRA banor än övrig befolkning. Andra banor kan leda utvecklingen framåt.

Nu påstår jag inte att alla spergare som sitter hemma och känner sig hemma för utvecklingen framåt med jättesteg, men kanske ändå, några av oss, med myrsteg......?

Aha, jovisst. Jag kanske missförstod dig lite tidigare, men eftersom vi diskuterade ensamhet så tänkte jag nog mest på djupa tankar om just ensamhet. Eller egentligen tolkade jag dig nog kanske inte så heller först, utan jag tolkade nog om det så pga trådens ämne, eller pga. vad jag själv tänkte på för stunden eller...

Förresten så tänkte jag nog halvt undermedvetet på hur mycket tid jag har haft att tänka på allt möjligt om livet och samhället och jag vet inte vad under min långa sjukskrivning, fast det var förstås kanske så självklart relevant.

Kvasir skrev:Jonsch, är inte en stor del av problemet att vi vill ha gemenskap, men inte på de vanliga NT-villkoren?

Är det? Alltid? Nu är jag inte diagnosticerad så jag vill inte sticka ut nacken för långt, men för min del är inte gemenskap i sig själv nånting jag eftersträvar. Det där känns som det folk brukar försöker intala sig själva för att de inte riktigt kan begripa den inställningen. "Personen vill nog egentligen vara med, men vet inte riktigt hur han/hon ska bära sig åt. Stackars liten... "

Debbido skrev:Ja alltså, jag menade väl detta att: Einstein är ett exempel på en aspergare som en gång levat och en gång tänkt mycket djupa tankar, inte för han var var så himla ensam - han hade ju familj - utan för att han hade just den aspergianska uppfinnar-ådran i sig. Vi tenderar att tänka i ANDRA banor än övrig befolkning. Andra banor kan leda utvecklingen framåt.

Att ha familj behöver väl inte betyda att man inte är ensam. Man kan ju vara homosexuell och samtidigt ha familj med någon av andra könet... Jag är världsbäst på att vara på en fest, familjeträff, middag ... och känna mig lika långt från de andra som om jag var i en annan galax.

Helena skrev:Vad jag menar är att man kan passa på att fundera lite kring sig själv och sina intressen medan man har tid till det.

Check! Var är min t-shirt?

Helena skrev:En vacker dag står den där underbara prinsen/prinsessan där och man vill spendera så mycket tid som möjligt till tvåsamhet.

Nej

Matilda skrev:

Kvasir skrev:Jonsch, är inte en stor del av problemet att vi vill ha gemenskap, men inte på de vanliga NT-villkoren?

Är det? Alltid? Nu är jag inte diagnosticerad så jag vill inte sticka ut nacken för långt, men för min del är inte gemenskap i sig själv nånting jag eftersträvar. Det där känns som det folk brukar försöker intala sig själva för att de inte riktigt kan begripa den inställningen. "Personen vill nog egentligen vara med, men vet inte riktigt hur han/hon ska bära sig åt. Stackars liten... "

Nu förenklade jag förstås texten genom att underförstått syfta på de av oss som inte vill vara helt ensamma alltid. Å andra sidan finns, som jag nämnde här eller i någon annan tråd, en avhandling som efter intervjuer med Aspergare kom fram till att de allra flesta inte vill vara ensamma, men ofta är det just för att de inte vet hur man socialiserar. Men sedan finns det säkerligen de som gärna är helt ensamma alltid, eller periodvis i livet.

Debbido skrev:...Vi har särbos och delsbos, älskare/älskarinneförhållanden, KK och dem som valt att leva ensamma.

och dom som inte har något att välja på

Prexis... långt ifrån minst viktiga att inte glömma bort i en dylik uppställning...

nallen skrev:

Helena skrev:Vad jag menar är att man kan passa på att fundera lite kring sig själv och sina intressen medan man har tid till det.

Check! Var är min t-shirt?

Helena skrev:En vacker dag står den där underbara prinsen/prinsessan där och man vill spendera så mycket tid som möjligt till tvåsamhet.

Nej

Nå väl... Är jag för optimistisk menar du...? Kan hända. Jag säger så till de som vill leva med någon och uppfattar ensamheten som hård. Det där med T-shirten fattade jag inte helt enkelt för att jag är trög.

Vill bara vidga vyerna lite. Det finns inget fel i att tala uppmuntrande till folk. Men jag förstår din synpunkt, tror jag... För vissa kommer kanske aldrig den där dagen så man behöver inte lura i folk massa rosa, puffiga sagomoln. Men jag sa det där till Pemer för att jag helt ärligt tror att en vacker dag, eller regnig, så kommer han att få den partnern han har längtat efter.

Själv har jag det bra som jag har det. Jag sitter inte varje dag och väntar... Men jag kommer inte tacka nej, tror jag iallafall, den dag det blir frågan om något... Det är klart att tvåsamhet inte är riskfritt men jag tror att jag vågar ta den risken. Den som lever får se. Just nu kan jag inte dela något med någon... Fast kanske jag förblir en gammal nucka...?