Jag har aldrig skrivit något här förut, men jag kände att det var dags. Jag antar att många känner som jag; att ingen annan förstår, speciellt om man inte känner någon med liknande svårigheter. Jag har iaf fyra diagnoser, varav AS är en och de har rullat in sen jag var 17 (nu är jag 23).
Jag har iaf helt tappat mig själv, jag har blivit en gammal rutten pessimistisk tant de senaste månaderna. Jag brukade vara så jävla rolig och knäpp och jag var inte rädd för något! Nu vågar jag inte ens gå ut. Ibland måste jag ju gå ut, men då får det gå förbaskat snabbt och så ser jag till att ingen ser mig. Och jag vet inte riktigt varför, jag är ju inte elefantmannen, jag är ganska söt.. Ibland.

Men ingenting är roligt längre, jag bara ligger i sängen och drägglar hela dagarna. De intressen som höll mig sysselsatt känns helt meningslösa. Jag har boendestöd två gånger i veckan och så har jag precis börjat träffa en arbetskonsulent, men jag har avbokat nästan alla möten de senaste veckorna. Ibland ringer någon kompis, men jag svarar sällan (för att jag avskyr att prata i telefon) och jag har förlorat så många vänner senaste åren pga att jag inte engagerar mig i mina relationer.

Visst, det låter mycket som depression, men jag äter antidepressiva m.m. och har gjort det i hur många år som helst. Jag är bara sååååååå trött på det här beteendet! Jag blir så arg på mig själv också, jag vill bara skrika "Varför gör du inget åt det??!!" och det är också precis vad alla säger.
Jag är så trött på alla som säger: "Ligg inte bara där om du inte vill", "Laga mat om du är hungrig", "Umgås med någon då om du känner dig ensam".
Om jag KUNDE så hade jag väl inte legat här och börjat odla liggsår!
Jag tror att jag måste acceptera att jag inte orkar så mycket eller att jag inte är som "alla andra", men det här börjar likna en komapatient.

Är det bara jag som ligger och drägglar och känner mig usel? Är det så lätt att bara "göra"? Och isf, hur gör man?

Aktivera dig step-by-step. Mindre saker som promenader och sånt i början. Gör ngt litet varje dag.

Ja, jag vet att jag boooooooorde... Jag önskar att jag hade robotben som man kunde ta på sig när man inte orkar gå ut.

Är man inte berättigad till ledsagare, om man har AS diagnos?
Kanske kan få någon söt flicka till att gymma med dig

Om du är LSS-bedömd fått det godkänt har du rätt att ansöka om kontaktperson som kan följa dig på en promenad tex.

Gillar dina humoristiska beskrivningar, och tycker det är viss igenkänning här Fast med skillnaden att jag inte är deprimerad, har ingen ångest, och är inte rädd för människor.

Mår faktiskt väldigt bra i mig själv nuförtiden, bara det att jag fastnat i en pacificerade cirkel som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur.

Flyttade från Västerås till Gbg, och även om jag inte ångrar det alls, så har jag så få kontaktytor här att bygga vidare på. Och jag är extremt dålig på att ta sociala initiativ med okända människor. Sånt obehagar mig däremot.

Du kanske ska flytta till Gbg så kan vi dreggla tillsammans?

... Det är synd tänker jag, för jag är egentligen pepp på att göra saker, mest att jag isolerat mig så mkt att det är svårt att bryta sig ur det. Och eftersom jag inte har ett tillräckligt bra liv på andra plan, så har jag tappat intresset för att hålla på med mina specialintressen (göra musik, göra bilder i datorn, måla und so weiter).

... Vad är dina andra diagnoser?

Jag har ansökt om kontaktperson två gånger, men jag har blivit nekad för att jag har vänner och för att jag "ser helt normal ut". Detta är helt sant. Och sjukt.
Det är himlarns svårt att sitta och be om hjälp när ingen ser att det är fel. Dom borde se mig drägglandes nu helt enkelt..

Men det suger ju ganska mkt att göra saker med folk som har betalt för det Tycker jag iaf. Okej att dom hjälper en komma ihåg saker, städa och handla etc, men det är ju inte direkt nåt som leder till riktiga relationer (utan pengar inblandat).

