Precis vad överskriften säger, undrar jag hur du kom i kontakt med din/a diagnoser. Detta kan gälla alla former utav diagnoser, men de jag syftar främst på är funktionsnedsättande diagnoser.

Anledningen till detta är att jag vill försöka samla information över hur man först blev introducerad till en eventuell diagnos. Jag håller på med ett arbete som berör just detta, och jag anser det som en utav de viktigaste händelserna för en väg mot förbättring.

Jag själv fick reda på min diagnos via en väldigt slumpartad händelse, och skulle inte fått reda på den om "allting hade gått precis som de ska gå". Nu syftar jag inte på när man fick diagnosen på papper, utan när man snarare fick en föraning, eller hint över att man eventuellt kunde ha en diagnos.

Jag söker olika förklaringar över varför vissa blir introducerade till sina diagnoser "på rätt sätt", och varför andra får reda på dem på ett mer slumpartat sätt.

Ett exempel är att "jag fick reda på att det fanns en misstanke över att jag hade (tex)Aspergers Syndrom utav en lärare från skolan ", eller liknande, det vill säga inte själva utredningen.

Kunde inte längre redigera mitt tidigare inlägg, så jag gör så här istället:

EDIT: En sak jag glömde att nämna är att jag kommer att använda den statistiken, inga namn, inga diagnoser, ingenting som kan relateras till denna tråd mer än att jag fick informationen från aspergerforum.se.

Syftet med statistiken är att motivera starten/fortsättningen utav ett projekt gällande spridandet utav information om olika funktionsnedsättningar. Ifall det får tillräckligt stort genomslag, kan det ta ordentlig skruv, då projektet redan är uppe på EU-finansieringsnivå. Den biten är avklarad.

För min del var det först ett tv-program som på något vis hamnade in på sinnesstörningar och sorteringssvårigheter när det gäller sensoriska intryck. ett antal år senare såg jag ett annat tv-program som denna gång handlade om autister och amerikanares besatthet av att hitta ett botemedel.

det senare programmet kom in på sensoriska problem och det väckte minnet av det tidigare programmet. strax därefter läste jag något om aspergers och började misstänka ett och annat.

jag har alltid vetat att jag inte fungerar som andra; eller, jag har vetat det så länge jag har minne av att jag har vetat något överhuvudtaget.

Jag har sedan ung ålder vetat att jag är lite annorlunda. Men som barn visste jag inte hur jag skulle kunna få reda på vad det är som är annorlunda med mig. Jag minns att jag sa till min mamma att jag ville att vi skulle gå till en läkare och be läkaren att röntga min hjärna, för att på så vis hitta "felet" i mitt huvud.

År 2009 läste vi om olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan (bland annat om Aspergers syndrom och ADHD). Jag märkte snabbt att mycket av det jag läste om Aspergers syndrom och ADHD stämde bra in på hur jag är och fungerar.

Så det var år 2009 som jag började misstänka att jag har Aspergers och ADHD. Dock så har många trott att jag har ADHD, långt innan jag diagnostiserades med det.


(År 2010 fick jag diagnoserna "autistiskt syndrom" och "ADHD")

Av en slump.
Tog kontakt med psykiatrin pga. depression och vart bollad mellan kurator å andra att prata med, för jag sågs inte tillräckligt sjuk för å få en psykolog, till slut fick jag en PTP-Psykolog som tog upp Aspergers för mig en dag, och jag tyckte det stämde in jättebra och vi påbörjade en utredning.
Har haft kontakt med andra psykologer (bla. en privatpsykolog) innan och ingen misstänkte Asperger före jag fick min PTP-Psykolog.

Den sprang ifatt mig och då fick jag syn på den

Menar du när jag hörde om Aspergers första gången? Eller när jag fick min diagnos?

Hörde ordet första gången när min (enda) kompis på gymnasiet pratade om att hennes förra pojkvän hade aspergers. Visste inte vad det var så jag googlade det och fick därigenom reda på mer. Tyckte att mycket stämde in på mig.

