Bra inlägg Bror Duktig.

Kallprat känns helt poänglöst och är direkt jobbigt både att lyssna på och tvingas in i. Undviker de flesta sådana situationer aktivt, så stöter inte på det så ofta.

Småprat fungerar med rätt personer, rätt ämnen och om man inte växlar allt för mycket. Det är ofta här det låser sig för mig.. jag har lärt mig att hänga med och säga något om varje (nja) ämne om någon annan är drivande i samtalsflödet, men om det faller på min lott att komma på något nytt att tala om så blir det oftast bensinstopp. Jag har inget direkt intresse för "riktningslöst" småprat... finns det inte något att prata om så finns det inte.

treeman skrev:Så akta er annars så minglar jag med er!!!
Muhahahahaha

Vad ska det där likna, Mingelmonstret?

Det är rätt likt treeman jälv faktiskt

Inte alls bra. Jag får ganska snabbt slut på saker och säga så den andra personen får hålla igång det hela om det ska bli något. Själv hamnar jag snabbt i charmerande svar som "Mmm" samt nickningar.
Är det mycket folk hamnar jag snabbt i ett hörn eller åtminstone vid väggen storögd, överväldigad av intryck och oförmögen att ta mig därifrån. I det närmaste okontaktbar.

ganskanormal skrev:Hur bra är ni på "mingel" och "kallprat" (är kallprat samma sak som småprat?)?

Mingel är jag bra på, med tanke på min autism. Lite förutsatt att jag hittar någon person med samma eller likartade intressen som jag. Men eftersom jag har många många olika intressen, från formgivning av bruksföremål av trä till kärnfysik och organisk kemi så lyckas jag i alla fall hitta någon "likasinnad" att prata vidare med.

Kallprat kan jag däremot inte med alls. Jag upplever min tid för alltför värdefull för att vilja använda den till sådant prat som inte leder någonstans.

Hur reagerar ni bland människor? Ställer ni er utanför "gruppen", eller har ni lätt för att bli en del av "gruppen"?

I början när jag kommer till en för mig "ny" grupp människor så ställer jag mig medvetet först "lite på sidan om", avvaktar en stund för att se om någon lägger märke till mig, hur han eller hon sedan bemöter mig. Sedan lyssnar jag in vilka samtal som handlar om sådant som jag är intresserad av. Hittar jag då något sammanhang jag kan tänka mig ta del av så närmar jag mig lite försiktigt, noggrant iakttagande de olika "sociala avstånden";

"Kroppar visar förhållanden
Ett sätt att påvisa hur kroppar berättar något för oss är genom hur nära vi står varandra. Det finns i den västerländska kulturen fyra olika avstånd som betecknar olika grader av social samvaro.

Offentligt avstånd - står mer än 3,5 m ifrån varandra. På det här avståndet är det lätt att se hela kroppen, och människor tenderar att överdriva gester och uttyck för att göra dem tydligare.

Socialt avstånd - Står mellan 1,5 och 3,5 m ifrån varandra. Det är den här zonen folk befinner sig inom på exempelvis fester. Ju närmare man står varandra inom den här zonen, desto bättre känner man förmodligen varandra.

Personligt avstånd - 45 cm - 1,5 m. På det här avståndet är det lätt att läsa subtila ansiktsuttryck och det är det här avståndet man använder för privata konversationer.

Intimt avstånd - mindre än 45 cm. På det här avståndet är det lätt att röra vid varandra och att känna varandras doft."

(Textkälla: http://djavulskattungen.blogspot.com/20 ... ssprk.html)

Brukar oftast försöka bli en del av gruppen men överklagat inte så mycket utan lyssnar mest.

Har utvecklat diverse knep och knåp för att framstå som en socialt kapabel individ i fråga om kall å småprat genom åren.

Det är dessutom lite enklare än andra konversationer eftersom man i kall och småprat inte behöver ta hänsyn till personerna man pratar med.
Eftersom man inte känner dem sedan innan kan eventuellt snedsteg förklaras med förestående.
"Åh, förlåt, jag visste inte" är en enorm räddning i småprat med ny person.

Samt att man kan hålla sig inom ramar, schabloner och manus som alla NT kan utantill och på så sätt slipper komma på samtalsämnen om man memorerat dem.

Har kommit på ett knep jag ofta faller tillbaka på i sociala sammanhang som alltid funkar: Ställer en inledande fråga och besvarar alla frågor riktade till en själv med ett snabbt svar och en ny fråga.

(det finns väldigt många "knappar" å trycka på som triggar en NT att vara social åt en så att man själv framstår som trevlig har jag märkt)

Detta förutsätter oftast att man har en inövad "visar att jag lyssnar" rutin innan.

Funkar förstås inte om jag vill ha en djupare konversation än så men får mig tydligen att framstå som vilken NT som helst just då.