Själv vill jag ha en tjej, gärna nån med Aspergers (har jag aldrig testat) så skulle man kunna ta sig ur det här tillsammans. Har haft en del NT-tjejer men jag skulle vilja se om man skulle funka bättre med nån som är ett freak som en själv

Surp skrev:Jag har ansökt om kontaktperson två gånger, men jag har blivit nekad för att jag har vänner och för att jag "ser helt normal ut". Detta är helt sant. Och sjukt.
Det är himlarns svårt att sitta och be om hjälp när ingen ser att det är fel. Dom borde se mig drägglandes nu helt enkelt..

Det låter ju sjukt, har dom sagt så på riktigt?

Ja, det var deras anledningar. Så jag bryr mig inte att söka efter det mer. Jag vet inte ens om det hade fungerat eftersom att jag sätter mobilen på ljudlös och vägrar öppna dörren om någon ringer på. Jag är som en grottmänniska! Ugh.
Jag flyttade iof för en månad sen, det kan ju ha triggat trötthet? Och jag har inte riktigt vant mig vid allt nytt här.
Så, det är okej att vara så pass känslig att man måste ta något halvår eller så för att vänja sig?

Jag vet inte. Allt är väl okej, frågan är om det är okej för dig. Du verkar ju inte tycka det. Har du flyttat långt bort, eller har du inte bott själv innan, eller är det nåt annat som gör att det känns "stort"?

Surp skrev:Ja, det var deras anledningar. Så jag bryr mig inte att söka efter det mer. Jag vet inte ens om det hade fungerat eftersom att jag sätter mobilen på ljudlös och vägrar öppna dörren om någon ringer på. Jag är som en grottmänniska! Ugh.
Jag flyttade iof för en månad sen, det kan ju ha triggat trötthet? Och jag har inte riktigt vant mig vid allt nytt här.
Så, det är okej att vara så pass känslig att man måste ta något halvår eller så för att vänja sig?

det brukar ofta ta mer än ett halvår för mig att vänja mig (beroende på ställe) och jag brukar inte orka "nånting" under den tiden

Jag tycker inte att något är okej, som har med mig att göra dvs. Jag vet väl egentligen att jag har väldigt höga krav på mig själv men jag tycker att jag BORDE klara av allt det här som jag inte klarar av. Utan problem liksom, bara svooooooosch! Men jag klarar knappt något. Och det är ju inte okej, det är därför jag oroar mig, men jag kan inte göra något åt det verkar det som.
Jag flyttade typ 500 meter bort, men till en ganska mycket större lägenhet. Men det är alldeles för mycket som inte känns bra än.. Alls.

rapchic skrev:

Surp skrev:Ja, det var deras anledningar. Så jag bryr mig inte att söka efter det mer. Jag vet inte ens om det hade fungerat eftersom att jag sätter mobilen på ljudlös och vägrar öppna dörren om någon ringer på. Jag är som en grottmänniska! Ugh.
Jag flyttade iof för en månad sen, det kan ju ha triggat trötthet? Och jag har inte riktigt vant mig vid allt nytt här.
Så, det är okej att vara så pass känslig att man måste ta något halvår eller så för att vänja sig?

det brukar ofta ta mer än ett halvår för mig att vänja mig (beroende på ställe) och jag brukar inte orka "nånting" under den tiden

Åh, på riktigt? eller.. Jobbigt för dig såklart, men jag blir så glad att någon förstår! Lite kanske iaf..

Surp skrev:Jag tycker inte att något är okej, som har med mig att göra dvs. Jag vet väl egentligen att jag har väldigt höga krav på mig själv men jag tycker att jag BORDE klara av allt det här som jag inte klarar av. Utan problem liksom, bara svooooooosch! Men jag klarar knappt något. Och det är ju inte okej, det är därför jag oroar mig, men jag kan inte göra något åt det verkar det som.

Jag flyttade typ 500 meter bort, men till en ganska mycket större lägenhet. Men det är alldeles för mycket som inte känns bra än.. Alls.

Okej, jag brukar få energi av en flytt, bli positiv etc, så har lite svårt att ge dig några svar på det.

Fick du lägenheten genom kontakter förresten? Har lite småtankar på att flytta till Sthlm, då det är närmare massa människor jag känner. Och hemhålan Västerås (familjen + mammas hund ) Har stått i kö i sthlm stads bostadsblablabla i snart fem år. Tänkte om du kunde gissa mina chanser. Har försörjning från F-kassan.

Har tänkt att det finns ett annat sätt också, att flytta till ett aspergerboende i Sthlm, och på så sätt få in en fot i stan. Men samtidigt gillar jag Gbg / gbgare väldigt mkt och vet inte om jag kommer gilla sthlmare / sthlm lika mkt.

