Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
10 inlägg
• Sida 1 av 1
Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Jag har som sagt ej blivit diagnostiserad ännu, men är övertygad att jag kommer att få denna diagnos.
Jag har en dotter som snart blir 12år. Hur blir det för barnen utav att ha växt upp med en förälder som har Asperger? Tar de skada? Men? Psykiska problem i framtiden?
Moderator: Flyttat från Att leva som Aspergare.
Jag har en dotter som snart blir 12år. Hur blir det för barnen utav att ha växt upp med en förälder som har Asperger? Tar de skada? Men? Psykiska problem i framtiden?
Moderator: Flyttat från Att leva som Aspergare.
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Jag har tänkt samma sak med mina barn som bott med mig hela deras uppväxt. Är fortfarande så ny här och nydiagnostiserad så jag vet inte riktigt svaret på din fråga då jag är så upptagen just nu att kämpa med mig själv. Men jag är lika intresserad av svaret som du. Kanske någon annan som vet mer? När får du din diagnos? Kram!
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Intressant fråga, men skulle tro att det är svårt att svara på den rent generellt.
Själv vet jag med mig att mina problem påverkar mina barn i högsta grad, mina humörsproblem pga all ångest, mina svårigheter med närhet, mina depressioner. Men sen HUR det påverkar dem långsiktigt, det kan man ju aldrig veta. Barn är olika.
Tror det viktiga är att prata öppet om de problem man har, både för sin egen och barnens skull. Då tror jag att man minskar deras tendens att skuldbelägga sig för när det blir fel, när man blir arg, osv.
Jag har precis berättat för mina barn om min AS (trots att jag inte har en klockren diagnos) just för att kunna förklara att det är den problematiken som gör att jag ofta blir arg och stressad när det är mycket, när vi ska iväg, när det skriks och bråkas, osv. De är 8, 10 och 12 år och tog det bra. Det är lättare för mig nu att förvarna att nu är jag stressad och vill att ni bara fixar det ni ska så kan vi prata sen, osv.
Sen är ju AS ärftligt, men det är ju inte mkt att göra något åt
Själv vet jag med mig att mina problem påverkar mina barn i högsta grad, mina humörsproblem pga all ångest, mina svårigheter med närhet, mina depressioner. Men sen HUR det påverkar dem långsiktigt, det kan man ju aldrig veta. Barn är olika.
Tror det viktiga är att prata öppet om de problem man har, både för sin egen och barnens skull. Då tror jag att man minskar deras tendens att skuldbelägga sig för när det blir fel, när man blir arg, osv.
Jag har precis berättat för mina barn om min AS (trots att jag inte har en klockren diagnos) just för att kunna förklara att det är den problematiken som gör att jag ofta blir arg och stressad när det är mycket, när vi ska iväg, när det skriks och bråkas, osv. De är 8, 10 och 12 år och tog det bra. Det är lättare för mig nu att förvarna att nu är jag stressad och vill att ni bara fixar det ni ska så kan vi prata sen, osv.
Sen är ju AS ärftligt, men det är ju inte mkt att göra något åt
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Håller med Indra76 här. Har också varit öppen med barnen sedan utredningen påbörjades för några månader sen. Fått positivt resultat. Det värsta måste vara att leva med en instabil förälder och aldrig få en ursäkt eller en förklaring, då är risken stor för skuldkänslor som sedan vänds mot föräldern i vuxen ålder. Låter som jag och min pappa under mina första 18 år och sedan vår relation när jag blev vuxen. Önskar inget barn den uppväxten. Öppen, tydlig, kärleksfull (jag tvingar mig ofta att säga kärleksfulla saker till barnen). Bra recept! Du kan bara göra efter din förmåga.
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Autismforum har en bra "avdelning" för detta: Att ha en förälder med Aspergers syndrom. Kanske kan ge något (eller inte), men kram till er föräldrar i vilket fall!
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Tack för era svar.
Det har jag också tänkt är det värsta, humörsvängningarna. När saker inte blir såsom jag tänkt mig, eller när jag är stressad av utomstående orsaker, vem går det ut över, jo den enda lilla människa som jag verkligen älskar och säger det till varje dag - min dotter
Vi har pratat om detta, och jag frågade henne idag att om hon fick välja, om hon då skulle vilja att jag gjorde en utredning och kanske fick en diagnos eller inte. Jo, det ville hon. För då vet hon bättre varför, sa hon.
Jag har länge tänkt att det inte spelar någon roll om jag får diagnos eller ej, jag vet inom mig, och är ju alltid densamme, men sedan har jag tänkt att det kanske underlättar för min familj att veta. Att då lättare förstå mig, och särskilt de dåliga sidorna jag har. (Jag har bra sidor med )
Det har jag också tänkt är det värsta, humörsvängningarna. När saker inte blir såsom jag tänkt mig, eller när jag är stressad av utomstående orsaker, vem går det ut över, jo den enda lilla människa som jag verkligen älskar och säger det till varje dag - min dotter
Vi har pratat om detta, och jag frågade henne idag att om hon fick välja, om hon då skulle vilja att jag gjorde en utredning och kanske fick en diagnos eller inte. Jo, det ville hon. För då vet hon bättre varför, sa hon.
