@muminmamman
Fast varför utsätta sig för något jobbigt om man inte känner att det ger något direkt? Det är ju inte så att det är en helt ny sak som det finns en ide att lära sig från...

Jag ser inte riktigt på vilket sätt jag skulle komma framåt i livet genom att gå på festen, jag vet ju att jag kan om jag tvingar mig. Jag tror inte heller att det är en situation som jag någonsin kommer känna mig bekväm med, så jag tror inte att det handlar om övning.

Jag har varit på måååånga julfester tidigare, men har väl på senare år insett att jag faktiskt inte måste om jag inte vill. Jag har lärt mig lyssna och respektera mig själv mer, så jag håller inte riktigt med dig i resonemanget, inte i detta fall i alla fall.

Muminmamman skrev:Åk! Man måste utsätta sig för saker man tycker är jobbiga för att komma någon vart här i livet. Det gäller oavsett om man har diagnos eller inte.

Det är från det KBT har utvecklats, men där tar man ett litet steg åt gången, en julmiddag där man inte kan dra om man behöver blir plötsligt ett stort steg och kan ta för mycket på krafterna för att man ska orka komma tillbaka.

Tack Miche! Är så ambivalent i frågan, är nog ganska van att bara tvinga nig själv oavsett, bara för att så ska man bete sig. Så det känns lite kluvet att välja the easiest way out.

Tanken med att prova svåra saker är nog god, klart ska man utmana sig själv för stt utvecklas, men just välja sina strider. Som sagt tidigare har jag andra jobbiga saker i vecka som känns högre prioriterade (t.ex. min dotters luciafest på skolan).

Jag tycker definitivt du ska prioritera familjen, de är alltid viktigare än jobbet!

Tänk på att om samma ställe ska besökas av företaget för julbord nästa år som kommer samma vånda att dyka upp då också om du inte går i år. Om du går i år och har som målsättning att åka hem tidigare än alla andra för att underlätta lite för dig själv så vet du till nästa år med säkerhet och du får i så fall lättare att säga nej då än du har nu. Då vet du om du orkar och kan eller inte. Man kan bara ångra det man inte gjort brukar jag säga.

Jag brukar aldrig ångra när jag valt att inte följa med. Och jag vet redan att jag klarar av att följa med, men jag får sån himla ångest flera dagar innan som förstör. Dvs. rent konkret; får svårt att jobba, blir på dåligt humör och skäller på man och barn, ingen ro att plugga, en massa oro i kroppen som tär på orken. Det är DET som är det stora problemet, inte festen i sig.

Våndan som jag känner dyker upp oavsett var julbordet är, sen är det värre i år när jag inte bara kan ta bilen hem när jag vill, men som sagt, situationen som sådan klarar jag av om jag skulle tvinga mig.

Men är det värt att jag ska ha en onödig massa ångest i flera dagar för att jag prompt ska gå på ett julbord med jobbet...när jag ställer frågan så till mig själv blir det självklara svaret "nej".

indra76 skrev:... ofta funkar det rätt bra när jag väl är där. Men all ångest innan...

Åhhh, vad jag känner igen mig!

En veckas ångest, oro och illamående ... men väl där brukar jag alltid ha kul. Jag begriper inte varför just "transportsträckan" är så ångestfylld

Vanligtvis har jag stuntat i min ångest och masat mig iväg på olika tillställningar och hitills har jag aldrig ångrat mig, tvärtom faktiskt.
Men ... jag har alltid sett till att ha en flyktväg. Alltid varit säker på att jag kunnat gå i förtid. I i värsta fall med hjälp av en lögn typ extrem huvudvärk, illamående, ryggont osv.

Problemet för dig är väl att du inte har någon flyktväg denna gång? Följer du med sitter du där du sitter tills färjan går,
Och det hade i allafall inte jag klarat.

Dessutom verkar du ha en del andra "orosmonent" samma vecka?
Det är inte fel att avstå från julbordet.
Julbordet är ingen "milstolpe" i din sociala karriär eller en övning för att ta dig vidare.

Du vet att du kan och klarar situationen. Och då anser jag det vara helt ok att avstå.

Återigen så håller jag med calima. Dessutom så låter det som att du skulle få ut mycket mera av att gå på din dotters luciafirande, det verkar vara något som du hellre vill göra, eller har jag missförstått saken?

