Hm, nu har jag ju inte någon AS-diagnos på papper ("bara" social fobi) men... När jag var i tonåren så hade jag förmodligen BDD. Ville skära av mig delar av mitt ansikte med kniv, tyckte att folk på stan viskade om hur ful jag var o.s.v. Grät varje kväll över hur jag såg ut.
Jag åkte till och med till en plastikkirurgiklinik i Stockholm för att operera min överläpp (som just då var föremålet för all ångest). Jag hade just fyllt 18 år och var myndig, men sköterskorna skrattade åt mig och sade att jag "var en söt tjej". De vägrade låta mig träffa kirurgen, vilket gjorde mig mäkta irriterad.

Jag röstade inte för jag vet inte vilket alternativ som var rätt om man har AS men inte BDD. Var det mitten? Eller betydde det alternativet att man inte hade vare sig AS eller BDD?

I vilket fall som helst så tror jag absolut att BDD kan vara starkt kopplat till AS. Ätstörningar som anorexi är ju väldigt närbesläktat med BDD (i båda fallen har man en felaktigt negativ kroppsuppfattning) och det finns ju en känd koppling mellan AS och anorexi.

Själv har jag numera ett rätt så bra förhållande till mitt utseende, men jag har haft diverse ätstörningar (inklusive anorexi) och verkligen hatat min kropp som yngre. Nu är det mycket bättre men jag tycker mig märka att jag får jobba mycket mer än NT på att "minnas" vem jag är och hur jag ser ut. Jag har liksom ingen naturlig känsla för det på samma sätt som NT verkar ha. Jag har svårt att känna igen olika känslor och intryck och att veta var jag har min kropp och jag tror att det kan påverka känslorna inför kroppen. Om man hela tiden känner sina känslor på ett naturligt sätt så tror jag att man känner sig mera som "ett" med sin kropp och sitt utseende.

Sen kan man ju som aspie lätt "snöa in" på saker, på gott och på ont. Man kan bli extremt utseendefixerad och om man då är missnöjd med utseendet så blir man nog mycket mera missnöjd än en NT helt enkelt eftersom man är mer fokuserad just på utseendet och har svårare att lyfta blicken från sina verkliga eller inbillade skavanker och få ett vettigt perspektiv på saker och ting. Och då kan det nog bli BDD av det hela.

Själv känner jag att jag har en väldigt växlande uppfattning om mitt eget utseende. Ibland är jag toksnygg, ibland värsta trollet. Då får jag verkligen anstränga mig för att mentalt "ta ett steg tillbaka" och försöka få ihop min uppfattning med vad jag har tyckt tidigare och andras reaktioner. För det är ju egentligen inte så troligt att jag ser ut som Angelina Jolie nästa dag och som Ernst-Hugo Järegård nästa (för att ta exempel ur luften). Utan om det känns så, och om omgivningen beter sig som att jag ser "normal" ut så gör jag väl förmodligen det.

jag har AS och även BDD, så för min del är svaret ja på frågan om det finns samband mellan de båda diagnoserna

Jag hade det (odiagnosticerat), och idag vet jag inte om det kanske kom tillbaka efter flera år utan. Kanske måste börja äta Mirtazpin igen, för det är det enda jag kan tänka mig kan ha påverkat detta (slutade med det för en vecka sen).

Gafsan skrev:Jag röstade inte för jag vet inte vilket alternativ som var rätt om man har AS men inte BDD. Var det mitten? Eller betydde det alternativet att man inte hade vare sig AS eller BDD?

Jag tror att förutsättningen är att alla röstande har (el misstänker sig ha) AS. Så du ska rösta på mittenalternativet.

Jag skulle nog inte uppfylla kriterierna för BDD, så mycket hatar jag nog inte min kropp, men jag HATAR att se mitt ansikte i profil och ibland även framifrån. Plus att jag hatar mina fula lår. Jag tycker att mina ben är oproportionerliga i förhållande till min överkropp, vilket jag stör mig något fruktansvärt på. Ibland kan jag känna mig attraktiv, men det är ytterst sällan. Det händer kanske en eller två gånger om året.

Jag hatar mitt eget utseende, klarar inte av att se mig i speglar och avskyr att se mig på bild. Jag måste "vänja" mig vid en spegelbild, jag kan därmed titta på mig själv i speglar jag vant mig vid, men inte i främmande speglar, det undviker jag alltid.
Nu har jag visserligen blivit groteskt fet så det är ju smått logiskt, men det var såhär redan innan jag gick upp i vikt.

Jag är inte diagnostiserad med BDD, och tvivlar på att jag skulle uppfylla alla kritierier (jag tror exempelvis inte att andra människor upplever mig som extremt ful), men jag känner igen mig en hel del.

Jag har en del BDD-drag, men det anser jag beror på att jag faktiskt har defekter, inte att de är inbillade. Jag undviker speglar, HATAR att se mig själv på bild och försöker ibland dölja sånt jag inte är nöjd med.

Att andra ser en som ful är inte ett kriterie för BDD.

kuddkrig skrev:jag har AS och även BDD, så för min del är svaret ja på frågan om det finns samband mellan de båda diagnoserna

Fast det är ju ingen självklart samband mellan dem bara för att du råkar ha båda två. Den ena behöver ju inte alls ha med den andra att göra...

Jag har fått diagnos på ADD och AS-kombo... samt att jag uppfyller kriterierna för BDD.

Är jag ute har jag en ovana att ta åt mig om jag hör tjejer skratta eller prata skit.
Jag undviker helst att gå ut med sopor, för att det känns ovärt att göra sig iordning bara för det. Har många gånger haft stinkiga sopor hemma för att jag undvikit att gå ut (ville inte synas). Är helst ute på kvällen/natten för att man inte syns lika väl då.

När jag gör mig iordning så vill jag inte ha tänt i badrummet utan har dörren öppen för att få in ljus, detta för att undvika att se mig själv i skarpt sken. Det gäller också för mig att inte kolla för nära och att inte fastna framför spegeln.
Jag har dålig syn men undviker linser för att inte behöva se mig själv så väl.

Jag vill helst inte att grannar skall se mig för att jag tänker att dem skall tänka saker som "herregud så ful hon är!".