inför att hämta barnen
inför att gå på en föreläsning
inför att gå på familjemiddag
inför att åka iväg till stallet
inför att ringa ett samtal
inför att åka till gymmet på ett bokat pass
inför att städa
inför att det är helg

Blä! Så himla less på att känna mig så ofunktionell! Det är ju högst vardagliga saker det handlar om och ändå sitter jag här med tryck över bröstet, noll fokusförmåga på jobbet, kort stubin och snart säkert även magknip, suck!

Ja, bara lite orosgnäll från min sida...utlösande faktorn är att jag ska på en intressant Aspergerföreläsning ikväll på sonens skola och känner att hela dagen har blivit smått förstörd av det eftersom jag inte alls funkar pga. oron.

jag känner igen mig, all denna oro och ångest inför saker man vet kommer att ske eller ska göra, denna förutbestämda händelse.
det kan vara mycket lättare om allt kommer som en överraskning istället kan jag tycka för ofta är det inte själva händelsen i sig som är jobbig utan det är förväntan utav det.

Håller med! Undrar egentligen varför?

Min oro kan släppa så fort jag har börjat bege mig, till stallet el träningen t.ex. Vilket gör att oron känns så obefogad och onödig! Jag försöker att undvika att planera in saker utan göra dem när jag vill/har tid. T.ex. med träningen, jag bokar inte in några pass utan går och styrketränar istället. Går ju bra när det gäller en del saker i alla fall.

Känns som min oro släpper när jag är "klar", när inget mer är på agendan. Hela helgen kan vara förstörd för att jag inte är "klar" med allt som ska göras, tvätta, städa, etc. Men jag får även ångest och stressar ofta upp mig när jag väl gör de sakerna, då känns det som det finns hur mkt som helst att göra och jag aldrig kommer bli klar!

Svårt att hitta bra strategier när det är så många saker i vardagen som det berör...

kitsove skrev:jag känner igen mig, all denna oro och ångest inför saker man vet kommer att ske eller ska göra, denna förutbestämda händelse.
det kan vara mycket lättare om allt kommer som en överraskning istället kan jag tycka för ofta är det inte själva händelsen i sig som är jobbig utan det är förväntan utav det.

Det är inte händelserna i sig som är jobbiga utan våra tankar och känslor om dem. Det är därför som meditation verkar så tilltalande.

Intressant, utveckla gärna dina tankar om meditation!

Jag känner igen mig. Oroar mig ofta, onödigt ofta känns det som, för allt möjligt som jag vet ska hända. Ofta är det roliga saker också och det gör mig ännu mer fundersam.

Ja, det finns liksom inte alltid ngn eg orsak. Jag har t.ex. beslutat mig för att sluta rida (vilket jag älskar), men all oro inför varje gång förtar hela upplevelsen, förutom just när jag är där. Känns jättetrist, men jag hoppas kunna ta upp den igen framöver när jag kanske har mindre annat runt omkring mig el lärt mig ett sätt att hantera detta på.

Är det typiskt för AS tro? Att man oroar sig för saker som man eg vet är roliga...

Det verkar ju inte ovanligt, vore intressant att veta vad som orsakar det och om någon har hittat strategier att kringgå detta problem.

Läste i en annan tråd beskrivning att vi har svårt med att byta aktivitet/miljö. Till viss del tror jag att det påverkar min oro, bara det faktum att jag SKA åka iväg någonstans, en viss tid, är jobbig.

Jag tycker att det är jobbigt att gå på ett möte i ett annat rum, just för att jag måste flytta mig rent fysiskt...märkligt är det....Någon slags fysisk tröghet.

En del oro känns ju mer "berättigad", jag tycker att det ÄR jobbigt med kalas, annan mer märklig, som att gå på en föreläsning, vilket jag när jag är där bara tycker jag är roligt.

Känner igen mig med , oro för allting och inget kan vara ganska påfrestande .

vi borde granska detta fenomen hos människan i vilt tillstånd, alltså gå tillbaka några tusen år när vi var nakna på savannen, hur fungerar människan då med denna oro och ångest?
finns det några naturligt enkla förklaringar och är denna egenskap där positiv eller negativ och på vilka sätt?
om vi ska anta att vår oro/ångest inte förändrats sedan dess, så är likaså vår förmåga att planera händelser i framtiden som just gör oss oroliga densamma då som nu.

jag bara leker med tanken, kanske denna egenhet platsade in helt perfekt i en sådan miljö när vi var i vilt tillstånd, alltså ökade överlevnadschanserna.

som exempel för oss nu att byta lokal/ träffa nya människor/anskaffa mat kanske är lika stressigt som för de vilda människorna då, för då var byta lokal = byta revir, träffa nya människor = potentiell fara med andra flockar/samhällen och skaffa mat krävde kanske båda två, sedan finns andra arter som också innehar revir vilket innebär samma sak som ovan fast potentiellt större fara.
kanske stressen inför denna realistiska osäkerhet har följt med oss i vårt dna, jämför med NT som har förlorat detta arv.
detta skulle förstås betyda att våra förfäder alltid("oftast") valde de säkraste och enklaste vägarna, kanske stanna i sitt eget revir så långt det var möjligt att hitta föda där och minimera kontakt med okända människor till parbildningen.

något förenklat är detta förstås.
jag vill veta mer!