För två år sedan hade jag praktik i grundskolan (arbetsmarknadspolitiska program). Det fanns en liten tjej där som väckte misstankar om autism. Jag började spontant leta på internet, dels för att kolla om det stämde in på henne, och dels för att någonting i henne var så otroligt likt mig så det gjorde ont... Hon hade också massa andra problem (t.ex. språkliga) som jag aldrig har haft, men det fanns en kärna där någonstans som jag upplevde som gemensam...
Jag började gräva och kom fram till Aspergers syndrom. Och det slog mig, att det är mig det handlar om.

Men jag väntar fortfarande på utredning.

Jag jobbade som vikarie på en förskoleavdelning med barn som har Tourettes, Autism, ADHD etc och en i personalen sa att hon trodde att jag kanske har AS.

Jag läste om det på Wikipedia och tyckte att väldigt mycket stämde in på mig, vilket det också gjorde eftersom jag fick min diagnos nyligen.

Har alltid vetat att jag inte varit som alla andra och haft en ganska trasslig uppväxt med droger och psykiska problem efter ett antal år av kringflackande och bolllande mellan psykvården och missbrukvården . fick jag slutligen min diagnos förra året.. Då hade jag misstänkt det efter läst all matriel jag kom över under en tid innan

AS/HFA hade jag ingen aning om vad det var förens jag började utredas. (frågeformulären hade jag redan fyllt när jag fick veta det)

ADHD var det en kompis som påpekade det, men det tyckte jag inte stämde för jag var inte "sån". Men nått år senare när en läkare sa att han trodde jag hade det så kollade jag upp det.

De andra diagnoserna jag har har jag inte vetat vad det varit förens jag fått veta att jag har de.

Min mamma berättade lite om det och frågade om jag kunde tänka mig gå med på en utredning. Googlade på det och kollade Wikipedia och såg att en del stämde in på mig, vilket först gjorde att jag inte riktigt ville ställa upp på det (ville inte bli stämplad). Men gav vika till sist och blev diagnostiserad (stavning?) i April.

Det var lite från ingenstans för min del.

Ansökte om hjälp på BUP för depression bl.a

först var det bara talan om ADD men under utredningen började ämnet tas upp mer och mer. Tanken hade aldrig slagit mig förut så det blev lite av en "aha" upplevelse.

Det var beroende på hur man menar "komma i kontakt med"?


Min filosofilärare tyckte att jag "resonerar som psykotiska gör" och tyckte jag liknade autism och ADHD. Detta i gymnasiet.

Även i gymnasiet frågade min naturlärare om jag hört talas om Aspergers syndrom (han kan allt om allt i princip).

I gymnasiet skrev psykiater panikångest i min psykjournal.

Min trafikskolelärare frågade om jag hade ADHD för jag körde tydligen som en sån, hum.

I lumpen hade jag reaktiv psykos, men den sattes bara över telefon, då jag vägrade träffa läkare "för jag har inte ont nånstans" jag fattade inte då att det var psykiater som menades.

På folkhögskola nr.1 frågade en lärare jag diagnosticerade med PTSD (något han sa stämde i svår variant) vad jag hade för diagnoser. Jag svarade att jag inte hade nån diagnos men att jag visste att "det är mer än en sak som är fel" och pekade på huvudet.

På folkhögskola nr.2 rekommenderade psykoterapeut mig att "gå på neuropsykiatrisk utredning så fort du får en läkarkontakt".

På universitetet pratade psykoterapeut bara om skoltrötthet. I verkligheten hade jag depression.

Arbetsförmedlingens psykolog skickade mig på NP-utredning och jag fick Asperger och ADHD.

Massa läkarbesök och diagnoser senare fick jag även bipolär och borderline.


Så det finns inte ett lätt svar.

När jag pluggade till undersköterska och skulle göra kursen i Social Omsorg, så råkade jag snubbla över ett antal svårigheter och funktioner som jag alltid fått kritik för och upptäckte till min chock att det fanns ett samlingsnamn för dem: NPF.