Hoppa över julfesten i år med gott samvete tycker jag, du behöver inte ursäkta dig för någon. Själv kommer jag nog följa mitt eget råd och inte gå på julbordet med jobbet. Jag orkar helt enkelt inte.

Missade att din dotter har luciafirande, då skulle jag nog faktiskt prioritera det!

Luciafirandet var ex på annan stressande aktivitet denna vecka. Men tjejernas ridavslutning är samma dag som julfesten, så den slipper jag missa nu.

Fick samtal från min chef precis efter att han fått höra att jag avbokat, "vad har du nu hittat på?" , jag skojade om att det tydligen föranleder ett samtal från chefen. Men, han fattar vad det handlar om, tyckte att det var väldigt tråkigt bara. Jag sa att det får jag respektera så får ni respektera mig, vilket han kommenterade med "självklart". Så det känns bra.

Vet inte om det är aspigt, men jag kan verkligen inte känslomässigt förstå, att de kan sakna mig om jag inte kommer. Jag ser det som enbart min sak om jag kommer eller ej och kan inte se att det berör ngn annan, men samtidigt vet jag att framförallt inte min chef, säger sånt bara för att. Men jag kan inte få in den känslan liksom, att de skulle kunna bry sig om jag är med eller ej. Tecken på dålig självkänsla eller AS-typiskt? Jag saknar nog sällan någon själv....

Det är väl liksom på två nivåer, dels mänskligt, dels företagsmässigt. Mänskligt så respekterar de antagligen den typen av beteende (att inte deltaga), men företagsmässigt är det hans jobb som chef att kolla att alla är med i båten s.a.s. Det konstiga är att det handlar inte om ett jobbmöte eller en jobbkonferens det handlar om en julfest. Som visserligen företaget bjuder på. Jag vet inte, har också svårt att få ihop det. Känns märkligt att han skulle ringa för en sådan sak, ifall han inte har uppfattat något annat så att han tror att du mår dåligt eller liknande (har inte läst hela tråden). Om han tror det är det faktiskt hans uppgift som chef att kolla upp eftersom måendet påverkar situationen på en arbetsplats.

Ja, tror att det var mer att han lite undrade varför jag ändrat mig. Han har ett ganska bra hum om hur jag är och vad jag har svårt för. Men jag tror även att han och andra tycker att det är tråkigt om jag inte är med, antagligen eftersom jag på jobbet kan vara väldigt social och har en hyfsat nära relation till några där.

Dels förstår jag inte riktigt att de kan tycka att det är tråkigt att jag inte är med och dels så tycker jag väl att det är lite jobbigt att "få det på mig", lite sten på bördan. Men jag tror ju att de säger det spontant och inte på ngt sätt för att få mig att få dåligt samvete eller för att tvinga med mig, det vet de att det inte funkar vid det här laget

Tycker du valde bra, som lät dina känslor bestämma.
Själv har jag alltid känt mig utanför på firmafester, men inte vågat tacka nej, har alltid känt att jag måste försöka vara social. Alltså har jag gått av tvång och inte för att jag velat. Har ofta likt dig våndats långt innan sådana tillställningar. Ofta gick jag ut en liten stund det kändes som att bli sig själv för en liten stund. Hämta lite styrka för att klara resten av tillställningen.

Strax innan jag gick i pension, sade jag ifrån, då var det lunch under arbetstid. Men det kändes väldigt skönt att bara sitta kvar och jobba.
Jag hoppade även över den traditionella uppvaktningen när jag slutade. Jag har alltid hatat situationer där jag är någon slags medelpunkt, vill helst krypa under ett bord.

Jag tycker också att du ska tacka nej, med tanke på att du känner att du inte vill ha umgänge med de utanför jobbet/arbetstid. Har du en bra och lyhörd chef eller någon annan medarbetare du har förtroende för så kanske du kan berätta "enskilt" för honom/henne kring hur du känner.

Lycka till så mycket, och så skickar jag varm omtanke till dig.

Jag har förresten känt på samma sätt som du inför firmafester, medan jag ännu jobbade. Varit med någon enstaka gång, men känt mig jättebesvärad av att förväntas vilja vara med (dessutom var det ganska "blöt" fest, och sådant får mig bara att känna motvilja mot att vara med).