Jag pratade om det här med min samtalskontakt idag, just för att jag inte vet varför jag oroar mig för sånt som jag egentligen tycker är roligt. Hon sa då att det kan vara så att jag bokar in mer än vad jag orkar med och att jag därför blir orolig, eller att jag blir nervös för att varje grej jag ska iväg på innebär en ny miljö och nya intryck.

Jag funkar inte så att jag tar in precis allt som syns och hörs runt omkring mig, jag är snarare en sån som omedvetet "stänger av" och faller in i min egen värld. Däremot har jag svårt att ställa om från en miljö till en annan och för många miljöer på en och samma dag klarar jag inte av.

Intressant fundering, ångest är ju ngt väldigt grundläggande, biologiskt, något som alltid lär ha funnits, så en funktion lär det ju ha..., men i lagom mängd och för rätt saker. Tror att det hela beror på att vi inte är kompatibla med vår miljö helt enkelt. Det skulle väl vara svårt, men jag tror nog att många av oss skulle kunna leva betydligt mer ångestfritt under de rätta omständigheterna.

Nog en utopi, så till dess får vi försöka hitta verktyg för att hantera den. Vilket jag verkligen har som mål, dels skära ner det som går och dels lära mig hantera "måstesituationer" så bra det bara går!

Själv helt slut efter dagislucia följt av att de större tjejerna skulle skjutsas iväg till ridningen. Nu kan jag inte slappna av för att jag snart ska hämta dem...

Vampire skrev:Jag pratade om det här med min samtalskontakt idag, just för att jag inte vet varför jag oroar mig för sånt som jag egentligen tycker är roligt. Hon sa då att det kan vara så att jag bokar in mer än vad jag orkar med och att jag därför blir orolig, eller att jag blir nervös för att varje grej jag ska iväg på innebär en ny miljö och nya intryck.

Jag funkar inte så att jag tar in precis allt som syns och hörs runt omkring mig, jag är snarare en sån som omedvetet "stänger av" och faller in i min egen värld. Däremot har jag svårt att ställa om från en miljö till en annan och för många miljöer på en och samma dag klarar jag inte av.

Känns så väl igen, jag är en sån som blir otroligt rastlös när jag bara är hemma med familjen, så jag har en tendens att boka in saker (främst ridning och träning, inga sociala aktiviteter). Kanske blir det helt enkelt over-load av saker och intryck sammantaget. I alla fall som orsak till att även riliga saket blir stressande.

Fick du några handfasta tips? Tycker att det är så jobbigt att känna att man inte funkar så till den grad att även sådant som man egentligen mår bra av blir ett stressmoment som innebär att man inte kan klara av att göra det (som ridningen i mitt fall).

En annan typ av ångest jag ofta får är prestationsångest, väldigt begränsad till några få områden som musik och bild.
Alltid när jag gör en målning eller skissar något (jag är nästan savant på att rita), dock har jag förmåga att gömma allt, eventuellt riva det i småbitar för om någon ser det så dööööör jag, trots att någon enstaka bild har lyckats fått ses av andra ögon och jag fått så mycket beröm så hjälper inte det.

Bildlektionerna i gymnasiet var rena mardrömmen, det enda jag ritade var det läraren sa åt mig att rita för det känns nästan som att folk kan se mitt inre och lära sig saker om mig och mitt inre om de får se teckningarna/bilderna och helst vill jag inte bli sedd alls.
Rädslan är ungefär som att de genom mina uttryck kan lära sig om mina svagheter och få ett dödligt grepp om mig.
Detsamma gäller instrument och musik, knappt så jag vågar röra strängar och tangenter för tänk om det hörs genom väggarna och någon rusar in och ger beröm och vill lyssna vidare!!!

Kanske det ligger något i just ambivalens ändå, för jag vet verkligen inte hur jag ska ta emot den berömen och det blir en beslutsångest utan dess like som i sin tur påverkar min vilja att uttrycka mig genom dessa medel.

indra76 skrev:

Vampire skrev:Jag pratade om det här med min samtalskontakt idag, just för att jag inte vet varför jag oroar mig för sånt som jag egentligen tycker är roligt. Hon sa då att det kan vara så att jag bokar in mer än vad jag orkar med och att jag därför blir orolig, eller att jag blir nervös för att varje grej jag ska iväg på innebär en ny miljö och nya intryck.

