Kvasir skrev:Stressforskaren Alexander Perski skriver om sömnbrist och stress i dagens samhälle. Han har många intressanta åsikter, bl.a. att samhället ser så ut att det inte längre är individens ansvar (läs sista meningen ford ). Han använder också begreppet "mild psykiatri" om den försämrade livskvalitet som många människor får av stress och sömnbrist.

Jovisst, men jag får "deja vu"-känslor. När jag blev utbränd för flera år sen så skrev man mycket om utbrändhet, om att arbetslivet måste anpassas efter människan, och stressforskare som Perski och Levi yttrade sig.

Godtrogen som jag var trodde jag att något skulle hända. Men inget hände. Det var väl som man sa till mig, så länge det finns folk som orkar med tempot, finner inte arbetsgivaren någon anledning att kräva mindre. Alla måste rätta sig efter globala konkurrensen.

Ingen vinner ju på detta egentligen, eftersom även de starkaste, snabbaste och mest effektiva också kan bli sjuka en dag. Och äldre blir de garanterat.

Nu är färre sjukskrivna, en del har ju förtidspensionerats och försvunnit ur sjukstatistiken. Andra har återgått till arbetslivet. Ofta står det att LAS är orsaken, den får folk att klamra sig fast vid jobb de inte trivs med. Men om det är samma höga krav överallt, vad hjälper det att byta jobb? Att börja på ett nytt arbete är stressande i sig. Och vilken merit är det att på frågan "varför vill du sluta på ditt nuvarande jobb" svara "jag orkar inte med tempot".

Dem anser makthavarna tydligen att vi har råd att välja bort. Politikerna har svikit denna grupp och försöker med hårdare tag och tuffare regler i försäkringssystemen få folk att arbeta mer. Men det är ingen framkomlig väg eftersom det handlar om människor som verkligen är sjuka eller inte är attraktiva på arbetsmarknaden.

Regeringen säger att de vill hjälpa oss ur "utanförskapet". Men går det utan anpassning av arbetslivet?

Om jag hade jobb och ett jobb med hög lön, då skulle jag kunna gå ner i arbetstid. Min chef var ledig en dag i veckan med bibehållen 100% lön (det förhandlade han sig till). Samtidigt var han sur på mig för jag också jobbade 80% och var ledig en dag i veckan. Så fort min dotter fyllt 8 år fick jag inte jobba en enda dag med förkortad arbetstid längre. Eftersom jag jobbade statligt så brukade alla få jobba förkortad arbetstid tills barnet var 12 år. Inga andra chefer gjorde så, men han gjorde så, antagligen för att han inte gillade mig. Jag tror det var början till min utbrändhet, jag orkade helt enkelt inte 100%.

Det är också en brist, man har rätt till deltid för att man har små barn men inte för att man inte orkar mer.

Tror ni downshifting kommer att sprida sig?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_363658.svd

Alien skrev:Tror ni downshifting kommer att sprida sig?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_363658.svd

Med tiden, långsamt. Det var väl ungefär det alternativet jag saknade i den där undersökningen jag nämnde tidigare i tråden.

Så finns ju det där med Slow Cities också. Det är lite annorlunda, men ändå åt samma håll ungefär:
http://www.matogmer.no/slow_cities__citta_slow.htm

ford skrev:Vad gäller att ta ut soporna, hur jobbigt är det på en skala?

Problemexperten talar:

Jo, först ska man med fumliga fingrar knyta en sorts knut, och som regel är påsen så full att man med nöd och näppe klarar detta. Tittar bort för en sekund och glömmer hela alltihopa. Två timmar senare hör jag hur plast rivs. Jodå, katterna har slitit ut alla köttrester ur den numera sönderslitna påsen. Tömmer över soporna i en ny påse.

Nu börjar den vingliga färden nerför trappan, där mitt dåliga balanssinne gör sig påmint. Det kan ta upp till tre minuter en dålig dag om jag samtidigt är muskelstel. Så, ute i friskluften går jag de hundra metrarna till soprummet. Väl där kärvar låset, med vilket man förhindrar att de värdefulla soporna blir stulna? Får upp dörren, som går igen automatiskt innan jag krånglat mig in skriker. Låser upp dörrhelvetet igen och krånglar mig in, lyckas undkomma att klämma fingrarna. Stanken ger mig kväljningar, en spya är på väg. Håller andan och svingar upp soppåsen med all kraft jag har, den är tung, jag är kort, tunnan är hög.