/geocache

Jag tycker du gjorde rätt som avstod. Själv så följde jag inte alls mitt egna råd utan ska iväg på julbordet i alla fall. Det är ju dock ingen blöt tillställning utan vi ska lyssna på ett obligatoriskt tal (få se om människan kläcker ur sig nya hemsnickrade och obegripliga metaforer jag kan haka upp mig på) och sedan äta julmat.

Jag går enbart för att en arbetskollega jag tycker om och har umgåtts med utanför jobbet (en gång) ska dit. Annars hade jag inte gått.

Banzai skrev:Jag tycker du gjorde rätt som avstod. Själv så följde jag inte alls mitt egna råd utan ska iväg på julbordet i alla fall. Det är ju dock ingen blöt tillställning utan vi ska lyssna på ett obligatoriskt tal (få se om människan kläcker ur sig nya hemsnickrade och obegripliga metaforer jag kan haka upp mig på) och sedan äta julmat.

Jag går enbart för att en arbetskollega jag tycker om och har umgåtts med utanför jobbet (en gång) ska dit. Annars hade jag inte gått.

lasseivägen skrev:Tycker du valde bra, som lät dina känslor bestämma.
Själv har jag alltid känt mig utanför på firmafester, men inte vågat tacka nej, har alltid känt att jag måste försöka vara social. Alltså har jag gått av tvång och inte för att jag velat. Har ofta likt dig våndats långt innan sådana tillställningar. Ofta gick jag ut en liten stund det kändes som att bli sig själv för en liten stund. Hämta lite styrka för att klara resten av tillställningen.

Strax innan jag gick i pension, sade jag ifrån, då var det lunch under arbetstid. Men det kändes väldigt skönt att bara sitta kvar och jobba.
Jag hoppade även över den traditionella uppvaktningen när jag slutade. Jag har alltid hatat situationer där jag är någon slags medelpunkt, vill helst krypa under ett bord.

Känns väl igen, hatade när man fyllde år som barn och man blev sjungen för på morgonen, gömde mig under täcket. Slapp avtackningen från förra jobbet eftersom jag bytte jobb under min föräldraledighet, vet inte hur jag hanterat det annars.

Precis nu när de begett sig och jag är själv kvar på jobbet så känns det lite trist. Men om jag hade planerat att gå hade de senaste dagarna varit helt hopplösa... Kommer inte gräma mig över det någon längre tid i alla fall, rätt skönt att sitta här helt allena och imorgon kommer jag vara först på plats och slippa vara bakis. win-win

Indra76 skrev:Tecken på dålig självkänsla eller AS-typiskt?

Lite aspigt tror jag, i din situation så skulle jag själv resonera så här:
NT vill vara "social" på festen och det finns redan tillräckligt många för att folk ska kunna vara "sociala", så vad gör en mer eller mindre? Målet är redan uppfyllt.
Antagligen är dom inte intresserade av mina "specialintressen" så att det är just jag som kommer eller inte gör ingen större skillnad på slutresultatet.

Moderator: La till ägare av citatet!

Vi skulle ha julfest idag på jobbet. Dels sov jag dåligt för jag bråkade med en "vän" i natt. Men det som får mig att inte vilja gå är MINGEL.....
Alla pratar med alla, och jag... ja jag står där tyst, ingen pratar med mig. Har alltid varit så. Det var bättre på gamla jobbet där var det vissa man kunde gå och ställa sig vid, de pratade med mig då.
Så jag stannade hemma. Känner mig så dum.

tottis1234 skrev:Vi skulle ha julfest idag på jobbet. Dels sov jag dåligt för jag bråkade med en "vän" i natt. Men det som får mig att inte vilja gå är MINGEL.....
Alla pratar med alla, och jag... ja jag står där tyst, ingen pratar med mig. Har alltid varit så. Det var bättre på gamla jobbet där var det vissa man kunde gå och ställa sig vid, de pratade med mig då.
Så jag stannade hemma. Känner mig så dum.

Det ska du verkligen inte göra! Om ingen försöker prata med dig heller, så är det lika mycket deras problem som ditt.

Jobbfester är ingenting för mig. Jag har dock deltagit några enstaka gånger och haft kul , men om jag nu spenderar mitt nuvarande liv mesta dels på jobbet, så har jag inte ork eller vilja att umgås med arbetsfolk också på fritiden.
Alla ska naturligtvis göra som man själv känner att det blir bäst.