Jag har länge tänkt att det inte spelar någon roll om jag får diagnos eller ej, jag vet inom mig, och är ju alltid densamme, men sedan har jag tänkt att det kanske underlättar för min familj att veta. Att då lättare förstå mig, och särskilt de dåliga sidorna jag har. (Jag har bra sidor med )
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Jag har skrivit om de ev positiva delarna med att vara Aspergerförälder här:
finns-det-fordelar-med-att-ha-en-as-foralder-t3520.html
finns-det-fordelar-med-att-ha-en-as-foralder-t3520.html
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Min farsa hade rätt så kraftiga humörsvängningar när jag var ung.
Det är nog det mesta jag kommer ihåg från min barndom, pappa var jättesnäll och gav mig allt.
Ibland fick han toss och smällde dörrar, tog itu saker, skrek och hade sig.
Påverkade mig på det sättet att jag blev en väldigt försiktig människa, svårt att känna mig lugn och avkopplad bland främmande människor.
Nu finner jag det bara komiskt när han blir frustrerad över sin Iphone och dylikt.
Det är nog det mesta jag kommer ihåg från min barndom, pappa var jättesnäll och gav mig allt.
Ibland fick han toss och smällde dörrar, tog itu saker, skrek och hade sig.
Påverkade mig på det sättet att jag blev en väldigt försiktig människa, svårt att känna mig lugn och avkopplad bland främmande människor.
Nu finner jag det bara komiskt när han blir frustrerad över sin Iphone och dylikt.
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Här berättas om har det är att ha en förälder med AS: min-foralder-har-aspergers-t15866.html
Re: Förälder med Asperger - Hur upplever barnen detta?
Hej!
Jag är mamma till en dotter med Asperger. Hon har nyligen blivit förälder.
Jag tycker att hon är världens undebaraste mamma. Hon har under hela sin uppväxt fått höra från omgivningen att hon är tyst och blyg. Det finns fler människor som är blyga, fast de ej har Asp.
Hemma och med folk hon känner är hon definitivt inte tyst, tvärtom!
Hon är väldigt nogrann med omvårdnaden av sin dotter och är väldigt kärleksfull!
När jag själv växte upp så var det fattigt med kramar och att visa kärlek till varandra (ingen av mina föräldrar har As).
Min dotter är väldigt kreativ och kommer vilja lära sin dotter allt om målning, teckning, pyssel, konst, matlagning, bakning, hästar mm. hon kommer att visa henne i detalj hur man bakar en riktigt saftig sockerkaka el målar en Picassotavla!
Hon kommer förhoppningsvis att visa sin dotter hur det är att plocka disken el dammsuga (vilket inte är hennes största intressen) men hon vet att det är bra för dottern att få se hur det fungerar!
Hon är en kreativ och närvarande förälder, vilket jag själv hade uppskattat som barn.
Hon har också fått info var man söker hjälp om hon skulle få det svårt! Det lärde jag henne när hon växte upp! Idag söker hon info själv, för hon är helt självgående! Jag är så stolt över henne! Jag tror att samhället måste få mer information och förståelse av olikheter och ge rätt kunskap o stöd i tid till barn och familjer med As.
Tror att vi är på rätt väg och att det blir mer o mer känt i samhället!
Förhoppningsvis så blir det lättare när kunskapen och förståelsen ökar, för både barn och förälder!
Jag är mamma till en dotter med Asperger. Hon har nyligen blivit förälder.
Jag tycker att hon är världens undebaraste mamma. Hon har under hela sin uppväxt fått höra från omgivningen att hon är tyst och blyg. Det finns fler människor som är blyga, fast de ej har Asp.
Hemma och med folk hon känner är hon definitivt inte tyst, tvärtom!
Hon är väldigt nogrann med omvårdnaden av sin dotter och är väldigt kärleksfull!
När jag själv växte upp så var det fattigt med kramar och att visa kärlek till varandra (ingen av mina föräldrar har As).
Min dotter är väldigt kreativ och kommer vilja lära sin dotter allt om målning, teckning, pyssel, konst, matlagning, bakning, hästar mm. hon kommer att visa henne i detalj hur man bakar en riktigt saftig sockerkaka el målar en Picassotavla!
Hon kommer förhoppningsvis att visa sin dotter hur det är att plocka disken el dammsuga (vilket inte är hennes största intressen) men hon vet att det är bra för dottern att få se hur det fungerar!
Hon är en kreativ och närvarande förälder, vilket jag själv hade uppskattat som barn.
Hon har också fått info var man söker hjälp om hon skulle få det svårt! Det lärde jag henne när hon växte upp! Idag söker hon info själv, för hon är helt självgående! Jag är så stolt över henne! Jag tror att samhället måste få mer information och förståelse av olikheter och ge rätt kunskap o stöd i tid till barn och familjer med As.
Tror att vi är på rätt väg och att det blir mer o mer känt i samhället!
Förhoppningsvis så blir det lättare när kunskapen och förståelsen ökar, för både barn och förälder!
Återgå till Barn och föräldraskap