Den hamnar mitt mellan två tunnor och spricker. Kattbajs, köttrester, filpaket, allt ligger utspritt över soprumsgolvet.

Vrider frenetiskt på dörrlåset, vilket håll det låses upp kan jag aldrig komma ihåg. Kräks en kvastspya utanför dörren. Så, då var soporna tömnda för den dagen .

Går hem och hämtar en sop för att städa efter mig, går tillbaka och proceduren med dörröppnandet börjar om på nytt. Andas genom tröjan för att slippa stanken. Nu, är jag klar. Tror det hela tog mer än 5 minuter.

Ligger väl 5 på en skala av 10 i besvärlighetsnivå.

Och så undrar folk varför man har svårt att få saker gjorda. Tja, ge mig ett sopnedkast så skall jag bjuda på effektivitet. Det är intet för intet jag hellre lagrar påsarna på balkongen.

Matilda skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Samtidigt - vem värjer sig mot konsumtionshetsen?

*räcker upp en hand*

Bjäbbmonstret skrev:Var finns dagens antistressrörelse

Kan vi inte starta en?

Det finns hyfsade antistressrörelser på G. Ett sådant exempel är den sk "slow food" - rörelsen. En motvikt till McD och andra onda fettpåsar. Slow food kommer ursprungligen från Italien, där man vill sänka tempot på all stress och i det ingår vissa kriterier på det samhälle som ansöker om Slow food. Det är alltså inte bara en enstaka företeelse - att maten får ta den tid det tar - utan även satsningar inom kultur, parkmiljöer och liknande. En sorts själslig timeout varje dag helt enkelt!

weasley skrev:

Matilda skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Samtidigt - vem värjer sig mot konsumtionshetsen?

*räcker upp en hand*

Bjäbbmonstret skrev:Var finns dagens antistressrörelse

Kan vi inte starta en?

Det finns hyfsade antistressrörelser på G. Ett sådant exempel är den sk "slow food" - rörelsen. En motvikt till McD och andra onda fettpåsar. Slow food kommer ursprungligen från Italien, där man vill sänka tempot på all stress och i det ingår vissa kriterier på det samhälle som ansöker om Slow food. Det är alltså inte bara en enstaka företeelse - att maten får ta den tid det tar - utan även satsningar inom kultur, parkmiljöer och liknande. En sorts själslig timeout varje dag helt enkelt!

Du tänker inte på Slow cities som jag länkade till i svaret till Alien? De har fokus på maten, trots namnet.

sugrövmanövern skrev:

ford skrev:Vad gäller att ta ut soporna, hur jobbigt är det på en skala?

Problemexperten talar:

Jo, först ska man med fumliga fingrar knyta en sorts knut, och som regel är påsen så full att man med nöd och näppe klarar detta. Tittar bort för en sekund och glömmer hela alltihopa. Två timmar senare hör jag hur plast rivs. Jodå, katterna har slitit ut alla köttrester ur den numera sönderslitna påsen. Tömmer över soporna i en ny påse.

Nu börjar den vingliga färden nerför trappan, där mitt dåliga balanssinne gör sig påmint. Det kan ta upp till tre minuter en dålig dag om jag samtidigt är muskelstel. Så, ute i friskluften går jag de hundra metrarna till soprummet. Väl där kärvar låset, med vilket man förhindrar att de värdefulla soporna blir stulna? Får upp dörren, som går igen automatiskt innan jag krånglat mig in skriker. Låser upp dörrhelvetet igen och krånglar mig in, lyckas undkomma att klämma fingrarna. Stanken ger mig kväljningar, en spya är på väg. Håller andan och svingar upp soppåsen med all kraft jag har, den är tung, jag är kort, tunnan är hög.

Den hamnar mitt mellan två tunnor och spricker. Kattbajs, köttrester, filpaket, allt ligger utspritt över soprumsgolvet.

Vrider frenetiskt på dörrlåset, vilket håll det låses upp kan jag aldrig komma ihåg. Kräks en kvastspya utanför dörren. Så, då var soporna tömnda för den dagen .

Går hem och hämtar en sop för att städa efter mig, går tillbaka och proceduren med dörröppnandet börjar om på nytt. Andas genom tröjan för att slippa stanken. Nu, är jag klar. Tror det hela tog mer än 5 minuter.