Men det finns mera i det. För någon orsak har jag alltid känt en stark ovilja att umgås med jobbfolket utanför jobbet.
Jag känner att jag får en snöre runt halsen om jag gör det. På något sätt känns det att cirkel blir för små.
Jag är definitivt inte av det öppna slag i livet utanför forum och jag vill hålla detaljer om mig o mitt liv för mig själv. Jag får ångest om folk vet för mycket av mig. Det gillar jag inte.

Det här ställer till förstås, folk är nyfikna och börjar gissa själv hur det e med mig.
Ja, o det gillar jag inte heller när andra börjar hitta på egna sanningar om mig och även prata om det vad de tror är sant.
Då blir jag förstås förbannad och får ett riktigt Aspi-attack

Tycker dock att det är konstigt att jag är omtyckt eftersom jag går egna konstiga vägar, envis som fan och definitivt långt ifrån att ha 'social kompetens' (jag hatar det ordet och tycker det är plotter o massa annat negativt).
Men jag kan inte sluta undra varför folk tjatar mig varje gång att jag ska med.
Men jag har faktiskt vänt det, det måste vara bättre att andra tjatar till att jag ska med (även att jag blir vansinnig på det också) än att de skulle göra allt för att förhindra att jag skulle följa med.
Så någonting måste jag göra rätt då? Men vad. Det vet inte jag.

Precis kommit hem från julfesten med jobbet. Dansade typ med 20+ tjejer och mår lite dåligt över det.. Alla var typ redan upptagna. Har aldrig dansat så mycket till house musik förut... Värsta ravet kändes det som.

Hoppas jag inte får höra allt för mycket skit på måndag bara... Var en av tjejerna som sa nej när jag vill dansa bugg vilket jag såklart respekterade men 19 tjejer känns inte dåligt..

var 500+ personer på julfesten.. Tog kollegans starköl och Red Bull Vodka vilket jag såklart har väldigt dåligt samvete för.. Kollegorna fixade en Taxi åt mig... Säger ju allt.

Vill dock hitta den rätte! Det är bara en kul grej liksom! Gillar Super nintendo och Mario Jag vill träffa dig Colaflaskan!

Fick stearin över hela ansikten när jag blåste ut ett ljus när jag skulle gå hem.. Drack typ 10+ starköl och lite annat.

Var riktigt kul dock!

alcohol (var tvungen att google rätt stavning) är grejen!

Lite bakis nu, Chistoffer?

Såg att det här är en gammal tråd, läste någon som sa "KBT - träna på att utsätta sig för jobbiga situationer", utsätt dig för julfesten som träning, typ. Varning för denna!!

Träna jobbiga situationer - det här är främst för Social Fobi, som är nåt helt annat än aspieproblem. Kom faktiskt på att jag har ASS då jag sökte KBT för social fobi. Har en skitbra terapeut, och efter kanske 10 gånger sade hon, det stämmer inte, kan det vara så att du har Aspergerdrag?
(Bland det bästa som hänt mig! Hon är guld värd, min terapeut!)

Och det är så att de, med mina, och kanske då era, problem i princip aldrig kommer att trivas på en julfest. Man är inte konstruerad för det, helt enkelt.
Däremot kan man ju gå på de där festerna ändå, för att ändå umgås lite, för att se häftiga miljöer eller visa respekt.

Jag gör så här: dricker en del alkohol tidigt, spriten gör mig faktiskt med avslappad, och då spritens effekt börjar avta så går jag hem. Till de jag vågar, så berättar jag om mina problem för värden eller värdinnan innan, så att de inte skall bli olyckliga eller stötta då jag lämnar tidigt.

zed88 skrev:Dansade typ med 20+ tjejer och mår lite dåligt över det.. Alla var typ redan upptagna.

Fest där man kan göra bort sig med personer man måste träffa för att få en inkomst samt med dålig sannolikhet för "vinst". Hur är fördelningen mellan tjejer och killar?

plåtmonster skrev:

zed88 skrev:Dansade typ med 20+ tjejer och mår lite dåligt över det.. Alla var typ redan upptagna.

Fest där man kan göra bort sig med personer man måste träffa för att få en inkomst samt med dålig sannolikhet för "vinst". Hur är fördelningen mellan tjejer och killar?

Precis, är ju en arbetsfest så är dumt att ragga, vilket jag även bestämde innan att jag inte skulle göra. Lyckades dock förföra en massa tjejer på dansgolvet samt dansa med en gammal klasskamrat! Så jag är nöjd! Tänk vad lite sprit kan göra!