Jag funkar inte så att jag tar in precis allt som syns och hörs runt omkring mig, jag är snarare en sån som omedvetet "stänger av" och faller in i min egen värld. Däremot har jag svårt att ställa om från en miljö till en annan och för många miljöer på en och samma dag klarar jag inte av.

Känns så väl igen, jag är en sån som blir otroligt rastlös när jag bara är hemma med familjen, så jag har en tendens att boka in saker (främst ridning och träning, inga sociala aktiviteter). Kanske blir det helt enkelt over-load av saker och intryck sammantaget. I alla fall som orsak till att även riliga saket blir stressande.

Fick du några handfasta tips?

Ja, att jag ska "grönlista" personer och aktiviteter som ger energi och "rödlista" personer och aktiviteter som antingen bara tar energi eller också sånt som ger och tar på samma gång. Om jag då har en röd aktivitet inbokad så ska jag tänka en gång extra innan jag bokar in något mer den dagen. Apropå det så ska jag nog sätta mig och göra den där listan nu

Smart, med en plus och minuslista. Jag har inte så mycket inbokat, så jag får nog se det mer över en hel vecka. Nackdel med julfest är att den ligger precis när det är många andra stressande saker, avslutningar, för att inte tala om den annalkande julen

Det kändes som sagt helt OK för mig att stanna hemma denna gång och jag tycker att det är skönt att slippa stressen som jag hade med ridningen (även om jag samtidigt saknar hästar!), det ger mig klart mer ork till annat som bara måste göras (vardagsruljansen med barnen).

Jag märkte att jag fick ner ångesten genom att vila mycket. Ytterst tråkigt men det fungerade.

matterik skrev:Jag märkte att jag fick ner ångesten genom att vila mycket. Ytterst tråkigt men det fungerade.

Ja, egentligen rätt logiskt, men det sitter långt inne att inse sina egna begränsningar ibland.

Jag känner också oro inför saker som ska göras. När det är klart känns det bra.

I dag är det ångesteftermiddag för mig. Sånt där riktigt ångest. Sånt som bara kickas igång av någonting och sedan släpper det inte. Går bara runt o runt i huvudet, tvånsmässigt o i all evighet. På det sättet som man inte orkar med. som man inte kan få stopp i.
Jag vet vad som triggade igång det här. Trodde jag hade lärt mig redan. Nähe ! Men efter det här så kommer jag att komma ihåg !
Men nu e det så här att jag ska inte bara lida o vänta tills stormen blåser över.
Jag tog mitt livets första benzo och vips var all ångest borta.
Otroligt ! Och jag som har lidit alla dessa år ! I onödan !
Benzo e väl ingenting som jag kommer blanda ihop med frukostflingorna men i alla fall nu vet jag att det finns sätt att klippa vingar av den svarta änglan av ångest.
Jag har försökt att klara själv och det har jag gjort på min egen bekostnad. Men jag klarar inte själv, jag får vara svag.
Det har varit lugnt för par veckor men sedan var det dags igen. Kommer som brev i posten.
Nu vet jag i alla fall att det finns någonting jag kan göra åt det. Jag behöver inte må dåligt. Vad vinner jag med det?

jag vill vända mig till damerna i sällskapet och puffa lite för att det kan vara bra, om man inte redan har koll på det, att undersöka lite var i menscykeln man befinner sig när det bara känns sådär jävligt.

jag brukar må (extra) dåligt vissa dagar "utan anledning", och då kan det vara skönt att kolla almanackan och konstatera att ah - det är därför (om det är därför, men just när det inte ens finns någon utlösande faktor utan storångesten bara dyker upp så brukar det faktiskt vara så för mig).
då får man också bädda ner sig och äta en och annan chokladbit för hormoner rår ingen på och då känns det genast iaf liiite lite bättre.

jag markerar mina blödningsdagar i almanackan, då har man det att utgå ifrån och kan förutspå (eller efterkolla ) när det kan bli lite extra tufft. mensen är juh såklart svår att missa, men man kanske inte alltid tänker på när man har ägglossning och det kan också vara ett tillfälle då man blir extra känslig.

Även män har hormonstyrda cykler, men de är inte alls lika lätta att upptäcka. Jag misstänker att om man skulle notera noga när man mår dåligt skulle kunna upptäcka periodiciteten (fast det är kanske rent mentalt lättare att notera när man mår bra).

när jag havererar in i psykos, oftast profetiskt
så är min trygghet
att tänka " det blir som Gud vill "