I de flesta fall börjar vem som helst mala på som mjölkvarnar om man ställer dem frågor, visar man sig också intresserad av vad de säger (även om man kanske egentligen inte är det) så fortsätter de gärna i minst en halvtimme.

När de sedan pratat av sig kan man lugnt avsluta konversationen och gå vidare till nästa person och fortsätta så under hela mingeltillfället.

Kontentan blir att man framstår som trevlig och normal enligt mina erfarenheter.

Jag är bra på att mingla. Har en positiv syn på mina medmänniskor "tills motsatsen (eventuellt) är bevisad", och inträffar det så går jag min väg, ibland med att på olika sätt uttrycka att relationen inte fungerar, om jag känner att personen ifråga går att meddela det till. Annars går jag bara min väg.

Kallprat är inte samma sak som småprat tycker jag. Kallprat ser jag som något som används av människor i syfte att fördriva tiden, exempelvis i en bussväntkö. Småprat är mera en metod att lära känna andra, att lära känna människor man inte mött tidigare. Som på en arbetsplats, kurs eller konferens, för att utröna vilka man "fungerar tillsammans" med.

När jag första gången kommer i kontakt med människor jag inte känner sedan tidigare står jag "en bit bort", iakttar hur gruppen är organiserad, ser om gruppen är medveten om mig, hur den förhåller sig till mig, om den är beredd att släppa in mig eller inte. Men ju större en grupp/folksamling är, ju mer reserverad inför att närma mig är jag. Och är gruppen alltför stor, eller om den är samlad i en för liten lokal, får jag panikångest, mer eller mindre stark/uttalad.

Edit: hmm precis nu såg jag att jag redan svarat i tråden... ... hoppas i alla fall att mitt nya svar tillför något till diskussionen...

TechnoDrop skrev:Har utvecklat diverse knep och knåp för att framstå som en socialt kapabel individ i fråga om kall å småprat genom åren.

Jag har inte varit speciellt medveten om att det är nog så jag fungerar, tack för klargörandet.

Många uppfattar mig som social, men ibland så går det käpprätt åt helvete, allt blir fel men genom det du skrev nu så kanske jag kan komma en bit vidare med min egna utveckling.

Avskyr allt kallprat/ småprat med Randoms. Om det inte är en snygg brud det vill säga annars gör jag mig inget större besvär om jag vill komma in i en grupp numera är Hyfsat social om det krävs , allt hänger på mitt intresse

Miche skrev:

TechnoDrop skrev:Har utvecklat diverse knep och knåp för att framstå som en socialt kapabel individ i fråga om kall å småprat genom åren.

Jag har inte varit speciellt medveten om att det är nog så jag fungerar, tack för klargörandet.

Många uppfattar mig som social, men ibland så går det käpprätt åt helvete, allt blir fel men genom det du skrev nu så kanske jag kan komma en bit vidare med min egna utveckling.

Lycka till!
Vill bara klargöra att det funkar bra om man endast vill undvika snedsteg när man ska ta kontakt med nya människor.
Kan inte garantera att det går att hitta några för hur man bibehåller kontakter. Har i vilket fall inte hittat några än.

Mingel tycker jag inte om. Det är så svårt att veta vart jag ska gå, hur jag ska prata och vem/vilka jag förväntas prata med. Sen tycker jag inte heller om att byta samtalspartner för ofta. Om jag står och pratar med ett gäng så vill jag fokusera på bara dem, alltså är mingel ingen bra grej för mig.

Kallprat är jag nog ganska bra på, även fast jag ofta måste fundera på vad som är lämpligt att säga. Men de enklaste kallpratsämnena, som vädret, har jag lätt för att prata om. Jag gillar inte kallprat när det är någon jag känner som börjar kallprata, men med främmande människor eller personer som jag inte har så mycket gemensamt med så är jag glad att kallpratet finns. Det känns så mycket lättare då, om man nu måste vara tillsammans.

När jag var yngre var jag nästan alltid utanför, jag tillhörde aldrig någon grupp och vågade inte söka mig till andra människor utan lät alltid dem ta kontakt. Hela tiden. Alltså inte bara första gången. Nu är jag mer framåt, om än ganska tystlåten i grupper, men det finns iaf ett par grupper där jag känner att jag har en självklar plats och där folk faktiskt vill ha mig med.

Jag hmnar utanför många samtal när det är mycket folk eller nån fest.
Jag vill prata ordentliga saker men då blir alltid bara en liten kort ordväxling följt av massa annat babbel jag inte förstår.