Det var en nätpolare som efter några månader av samtal på både msn och pm på en sajt undrade om jag hade Asperger för att jag var så lik honom med mina svårigheter. Han skickade mig några olika aspergertest och berättade lite mer om As.På den vägen är det.

Började läsa på om asperger för att en kille jag gillade lite smått sade att de hade trott han hade det när han var mindre. Såg att mycket av det stämde in på mig. Senare kom jag in på ADHD, och insåg att även det beskrev mig till punk och pricka.
Jag har inte blivit diagnostiserad med något än, men jag ska och gå på ADHD utredning om 2 timmar och 45 minuter.

Utmärkta svar, tack för den snabba responsen!

Ni som läser denna tråd och ännu inte svarat, men funderar på att göra det får gärna fortsätta. Jag försöker skapa en helhetsuppfattning som jag nämnde tidigare, och desto mer personer jag kan referera till, desto bättre.

Jag undrar även en till sak; Jag är mer nyfiken på vissa personers svar i den här tråden, så det kan hända att jag kontaktar er om jag vill få ett mer utförligt svar. Jag försöker skapa olika "alternativ" av att komma i kontakt med diagnosen, och än så länge ser det ut *ungefär* som följande:

- Av en ren slump
- Skola/Utbildning/Lärare
- Vänner/Bekanta
- Eget initiativ
- Övrigt (Eventuellt)

Jag måste poängtera att jag som jag skrev innan kommer att utesluta alla namn, diagnoser, allting som kan relateras till dig personligen. Om jag mot förmodan skulle vilja inkludera någonting som jag anser bryter mot detta, eller någonting annat som kan uppfattas som integritetskrängande eller personligt, kommer jag kontakta dig i frågan.

Med vänliga hälsningar,
Heishi

Jag läste om Asperger på nätet och kände igen mig. Jag kommer inte ihåg hur det kom sig att jag halkade in på en sån sida, men efter den där första gången så fortsatte jag att söka information och blev mer och mer övertygad om att jag var en "aspie".

Efter en magnetröntgen kom läkaren fram och meddelade mig att det "bara" är ett Pectus Carinatum, dock ett väldigt litet. Fick remiss till röntgen för att kunna utesluta alla möjliga orsaker till deformationen såsom cancerformer, skador på lungor/hjärta, ev. skada pga yttre våld.
"Det blir deformationer ibland när ungdomar växer mycket på längden under en kort period. Ungefär 1 på 500 utvecklar såna deformationer."
PC är alltså min enda formella diagnos.

När det gäller NPF så kopierar jag Vampires historia. Tillägger att jag under 2009-2010 kom på sundare tankar och rent av ifrågasätter min problematik när jag med lite vilja ser till att kompensera bort problemen helt och hållet. Inte smärtfritt, inte lätt. Värdet av att ha övat in en hel del konstiga saker samt avstå en hel del andra konstiga saker är stort, hittills 2 klart godkända årslöner, bättre koncentration, mer självkänsla och självförtroende.
Vetskapen om NPFs blotta existens har hjälpt mig. Mer hjälp verkar jag inte behöva.

Jag begärde på eget initiativ en utredning, via husläkaren som var den första nödvändiga instansen. Denne var mycket motvilligt inställd till detta och undrade vad det skulle vara bra för? Men hon var ändå tvungen att skriva en remiss. Utredningen som gjordes resulterade i ADD. Detta var för två år sedan, eftersom dagnosen inte stämde riktigt har jag äntligen gjort en ny utredning där det visade sig att jag har Asperger, men frågeformuläret som användes i den första utredning var väldigt klumpigt ställda frågor, utgick från att man om man har AS har en konstant social fobi och så är det inte för mig. Däremot visade det sig att jag inte har ADD, så det har varit en snårig väg. Läkarna har hela tiden varit emot fortsatt utredning och försökt bromsa.

I och med att sonen fick sin autismdiagnos HFA började jag själv fundera i de banorna gällande mig själv. Har läst att det är ett relativt vanligt sätt för oss lite äldre , att få sin diagnos på.