Surp, jag har det likadant. Bra beskrivning. Jag lever sen nåt år för att sova, det är det bästa jag vet. Jag vill inte att det ska vara så, men allt annat har mist sin lockelse. Jag ska försöka börja ta korta promenader som motion, men jag har svårt att se vad det skulle göra för nytta. Kanske kan det vara början på en god spiral, men jag tvivlar.

Dagobert skrev:Surp, jag har det likadant. Bra beskrivning. Jag lever sen nåt år för att sova, det är det bästa jag vet. Jag vill inte att det ska vara så, men allt annat har mist sin lockelse. Jag ska försöka börja ta korta promenader som motion, men jag har svårt att se vad det skulle göra för nytta. Kanske kan det vara början på en god spiral, men jag tvivlar.

Det är väldigt skönt på något sätt att se att man inte är ensam, men jag vet hur plågsamt det kan vara. Jag vill ju inte ligga här, men det är ändå den tryggaste platsen just nu. Så då blir jag kvar.
Vi kanske borde försöka klura på det här tillsammans eftersom att vi går igenom samma sak?

Ingen kommer och tar dig upp ur sängen det är bara du som kan ta dig själv ur sängen. Det är det som gäller i fria landet Svergie .

Torsdag skrev:Ingen kommer och tar dig upp ur sängen det är bara du som kan ta dig själv ur sängen. Det är det som gäller i fria landet Svergie .

Vad gäller i det ofria landet Sverige då?

EDIT:

Ska inte retas. Visst är det så, man får klara sig själv, ju fortare man släpper illusionen om nåt annat, desto bättre.

Men den som inte har mental kraft till att ta det steget då? Då blir man liggandes alltså. Jag har hamnat i en liknande situation. Mitt liv är mellan sängen och datorn. inget mer. Jag är knappt ut och handlar.

Torsdag skrev:Ingen kommer och tar dig upp ur sängen det är bara du som kan ta dig själv ur sängen. Det är det som gäller i fria landet Svergie .

Visst kan man fortsätta insistera att "man ska rycka upp sig själv" m.m. Men som sagt, dessa diagnoser som vi många delar, är en funktionsNEDSÄTTNING. Jag har ju blivit mer eller mindre handikappad och jag kan inte komma ur det själv. Och tro mig, jag har försökt, men nu har jag knappt ork att rulla ur sängen. Jag har börjat sucka också, hela tiden.. Som en sur gubbe. Jag vill ha en såndär permobil, fast den som är för tjockisar.
Och Sverige..

kullan skrev:Men den som inte har mental kraft till att ta det steget då? Då blir man liggandes alltså. Jag har hamnat i en liknande situation. Mitt liv är mellan sängen och datorn. inget mer. Jag är knappt ut och handlar.

Precis det jag menar, det är den där mentala kraften som saknas helt och hållet. Det känns så hopplöst bara, jag vill ju så gärna vara lite piggare..

Okej, jag brukar få energi av en flytt, bli positiv etc, så har lite svårt att ge dig några svar på det.

Fick du lägenheten genom kontakter förresten? Har lite småtankar på att flytta till Sthlm, då det är närmare massa människor jag känner. Och hemhålan Västerås (familjen + mammas hund ) Har stått i kö i sthlm stads bostadsblablabla i snart fem år. Tänkte om du kunde gissa mina chanser. Har försörjning från F-kassan.

Har tänkt att det finns ett annat sätt också, att flytta till ett aspergerboende i Sthlm, och på så sätt få in en fot i stan. Men samtidigt gillar jag Gbg / gbgare väldigt mkt och vet inte om jag kommer gilla sthlmare / sthlm lika mkt.

Jag fick lägenhet i Sthlm genom förtur i bostadskön när jag var 18, så nu flyttade jag internt via hyresvärden. Det gick ganska snabbt att få lägenhet!
Men Sthlm och Gbg är ganska olika, dock blir det mer och mer likt eftersom att båda städerna växer.
Det är stressigt i Sthlm, det suger.

Surp skrev:Vi kanske borde försöka klura på det här tillsammans eftersom att vi går igenom samma sak?

Nä, det ids jag inte...

Skämt åsido, jag ska väl få träffa en psykolog snart och försöka få en positivare livssyn, och troligen testa annan medicin.
Var hos habiliteringens sjukgymnast idag för att se vad man kan göra. Promenera förstås, men det är ju tråkigt...tur att jag inte orkar gå så långt.