Jag liksom skiter i vad folks grannar gör eller vad de tänker ge sin pojkvän/ flickvän i julklapp visst jag bara hänger med i samtalen men lyssnar med ett halvt öra .Sällan folk fångar mitt intresse

Gargamell85 skrev:Jag liksom skiter i vad folks grannar gör eller vad de tänker ge sin pojkvän/ flickvän i julklapp [...]

Precis, varför folk pratar när dom inte har nåt viktigare än så att förtälja övergår mitt förstånd.

Jag är nog rätt så dålig att kallprata men jag kan komma upp i nivå med vad de flesta om jag fokuserar på att komma upp med följdfrågor. Insåg typ att det gick att hålla igång ett samtal om man kom med följdfrågor, de flesta berättar inte allt om man inte ställer frågor. Gör man inte detta så tror jag det tolkas som ointresse. Men jag har å andra sidan blivit mycket bättre på att märka vad jag borde säga. Sedan jag började gymnasiet har jag blivit mycket bättre på detta. Går i trean nu.

Småprata tycker jag är det man gör när man inte diskuterar om något. När man säger det man vill, detta fungerar bara för mig när jag är med en person jag känner väl eller åtminstone tycker om. Annars skiter det sig ofta, tankarna stannar upp när jag ska tolka vad personen sagt och försöka komma på respons.
Jag är bra på att flumma iväg i mina samtal med vissa personer.

Jag tror inte jag är så bra på att mingla, jag har aldrig behövt men kan förställa mig hur det hade blivit.

Jag är värdelös på kallprat/småprat.
Någonting som fungerar rätt bra ofta dock är att ge beröm i någon form.
Klura ut vad personen är eller kan bli bra på.
Dom flesta gillar beröm och många går i gång på det så man slipper säga så
mycket
Jag har dock även väldigt svårt för att "hålla igen", så även om jag vet att
det jag ska säga är olämpligt så brukar det läcka ut ändå.
Undviker själv dock ofta att "argumentera" då argumentation inte ändrar min åsikt
generellt.

Jag håller mig i en bekväm bakgrund och bara lyssnar, så att jag kan tillföra någonting i samtalet när jag verkligen har någonting att säga. Det känns tryggt. Det värsta är att hamna i ett läge där jag är ensam med en person jag inte har någonting att prata om. Usch!...
Jag blir nästan alltid lika överraskad av "Hur mår du" - frågan och tar den personligt. I vissa fall vet jag att den är personlig och då känns det bra att svara. Och i sådana fall skäms jag över att jag kan glömma att fråga tillbaka. Annars blir hela situationen obekväm och då har jag ingen lust att fråga tillbaka, utan avslutar helst samtalet så fort som möjligt.

Min man är väldigt pratsam av sig och har för en ovana att kommentera det han gör och det han har gjort och det han ska göra och det han tänker göra HELA JÄVLA TIDEN! Och dessutom vädret och temperaturen och vem som körde förbi och det som händer på TV och alla möjliga händelser och förhållanden ska sättas i ord. Och det är så jävla jobbigt! Det är inget han tänker på, han gör det automatiskt nästan lika som att andas, och det är inget jag kan kräva att han ska sluta med. Men det är otroligt stressande! Länge trodde jag faktiskt att det fanns något syfte med hans kommentarer och att han ville någonting av mig och kanske ville påpeka att han gjorde så mycket men inte jag. Och vice versa, han kunde inte förstå varför jag INTE säger någonting om vad jag tänker och vad jag gör och att jag måste ha något syfte med det... Och det gjorde honom stressad och osäker...
Det är inte alls sant att olikheter kompletterar varandra... Inte i det fallet...

Bror Duktig skrev:Kallprat = meninslöst väderprat och "socialt smörjmedel" utan riktig substans. Frågor om hur man mår, där riktiga svar är fel att svara.

Småprat = inte så djupt prat, men prat med substans. Handlar det om vädret, så är det inte för att bara ha något att säga, utan kanske prata om vädrets betydelse för morgondagens MC-tur. Frågor om hur man mår, ska svaras på ett sanningsenligt sätt. Man kan prata lite smått och ej så djupt om en rad olika ämnen, byta ämne emellanåt. Men allt ska ha substans.

Nu har jag fattat det som att många avskyr småprat, och definierar det som kallprat. Då undrar jag vad ni kallar det för när ett gäng aspergare (eller andra personer) pratar på det sätt som jag definierar småprat som ovan. För detta småpratande skiljer sig ju rejält mot att snöa in på djupet i ett ämne som man inte gärna hoppar från till ett annat ämne.

Jag kan gilla småprat. Det måste finnas substans och vara äkta, annars blir det jobbigt, trist och känns meningslöst.

När du säger det så..
Kallpratar gör jag inte, tycker det är väldigt onödigt och tramsigt. Däremot småpratar jag gärna (även om jag brukar vilja gå djupare in på ämnena) med folk jag tycker verkar trevliga.