Ligger väl 5 på en skala av 10 i besvärlighetsnivå.

Och så undrar folk varför man har svårt att få saker gjorda. Tja, ge mig ett sopnedkast så skall jag bjuda på effektivitet. Det är intet för intet jag hellre lagrar påsarna på balkongen.

1. Töm soporna tidigare, så blir påsen inte överfull.

2. Stå inte och filosofera när du knyter, så kommer du inte av dig.

3. Ta några djupa andetag och lugna ned dig, innan du skall låsa upp dörren så får du inte psykbryt så fort den krånglar, och blir mindre fumlig.

4. Försök behålla lugnet när du kommer in i soprummet, och håll gärna andan om det hjälper dig. Genom att inte stressa upp dig blir du mindre fumlig, och skulle det trots allt vara något som inte går enligt beräkningarna så är det väl bara att rycka på axlarna och göra om det, lugnt och sansat, istället för att vända upp och ned på världen?

-Följer du dess råd så kommer det (bortsett från det där med trappan och balanssinnet, som jag förstår kan vara jobbigt för dig) inte att vara något större problem och du blir klar på 5 minuter!

Alternativet är väl att se till att man inte producerar så mycket sopor...

Ja, just det. Som de där byarna i Himalaya på randen till tusen meter stup - gissa var de slänger soporna (eller dem de inte kan göra något nyttigt av). Så det är bara att hitta en sådan plats att bo på.
Bor man i ett högt hus i stan så borde ju fönstret erbjuda ett hyggligt substistup, men fan vad folk har blivit kinkigare de senaste trehundra åren.

[obs. jag hör själv till dem som är sopor på sopor och borde knökas ner i påsen på samma gång när man omsider pallrar sig ut med den]

DN skrev:Det är inte bara sena kvällar framför datorn som kan leda till störd dygnsrytm. Hur mycket ljus, och vilket ljus, man får under hela dygnet har betydelse, säger forskaren Arne Lowden vid stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

– Troligen är det så att brist på ljus under morgonen är den viktigaste faktorn när dygnsrytmen förskjuts, säger Arne Lowden.

Han talar också om att olika typer av ljus är viktigt vid olika tider på dygnet: "blått" ljus som dagsljus och även ljus från bildskärmar hör dagen och den vakna tiden till medan det "gula" ljuset från eld och de flesta inomhusbelysningar istället stimulerar melatoninproduktionen och gör oss trötta och beredda att sova.

Hela artikeln kan läsas här, där det också finns andra intressanta artiklar om sömn att läsa.

DN skrev:En människa passerar fyra olika faser av sömn under en normal sömncykel, som är ungefär 90 minuter lång. Det har Sara Mednick tagit fasta på.

Hon är sömnforskare vid California-universitetet i San Diego och en varm förespråkare av att människor ska sova middag under dagens lopp.

– Det finns goda belägg för att vi borde sova två gånger per dygn i stället för bara en gång.
Genom att styra hur lång tuppluren får bli, kan man också påverka vad hjärnan ska bli bättre på, menar Sara Mednick:

– Om du sover upp till en halvtimme får du framför allt steg-tvåsömn, mitt emellan djupsömn och drömsömn. Det är bra för motorisk inlärning, till exempel om du ska lära dig att spela piano.

– Sover du mellan en halvtimme och en timme kommer du fram till djupsömn. Det är bra för den sortens minne som handlar om att komma ihåg fakta, till exempel människor eller platser eller saker.

– Om du sover mellan sextio och nittio minuter kommer du fram till REM-sömnen. Det är då du drömmer, och den här fasen är bra för kreativiteten. Då flyter minnena fritt omkring i hjärnan och skapar nya förbindelser.

Hon nämner även försök som visar att både motorisk och intellektuell inlärning fungerar bätre i kombination med sömn - före och efter men på olika sätt. Sömn är överlägset koffein dessutom...

Den artikeln finns att läsa här.

Summan är alltså att det är viktigt att vi sover och att ljus och olika sorters ljus påverkar hur bra vi sover? Åter till gulare färgsättning på forumet - i vart fall kvällstid?

Moderator Alien: Slog ihop två tipstrådar om sömn.

*bump*

10 saker du behöver veta om sömn
http://svtplay.se/v/2437617/dokumentarf ... ta_om_somn
(Denna video finns tillgänglig t.o.m. fre 3 jun)